På grekiska heter de Dodekanisos, vilket betyder samma sak, d.v.s. Tolvöarna. De heter så p.g.a. av de tolv huvudöarna i en arkipelag bestående av över 160 öar i den södra delen av Egeiska havet, närmare Turkiet än det grekiska fastlandet. De tolv innefattar bl.a. kända namn, som Rhodos, Kos och Leros. Idag är de semesterparadis och har sammanlagt ca 200 000 invånare. Under den andra hälften av 1943 däremot utspelades här en av andra världskrigets märkligaste strider, innefattande många mindre elitenheter från båda sidor. Händelseförloppet kom att ske efter ett direkt initiativ från Winston Churchill, så typiskt honom både i geografi och strategi. Därför räknas det också som ett av hans största misslyckanden under andra världskriget. Samtidigt var det en av Nazitysklands sista segrar i kriget, en som kunde dessutom kunde tillskrivas ett av Wehrmachtsmest legendomslutna militära enheter.
Vid den aktuella tiden tillhörde Tolvöarna redan Italien och hade gjort så sedan det italiensk-turkiska kriget 1911. I samband med det brittiska tillbakadragandet från Grekland våren 1941 och slaget om Kreta, hade öarna bara fortsatt sin redan ockuperade tillvaro, med den skillnaden att försvaret stärktes och Benito Mussolini började skryta om Fästning Medelhavet. För den italienska militären var det huvudsakligen en rätt avslappnad tillvaro, även om patrulleringarna till havs kunde innebära ohälsosamma möten med Royal Navy. Ibland lät RAF bomba väsentliga positioner på öarna. Över lag sköttes ockupationen av den totala grekiska arkipelagen av just italienarna, utom den största ön, Kreta som var tyskarnas huvudvärk.
Efter det att de allierades seger i Nordafrika kändes säker vid nyåret 1942/43 hade Churchill åter vädrat på sin gamla fascination för en andra front vid Dardanellerna. Det var som om en revansch för Gallipoli under det förra kriget var i faggorna, fast nu med förhoppningen om ett allierat Turkiet och ett öppet Bosporen för hjälpsändningar till Sovjetunionen via Svarta havet. Idén presenterades entusiastiskt av Churchill under Casablancakonferensen i januari 1943. Det officiella målet var att blidka Stalins irritation över de allierades senfärdigheter rörande en andra front på den europeiska kontinenten. Stalin gillade därför upptåget och klartecken gavs till War Office i London i slutet av januari att förbereda för Operation Accolade, invasionen av Tolvöarna.
Däremot fick han inte med sig amerikanerna. De var vid det här laget ganska trötta på britternas äventyr i Medelhavet och Washington ville istället koncentrera allt krut på Operation Husky, den prioriterade invasionen av Sicilien, d.v.s. den verkliga andra fronten. Huskystod klar att gå av stapeln samma höst. Och – frankly speaking– vad med den än mer väsentliga invasionen av Frankrike? Var då inte detta Accoladebara en postkolonial list designad för imperiets överlevnad? Washington signalerade klart att om britterna ville utföra denna manöver, så fick de göra det på egen hand. Churchill accepterade detta – jänkarna förstod sig ändå aldrig riktigt på hans snille rörande denna del av världen.
 |
| Amiral Campioni |
Operation Accolade var inte heller enkel att svälja för brittiska War Office. Man hade spekulerat i ett liknande företag tillbaka i 1941, Operation Mandibles, men lagt den åt sidan. Det var svårt att finna lediga förband, för det rörde sig inte enbart om en amfibieoperation mot Tolvöarna, utan av flera. Flygstridskrafter saknades i skuggan av Husky och man försökte bearbeta amerikanerna om flygunderstöd, men vid Quebeckonferensen i augusti gav Washington sitt slutgiltiga, skarpa nej. Det fick inte vara några ytterligare utsvävningar från det de redan var överens om tillsammans med ryssarna. Under sommaren 1943 lyckades samtidigt amerikanerna väl med sina hemliga förhandlingar med italienarna. Starka politiska krafter vid sidan av monarken, Victor Emmanuel III, signalerade att man var beredd till revolt mot fascisterna. Det talades inte enbart om kapitulation, utan även ett byte av sida. Detta förespådde Churchill skulle underlätta för Accolade, kanske rent av med ett fredligt överlämnande av öarna.
Operation Husky igångsattes den 9 juli 1943 och eskalerade omedelbart den italienska separationsprocessen. Tyskarna var medvetna om att det brände under fötterna på deras allierade. Oberbefehlshaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring i Rom, var snabb att se över möjligheterna att överta kommandot helt och hållet i Medelhavet. Detta medförde en ökad aktivitet visavi Tolvöarna, som ur tyskt perspektiv stod under Armégrupp E och generalen ur Luftwaffe Alexander Löhr i Aten. Den starkaste tyska styrkan stationerad på ögruppen var en hopkokad arméenhet kallad Sturm Division Rhodos. Det var knappt ens en halv division om 7 500 man infanteri, snarare en Kampfgruppe under generallöjtnant Ulrich Kleermann, en hjälte från Rommels Afrikakår. Styrkan hade skrapats ihop på Rhodos under sommaren eftersom ön utgjorde, då som nu, administrativt centrum för hela regionen.
 |
| General Müller |
Den 8 september, samma dag som kung Victor Emmanuel via radio proklamerade italiensk kapitulation och vapenvila gentemot de allierade, gjorde den lilla italienska garnisonen på ön Kastelorizo i Tolvöarna exakt detta. De överlämnade sig till ett ensamt brittiskt örlogsfartyg som man helt enkelt vinkat till sig för detta syfte. En kedjereaktion följde på båda sidor av konflikten. Britterna släppte samma kväll en militär förhandlingsgrupp under befäl av överstelöjtnanten vid Special Boat Service, SBS, Lord Jellicoe*, i fallskärm över Rhodos i ett försök att övertala den italienske överbefälhavaren i regionen, amiral Inigo Campioni, att byta sida. General Kleermann angrep den 9 september den 40 000 man starka italienska garnisonen på Rhodos och besegrade den på ett par dagar. Lord Jellicoe tvingades fly under dramatiska förhållanden och förlusten av Rhodos sved hårt för britterna.
Trots bakslaget fortsatte man mot de nästkommande öarna i storlek, Kos, Samos och Leros. Från Malta hade 234: e infanteribrigaden anlänt under ledning av generalmajor F. G. R. Brittorous**. Brigaden hade förstärkts av enheter ur SBS, Long Range Desert Group, LRDG***, samt det grekiska elitförbandet Sacred Band. Britterna utgick ifrån att man hade både sjö- och luftherravälde, att nu när italienarna kapitulerade och i många fall bytte sida, så skulle Wehrmachts resurser sträckas ut bortom bristningsgränsen. I Aten kommenderade general Löhr chefen för garnisonen på Kreta, generallöjtnant Friedrich-Willhelm Müller, att ta befälet över försvaret av Tolvöarna. General Müller gjorde skäl för sitt tillmäle, Slaktaren på Kreta. Han var en av de mest besudlade reguljära officerarna under kriget. Samtidigt var han en mycket duglig ledare i strid, som erhållit riddarkors med eklöv i Ryssland. Han hade anlänt till Kreta som chef för elitförbandet 22. Luftlande-Division, en del av arméns egna luftlandsättningsenheter.
 |
| Hauptmann von Hippel |
General Müller hade inte legat på latsidan och lapat Medelhavssol, utan vid sidan av tortyr och avrättningar bland den motsträviga befolkningen på Kreta, hade han hållit koll på de övriga grekiska öarna. Utan tvekan kittlade de taktiska förutsättningarna hans militära sinnelag. Han var särskilt intresserad av något mycket speciellt som gömde sig bland det enastående hopkok av enheter ur samtliga vapenslag, som nu ställdes under hans befäl – Division Brandenburg.
Det var redan innan nazisternas makttillträde 1933 som en högt skattad kapten i reserven, Dr. Theodor von Hippel, föreslog Reichwehr att sätta upp en särskild kommandostyrka för spaning och sabotage. Von Hippel var känd från det stora kriget för sitt deltagande i Afrika under den karismatiske generalen Paul von Lettow-Vorbeck, mannen som med effektiv gerillakrigföring höll hela det brittiska imperiet stången med en handfull tyskar och ett par tusen askariska yrkeskrigare. Reichwehr tackade nej, sådant kunde vara osportsligt, tyckte de. Von Hippel vände sig då till den nyss tillträdde chefen för den militära underrättelsetjänsten, Abwehr, amiral Wilhelm Canaris, som gladeligen tog emot idén. Kaptenen blev överstelöjtnant, samt chef för Abteilung II, den operativa enheten för Abwehr. Ett utbildningscenter sattes upp under täckmantel som ett specialtränings- och konstruktionskompani, Lehr und Bau Kompaigne. Platsen var en ort kallad Stendal i den preussiska regionen Brandenburg – därav enhetens namn.
 |
| En av få förekommande bilder på Brandenburgare |
Vid 1943 hade dessa brandenburgaremognat från en specialutbildad enhet av bataljons storlek, till en erfaren stridsstyrka med divisionens status. Formellt hade man fyra jägarregementen plus understödsenheter, under ledningen av en generalmajor Alexander von Pfuhlstein. Man hade ännu inte förfallit till ett frontförband bland andra, eller fråntaget sin tillhörighet till Abwehroch strippade på kompetens av SS och Otto Skorzeny, vilket skulle bli deras öde. De stod på toppen av sin förmåga, då huvuddelen av deras manskap bestod av rekryterade experter från andra enheter i Wehrmacht. Brandenburg var division endast till namn och militärbyråkratisk funktion, de opererade som regel i mindre enheter på samtliga förekommande frontavsnitt. De var en multifunktionell styrka, varför de kom att huseras i det grekiska öriket. De bestod av bergsjägare från armén, fallskärmsjägare från flygvapnet och den tyska marinkåren – Küstenjäger– från flottan. Det fanns således knappast något uppdrag de inte skulle kunna utföra. Hösten 1943 var Division Brandenburg representerade på Tolvöarna av ett kompani fallskärmsjägare och en kustjägaravdelning, båda under ledning av en löjtnant Willi Langbein.
När man granskar slaget om Tolvöarna får man inte missa sjöstridskrafternas betydelse. Kontrollen till sjöss var avgörande för de allierade och de hade den, men bara nästan. Kvar i området, nu när italienska Regia Marina inte var att lita på, fanns små, tilltufsade enheter tillhörande tyska Kriegsmarine. Man hade mestadels fört ubåtsenheter i Medelhavet, men också flertalet torpedbåtsförband för patrulltjänst, samt semicivil transporttrafik. Kriegsmarine var vid den här tiden även indelt i ett relativt framgångsrikt sjökrig av gerillatyp med Röda flottan på Svarta havet. Man använde sig huvudsakligen av torpedbåtar av italienska eller rumänska konstruktioner – eller vad man lyckats stjäla ihop. Besättningarna var unga och djärva, liksom befälet. Utvecklingen av slaget om Tolvöarna handlade mycket om dessa sjökrigares förmåga att improvisera en imponerande fräckhet inför en överlägsen fiende. De passade väl ihop med brandenburgarnas disciplinfrånvarande professionalism.
Central militär position i denna konflikt hade ön Leros, där italienska flottan baserat huvuddelen av sin styrka i den djupa och befästa hamnen Lakki. Amiral Campioni hade gett basen, under konteramiral Luigi Mascherpa, med ca 8 300 flottister, till britterna, som därmed med lätthet kunde etablera sig på ön. Tyskarna mötte med flygbombardemang, som RAF inte kunde hindra utan amerikansk uppbackning. Under brigadgeneral Robert Tilney stod tre regementen infanteri, ca 3 000 man, samt mindre kommandotrupper nämnda här ovan. Man hade helt underskattat tyskarnas förmåga att snabbt slå tillbaka med de få resurser man hade till hands. Ön Kos hade samtidigt återtagits i en blixtsnabb manöver av ett fåtal brandenburgare från luften, som under skickligt understöd från Luftwaffe och Stukas, kunde störa britterna fullständigt tills det att förstärkningar kunde anlända. De allierade förlorade därmed en av de viktigaste flygbaserna i området. 4 500 britter och italienare gick i fångenskap, nästan 100 italienska officerare avrättades summariskt för förräderi. Det fanns italiensk militär även bland tyskarna.
På Leros kunde löjtnant Langbeins brandenburgare landstiga från havet rakt under näsan på britterna utan att upptäckas. Anfallet kom därefter hårt och som en blixt från klar himmel den 12 november 1943l, samtidigt som arméns infanteri ur 22: a divisionen landsteg från havs och Luftwaffe genomförde en av sina djärvaste landsättningar av flera hundra fallskärmsjägare. Striden om Leros blev särskilt våldsam. De allierade hade svårt att samordna striderna med italienarna, vars kustartilleri helt misslyckades fatalt med att hindra de tyska landstigningarna. Där, på ön Leros fick föregångarna till det brittiska SAS smaka på förlusten mot en klart bättre motståndare, Division Brandenburg. Man skulle komma att lära sig mycket av detta, särskilt vad gällde det multifunktionella i strid. Den 16 november var allt över, brigadör Tilney strök flagg. Båda sidor hade förlorat ca 500 man i stupade. 8 500 man gick i fångenskap. RAF förlorade totalt 115 stridsflygplan enbart över Leros.
 |
| Radiostyrd bomb |
Till havs åsamkade Krigemarine och Luftwaffe svåra problem för Royal Navy. Likt bålgetingar attackerade man ständigt med torpeder och bomber. Vid Tolvöarna använde tyskarna för första gången radiostyrda plan, Henschel Hs 293****, från Kampfgeschwader 100, för att styra dem in i fiendens fartyg. Man sänkte på så vis jagaren HMS Dulverton och skadade svårt HMS Rockwood. Totalt kostade kampanjen den brittiska flottan två kryssare och åtta jagare. Efter att huvudöarna förlorats till tyska boots on the ground, kunde Luftwaffebomba de italienska garnisonerna på övriga öar till underkastelse. Operation Accolade var ett totalt fiasko så här sent i kriget och gav tyskarna en onödig propagandaseger. Resurser hade slösats, 4 800 allierade soldater hade stupat, 1 100 tyskar. De stackars grekerna underkastades en andra omgång ockupation, nu under tyskarna. Avrättningarna avlöste varandra, Gestapo anlände till de soliga öarna och de kvarvarande judarna, som levt under italienskt beskydd fram till dess, skeppades iväg till gruvsamma öden.
Winston Churchill bet i det sura äpplet, han överlevde de nattsvarta blickarna från sitt War Officeoch red ut än fler jämförelser med förra kriget och Gallipoli. Kapitulationen av Italien, något han till stora delar fått till skänks av amerikanerna, hade inte visat sig vara en fördel för britterna. Det hade snarare adderat förvirring till operationerna, något tyskarna kunde utnyttja till sin fördel. Än en gång tvingades man konstatera Wehrmachtsöverlägsenhet när det verkligen gällde, att kunna slåss och överkomma uppenbart bristfälliga omständigheter och ändå segra. Samarbetet mellan Wehrmachts tre vapenslag tycktes fungera oerhört smidigt. Man kan göra direkta jämförelser i fallet Tolvöarna med Operation Weserübung, invasionen av Skandinavien 1940, då den absoluta höjdpunkten av tyskarnas blixtkrig nåddes med perfekt samarbete mellan Heer, Krigemarine och Luftwaffe.
* Son till amiral Sir John Jellicoe, en av de stora brittiska sjöbefälen under första världskriget. SBSvar – och är – en spetsorganisation tillhörande flottan och Royal Marines. De har nära samarbete med SAS.
** Tidigare 4: e (Malta) infanteribrigaden, som även bestod av maltesiska frivilliga. General Brittorous skulle under striderna ersättas av brigadör George Tilney.
*** LRDG var en föregångare till SAS. Det grekiska Sacred Band byggdes upp parallellt med LRDG.
**** Henschel Hs 293 släpptes från en bombare och radiostyrdes därefter mot målet av bombfällaren. Systemet hade uppenbara problem, inte minst ekonomiska och blev aldrig ett betydande vapen, trots en del framgångar.