Den 21 april 1918 var en vacker vårdag i norra Frankrike, det stora kriget var inne på sitt fjärde och sista år. I Picardie, över det blodiga Somme, var himlen närmare lunchtid klart blå med långsamt seglande, vita stackmoln. Vid Morlancourt låg den australiska 14: e fältartilleribrigaden i ställning bakom fronten. Det var stiltje på deras avsnitt och soldaterna höll på med sitt, huvudsakligen vapen- och persedelvård. Föga visste man då att den kejserliga tyska armén var i färd med att utföra sin sista, stora offensiv i väst, än mindre anade man vilken roll man strax skulle spela i ett makabert, ödesmättat händelseförlopp.
Vädret var perfekt för flygoperationer. Stackmoln på relativt låg höjd erbjöd skydd vid förflyttningar, särskilt vid spaning, eller varför inte övning. Det var det de höll på med, den unge fänriken Wilfrid Wop May och hans skvadronschef, kapten Arthur Roy Brown, båda kanadensare. De tillhörde No. 209 Squadron, Royal Air Force, men bar fortfarande flottans uniform efter det att RAF bildats endast tre veckor tidigare, den 1 april. Man hade varit No. 9 Squadron, Royal Naval Air Service fram till dess och det nya vapenslaget hade helt enkelt lagt till 200-numret för den nya formeringen.
 |
| Sopwith Camel |
RAF: s bildande som världens första separata flygvapen var ett resultat av den explosiva utvecklingen som stridsflyget haft under första världskriget. Fyra år tidigare hade mycket enkla flygmaskiner, inte mycket bättre än bröderna Wrights glidplan ytterligare blott elva år före det, använts för spaning. Bruket hade i sig revolutionerat krigföringen på marken, där man fick mera kontroll på fiendens aktiviteter. Detta hade i sin tur föranlett spaningsflygare att ta med sig handeldvapen upp i luften och försöka skjuta ner fiendens plan. Nu, vid krigets slutskede, var flygvapnens förutsättningar närmast gränslöst, så pass att brittiska armén var beredda att lämna bort ansvaret för till ett nytt vapenslag. Flygplan fanns nu i tusental på båda sidor, i komplexa formationer och de var ovärderliga för hela den taktiska och strategiska utvecklingen. Begreppet luftherravälde var ett begrepp som kommit för att stanna.
Exakt vad som gjorde att de båda kanadensiska piloterna kom ifrån varandra är oklart, men plötsligt insåg fänrik May, till sin stora fasa, att han fått en helt ny Tail Man, en ilsket röd Fokker Dreidecker med feta, svarta Malteserkors på vingarna och som nu öppnade eld mot honom. Skräckslagen och med en klump i halsen gjorde May exakt som han lärt sig, han dök kraftigt mot marken och började häftigt pendla sin Sopwith Camel sidledes. Wop May hade drabbats av det värsta en pilot ur Ententen kunde tänka sig, en scen ur den ultimata mardrömmen, han var jagad av den ende klart, individuellt definierbare fiende de hade, Manfred von Richthofen – The Red Baron.
Varför trippeldäckare? Konstruktionen hade kommit som en snabb lösning på ett allt större problem, prestanda och rörelseförmåga. Istället för att öka vingspannet på befintliga mono- och dubbeldäckare, och därmed väsentligt öka deras manöverförmåga, men också dess vikt i kombination med minskad stabilitet, så satte man tre vingar på planen. Detta erbjöd samma effekt, med bibehållen, eller stärkt stabilitet, dessutom med lägre vikt. Von Richtofens Fokker var stadigare, svängde tightare och steg snabbare än Mays Sopwith, även om planens motorprestanda var likvärdiga. Kanadensaren torde därmed vara en enkel munsbit för den hungrige tysken.
Soldaterna vid 53: e batteriet, 14: e artilleribrigaden vid Morlancourt, stannade upp och spärrade sinnena mot skyn. Var det inte något surr i luften, cylinderexplosioner från överstressade stjärnmotorer? Skräcken bland artillerister för flyganfall var påtaglig vid den här tiden, avståndet från fronten var inte längre ett skydd för dem. När flyglarmet gick längre bort, genom att man slog mot upphängda järnstycken, blev det full aktivitet i batteriet. Soldaterna sprang för hämta sina gevär, medan männen vid det anslutna 24: e kulsprutekompaniet osäkrade sina vapen och började svänga dem mot skyn.
Det gällde att hålla sig i rörelse, vilket i sig inte var något större problem. Dåtidens stridsflygplan var fortfarande som Papier Mache i luften, lätta tingestar i trä och tyg utan några som helst stabiliserande funktioner. De måste flygas konstant, hela tiden korrigeras för de minsta förändringar i väder och vind, varje manöver var förenad med risker. Att lära sig flyga var då en fråga om man hade läggning för det eller inte, både mod och galenskap var efterfrågad. Det enda pluskonto stackars May hade var att på grund av de aeronautiska realiteterna var det infernaliskt svårt att träffa något med de dubbelmonterade kulsprutorna framför styrhytten. Eftersom vapnen dessutom var synkroniserade med de tvåbladade propellrarna, förlorade de mycket eldkraft.
Kapten Roy Brown hade tidigt sett vad som hänt, hans skyddsling var ansatt av självaste Röde baronen. Han tvekade aldrig utan dök efter dem och engagerade omedelbart den berömde tysken med sina kulsprutor. Brown bevittnade upphetsat en mästare i luften, en iskall stridspilot som samtidigt utförde tre separata, mycket komplexa manövrer. Förutom att han flög sin Fokker i långt över 100 km/h, tiotalet meter över marken, mellan träden och över telegrafpålarna, medan han framgångsrikt förföljde och attackerade Wop May, så manövrerade han skickligt undan Browns attacker. Baronen måste ha haft en närmast omänsklig simultanförmåga.
 |
| Wop May |
Rittmeister* Manfred Freiherr von Richthofen var denna dag endast 26 år och på toppen av sin magnifika karriär. Som chef för Jagdgeschwader 1, JG1– Jakteskader 1, bestående av fyra skvadroner, s.k. Jastas– var han under förberedelse av tyskarnas stora sommaroffensiv 1918. JG1 kallades den flygande cirkusen därför att det var en av flera mobila elitenheter, där dess medlemmar – inkl. Ernst Udet och Hermann Göring**– målade sina plan i grälla färger. Marktjänsten flyttades på marken i något som liknade ett cirkuståg. I sin röda trippeldäckare var baronen historiens mest kända flygaress, med 80 bekräftade nerskjutningar vid den aktuella tidpunkten. En naturbegåvning och en kusligt, mentalt samlad vildbas. Han var ett gigantiskt affischnamn i Tyskland och under en konvalescens efter en svår huvudskada året tidigare, hade han skrivit en självbiografi, Der rote Kampfflieger, på order av arméns propagandamaskineri. Han ångrade dock dess uppblåsta ton, men den reviderade versionen skulle inte komma ut i tid.
Som så ofta skedde för potentiella piloter hade von Richthofen inlett sin militära bana 1915 som kavallerist, närmare bestämt i det lätta rytteriet, spaningsenheterna. Det låg i sakens natur att såsom kriget utvecklade sig, med mycket begränsat utrymme för hästar på slagfälten, att han höjde blicken mot himlen och såg striderna där uppe, mellan vad pressen kallade luftens riddare. Han bytte vapenslag 1916, och anträdde Kampfgeschwader 2, en bombeskader, året därpå. Under det följande året skulle den unge ryttmästaren utvecklas till ett flygaress och eskaderchef vid olika förband, tills han hamnade i sin nuvarande elitposition. I januari 1917 erhöll han Pour le Mérite, Blauer Max, efter att ha nått 16 segrar. Hans bror, Lothar, var också stridspilot, med 40 segrar under bältet.
 |
| Resterna av den röda Fokkerns |
Manfred von Richtofen sårades den 6 juni 1917 då han i en Albatross attackerade en brittisk bombenhet över Wervik i Belgien. Trots tillfällig medvetslöshet och partiell blindhet, lyckades han landa sin maskin i säkerhet bakom de tyska linjerna, ett mått på hans skicklighet. Han hade inte trakterat sin röda Fokker i många månader när han fick syn på fänrik May den där vackra vårdagen 1918.
Det var vanligt att piloter, när de hamnat i trubbel i luften, gick ner mot marken bl.a. för att söka assistans från de egna där nere, något som armén gärna stod till tjänst med. Det var också Mays plan, eller kanske snarare reflex. Han förde en förlorande kamp i luften, den röde baronens korta kulsprutestötar slet i vingarnas tyg och i flygplanskroppen bakom honom. Han var nödtorftigt skyddad av plåtar kring sittbrunnen. Om han var medveten om hans skvadronledares försök att rädda honom, så tjänade det föga till. Kapten Brown hade svårt att komma åt baronen framför sig. I den höga hastigheten, så nära marken hade han lite manöverutrymme. För att inte riskera att träffa sin vän måste han försöka beskjuta den berömde tysken från snett bakifrån, vilket inte lät sig göras så lätt under rådande omständigheter. Striden hade nu pågått i enbart några minuter, det var bara en fråga om tid innan …
 |
| 209 Squadron ännu idag. Den röda symbolen i mitten visar den fallne Baronen |
Wop May kunde urskilja soldaterna där nere som vinkade upp mot honom. De hade sett hans situation och antagit utmaningen. Om han bara kunde runda det där skogspartiet oskadd, så kunde han kanske få hjälp att åtminstone jaga iväg den röde fan bakom honom. Soldaterna på marken började organisera sig, officerare hade fattat intresse och order ropades ut – steady, boys, pick your target, fire at will. Det var god övning, mighty fun. De kunde höra motorerna hosta i fjärran när hastigheten drogs ner i svängarna och de spridda kulspruteskurarna. Soldaterna vilade sina gevär mot vad än de kunde finna i axelhöjd, kulspruteskyttarna tog spjärn mot de kommande rekylerna. De hade fördelen av att stå på den fasta marken, hastigheten och rörelsen i luften talade emot dem. Så kom de tre jagande flygplanen tillbaka igen, från andra hållet den här gången.
Det fanns under en tid i början av kriget en slags ridderlighet mellan piloterna i luften. Till skillnad mot striderna på marken, eller till sjöss, så var luftstriden individuell även i formation. I mötet mellan planen var det ytterst en fråga om skicklighet och tur, man mot man. Man sköt inte mot obeväpnade, inte heller mot kollegor i fallskärm, när de blev aktuella. Dessa initiativ var som bortblåsta i slutet av kriget, men det påstods att de fortfarande existerade hos baron von Richtofen. Han hade också rykte om sig att vara ett kallhamrat rovdjur, som föredrog att jaga sina offer i ensamhet över fronten, vilket förklarade hans position den där dagen i april 1918. Det fanns ett psykopatiskt drag hos honom, enligt de som kände honom, att det var den individuella jakten som drev honom, snarare än ledarskap. Mot detta argument existerade argumentet att hans väg till den slutliga berömmelsen och det senaste tjugotalet segrarna hade förberetts av hans vänner i luften. De brukade sopa banan åt honom, sysselsätta fienden medan han kunde attackera och förgöra den svagaste länken.
Hur som helst, det var nu en levande legend som nu flög in över de skjutberedda australiska soldaterna på marken.
Det finns även de som hävdade att den bistre friherren, som åldrats betydligt under det senaste året, var djupt deprimerad och sökte döden i sin ensamhet där uppe bland molnen. Hans röda flygplan skulle vara ett utlopp för detta. Han hade en ilsken fiende i ryggen, som besköt honom ideligen och nu flög de in över fientligt artilleri, späckat med kulsprutor för luftvärn. Han borde ha undvikit detta, men en kula träffade honom i bröstets undersida och skadade svårt hans ena lunga och hjärtat. Fänrik May upptäckte genast att beskjutningen bakifrån upphörde och kapten Brown såg hur den röda trippeldäckaren svängde av framför honom och påbörjade en ojämn nergång mot marken. Det var ett sista bevis på baronens skicklighet, att med sådan chock och antagligen svåra smärtor, under de sista ögonblicken av hans liv, lyckades landa sitt flygplan utan problem. Soldater kom springande från alla håll. De båda kanadensarna landade sina maskiner för att få det bekräftat. En närvarande sjukvårdare, som förde tillbaka von Richtofens kropp från den framåtlutande positionen, sa sig ha hört honom säga – Kaputt.
Den röde baronen var död.
Kroppen fördes till det närmaste flygförbandet, No. 3 Squadron, Australian Flying Corps, AFC. Det röda planet plockades snabbt sönder av hugade souvenirjägare, tills endast träskelettet återstod. RAF tog omedelbart äran för den Röde baronens undergång, men kapten Brown var dock mycket förtegen om sin bragd, ett faktum som gjort sig gällande under de efterföljande decenniernas debatter om vem som sköt ner von Richthofen. Idag är man rätt så överens att det dödande skottet levererades av en kulspruteskytt på marken, oklart exakt vem, men även det är under utredning.
Den röde baronens kvarlevor sveptes och gavs en begravning med fulla militära hedersbetygelser. Många foton togs av händelsen och kopior, tillsammans med baronens personliga tillhörigheter, kastades ner över en tysk divisionsstab. Det var så man fick veta det på andra sidan. Nyheten kom som ett omen för vad som skulle ske under sommaren och den kommande kapitulationen samma höst.
* Han var Rittmeister, d.v.s. kapten, i en befattning som normalt fördes av en överstelöjtnant. Det var vanligt i tyska armén att officerare upprätthöll kommandon de hade för låg rang för. Detta berodde på att man föredrog vanlig befordringsgång före fältkommenderingar.
** Hermann Göring tog över ledningen för Jagdgeschwader 1 efter det att von Richthofens efterträdare, Wilhelm Reinhard, även han stupade i juli 1918. Göring vann också Pour le Mérite och visade upp 22 segrar när kriget var över. En betydande del av hans rykte och status under mellankrigstiden och skapandet av NSDAP byggde på hans tid med Röde baronen.