Hur många idag vet att det fanns en särskild bataljon i finska armén 1940, mitt i vinterkriget, bestående av sydafrikanska frivilliga? De kallades De La Rey Commando, efter den legendariske generalen Koos de la Rey, och bestod av totalt ca 1 300 man, afrikaans, eller boer. De hade hoppat av inkallelsen till den sydafrikanska expeditionsstyrkan i brittiska armén, ett förräderi mot deras nationalistiska anda enligt dem, för att istället bekämpa kommunismen i Finland. De flesta av dem tillhörde Ossewabrandwag, (Oxvagnsvakten), en militant, starkt anti-brittisk och pro-nazistisk rörelse med en allt större väpnad gren, Stormjaer (Stormstyrkan), under det fortlöpande kriget.
Bortsett från det politiska motivet så fanns där även ett historiskt perspektiv. Männen i den sydafrikanska bataljonen kände att de med sin gärning betalade tillbaka för vad finska frivilliga gjort för deras nation under Boerkriget 40 år tidigare. Det är ju inte heller allt för känt att det under denna mycket komplexa och blodiga konflikt existerade en skandinavisk kår under den Sydafrikanska republiken, Transvaal.
Det vi idag kallar Boerkriget var i själva verket det andra i ordningen. Det första, 1880-1881, var mera en revolt, med hundratalet stupade, som ledde till bildandet av de två fria republikerna, Transvaal och Oranjefristaten. Boerkriget pågick mellan 1899 och 1902 och kostade ca 60 000 döda, samt ett oändligt lidande för civilbefolkningen – Boerkriget var påfallande modernt på så vis. Precis innan den officiella starten av kriget, den 11 november 1899, hade den svenske järnvägsingenjören och kaptenen Axel Uggla, inför presidenten för Transvaal, Paul Kruger, presenterat sin kår. Den 16 november paraderade skandinaverna inför presidenten i Pretoria innan de red till fronten.
Uttrycket kår är i dessa sammanhang som vanligt missvisande. De var ett kompani om 9 officerare och underofficerare, samt 104 soldater, 45 svenskar, 24 danskar, 18 finnar, 13 norrmän, samt 4 s.k. övriga, antagligen finskspråkiga finnar. Chef – Veldkornet– blev kapten Johannes Flygare, född i Transvaal av svenska missionärsföräldrar och därmed fullt språkkunnig. Den ende officeren med militär erfarenhet var tidigare reservofficeren vid Kungliga svenska armén, kapten Erik Ståhlberg från Delsbo, som nu blev ställföreträdande chef. Ståhlberg hade inte mer än en vecka på sig att träna soldaterna, inte minst i den nödvändiga konsten att rida till häst. Dessa skandinaver bestod främst av gruvarbetare och rallare, samt sjömän, få hade hanterat skjutvapen, än mindre moderna, tyska Mausergevär.
Det var omkring 6 500 frivilliga från världens hörn som av olika anledningar anslöt sig till boernas sak i kriget mot det brittiska imperiet. Det gav ett gott tillskott för de ca 40 000 boerna, mot snart nära på en halv miljon brittiska och koloniala trupper. Särskilt alla prefessionella soldater, legoknektar som engerade sig var välkomna. Den största kontignenten kom från Nederländerna, ca 2 000 man. 1 600 man kom från Tyskland, så skandinaverna blev faktiskt den tredje största styrkan, med totalt 1 350 soldater under hela konflikten. Irländare utgjorde en utmärkande andel, även dem från både Australien och USA, tillsammans kanske 1 000 man. De tillhörande brittiska imperiet kunde räkna med avrättning för förräderi vid tillfångatagande. Boerkriget innebar en viktig träningsplats för IRA inför 1900-talet.
Skandinaverna sattes först in vid belägringen av Mafeking, november 1899-maj 1900, i vakttjänst, p.g.a. deras brist på träning, för det oerhört viktiga och toppmoderna belägringsartilleriet som boerna förfogade över*. Kåren, eller kompaniet, hade även medicinsk enhet till sitt förfogande. Den leddes av den norske läkaren Wilhelm Biedenkap. Fyra sjuksköterskor bistod honom, varav tre var svenska (den fjärde var boer), systrarna Lindblom, Anna och Elin, samt Hildur Svensson. Det fanns också en ambulans bestående av fyra svenska och finska – samt en tysk – bårbärare. De skulle alla få fiskarna varma.
I månadsskiftet november-december 1899 närmade sig en betydande styrka brittiska trupper Mafeking i syfte att bryta belägringen. En pluton skandinaver, 50 man, under ledning av Ståhlberg, avdelades för att bistå vid slaget om Magersfontein. Den 11 december drabbades de p.g.a. av ett boerskt misstag för överväldigande motstånd. Det 4 000 man starka Highland Brigade svepte undan boerna vid deras avsnitt, men ingen hade sagt något till nordmännen, som nu stod ensamma kvar. Man sköt för allt vad tygeln höll, Ståhlberg även avdelade en sanslöst djärv motattack på ett avsnitt, men till sist fick man fly lägret med 50 procent förluster, bland dem kapten Flygare och danske löjtnanten Berentsen, båda stupade. Belägringen av Mafeking höll dock.
Magersfontein var en katastrof för skandinaverna och Sveriges militärattaché i Kapstaden, major Erland Mossberg, tillsammans med norske ställföreträdaren J. Allum, reste emot Stockholms inrådan till Mafeking för att dokumentera de döda landsmännen. 27 stupade män noterades, 15 svenskar, 4 danskar, 3 norrmän, 3 finnar och 2 av dessa övriga. Kapten Ståhberg var sårad tillsammans med nästan hela resten av stridsstyrkan. En reorganisation av styrkan krävdes och nytt folk togs in. Ny chef för kåren blev danske kaptenen Jens Friis, med svenska löjtnanterna Helge Fägersköld, Carl Magnus Lang samt Adolf Claudelin (kvartermästare) som biträdande officerare. Man delades nu in i fem plutoner, organiserade landsvis, där svenskarna hade två. En sergeant ledde var och en av dem, utom den mindre svenska plutonen som hade en korpral som chef.
Nästa större drabbning blev Paardeberg, 18-27 februari 1900. 5 000 boer, inkl. skandinaverna, höll höjden Paarderberg i Oranjefristaten mot 15 000 britter och kanadensare. Man slog tillbaka flera av generallöjtnant Thomas Kelly-Kennys anfall, bara för att bli kringrända av den nyblivne generalmajoren John Frenchs – exakt den John French – styrkor. Man höll ut i tio dagar, men blev till sist tvugna att ge sig. Detta var inledningen till andra fasen i Boerkriget, d.v.s. britternas allt mer effektiva motoffensiver, som skulle leda till boernas hopplösa gerillakrig i ytterligare ett år, den tredje fasen. Med detta var skandinavernas tid på slagfälten över. De marscherade samtliga till fångenskap, många hamnade på St. Helena, andra låstes in i Mellanöstern.
Det existerar minnesmärken i Sydafrika om skandinavernas kamp och de vårdas ömt av boerna, som en viktig del i deras kamp för deras version av friheten. Tyvärr så har hela denna historia svärtats av fasanfulla övergrepp, där den senare Apartheid, nazism i modern tappning, utgör den svåraste**. Ändå, trots det, när Sydafrikanska armén 2007 beställde 250 nya pansarbilar av typen Patria AMV, i fyra olika typer, av det egna Danel Land Systems, en del av amerikanska Armscor International, och den första delen av produktionen lades i Finland, så väckte det gamla militära vibrationer till liv. Det uppmärksammades både i Sydafrika och Finland, vilket även ledde till ökad kunskap om ovanstående historia.
* Boerna, sin civila gerillaframtoning till trots, var betydligt bättre utrustade än brittiska armén. De förfogade över det modernaste på den då aktuella vapenmarknaden, betalat med Sydafrikanskt guld. Boerna hade framför allt tysk beväpning, gevär från Mauser, kulsprutor från Maxim och mycket duktigt artilleri från Krupp.
** Det är en stor synd att så mycket material om detta finns att hämta på nynazistiska sidor på nätet.