Nationalsocialisterna var dåliga nationsbyggare. Till skillnad från kommunisterna i Ryssland, som slet ut hela den gamla konstitutionen och ersatte den med en helt ny för deras mörka syften, föredrog nazisterna att i Tyskland endast implementera deras behov till de befintliga grundlagarna, som den s.k. Weimarrepubliken arbetat fram efter första världskriget. Detta var det tydligaste exemplet på inkompetensen i den nazistiska ideologin, resultatet blev ett missfoster till konstitution, ett juridiskt lappverk som inte var helt enkelt att sätta sig in i, ens för den mest naglade lagmannen.
Franz Oppenhoff var en sådan man. Han hade tagit juristexamen vid universitetet i Köln vid mitten av 1920-talet och arbetade som advokat i sin hemstad Aachen när nazisterna till sist tog makten i Tyskland. Under åren fram till andra världskriget förfasade sig den samvetsgranne Oppenhoff över vad han såg hända med sin profession. Han blev expert på nazistisk lagstiftning. Politiskt var han kristdemokrat, men argumenterade mot staten strikt utifrån juridiska förhållanden, vilket han ansåg säkrare. Han företrädde den katolske biskopen i Aachen, Johannes Josef van der Velden – av flamländsk bakgrund – en annan antinazist som myndigheterna hade svårt med. Han stod även upp i domstol för flera judiska affärsidkare och ägare till företag när staten konfiskerade deras tillgångar. Advokat Oppenhoff var en bråkmakare i nazisternas ögon.
Så pass att när kriget rullade igång och klimatet hårdnade allt mer, såg han sig nödgad att så sent som 1944 fly med sin familj över gränsen till Belgien. Hans liv var i fara, nu när de allierade närmade sig. I staden Eupen mötte han den amerikanska armén och introducerad av biskop van der Velden, blev han engagerad i de allierades civilrättsliga program för frigjorda territorier i Tyskland. Efter hårda strider blev det sönderskjutna Aachen den första befriade tyska staden i slutet av oktober 1944. Överallt hängde befolkningen ut vita lakan som tecken på kapitulation. Oppenhoff fick frågan av den första amerikanska armén om han ville axla jobbet som tillförordnad borgmästare i Aachen. Han accepterade erbjudandet och den 42: årige juristen blev därmed Tysklands första, fria, civila ämbetsman. Nyheten basunerades ut i väst som en viktig framgång, men man höll Oppenhoff officiellt anonym, med hänsyn till hans släkt som fortfarande levde under nazistisk maktutövning.
Samma månad hade SS genom sin tidning Das Schwarze Korps förkunnat dyrt och heligt att någon kollaboration med fienden från tyska medborgare inte skulle komma ifråga, i synnerhet rörande ämbetsmän. Sådana tilltag skulle leda till döden inom minst en månads tid.
Aachen i början av 1945 låg direkt norr om tyskarnas uppmarschområde för den misslyckade Operation Wacht am Rhein, d.v.s. Ardenneroffensiven. Det var en oerhört viktig position för båda parter i striderna. Samtidigt som erövringen av Aachen var en propagandatriumf för de allierade, kom det även i fokus för hela den allierade säkerhetsorganisationens projekt för det nya Tyskland. Saul K. Padover, en ungerskfödd, blivande framstående historiker och statsvetenskapare, tjänstgjorde under kriget i den amerikanska arméns underrättelsetjänst. Han fick i uppgift att överse den politiska utvecklingen i Aachen. Padover kom att oja sig mycket över Oppenhoffs överseende med nazistiska stadstjänstemän, ett återkommande problem under den allierade ockupationen av Tyskland. Ett annat pallaber uppmärksammat av Padover var den yviga förekomsten av kommunister. Inom ramen för sina egna befogenheter ratade han många potentiella makthavare i det nya, känsliga, tyska samhället.
Padover var uppbragd över sin arbetsgivares vaga intresse i vad de såg som politiska petitesser. En nazist här, en kommunist där, vad spelade det för roll? Han kom därför mycket olyckligt att vädra sin indignation i en dryftning till pressen. Oppenhoffs namn kom på pränt och så var det gjort – Aachens nye borgmästare hade hamnat högst på SS: s dödslista.
Ett halvår tidigare, i Berlin, hade SS-Reichsführer Heinrich Himmler beordrat en av sina trognaste generaler, SS-Obergruppenführer Hans-Adolf Prützmann, att sätta upp och genomföra Unternehmen Werwolf*, alltså Operation Varulv. Detta är en av de riktigt stora myterna från andra världskriget. Werwolfvar realisationen av en gammal vandringssägen bland både västallierade och ryssar, att de bakom strängt lyckta dörrar planerade en gerilla, en fanatisk partisanarmé, inför den stundande ockupationen av deras territorium. Prützmann var visserligen mycket lämpad för uppgiften. Han var en hårdför, fanatisk nazist, som hade tjänstgjort under lång tid som högt polisbefäl i Östeuropa, med Riga som bas och därmed deltagit i folkmord och förintelse. Han var särskilt kreativ i dödandet som polischef i Ukraina. Prützmann hade även bekämpat de ryska partisanerna och därigenom kunnat ingående studera dem, deras organisation och taktik. I största hemlighet började han organisera det som aldrig blev vad Himmler tänkt sig, vad det nu egentligen varit.
Utbildningsanstalt upprättades i slottet Hülchrath, nära Erkelenz i Rhenlandet. Tanken var att den bruna eminensen, eller nomenklaturan, d.v.s nationalsocialisternas partiorganisation runt om i landet, under ledning av deras gaulaiter: s, skulle nominera kandidater baserat på deras lojalitet mot Adolf Hitler, Der Führer. Denna modell för rekrytering innebar att huvuddelen av dem kom från Hitlerjugend, den sista stora personalpoolen, dessutom befolkat av de mest fanatiska av dem alla – ungdomarna. Få av dessa aspiranter hade minnen av annat än ett nationalsocialistiskt Tyskland, de var fostrade av krigets vedermödor, hårt indoktrinerade och villiga att göra sin del för den rätta saken. Det skall ha utbildats upp till 5 000 varulvar på slottet Hülchrath. Instruktörer och ledare hämtades från SS. Otto Skorzeny, nu en fixstjärna inom nazismens hemliga operationer, bjöds in, men lämnade platsen efter en kortare vistelse. Hans vittnesmål talar sitt klarspråk, han dömde ut Werwolf som oväsentligt i sammanhanget.
 |
| Biskop van der Velden |
Den mest påtagliga verksamheten som skapades av Himmler för detta ändamål var Radio Werwolf, som sattes upp samtidigt på hemlig plats i Berlin. Under vintern 1944/45 började man sända radioinslag, mestadels tröttsam propaganda om hur detta Werwolf skulle döda fienden i drivor och straffa samtliga defaitister bland den tyska befolkningen med snar ond, bråd död. Radio Varulf bekräftade för de allierade att något var på gång och de som till sist skulle betala det yttersta priset för detta var den oskyldiga tyska civilbefolkningen. Det går inte att skilja ut effekten av detta i Röda arméns besinningslösa våld mot folket, men den hade en klar negativ inverkan på de västallierades behandling av civilister. Man såg varulvar överallt, bland gamla gubbar, bland kvinnor, bland barn och man handlade följdaktige. Tusentals människor dödades av knappast någon anledning alls.
Idag går det inte att urskilja specifika attentat mot nazisternas fiender som utfördes av varulvar. Unternehmen Werwolf hade inte ensamrätt på nazistisk partisanverksamhet och det fanns gott om kringströvande band av Waffen-SS och andra potentater. Tusentals sabotage registrerades både mot militära och civila mål, inget av dem avgörande och knappt någon av de infångade gärningsmännen kunde häröras till något annat än fanatism och allmän kriminalitet. Det mest kända, bekräftade fallet av varulvars mörka verksamhet, utifrån inte fler än en handfull totalt, var Unternehmen Karneval, Operation Karneval, eller mordet på borgmästaren i Aachen, Franz Oppenhoff.
 |
| Prützmann, utan överrock, tillsammans med Himmler |
Det var en hejdundrande plan, som tagen ur en agentroman. Sex unga varulvar skulle, från en av Luftwafferenoverad amerikansk B-17 Flying Fortress,hoppa fallskärm om natten över östra Belgien. Därefter skulle de ta sig tillbaka till Tyskland. I Aachen skulle man avrätta borgmästaren för hans förräderi och i skydd av mörkret försvinna över på den nazistiska sidan av fronten. Planen var kommenderad direkt av Himmler, men uttänkt av Prützmann. Gruppen som togs ut leddes av en instruktör på Schloss Hülchrath, SS-Untersturmführer (löjtnant) Herbert Wenzel. Hans ställföreträdare, SS-Unterscharführer(sergeant) Josef Leitgeb, var också instruktör. Dessa båda skulle utföra själva attentatet. Direkt från Hitlerjugendkom den blott 16: årige Erich Morgenschweiss (oklart vad han hade där att göra). Ytterligare två män slöts till gruppen, två i sammanhanget okända SS-män med förflutet som gränsvakter mot Belgien. Sist, men inte minst, var det gruppens enda kvinnliga medlem, 23: åriga Ilse Hirsch, Hauptgruppenführerin (kapten) i BDM, Bund Deutscher Mädel, den kvinnliga armen av Hitlerjugend.
Fraulein Hirschs uppdrag var att sköta underhållet till gruppen. Antagligen ansåg man att hon, som kvinna, enklare kunde röra sig i samhället för att införskaffa information och förnödenheter. Vad man inte alls tycktes bry sig om var att Hirsch var bördig från Aachen och kände staden och dess omgivningar mycket väl.
Förhållandevis tungt beväpnade, både med handeldvapen och sprängmedel, släpptes de natten mot den 21 mars i Ardennermassivets mörka skogar. Man skall här betänka att det endast var drygt en månad innan Hitler tog sitt liv den 30 april, Berlin var i praktiken inringat, resten av Nazityskland hölls knappt samman i norr och söder. Det var en betydligt längre sträcka från Aachen och tillbaka till frontlinjen, än den de nu hade att tillrättalägga österut över den nyetablerade belgisk-tyska gränsen. Belgien var nu befriat, en interimregering hade upprättats inför demokratiska val. De allierade trupperna var helt upptagna med striderna i Tyskland, även om landskapet drällde av den väldiga amerikanska underhållsapparaten och soldater på permission. På vägen över gränsen till Tyskland ertappades de av en belgisk gränsvakt, som de omedelbart mördade – karnevalens första offer.
 |
| Schloss Hilchrath |
Antagligen var grabbarna inte snälla mot Ilse Hirsch. Det kan också ha funnits ett svartsjukedrama under ytan, då hon kan ha plockats med av Wenzel, som varande hans flickvän. Det är oklart vad som hände, men Hirsch avvek från gruppen och tog sig själv in i Aachen, där hon omedelbart kontaktade en närstående väninna, även hon fanatisk BDM. Tillsammans tar de reda på var borgmästare Oppenhoff residerade, hur hans säkerhet såg ut och lade upp både attack- och reträttvägar i området. Den 25 mars, när väl Wenzel och de övriga anlände till Aachen, var allt klart. Hirsch visste att Oppenhoff samma kväll skulle befinna sig på en offentlig tillställning och väntades tillbaka strax innan midnatt. Familjen, hustru och två döttrar, befann sig på annat håll. Den enda bevakningen, förutom hans chaufför vid ankomsten, var en beväpnad polis framför residensets framsida. De unga marodörerna beslutade sig för att slå till, den natten.
Först begick man ett potentiellt misstag. Efter mörkrets inbrott klippte man telefonförbindelsen till och från borgmästarresidenset. Vad de därmed missat var att telefonlinjerna i det fria Tyskland fortfarande upprätthölls av den amerikanska armén och de mätte samtliga linjer kontinuerligt. Ett larm gick ut till ett amerikanskt signalförband, som satt upp i sina fordon och körde iväg mot det aktuella kvarteret i Aachen, utan att då veta exakt vilken förbindelse som klippts. När Oppenhoff kom hem tog han som vanligt köksvägen genom trädgården. Där, i de mörka skuggorna, väntade två till synes välartade ynglingar i civila kläder. De presenterade sig som nerskjutna stridspiloter ur Luftwaffe, på väg tillbaka till sitt förband. Oppenhoff var mycket van vid detta, det var nästan en daglig företeelse att han hjälpte förrymda tyska soldater till rätta. Han gillade inte att de ville tillbaka till kriget, men som civil, tysk ämbetsman var det inte hans jobb att hindra dem.
 |
| Varulvarna |
Om de däremot ville ge sig till de amerikanska styrkorna, så var han beredd att bistå dem på bästa sätt. Inget ont skulle hända dem, amerikanerna behandlade krigsfångar väl och de skulle garanterat släppas så fort det här fruktansvärda kriget var över, vilket inte kunde ta lång tid nu. – Om ni låter mig bekräfta era identiteter, så slipper ni mycket av förhören och jag …
Man kan undra hur Oppenhoff tolkade den uppenbara spänningen som rådde mellan de två ynglingarna. SS-UntersturmführerWenzel tycktes ha hamnat i samvetsnöd inför den vänlige mannen. Anade Oppenhoff överhuvudtaget oråd? Plötsligt spratt SS-UnterscharführerLeitgeb upp på fötter och vrålade – Heil Hitler. Istället för en rakt utsträckt hand fanns där en pistol. Leitgeb sköt Oppenhoff i huvudet med ett skott. Borgmästaren i Aachen dog omedelbart.
Man flydde tillbaka genom trädgården till de utposterade kamraterna. Polismannen på framsidan slog larm, men måste runda huset för att nå fram. Istället rusade varulvarna nästan rakt i famnen på de amerikanska signalsoldaterna. Någon eldstrid uppkom aldrig, men i paniken lyckades Ilse Hirsch avlossa en försåtsmina som de applicerat utefter en av flyktvägarna. Minan dödade Leitgeb och sårade Hirsch. De jagades under ett par dygn av både tysk skyddspolis och amerikansk trupp, men lyckades undkomma. Vad som hände med dem under krigets sista dagar är okänt, samma gällande vad de gjorde därefter. Vad man vet är att de undkom fångenskap, de fanns inte registrerade hos några allierade myndigheter.
 |
| Ilse Hirsch |
Franz Oppenhoff fick en statsbegravning i sin hemstad Aachen, begravningsförrättare var biskop van der Velden. Oppenhoff hade haft en utstakad karriär framför sig i det nya Västtyskland. Han skulle antagligen ha blivit ett frontnamn i det nyupprättade tyska kristdemokratiska partiet CDU och ingen vet hur långt det hade nått. Istället blev han en av dessa tyska hjältar från kriget, de som stod upp för sig själva och vägrade låta sig sugas in i politisk fanatism. Franz Oppenhoffs motiv var juridisk i första hand, han såg nazismen som den var, kriminell, olaglig, ett grymt skämt i den sköra västerländska rättstraditionen. Han blev aldrig lika stor som Claus von Stauffenberg, men tillhör definitivt hans skara.
1949 nådde dock lagens förlängda arm de återstående varulvarna och i oktober samma år ställdes de inför rätta i Aachen för mordet på Oppenhoff. Nu var kriget över, Tyskland rådde under civilt styre och krigslagarna hade luckrats upp. Dödsstraff stod inte högst på agendan längre. Faktiskt, rättens representanter önskade inte göra martyrer av de unga människorna. Eftersom mördaren var död fälldes de alla för anstiftan till mord. Herbert Wenzel, som huvudman, dömdes till fyra års fängelse. De två f.d. gränsvakterna fick mellan ett och tre års fängelse. Ilse Hirsch fick villkorlig dom och försattes på fri fot, Erich Morgenschweiss friades helt.
 |
| Familjen Oppenhoff |
Man frågar sig ofta i dagens verklighet om tyska folket och deras nation, hur de hanterat sviterna av nazismen. Har man rannsakat sig själva tillräckligt, vad för arv har detta skapat? Domslutet efter mordet på borgmästare Oppenhoff visar på en del av detta arv, som kanske ger en ytterligare bild av varför så många nazister kommit undan sitt ansvar. Tysk rättvisa efter kriget visade givetvis stor insikt i hur Nazityskland fungerade och man har alltid tagit i beaktning den indoktrinering och fanatism som nazisten förde med sig till människorna. Liksom en berusad, eller en mentalt sjuk person kan få sitt straff lindrat, på samma sätt har tysk juridik funderat över fanatismens inverkan på en människas omdöme. Dessutom, vilka var de, dessa jurister, som alla tjänstgjort för nazisterna på ett eller annat vis, att i skuggan av en särdeles samvetsgrann kollega, döma dessa ynglingar? Juristen Oppenhoff var uppenbarligen mycket upptagen med dessa aspekter i sitt arbete.
De fem åtalade i Aachen 1949 var alla fanatiska nazister, därtill mycket unga. De tre äldsta männen dömdes till fängelse eftersom de hade sådan livserfarenhet, även i strid, att de fick ta sin del av ansvaret. Erich Morgenschweiss friades eftersom han fortfarande var ett barn när det skedde. Frågetecknet hamnar hos Ilse Hirsch, som i händelseförloppet för mordet var en betydligt skarpare anstiftare än Herbert Wenzel. Det var dock en typisk nyck för den tiden att kvinnan Hirsch klumpades ihop med Morgenschweiss, som ett barn, när hon i själva verket var straffmyndig hela tiden. Vad som hände med de här ungdomarna förtäljer inte den här historien, man kan bara hoppas på att vandrade den smala stigen och skapade anständiga liv åt den nya världen.