KRIGSHISTORIA

Som tidigare angetts driver denna blogg tesen att general George Smith Patton Jr i stora delar blivit missförstådd och kraftigt missgynnad av historien. Få förnekar geniet hos honom, men han har aldrig fått fullt erkännande, mycket på grund av sin kontroversiella personlighet, som inte hade att göra med hans professionalitet. Patton var antagligen den skickligaste generalen under andra världskriget, det härskade hos honom en briljansens enkelhet och en total, överväldigande dominans på slagfältet. Han gjorde få misstag, han segrade alltid och det skedde som regel både övertygande och fullständigt. Dessa avgörande egenskaper hos Patton och de enastående prestationerna, hade givetvis en grund, en början och vid närmare betraktelse så var hans formativa år unika.

Dessutom, det var helt och hållet hans eget verk. Det fanns i den amerikanska armén i början av 1900-talet inte mycket som gav ens en vink om vad som komma skulle. Till skillnad från Europa hade USA inte rustat för någon större konflikt, man hade definitivt inte infört allmän värnplikt. Man såg helt enkelt inte sin roll i ett globalt, militärt sammanhang. Den amerikanska flottan var det helt dominerande vapenslaget och den skötte merparten av nationens mera brännande internationella relationer i Latinamerika och på Filippinerna, områden man fått på köpet efter Spansk-amerikanska kriget 1898. Den armé Patton anträdde på sommaren 1909 var snarare en federal polisstyrka, kraftigt eftersatt och till synes helt inriktad på 1800-talets indiankrig.

Det fanns liten eller ingen yttre påverkan som fick Patton att så tidigt i historien agera i rätt riktning för den framtid ingen militär tänkare kunde föreställa sig före första världskriget. De generaler som gjorde sig kända genom militära framgångar under andra världskriget var uteslutande dem som snabbt anpassade sig till eller aktivt bidrog till att styra den tekniska utvecklingen mot mekaniserad krigföring. I det avseendet var Patton i stort sett ensam på sin sida av Atlanten, i en situation där det i princip inte existerade någon teknisk utveckling. Ändå, vid andra världskrigets inledning 1939, två år innan USA: s inträde, var han betydligt mer erfaren som pansargeneral än praktiskt taget alla andra motsvarande kollegor, fiende som vän. I detta avseende var George S. Patton sannerligen en self made man, i enlighet med det amerikanska idealet.

Den unge Patton var en produkt av flera positiva föresättningar som han lyckades använda till sin fördel. Han var född in i en stormrik familj, en av de mest prominenta i Kalifornien. Det fanns kungligt, brittiskt blod i den Smiths-Pattonska ätten och man tillhörde den s.k. amerikanska adeln, d.v.s. bland de första familjerna som beträdde kontinentens mark på 1500- och 1600-talen. På grund av en tidigt uppfångad dyslexi, blev Patton huvudsakligen skolad i hemmet. Dessa faktorer hindrade honom inte från att bli en fanatisk läsare och oerhört intresserad av sin egen historia. Han var en gosse med en starkt utvecklad fantasi, dessutom med ett skarpt intellekt. Samtidigt blev han redan i unga år övertygad om att han var resultatet av reinkarnation. Från en enkel romersk legionär, tvåtusen år tidigare, genom historien, hade Pattons väsen gått från soldat till soldat, härförare till härförare och nu var han bara nästa version av ett militärt snille, enligt honom. Patton trodde på ödet, det var meningen att han skulle bli en stor militär ledare.

John Singleton Mosby

Han hade i det avseendet mycket att brås på. Han var släkt med Hugh Mercer (1726-1777), en närmast kanoniserad läkare och general under det amerikanska revolutionsskriget, som stått George Washington nära. Mercer stupade tappert vid Princeton, New Jersey den 3 januari 1777. Betydligt närmare fanns två berömda överstar och regementschefer från inbördeskriget. Hans namne och farfar, George Smith Patton (f. 1833)*, slogs med general Jubal Early i ledningen för 22th Virginia Infantry Regiment och stupade vid det tredje slaget vid Winchester den 19 september 1863. Brodern, Waller T. Patton (f. 1835), ledde 7th Virginia Infantry Regiment, vid general George Pickets berömda, men förödande anfall under slaget vid Gettysburgs sista dag, den 3 juli 1863 och stupade. Under Pattons barndom fanns det en ofta besökande nära vän till familjen, tidigare överstelöjtnanten vid 1st Virginian Cavalry under inbördeskriget, John Singleton Mosby (1838-1916).

Mosby var en hjälte i megaformat, han hade lett den legendariska 43: e kavalleribataljonen, direkt under general Robert E. Lee. De var Rangers eller Raiders, amerikanska militär uttryck för vad vi skulle kalla jägare eller Special Forces idag. Mosby hade lett sina s.k. Gray Ghosts i fantastiska överraskningsanfall långt bakom fiendens linjer. För den unge och storögde Georgie Patton, som i tidiga tonår redan var beläst på militärhistoria, på Hannibal, Scipio Africanus och Napoleon, som nu storögt betraktade den gamle mannen Mosby, ett levande spöke från det stora kriget, blev han om kvällarna introducerad med general Thomas Stonewall Jackson – och det är nog där någonstans det hela började.

Det var inte enbart StonewallJackson. Pattons far, Patton Sr, hade gått på VMI, Virginia Military Institute innan affärer blev hans liv. VMI blev också unge Pattons college då han beträdde dess strama huvudbyggnad hösten 1902, 17 år gammal. VMI används ofta som förberedande studier och träning inför West Point, vilket hade en akademisk betydelse för Patton, vars betyg haltade p.g.a. hans dyslexi. VMIär en asketisk och sträng skola, den hårdaste militärakademin i USA. Det är en institution som premierar militarism före teorier, vilket gav Patton utrymme att briljera, för hans vitsord blev goda. Framför allt var, och fortfarande är idag, VMI detsamma som Thomas Stonewall Jackson. Han var kommendant och rektor för institutet vid inbördeskrigets början, han hade dessförinnan lyft upp och format dess inriktning, Till denna dag, Stonewall Jackson står staty vid skolans entré och hans ande vilar tungt över de strikta kadetternas snöräta led. VMI predikar aggressivitet, aggressivitet och än mer aggressivitet, striden vinns genom att man tar initiativet och kommandot över händelserna, genom djärvhet och intuition. Detta var Stonewall Jackson, detta var Robert E. Lee och det var John Singleton Mosby, det var sydstaternas sätt att slåss och det var deras framgångar under inbördeskriget – The Smiths-Pattons var sydstatare i själ och hjärta, de var sydstatare i livet, sydstatare i politiken, i affärer och i krig.

Patton tog examen från West Point 1909. Han valde kavalleriet, det vapenslag som matchade hans ideal för militär taktik och strategi. Det var en fråga om rörelse och eldkraft, om anfallets styrka, om att tränga in på djupet och slå där fienden minst anade, det var vad han ville göra, det han talade om. Det amerikanska kavalleriet var på sätt och vis rätt forum för detta. Till skillnad från sina europeiska kollegor, agerade de i mindre, lättrörliga förband. Deras färskaste erfarenheter var inte inbördeskrigets storlagenhet, utan indiankrigets gerillataktik, strapatser och improvisation. Patton var dock ingen kavallerist i traditionalistisk mening, han såg vapenslaget endast som en katalysator för sina egna ambitioner och han skulle aldrig försvara hästens plats på slagfältet för dess egen skull. Hästen var istället en passion hos Patton, han var en av arméns främsta ryttare och idrottsmän, han ställde upp i OS i Stockholm 1912 i modern femkamp. Däremot, vid sin första erfarenhet av krigets verklighet, hade han redan insett att det fanns en ny faktor i krigets funktioner – dess mekanisering.

Det skedde redan vid våren 1916 och den amerikanska interventionen i Mexiko och jakten på Pancho Villa. Den unge löjtnanten Patton stod utanför kriget och skrev direkt till general John J. Pershing. Han presenterade sig och beskrev vad han ansåg sig kunna åstadkomma under den ärrade generalen. Det träffade helt rätt, Pershing älskade egna initiativ och de båda männen var mycket lika varandra. Patton blev stabsofficer direkt under Pershing med särskilda uppgifter. Dessa bestod bl.a. i att sätta upp en liten styrka bilburna soldater i jakten på mexikanska banditer. Patton hade insett att med motorfordon kunde de tillryggalägga längre avstånd, bekvämare och snabbare. De kunde upprätthålla en imponerande eldkraft, trots att deras styrka i antalet var mycket begränsat, genom att förse bilarna med kulsprutor. Det var ett experiment, i stort sett privatfinansierat av Buick och även med Pattons egna pengar. Det slog väl ut, även om det inte skulle bli den amerikanska arméns policy förrän nästan tjugofem år senare.

Samtidigt i Europa, på den blodiga västfronten, hade de första stridsvagnarna sett dagens ljus. Det var stora, tunga och extremt långsamma fordon. Deras uppgift var att ta sig över ingenmansland och köra genom tyskarna linjer. Det lyckades de med visserligen, men det fanns just då ingen kontinuerlig plan om vad som hände därefter. Endast ett fåtal vagnar återvände. Mellan Pattons experiment i den mexikanska öknen och britternas tanks är det en milsvid skillnad och medan militärhistorien koncentrerat sig på den första stridsvagnen, hur än oväsentliga de än framstår i det stora sammanhanget, så har strategin och taktiken med Pattons bestyckade bilar förpassats till avdelningen lustiga företeelser. Vilket av exemplen som blev den mest relevanta för framtiden står nog ganska klar, men det återkommer vi till senare.

Man glömmer ofta bort en aspekt med Patton, mycket därför att den som regel bara blixtrar förbi i otaliga biografier och det är att han var en passionerad amatörmekaniker. Arbetet med att bygga om bilarna för ökenexpeditioner leddes personligen av Patton. Han stod gärna med armarna djupt i olja och sot, Hans intresse i den nya tekniken var total. Under andra världskriget skulle den gamle generalen förvåna mången stridsvagnsoldat med att genom goda råd eller direkt inblandning få igång de tunga vagnarna. En viktig del av hans framgång som mekaniserad general var att han visste precis hur mycket tekniken klarade av. Det dög inte att komma till honom med påståenden om att stridsvagnarna inte kunde flyttas, endast slut på bränsle var ett accepterat hinder.

Första världskriget blev ett faktum även för USA, en ny, gigantisk armé, den största nationen någonsin skådat skulle byggas upp, general John Pershing var dess chef. Beslut hade fattats att den amerikanska armén skulle förses med sin första pansarbataljon. Det var en enkel sak för Pershing att ge detta uppdrag till major Patton. Inte bara det, en hel pansarskola skulle sättas upp i Langres, Haute-Marne. Amerikanska armén använde sig uteslutande av fransk teknologi, både vad gällde vapen och utrustning. Man kom därför att använda sig av de lätta Renault FT. Detta var en revolutionerande vagn i det att den blev urmodellen för all stridsvagnsutveckling därefter – rörligt kanontorn, motorn bak, föraren fram och befälet i tornet. Patton lärde sig modellen som ensam amerikan på den franska stridsvagnsskolan i Champlieu, samt på Renaultfabriken. När den amerikanska skolan fick sina första vagnar blev Patton tvungen att själv backa dem ner från tåget. Vid det laget kunde han även plocka isär dem i sina beståndsdelar och sätta samman dem igen.

Adna R. Chaffee Jr.

Patton utbildade de första amerikanska stridsvagnsbesättningarna utifrån de då accepterade teorierna, att tanks var till för infanteriets skydd och assistans. Samtidigt var Patton en kontroversiell pansarchef. Han ledde ofta vagnarna från utsidan, antingen framifrån, eller ståendes på dem. Det var dels en fråga om inspiration för männen, men också därför att det gav honom överblick. Patton kom att leda flera oberoende pansaranfall mot fasta positioner. Han utvecklade taktiken vidare från bataljons till brigads storlek. När kriget var över hade han sårats, fått ett antal medaljer och blivit överste. Framför allt hade han fått blodad tand. Han såg redan här en utveckling likt den som skulle ske under nästa krig. Han delade också alla de högre officerares åsikter om att nästa krig verkligen skulle komma.

Det viktiga här är att förstå att av alla de generaler som under andra världskriget skulle leda betydande pansarförband i strid, så var Patton den ende av dem som redan här, vid 1918, hade omfattande erfarenhet, tekniskt som taktiskt och strategiskt av just pansar, samt klara visioner om vad det innebar för framtiden. Problemet för honom var att han var praktiskt taget ensam på sin sida av Atlanten.

Efter kriget återgick han till kaptens grad och tillbringade en tid i Washington DC för att inför försvarsdepartementet presentera en rapport om arméns erfarenheter av pansar. Patton uttryckte redan 1919 för första gången på pränt att han ansåg stridsvagnarnas kapacitet som betydligt större än enbart understöd åt infanteriet. Han menade att pansartrupperna skulle bli en självständig vapengren och operera antingen fristående eller i koordinering med andra vapengrenar. Generalerna och politikerna nickade, men inget hände. Under hela mellankrigstiden skulle Patton tjänstgöra i kavalleriet i olika posteringar runt om i USA, bl.a. på Hawaii vid flera tillfällen.

Samtidigt skrev han åtskilliga artiklar, med hjälp av sin hustru Beatrice, och höll föredrag i olika sammanhang, om mekaniserad krigsföring. Patton var en av få amerikaner som höll US Army uppdaterad om alla de nya teorierna. Han recenserade och kommenterade Basil Liddel-Hart, Henz Guderian och andra internationella advokater för pansar. Han höll sig väl framme i sina tankegångar och hade blixtkriget klart för sig redan innan tyskarna började få grepp om det. I den amerikanska armén var han den främste förespråkaren av utvecklingen av amerikansk pansarteknik. Allt detta nya och okända för arméledningen innebar att Pattons karriär blev lidande. Han hade rykte om sig som en– Pain In the Ass. En som däremot inte tyckte det var USA: s nye arméchef, general George C. Marshall, som halvt lovade Patton hans första generalsstjärna.

Vid andra världskriget inledning 1939 var Patton en 54 år gammal kavalleriöverste och ett ämne för pension året därpå. Kriget innebar dock att det blev enklare att hålla sig kvar och 1940, under en manöver, fick den andre mentorn inom amerikansk pansar, general Adna R. Chaffee Jr, ögonen på Patton. Armén skulle sätta upp sin första pansardivision som ett led i den nya upprustningen, ville han ta kommandot för divisionens första brigad? Chaffee avled i augusti året därpå, samtidigt som Patton, nu som brigadgeneral, ledde US 2nd Armoured Division i de gigantiska sommarmanövrerna i södra USA, generalrepetitionen till andra världskriget.

Ingen hade sett något liknande. Patton lät sin division röra sig med stor aggressivitet genom och förbi motståndarnas förband. Hans pansarspaning, huvudsakligen pansarbilar, skar kors och tvärs långt bakom fiendernas ryggar, likt han själv gjort i Mexiko tjugofem år tidigare. Han försvarade sitt provocerande agerande, genom att presentera utförliga beskrivningar och instruktioner för hur attackflyg faktisk gjort hans manövrer fullt möjliga. Övningsledningen var ställda schack matt, det gick inte att argumentera emot, inte när man man kunde läsa sig till om vad som just då hände Ryssland och Operation Barbarossa. Patton gjorde exakt samma sak i Tennessee och Louisiana. När han embarkerade för Europa 1942, 57 år gammal, gjorde han det med ett enda uppdrag i sikte, att leda de amerikanska mekaniserade förbanden genom Västeuropa och där möta tyska Panzerwaffe, det var hans unika uppgift. Nu blev det inte riktigt så, eftersom man tog vägen via Nordafrika istället.

Det fanns en kontinuerlig röd linje i Pattons liv och karriär från inträdet på VMI 1902, till El Guettar i Tunisien 1943. Från hans unga ideal och det amerikanska inbördeskriget, genom kavalleriet och de första mekaniserade striderna i Mexiko, pansarerfarenheten i Frankrike, via sommarmanövrerna 1941, till hans första riktiga pansarslag mot general Jürgen von Arnims Panzerwaffe i Nordafrika. Det är en helt unik linje hos en militär av sin tid. Patton var före den tiden, både teoretiskt och taktiskt. När han skolade om US II Army Corps efter deras förlust vid Kesserinepasset månaden innan och styrde upp och förstärkte dess pansar, gjorde han det som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. USA skulle ut i sitt första pansarslag och deras ledare visste absolut vad han gjorde.

Slaget vid El Guettar, 23 mars till 3 april 1943, anses i strategisk mening vara oavgjord, men Pattons pansar utmanövrerade von Arnims, en av Wehrmachts ledande pansargeneraler. Det var en uppvisning i stridsmoral och skicklighet utmed hela linjen, något som fullständigt överraskade både vän och fiende. Det enda Patton upplevde som surt, var att fältmarskalk Rommel inte varit på plats, han hade så gärna velat besegra honom.

* Pattons far var George Smith Patton Sr (1856-1927), advokat, affärsman och politiker. Patton kunde därför lägga den romerska siffran III till sitt namn. Hans son var general George Smith Patton IV (1923-2004).

Han var född till att skaka om världen, skövlande alla dess länder, terroriserande alla övriga med de hemskaste rykten om hans framfart. Han var stor i gången, rullandes med ögonen hit och dit, så att styrkan i hans stolta sinne anlände samtidigt med hans kropp. Han älskade kriget, men var återhållsam i handling, mäktig i förhandling, generös mot vänner och skonsam mot dem under hans beskydd. Kort i rocken, var han bred över bringan, med stort huvud. Hans skägg var tunt och gråsprängt, näsan platt och huden solbränd, såsom hans härkomst föreskrev.

Priscus, enligt Jordanes*

Inte mycket är känt om den store hunnerhövdingens unga år. Attilas far, Mundzuk hade blivit en hunnerhövding vid ungefär 420 e.kr. Vid den tiden var hunnernas samhälle i förändring. Som ett turkiskt nomadfolk hade de vandrat från Centralasien till östra Europa i slutet av 300-talet och slagit sig ner på de ungerska slätterna. Detta var det västligaste belägna området av stäppliknande landskap som var användbar för de stora hjordar av hästar som detta nomadfolk var beroende av för sin militära stormakt. Området var också strategiskt väl placerat för räder in bland germanerna i det centrala och norra Europa, samt både den västliga och östliga delen av Romarriket.

När de anlände till Europa saknade hunnerna en enhetlig ledare, de styrdes istället av flera olika hövdingar i en komplicerad hierarki, där alla såg upp till en äldste. För att undvika att hästarna betade ut landskapet krävdes det stora ytor och det ledde naturligtvis till ett decentraliserat ledningssystem. Under 400-talet började hunnerna att lämna nomadlivet och slå sig ner i byar. De blev rika genom räder, mutor från exploaterade folkgrupper och som legoknektar åt den romerska armén. Denna utveckling ledde till en centralisering av makten som innebar att Attilas farbror Rua blev hunnernas konung år 432. En hög ledare styrde genom stöd av en särskilt utvald elit kallad logades. Fortfarande saknade hunnerna institutioner för ledarskap och enigheten lutade sig helt och hållet på hövdingarnas framgångar i strid. Lojalitet baserades helt på distribution av krigsbyten och en kung som saknade medel att belöna sitt folk kunde inte klara sig länge.

Rua avled 434 och hans tron ärvdes av brorsönerna Attila och Bleda. Deras första akt som ledare var att färdigställa ett fredsavtal med det Östromerska riket som Rua arbetat med. De båda kungarna vägrade dock att sitta av när de mötte Roms ambassadör, så de slutliga förhandlingarna sköttes från hästryggen för att balansera maktställningen mellan dem. Romarna behövde freden, det fanns ett stort behov av att frigöra trupper för att bekämpa vandalerna som invaderat Nordafrika, så bröderna slöt ett hårt avtal. Deserterade romerska soldater skulle återgäldas mot en belöning av åtta guldmynt per man och den årliga ersättningen för fred dubblerades från 160 till 320 kg guld. Romarna blev också tvungna att överlämna medlemmar av den kungliga familjen som flytt till det romerska imperiet.

Under flera år efter fredsfördraget var Attila och Bleda fullt upptagna med att erövra vad romerska historiker kallade Skytien, ett väldigt område i Eurasien där barbarerna höll till. Den exakta gränsen för deras erövringar är inte kända, men helt säkert nådde de ända till Östersjön i norr, Svarta havet i söder och nästan till Rhen i väster. Under den här tiden lyckades inte romarna betala hunnerna deras årliga subsidier. Till detta lades år 439 vandalernas erövring av Kartago och därmed hota Roms tillförsel av korn. Samtliga romerska militära resurser behövdes för att återta Kartago, vilket gav Attila och Bleda en enastående möjlighet att fullfölja straffklausulen i avtalet med romarna. Hunnerna hade anledning till krig, vad de egentligen hoppats på hela tiden. År 441 korsade man Donau och intog Balkan, först skövlades Viminiacum – dagens Kostolac i Serbien – därefter fästningen i Sirmium – Mitrovica – och med detta föll hela försvaret av Donau. Med en betydande del av det romerska riket under sig, fick Attila till ett avtal med den östlige kejsare Theodosius II. Romarna blev varnade att minsta lilla väpnat hot från deras sida och ett nytt krig blev resultatet.

Trots detta, utnyttjade Theodosius uppehållet till att avbryta en attack mot vandalerna i söder och förflytta nya trupper upp till Balkan. Precis som han hotat med, Attila återvände på krigsstigen. År 443 erövrade han basen för romarnas flotta i Donau, vid Ratiaria – biflödet Archar, Bulgarien. Med sina kommunikationer utmed floden säkrade från romerska attacker, red Attila söderut och kapade det stora centrumet för vapentillverkning i området, Naissus – Nis, Bulgarien – innan han fortsatte västerut till Sardica, dagens Sofia. Därefter vände han åter söderut och strömmade ner mot Roms östliga huvudstad, Konstantinopel. Fram till nu hade hunnerna varit i det närmaste ohotade, men mellan dem och målet stod Roms huvudsakliga fältarmé i öster, under general Flavius Ardabur Aspar. Under flera av varandra följande fältslag, utmanövrerade Attila Aspar, skar av hans förbindelser till Konstantinopel och spred resterna av hans armé över hela Balkan. Även om huvudstaden vid Bosporen var så kraftigt befäst att det ansågs ointagligt, så var hela det resterande Balkan försvarslöst och Theodosius hade inget annat val än att be om fred, vilket innebär nya subsidier om mer än ett ton guld om året. Priset på återtagna fångar höjdes från 8 till 12 guldmynt. Allt betalades och freden återupprättades år 443. Hunnerna lämnade Roms territorier.

Aetius

Det var antingen året 444 eller 445 som Attila mördade sin bror Bleda och blev därmed hunnernas enda konung. Exakt vad som orsakade denna händelse är okänd, men det ser ut som om de båda bröderna var radikalt olika karaktärer. Bleda ansågs både grym och sadistisk, medan Attila, om än hänsynslös, var mera pragmatisk i sitt våldsanvändande. Även om hans namn för evigt blivit ersatt med själva meningen för ordet tyranni, så var han inte ansedd som sådan bland hunnerna själva, en viktig distinktion. Hans personliga ovänner må ha drabbats av ond, bråd död, men mest av allt litade Attila inte till våld i första hand, utan till sin karisma och sitt framgångsrika ledarskap för att styra sitt folk. En grekisk fånge som bestämde sig för att stanna bland hunnerna efter frigivning, ansåg Attilas styre som fördelaktigt i jämförelse med de romerska kejsarna med sina höga skatter och korruption.

Lite är känt om Attilas göromål fram till våren 447 då han åter invaderade Östrom och nu i betydligt större skala. Den här gången drog han med sig enheter värvade blöand sina germanska undersåtar. I januari detta år hade Konstantinopel drabbats av flera svåra jordbävningar och stora delar av den ökända statsmuren, inklusive ett femtiotal torn, hade kollapsat. Medan stadens invånare desperat började bygga upp muren igen, närmade sig Attila med sitt vanliga spår av rökpelare efter sig. Den här gången var dock det romerska motståndet hårdare. Nära Marcianopolis – Devnya, Bulgarien – mötte han en romersk armé. Även om han besegrade den, så var hans förluster stora. Han fick nu veta att muren kring Konstantinopel var återställd och han vände nu ytterligare söderut och gav sig på Grekland. Priset för fred som Rom nu tvingades betala bestod av land söder om Donau som var fem dagsritter bred, eller nästan 20 mil. Följande år lämnade han romarna ifred och koncentrerade sig på erövringar i österled. Han lade under sig det skytiska folket, nomader som levde mellan de Svarta och Kaspiska haven. Attacken var antagligen ett svar på kejsaren Theodosius försök att skapa en allians med dem.

Romarna började nu bli desperata. År 449 iscensatte de ett försök att mörda Attila under förespegling av ett diplomatiskt möte. Planen förråddes och de ditsända ambassadörerna, som inget visste om den parallella planen, undkom avrättning med blotta förskräckelsen. Attilas prov på återhållsamhet gjorde det lättare för honom att exploatera Roms misslyckade, vilket kostade Konstantinopel än mer lösen i guld. Nöjd med att Östrom inte längre utgjorde något hot mot honom, vände nu hunnerkungen sitt intresse mot Västrom istället. Endast nominellt styrd av den veke kejsaren Valentinian III, låg den verkliga makten i generalen Flavius Aetius. I sin ungdom hade denne Aetius varit gisslan hos hunnerna och han hade behållit en nära och vänlig relation till dem, ofta använt dem som legosoldater bl.a. Aetius hade även gjort Attila till hedersgeneral i den västromerska armén.

Tidigt år 450 förkunnade Attila sina intentioner att angripa visigoternas kungadöma Aquitaine i södra Frankrike, som var en allierad till kejsaren Valentinian. Visigoterna hade varit ett problem för romarna ända sedan de kommit till deras rike år 376 som flyktingar undan hunnerna, samtidigt som de såg landets kollaps som en politisk lösning. Det är troligt att Attila ämnade göra sin hedersrang som general till en verklig sådan, avsätta Aetius som kommendant över västroms armé och på så vis kontrollera hela det Västromerska riket. Han blev ytterligare inspirerad när det denna vår anlände en önskan från Valentinians syster Justa Grata Honoria om hjälp i ett hopplöst äktenskap med senatorn Bassus Herculanus, en vän till kejsaren. Attila svarade med krav om Honorias hand. Hon skulle lämnas över till honom, tillsammans med halva det Västromerska riket. Valentinian vägrade.

Theodosius

Den sommaren bröt samtidigt en konflikt om tronen bland frankerna ut i norr. Den ena delen i dispyten, majoriteten, begärde assistans från Aetius, medan minoriteten gick till Attila. Detta gav den listige hunnerkungen ytterligare en anledning att rida västerut. Som om inte det var nog så avled plötsligt kejsare Theodosius borta i öster och efterträdaren, Flavius Marcianus Augustus, vägrade att betala hunnerna en enda ytterligare sekel.

Attila fortsatte sin planerade offensiv västerut, med motivet om han lyckades så skulle det vara enkelt att därefter ta hand om Marcianus. Precis som 447 kallade han in assistans från sina germanska undersåtar, han korsade Rhen vid Koblenz med en stor här och invaderade Gallien. Nu hade dock Attila försummat diplomatin så till den grad att romarna, visigoterna och frankerna tillsammans bildade en allians. Attila kom så långt som till Orléans, men då han misslyckades att ta staden, drog han sig tillbaka till de Katalauniska fälten**, dagens Champagne. Där, någonstans mellan Chãlons och Troyes, mötte han Aetius i ett stort fältslag om totalt över 100 000 stridande den 20 juni 451. Striden rasade hela dagen och inte förrän vid mörkrets inbrott lösgjorde man sig från varandra, med svåra förluster på båda sidor. Det var Attila som tog smällen och under natten funderade han på ett eget självmordsanfall till häst in bland fienden, men ändrade sig. På morgonen iakttog en skakad men ändå segerviss Aetius hur hunnerna drog sig undan i god ordning. Vid september var Attila tillbaka i Ungern. Han sände flera räder in över Balkan för att hålla Marcianus sysselsatt.

Konstantinopel

Även om Attila fortfarande var inställd på att gifta sig med Honoria, så hade han lärt sig av sina misstag. Nästkommande år tvingade han romarna att möta honom ensamma genom att invadera Italien, ett område visigoterna och frankerna inte brydde sig om. Aetius hade trott att Attila var inställd på förhandling och hade underlåtit att skydda passen genom Alperna. Hunnerna mötte därför inget nämnvärt motstånd förrän de nådde staden Aquileia i nordöstra Italien. Här hölls Attila upp i flera veckor av ett heroiskt motstånd från stadens garnison, tills hunnerna raserade muren och skövlade innandömet så fullständigt att staden aldrig hämtade sig. De svepte sedan västerut utmed Podalen, skövlande stad efter stad, tills de nådde Milano. Där möttes han av en delegation under påven Leo I med löften om rikedomar i utbyte med fred. Det var inte en dag för tidigt, Italien härjades nu av pesten och Attila hade ändå blivit tvingad att retirera. Han återvände hem bara för att finna ut att under sin frånvaro hade kejsar Marcianus sänt trupper och härjat hunnernas land.

Trots att världen fortfarande skälvde inför hans blotta namn, var Attilas position vid sitt slut när året 452 ändade. Den italienska expeditionen hade inbringat mycket rikedomar, men förlusterna i manskap hade varit stora, dessutom kom de på toppen av förlusterna i Gallien året innan. Han hade inte kunnat gifta sig med Honoria och inte lyckats kontrollera Västrom. Hunnernas hästar var utmattade och de hann aldrig dra nytta av det årets gräsbestånd, så ingen ny kampanj kunde startas förrän senare nästföljande år då ett nytt bestånd avlats fram. Balkan hade vid det här lagets härjats så mycket att inget mer fanns att hämta där. Attila visste också att Marcianus var säker från hans hämnd så länge han höll sig bakom Konstantinopels murar. Ändå hade Attila ett skriande behov av att upprätthålla en ständig ström av rikedomar och framgångar för att upprätthålla sin makt. Det var omöjligt för honom att inte göra någonting.

Honoria

Våren 453, medans han kontemplerade sina möjligheter gentemot Marcianus, beslutade sig Attila för att lägga till en vacker, ung germansk flicka vid namn Ildico till sitt harem av hustrur. Det har spekulerats om Ildico i själva verket var en gåva från en germansk kung. Bröllopet blev långt och Attila blev exakt så enastående berusad som det var förväntat hos en barbarkonung som han. Efter att raglande dragit sig tillbaka med sin nya hustru, slocknade han fullständigt på sin bädd. Under natten drabbades han plötsligt av en kraftig näsblödning och liggandes medvetslös på rygg, drunknade han i sitt eget blod.

Döden av en sådan magnifik tyrann kunde knappast gå obemärkt i himlen och man sa att kejsare Marcianus samma natt drömt profetiskt om att Attilas båge nu var bruten. När man förlorat sin karismatiske ledare, ledde det nomadiska sönderfallet bland hunnerna fullständigt samman. Medan Attilas många söner slogs om makten, gjorde germanerna uppror och vid slaget vid Nedao, Pannonia, dagens västra Ungern, år 455 krossade man hunnernas imperium. De spriddes ut i många grupper över stäpperna i Europa och Eurasien, för att med tidens gång blandas upp och upphöra som etnisk grupp i det väldiga, expanderande folkhavet.

La muerte de Atila

* Priscus av Pannonium var en östromersk diplomat, lärare och historiker under 400-talet e.kr. Jordanes var också historiker och levde ett århundrade senare.

** Det var här general Patton var menad långt senare att besegra tyska Panzerwaffe efter invasionen av den europeiska kontinenten. Enligt Patton hade han varit med vid det avgörande slaget mot Attila och kände därför landskapet väl.

Till skillnad från vad många utanför USA tror, så existerar fortfarande delstatsmilisen i dess ursprungliga form på flera platser. I 19 delstater och federala territorier lever milisen kvar vid sidan av National Guard. I resterande delstater uppgick som regel milisen helt i National Guard i samband med National Defence Act 1933, eller redan under första världskriget. Skillnaden mellan dem är avgörande. Medan National Guard, på order av amerikanska kongressen, kan federaliseras för US Defence Forces räkning, så går inte det med milisen, den styrs helt och hållet av delstatens guvernör.

Idag kallas de officiellt för State Defence Forces och är egentligen USA: s motsvarighet till hemvärn. Medlemskapet är frivilligt och till skillnad från National Guard oavlönat, vilket också inräknas officerare. Uniformeringen är densamma som för krigsmakten i övrigt, men milismedlemmarna måste betala för allting själva. Deras styrka motsvarar traditionen, ca 1 000 man per milis. Kraven på fysisk förmåga och militär utbildning skiljer sig mycket mellan delstaterna, men då många f.d. aktiva militärer gärna avslutar sin försvarsgärning hos milisen, finns där mycket erfarenhet att hämta.

I dagens läge är det inte troligt att en guvernör skulle prioritera milisen före National Guard när allvarliga saker händer. I flera delstater går milisen under beteckningen Guard Reserve och de har gjort sig kända för att användas vid katastrofer o.likn. i en understödjande roll. Milismedlemmar har också för vana att ställa upp och hjälpa polisen i sökandet efter försvunna personer etc.

Fram till första världskriget utgjorde det primära försvaret av USA och dess intressen av delstatsmilisen. Den federala armén var påfallande liten, kanske fyra stående divisioner, uppåt 30 000 man totalt. Det viktigaste militära verkstyget för Washington DC var flottan, men då enbart internationellt. Orsaken var den amerikanska konstitutionen och den inneboende misstänksamheten mot en stående federal armé större än delstatsmiliserna tillsammans. Man minns frihetskriget och inbördeskriget.

Till och med det Spansk-amerikanska kriget 1898 hade milisen utgjort den huvudsakliga rekryteringsgrunden för den federala armén och fortfarande idag vårdar de sina fanor och utmärkelser från åtskilliga bataljer under mer än hundra år med vördnad. Med första världskriget stod det klart att det gamla systemet inte höll rycket när två miljoner man skulle rekryteras. Allmän värnplikt introducerades i en betydligt mer utvecklad form än under inbördeskriget och milisen tappade sin roll. Kravet kom nu på att skapa en mera permanent lösning för en allmän, bättre utbildad militärreserv, en process som ledde till National Defence Act 1933och det formella bildandet av US National Guard.

Milisens historia startade redan på 1630-talet, då brittiska kolonialmakten i Massachusetts beslutade att sätta upp en medborgarmilis om fyra kompanier bland befolkningen. Storbritanniens professionella armé hade mycket göra världen över och då Amerika var en förhållandevis närstående och civiliserad koloni, dessutom föredömligt välbeväpnad, så blev det ett billigt sätt att utöka numerären. Man försökte hindra den eventuella hotbilden från en sådan styrka genom att hålla storlek och utbildningsnivå nere, men då miliserna kom att användas flitigt, inte minst mot indianerna, samlade amerikanerna på sig en hel del militär kunskap, inte minst om britternas förhållanden.

Detta fick kolonialmakten betala dyrt för när revolutionen och frihetskriget bröt ut 1775. George Washington byggde visserligen upp den federala armén, men grunden för USA: s frigörelse var och förblev delstatsmilisen. När kriget var över försvann den federala armén nästan helt och man återgick huvudsakligen till milisen. I kriget 1812, det Mexikansk-amerikanska kriget 1846-48 samt i inbördeskriget 1861-65, återupprättades den federala arméns slagkraft igen, men hela tiden med milisen i ryggen. Särskilt i sydstaterna var milisen framträdande. Under de många indiankriget spelade alltid delstatsmilisen en huvudroll, till skillnad mot den federala armén.

Delstatsmilisen spelade också en betydande roll för upprätthållandet av lag och ordning. När sheriffer och federala Marshalls samlade ihop sin posse för att antingen jaga skurkar eller indianer, så var det som regel medlemmar i delstatsmilisen som ställde upp. I många fall stod milisen för hela operationen under deras egna befälhavare. Denna utveckling ledde till det andra benet på milisens historiska betydelse för det amerikanska samhället – skapandet av delstatspolisen.

State Troopers

Det finns en anledning till att delstatspolis i USA kallas Troopers, den folkliga benämningen på federal trupp under förra sekelskiftet, samt uppbär en påtagligt paramilitär hållning, med sina breda field hats, koppel och ridstövlar. De paraderar som regel till häst, ofta bärandes på lansar. Det beror på att deras bakgrund, precis som för National Guard, är delstatsmilisen.

Idag framlever den traditionella milisen en sömnig tillvaro, mycket överskuggad av National Guard och även State Troopers, enheter som inte är överensstämmande med den ursprungliga amerikanska traditionen. De flesta delstater har dem inte längre och även många amerikaner känner inte till deras existens. Deras berättigande i det moderna amerikanska samhället är nästan helt en fråga om nostalgi i våra dagar.

National Guard

Sanningen är dock att försvaret av USA alltid börjar i hemmet, om inte med musköten över eldstaden, så åtminstone i amerikanens rätt att äga sitt eget skjutvapen och att få använda det i försvaret av sig själv och de nära. Denna urgamla roll hos milisen har sedan andra världskriget istället tagits över av en av världens största folkrörelser – National Rifle Association, NRA.

Det är som regel alltid ett misstag i USA att försöka ta ifrån amerikanerna sin rätt att försvare sig själva, det var så revolutionens väpnade del en gång startade. USA står och faller med andra tillägget i konstitutionen, försvaret av det första tillägget, samt milisens och folkets roll i försvaret av det amerikanska.

Det är ett misstag.

Lista över idag aktuella delstatmiliser:

Alabama State Defence Force

Alaska State Defence Force

California State Military Reserve

Georgia State Defence Force

Indiana Guard Reserve

Maryland Defence Force

Massachusetts State Defence Force

Michigan Volonteer Defence Force

Mississippi State Guard

New York Guard

New York Naval Militia

Ohio Military Reserve

Ohio Naval Militia

Oregon State Defence Force

Puerto Rico State Guard

South Carolina State Guard

Tennessee State Guard

Texas State Guard

Tesa State Guard Maritime Regiment

Vermont State Guard

Virginia Defence Force

Washington State Guard

Född som Sun Wu, ungefär 544 före Kristus, kanske i regionen Qi, dagens Shandong, blev han mest känd under titeln Sun Zi, i betydelsen Mästare. Den tretton kapitel tjocka skriften Krigskonsten, som är dedikerad honom, även om andra kan ha kompletterat den senare, har blivit studerad av kinesiska generaler och strateger genom århundradena. Napoleon kan ha läst en fransk översättning publicerad 1771. Under det tjugonde århundradet placerade den framträdande militäre teoristen Basil Liddell Hart den kinesiske mästaren över von Clausewitz. Enligt honom skulle Sun Zi: – concentrated essence of wisdom on the conduct of war. Samt att than: – have never been surpassed in comprehensiveness and dept of understanding.

Båda sidor i Kinas stora inbördeskrig 1850-1864 använde sig av Sun Zi: s teorier. Japanerna, som åsamkade kineserna ett förödmjukande nederlag i kriget 1894-95, hade även de studerat honom. Så också några av de krigsherrar som styrde Kina under 1920-talet, medan den nordliga expeditionen under Chiang Kai-shek i slutet av det decenniet, använde sig av mästarens läror om snabb rörelse, krigslist, spionage och politiska medel för att nå seger. Mao Zedong var en annan girig lärjunge, som citerade aforismer tagna ur Krigskonsten. När den röda armén nådde sitt nirvana i Yenan, efter den långa marschen, lät kommunisterna publicera boken till förmån för deras officerare att studera. Mera nyligen har Sun Zi fungerat som guide för affärslivet, nämnd i filmen Wall Street och hyllad i en amerikansk tidning för dess likhet med populärpsykologi och självhjälpslitteratur.

Trots detta är påfallande lite känt om mannen själv. Det klassiska verket under Handynastin, Shiji, eller Historikerns skrifter, av Sima Tan, som sedan 100-talet f.kr. fungerat som den viktigaste källan för tidiga kinesiska händelser och dynastier, beskriver honom som en general som arbetade under en kung över regionen Wu. Det skulle ha varit under det sjätte århundradet f.kr, en era i kinesisk historia som är känd som Vårens och höstens period. Som historien går skulle kungen av Wu ha läst något av Sun Zi och bett honom förevisa sina teorier om trupprörelser med hjälp av 180 vackra kvinnor. Sun Zi delade upp kvinnorna i två kompanier, var och en ledda av kungens två favoritälskarinnor. Kvinnorna skrattade åt spektaklet, så Sun Zi lät avrätta de två kommendanterna. Kungen protesterade mot detta, men Sun Zi insisterade. Nu gjorde kvinnorna som de blivit tillsagda och kungen överbevisades generalens geni. Monarken satte honom att leda flera militära kampanjer, som samtliga föll väl ut.

Tidsbestämningen i Shijiverkar dock inte troliga utifrån flera källor. Dessa inkluderar de vapen som brukades och storleken på arméerna som nämns. Historikerns skrifter var författad under en tid då den tidigare förekommande riddarhedern för strid höll på att bryta samman. Sun Zi tycks snarare ha levat när lokala, konkurrerande stater skapades under det övergripande styret av olika kejsare. Sex större krigsherrar styrde Kina, omgärdade av flera ytterligare mindre härskare, som de gradvis knöt närmare sig. Allt eftersom storleken och intensiteten i striderna ökade, växte även arméerna. De leddes av professionella soldater och bestod av svärdsmän, spjutkastare, bågskyttar och ryttare. Soldaterna använde vapen av järn och kraftiga pilbågar. Generalstaber koordinerade taktiken. Kollektivt ansvar var legio, med militära ledare som avrättades när de t.ex. retirerade utan tillstånd.

Därför, när Sun Zi väl dök upp i historien befann sig Kina i tiden för kungadömet Qin, vars härskare skulle ända krigarstaternas makt vid år 221 f.kr. genom att hävda ett himmelskt mandat som den förste kejsaren, användande lärdom man tagit från Krigskonsten. Sun Zi: s skrifter hör samman med en betydligt nyare och mera pragmatisk era, där målet inte var att följa rutiner eller visa rituell respekt för fienden, utan, helt enkelt att segra till minsta möjliga kostnad, men med största effekt. Sun Zi: s skola vann respekt hos militära experter, men han var alls inte den enda aktören. Många konsulter i krigskonst rörde sig mellan de lokala herrarna, där de ofta begick de allra värsta förräderierna, tjänande två härskare samtidigt, spelande deras viljor mot varandra.

Vad som gjorde Sun Zi annorlunda var bredden på hans vision, samt hans fundamentala tro på att sända en armé i strid måste vara den sista utvägen, medan att: – undertrycka fiendens armé utan strid är det verkliga tecknet på skicklighet, som han uttryckte det. Mer än två tusen år innan dess moderna anhängare, förespråkade Sun Zi det indirekta närmandet, alltså undvika fiendens starka positioner och istället angripa de svaga punkterna. Genom att vara smartare och utmanövrera motståndaren kan segern säkras innan ens svärdet behöver dras ur skidan.När kapabel, uppvisa inkompetens; när aktiv, visa inaktivitet, så undervisade han i början av en serie av korta råd han lagt ut i sitt första kapitel i Krigskonsten – Strategens nycklar till segern.

När nära, uppträd som om du är avlägsen; när avlägsen, nära inpå. Erbjud fienden ett lockbete i syfte att lura honom; spela desorganiserad och slå honom. När han koncentrerar sin styrka, förbered anfall; när han är stark, undvik honom. Reta hans generaler och förvirra honom. Låtsas underlägsen och stärk hans arrogans. Håll honom upptagen och försvaga honom. När han är oförberedd, slå till när han minst anar det.

Sun Zi identifierade nödvändigheten med att upprätthålla initiativet genom att attackera fiendens strategi. Medan han placerade stor vikt vid moral, solidaritet och stridsförmåga, så var mod en kvalitet han inte skattade särskilt högt. Den isolerade, underlägsna enheten som slogs mot alla odds med stor tapperhet, det var inget för honom. Istället skulle alla siffror koncentreras så att man kunde skapa en kapitulation hos fienden utan att egentligen gå i krig. Därför: – när tio gånger större än fienden, omringa honom; när fem gånger hans storlek, attackera; när dubbelt så stark, splittra honom; när jämnastark, kanske möta honom; när svagare än honom, var beredd att retirera; och, när överhuvudtaget underlägsen, undvik honom, därför att en svagare styrka äralltid ett villebråd för den starkare parten.

När krig väl bröt ut, var det Sun Zis uppfattning att det måste avslutas fortast möjligt och att fånga fienden, snarare än att förstöra dem. Den första armén positionerad hade fördel, så den aktive generalen skulle se till att gruppera först och locka fienden att manövrera mot dennes bättre position. När han valde strid, drog han uppmärksamheten hos fienden med en attack mot en sekundär position, vilket tvingade motståndaren att svara, men när han önskade undvika strid, skulle han vika undan anfall i syfte att styra fienden bort från sin egen valda riktning. Rörelse, initiativ och överraskning var allting, de skulle brukas till att förvirra och utmanövrera motståndaren tills han blev allt mer försiktig och defaitistisk, oförmögen att identifiera armén som bekämpade honom. – Det avgörande med ett gruppera sina trupper är att undvika uppenbar positionering, undervisade han. Likt vatten saknar kriget en konstant form och taktik borde förändras i takt med stridens utveckling.

Att inte veta var han kan bli attackerad, tvingas fienden att sprida ut sina enheter att försvara samtliga positioner. Attack mot städer, som förutsattes utvecklas till tidsödande strider, var något som skulle undvikas. – Ingen nation har någonsin vunnit på segdragna strider, skrev Sun Zi. Besegrade fiender borde behandlas humant för att säkra att de inte återföll i aktiv fientlighet. Han reflekterade på en allt mer professionell kinesisk officerskår med att varna dem från inblandning av ledare okunniga i militära affärer, som skulle hindra armén och förvirra till fiendens fördel.

Sun Zi: s teorier var djupt rotade i filosofier förda av Konfucius – död 479 f.kr. – vars orsaksrelaterade slutsatser utgjort grunden för två årtusenden av kejsarstyre i Kina och som fortfarande är gällande för dagens kommunister. Känn dig själv och känn fienden var avgörande. – Känn din fiende såsom du känner dig själv och du kommer aldrig att besegras i hundra strider, skrev han. – När du är ovetandes om fienden, men känner dig själv, blir dina chanser att vinna eller förlora likvärdiga. Om du inte känner vare sig fienden eller dig själv blir din förlust helt säker. Oövervinnlighet, noterade han, beror på dig själv, medan fiendens sårbarhet är helt beroende på honom. Man bör därför försäkra sig om det första genom klokhet, motiv, förberedelse och god organisation.

En berättelse om en konversation mellan Sun Zi och en lärjunge till Konfucius beskriver hur den senare frågade honom vilken typ av man han skulle ta med sig om han kommenderade armén av de tre värdarna. – Mannen redo att raka en tiger eller kasta sig i floden utan omtanke om han levde eller dog, honom skulle jag inte välja, svarade Sun Zi. – Däremot skulle jag definitivt välja den som närmade sig problemen med försiktighet och redo att fortsätta strategiskt.

Han presenterade praktiska råd och detaljerad taktik att använda i olika terräng och slagfält. Han preciserade hela tolv punkter i ett kapitel till bruket av eld i attacker. Efter att ha varnat för att slå läger i lågt liggande eller öde positioner, talade han om att krossa saltöknar med snabbhet och beskrev fördelarna med att vila trupperna på den soliga sidan av berget. Det sätt varpå fåglar flyger kan varna för ett bakhåll, skrev han. Noggranna observationer kan visa om fienden är trött eller desperat. I en annan praktisk notering, råder han chefer att behandla sina män väl, att vinna deras förtroende med order som är kloka och effektiva. Om han bryr sig om sina män som vore de hans söner, kommer de att marschera och dö för en sansad, outgrundlig, rättvis och samlad ledare.

Sun Zi: s viktigaste gärning var att ta ett större grepp om kriget, han band samman flera element och insisterade på nödvändigheten med längre tänkande och planering, diplomati, skickliga manövrer, disciplin, underrättelsetjänst och Maskirovka. Han tryckte på terrängens beskaffenhet och vädrets utveckling som viktiga faktorer. Så är även förmågan att se fällor lagda av fienden – försök inte svälja tagna byten, varnade han.

Det är något kvasimystisktmed förklaringen till summeringen av den militära expertis som Sun Zi lade fram efter att ha detaljerat de många sätt man kunde utmanövrera och besegra fienden. Han skrev själv: – Försiktigt och nästan konturlöst lämnar experten inga spår, enastående mystisk är han obegriplighet. På så sätt är han mästare över sin fiendes öde. Senare lade han till: – Den som kan segra genom att modifiera sin taktik i relation till fiendens situation, kan betraktas som gudomlig. Ändå är han högst realistisk när han noterar att det som kallas ”förebåd” ingalunda är resultat av andevärld eller gudomlighet, eller från tidigare framgångar, eller kalkylering – det måste hämtas hos folk som känner fienden.

Dessa spioner faller inom fem kategorier: De från fiendens territorium; personer som lever där med ingående kunskap; fientliga spioner som bytt sida; agenter som sänts in med falska uppgifter, förväntade att fångas in och vara talföra; och till sist – de mest värdefulla – agenter som korsar linjen och återkommer, de bästa av dem som är intelligentast men framstår som dumma och förmår utstå hunger, köld, smuts och förödmjukelse. När samtliga fem kategorier arbetar tillsammans, bildar de ett gudomligt förbund av enastående skatter. Hemliga operationer, avslutade Sun Zi sin bok, är nödvändiga i krig, det är på dem en armé lutar alla sina manövrer.

Det är helt enastående att denna kompletta filosofi om krig var skapad under en tid när Kina var splittrad mellan stridande kungadömen som alla levde och krossades med militär makt. Det kan snarare tyckas tillhöra en senare period av stabilitet. Dock, oavsett osäkerheten kring vem Sun Zi var, när exakt han levde och om han verkligen skrev Krigskonsten, eller om det var en senare sammanställning av flera texter, så kan det inte finnas något tvivel om att dess vishet och dess centrala roll i det kinesiska närmandet till krig genom årtusenden.

Alexandre Dumas valde musketerare till d’Artagnans tre muntra följeslagare i sin berömda roman från 1844. Han gjorde så för att placera honom bland de bästa. 1622 hade Louis XIII försett sitt lätta kavalleri ur gardet – carabins– med ett kompani musköter i syfte att öka dess eldkraft. Dessa Mousquetaires de la garde blev den franske kejsarens nya elit. Musketerare hade anlänt på Europas slagfält med eldhandvapnets introduktion på 1400-talet. De var strikt yrkesfolk eftersom musköten var komplex att hantera och krävde sin man för att fungera effektivt i strid. Soldater rekryterade på annat vis fick inte bruka musköter förrän vid Trettioåriga kriget på 1600-talet, då radikalt mycket fler folk krävdes och musköten också blivit enklare att hantera rent tekniskt.

Dock, för armén, sett ur ett rent militärt, professionellt synsätt, så har yrkesmannen, den värvade soldaten alltid varit idealet. Kriget, våldet är ett hantverk och skall skötas av yrkesfolk.

Jämför man flottan blir saken klarare. Sjöstridskrafter världen över har genom historien alltid haft en högre andel yrkesfolk, av samma skäl som musketerarna på land. Sjömannen, tillsammans med fiskare, är ett av människans allra äldsta yrken. Länge fanns där ingen skillnad mellan handel och örlog på haven, utan sjömannen fick också hantera krigets tillhyggen, både handeldvapen och artilleri. I större sammanhang tillfördes sjöinfanteri, s.k. marinkår, vilka alltid var yrkesmilitärer, d.v.s. elit.

Den allmänna värnplikten, sett ur ett rent militärt, professionellt synsätt, har alltid handlat om att bygga massarméer, s.k. kanonmat. Det var efter den franska revolutionen, när diktaturen och tyranniet tog vid, särskilt senare under Napoleon, som den moderna värnplikten tog form första gången. Med revolutionen blev hela resten av det rojalistiska Europa, Frankrikes fiender och man behövde den största armén någonsin att freda sig med, ansåg man. La Grande Armée från 1805 mätte 600 000 man stående trupp och möjliggjorde inte bara för försvaret av Frankrike, utan framför allt den självutnämnde kejsarens härskarprojekt i stora vida världen.

Det nya idealet var satt för 1800-talets politiska militarism, såsom beskrivet av general Carl von Clausewitz. Med epokens nationsbyggande frenesi i kombination med industrialismens inverkan på slagfältens köttkvarnar, ansågs det tvunget att låta krigsmakterna växa över sina breddar. Det är inte konstigt att Preussen nu ställde sig i centrum för denna utveckling, ett traditionellt strängt militaristiskt samhälle i syfte att upprätthålla en stående krigsmakt. Arméerna svarade med kravet att om gemene man skulle användas som soldater måste de hållas i uniform under avsevärd tid, dels för utbildning, dels för kasernering i väntan på nästa årskull. Värnplikten i Preussen och Frankrike var två år, i Ryssland upp till 25 år, om man hade oturen att bli kallad. Värnplikten gjorde världshistoriens största militära konflikter möjliga, både andra och första världskrigen.

Värnplikten var först och främst ett politiskt projekt, militären hade helst sett en utökad professionell styrka. De ekonomiska faktorerna, att genom värnplikt få tillgång till nära på gratis fotfolk, maskerades väl bakom stora politiska paroller om antingen, från den politiska högern, nationalism, eller från vänster, demokrati. Slagordet en man, en röst, ett gevär var i ropet vid socialismens frammarsch under 1800-talets slut. Från liberalt håll hade man blandat ihop korten med amerikanernas frihetliga, militära ideal. Samhällskontraktet om skattebörda kontra våldsmonopol skulle brytas upp med allmän värnplikt, en sorts statssubventionerad genväg till amerikanernas andra tillägg till konstitutionen*. Amerikanernas försvar börjar alltid i hemmet, med egna vapen, inte för att bygga en nationell krigsmakt, utan för att skydda hemmet från en tyrannisk statsmakt. Det här har européerna alltid fått om bakfoten.

Eftersom värnplikt är en politisk paroll, har dess försvar alltid handlat om andra saker än om militära behov. Nationalism, demokrati, eller i folkmun även mandom, har ersatt kompetens, stridsvärde och funktionalism. Det militära försvaret används oftare i arbetsmarknadspolitiska sammanhang än där det hör hemma, i säkerhetspolitiken. Värnplikten skall användas för så mycket, nationsbyggande, polisiära åtagande, åldringsvård, flyktinghantering. Allt handlar dessutom enbart om volymer, om antalet soldater, antalet förband, aldrig om dess stridsförmåga.

Varje militär vet, rent professionellt, att värnplikt innebär lägre stridsförmåga per enskild soldat. Stridsvärdet hos en yrkessoldat är alltid högre än hos en värnpliktig. Det är helt naturligt. Man vet också att volym alltid inverkar negativt på kvalitet. Militärtekniskt har utvecklingen av vapen och utrustning under 1900-talets första hälft anpassats till värnpliktens förmåga, en viktig anledning till demokratiernas militära kräftgång under mellankrigstiden, till skillnad från diktaturernas Tyskland och Sovjetunionen. Nerdragningen av värnplikternas längd i förhållande till ekonomiernas behov av arbetskraft lade ytterligare sorti på utvecklingen. Diktaturerna däremot, kunde tvinga nationernas unga gossar i uniform under längre tider och därmed expandera den militära kapaciteten. Att vända på förhållandet, att låta den militärtekniska utvecklingen styra, det kräver yrkesmilitär. Man skall här inte blanda ihop den exceptionella vapenteknologiska utvecklingen under de båda världskrigen, då man kunde hålla värnpliktiga i vapen under åratal och därmed applicera både teknik och taktik på dem i ett aldrig sinande tempo.

Vietnamkriget blev ett problem för USA först när allmän värnplikt infördes 1967. Under de två följande åren politiserades kriget genom propaganda och det blev med ens mycket impopulärt, inte bara i USA, utan i hela västvärlden. När president Ronald Reagan bestämde sig för att äntligen få ett slut på det kalla kriget genom att besegra kommunisterna, frågade han Pentagon vad de behövde för att åstadkomma detta. Högst upp på önskelistan stod: Yrkesarmé. För att maximera krigsmaktens kapacitet, släppa loss den militärtekniska utvecklingen fullt ut, krävde man professionella soldater. Så blev det och så besegrade man världshistoriens ondaste ideologi. Sedan dess har västvärldens krigsmakter bantats och i Europa har så skett att man nått den nivå att ett yrkesförsvar kan motiveras politiskt utifrån ett kostnadsmässigt perspektiv. Man har således ökat försvarets förmåga i takt med att man skurit ner dess numerär.

Tack vare deras medlemskap i NATO kunde Norge och Danmark specialisera sina försvarsmakter för den stora helhetens behov. Medan Norge slapp ta ut hela sin värnpliktskvot och ändå utgöra en spjutspets i Warszawapaktens nordliga flank, så blev Danmarks motsvarighet helt professionell till 80 procent. Värnplikten, den lilla som fanns kvar, var oerhört populär i Danmark och måste lottas ut, eftersom värnpliktiga erhöll månadslön och inte dagspenning. Varför det förhöll sig på detta vis berodde på att Danmark tagit på sig en mycket viktig roll i NATO, att med kort varsel hålla en mekaniserad armékår för norra Västtyskland, 50 000 man, toppmodern med hundratals tanks och avancerad utrustning. Den danska militärens åsikt var glasklar, detta hade aldrig gått med en värnpliktsarmé, kraven på beredskap och kunskapsnivå var allt för högt ställda. Varför danskarna måste slåss i norra Tyskland? Det Västtyska Bundeswehrfick inte använda yrkessoldater, vilket inverkade menligt på deras annars avsevärda pansarnumerär.

Detta var är ett viktigt argument för en liten nation som Sverige, med en liten yrkesarmé. NATO-medlemskapet kompletterar förmågan, framför allt inte numerärt, utan taktiskt och tekniskt. Det svenska försvaret kan specialiseras i relation till dess position inom NATO. Behovet av att bygga ut samtliga beståndsdelar minskar, eller uteblir helt. Litenheten får en logisk funktion. Kravet på alliansfrihet förde oss tidigare in i en politiskt betingad massarmé, i praktiken en folkarmé. Värnplikten gjorde detta möjligt och till sist var Sveriges försvarsförmåga oerhört eftersatt, trots världens tredje största krigsmakt per capita räknat. Den taktiska förmågan var stagnerad i en omodern inramning, den tekniska utvecklingen stod stilla. Man tog de enkla lösningarna. Jas var det sista och enda skriet i en militär jämmerdal, en koloss på lerfötter**.

För oss som gjort värnplikten i Sverige, särskilt på den tiden försvarsmakten på papperet var som störst, vi vet att dagens paroller för och aspirationer på en pånyttfödd allmän värnplikt rimmar illa. Det var aldrig den stora nationsbyggande erfarenheten, i många fall födde den snarare motsatsen. Tvång, med lagstiftning och hot om fängelse är ingen god grund för försvarsvilja. Utbildningen var ineffektiv, ibland rent av skrattretande, organisationen var tung och trött, utrustningen uråldrig och eftersatt. Foton från den tiden liknar skrämmande mycket andra världskriget, ta bort färgen och allt är satt för en filminspelning.

Sveriges försvar är viktigt i den tid vi lever i, det måste diskuteras utifrån ett professionellt synsätt. En krigsliknande situation kan uppkomma när som helst. Att idag dra tillbaka utvecklingen till värnplikt vore självmord med den tidfaktor det skulle innebära. Försvaret kräver högre anslag för att kunna avsluta den reform politikerna klubbat igenom så tidigt som på 1990-talet. Försvaret kräver några tusen mer man. Försvaret kräver NATO-medlemskap. Skandalen med det svenska försvarat är inte dess storlek i första hand, utan att politikerna svikit sina tidigare åtaganden.

* Två nationer har aktivt beväpnat sin befolkning inom ramen för ett nationellt försvar, Israel och Schweiz. I fallet Schweiz kan man egentligen tala om ett enda stort hemvärn, i fallet Israel är det helt och hållet en fråga om överlevnad. De är en liten nation omgärdad av idel fiender. Till enorma kostnader och uppoffringar (3 års värnplikt, 2 år för kvinnor), samt med en militär förmåga helt integrerad med samhället i övrigt, har man lyckats freda sig med stor framgång. Den israeliska försvarsmakten, IDF, är undantaget som bekräftar regeln.

** Vid början av 1980-talet var den svenska försvarsmakten som störst på papperet, totalt 850 000 man i vapen. Det enda vapenslag som höll internationell standard var det med högst andel professionalitet, Flygvapnet. De var också de som förbereddes för Jas. Flottan hade successivt bantats sedan 1960-talet i brist på finansiella medel. Vid 1986 var flottan inte mycket större än den är idag. Man förlitade sig fortfarande till utklassade kustanläggningar och mineringar. Armén, 600 000 man, var svårt eftersatt. Endast 11 av de 20 frontbrigaderna, 90 000 man, var någotsånär modernt, men man saknade splitterskyddande västar, mörkerseende och infanteriet fraktades inte i pansrade fordon. 9 brigader tolkade på cykel efter traktor. 450 000 man ur armén tillhörde lokalförsvarsförbanden, överåriga värnpliktiga utan fordon, ståendes i värn och fasta grupperingar – de facto kanonmat. Hemvärnet, 100 000 man, var på den tiden verkligen en geriatrikerarmé, gamla män med mausergevär. Sveriges försvar kunde inte försvara Sverige.

Det ryska inbördeskriget var en av de största militära konflikterna någonsin och som inbördeskrig räknat var det gigantiskt. Mellan åren 1918 och 1922 deltog sammanlagt ca 5.5 miljoner man i krigshandlingarna. Totalt dödades uppskattningsvis 3.5 miljoner människor, civila som kombatanter. Det var inget kontinuerligt, sammanhängande krig, utan det utkämpades över hela den väldiga nationen i omgångar, mellan olika parter. Det ryska inbördeskriget innefattade även andra, mindre konflikter av nationsbyggande karaktär, som de finska och de baltiska frihetskrigen, samt det större kriget Sovjetunionen-Polen 1919-1921. Det engagerade även utländska intressen från väst.

De bolsjevikiska socialisternas revolution i oktober 1917 utgjorde den tändande gnistan. Kuppen gjordes möjlig genom att låta sig bli en bricka i första världskriget, som fortfarande rasade. Tyskland lät till stora delar finansiera Oktoberrevolutionen då man med detta önskade att kunna dra tillbaka betydande styrkor från Ryssland, för att istället använda dem i en slutlig offensiv och förhoppningsvis en sista framgång på västfronten. Det ryska inbördeskriget innebar en seger för de röda, en seger som dessutom visade sig vara helt avgörande för deras framtida maktutövning. Utan inbördeskriget, inget bolsjevikiskt parti eller en Socialistisk Sovjetrepublik. Lenin uttryckte saken i ett manus till ett tal han aldrig höll:

Inbördeskriget har lärt och tuktat oss. Denikin och de andra var goda lärare, de undervisade seriöst. Samtliga våra bästa funktionärer [robotniki] hade tjänat i Röda armén under kriget.

Om någon påstått vid årsskiftet 1916/17, att bolsjevikerna ett år senare, om än så hängande i naglarna, skulle ha tagit kontrollen över det väldiga Ryssland, hade vederbörande blivit idiotförklarad. Inte ens Lenin, i exil i Schweiz, kunde i sin vildaste fantasi ha tänkt sig en så pass radikal förändring i sitt hemland, än mindre med honom i ledningen för utvecklingen. Å andra sidan var den reaktionära och brutala autokratin under tsar Nikolaj II, tillsammans med de förödande ryska bakslagen i första världskriget, vilket förlamade den yttersta maktfaktorn i det kejserliga Ryssland, nämligen armén, en närmast garant för uppror.

I februari 1917 gjorde socialister och liberaler revolution i Ryssland. Med landet i kaos, polisen utraderad och militären upptagen, var det ingen svår åtgärd, dessutom nödvändig såsom läget var. Tsaren sattes i husarrest och parlamentarikerna i Duman försökte ta kontrollen över en nation i fritt fall. Situationen försvårades dock snabbt och allmän anarki hotade. En viktig faktor i denna utveckling var att den ryska högern var så passiv. Vare sig adel, borgare eller militärer agerade. Ryssland saknade även en bondehöger, vilket betydde att den i särklass största befolkningsgruppen röstade med fötterna och, vad värre var, försvårade att leverera sina produkter. Det var inte som i övriga Europa, som i Tyskland, Finland, Baltikum, eller Italien, där högern slog tillbaka, till och med engagerade sig i väpnad kamp mot revolutionshotet.

Bolsjevikerna, under Lenin, kunde genomföra sin osannolika revolt i oktober 1917 mycket därför att den parlamentariska regeringen, under socialisten Alexandr Karenskij, försökte fullfölja Rysslands gamla åtagande gentemot Ententen i kriget. Man igångsatte en ny sommaroffensiv mot tyskarna, som fatalt misslyckades. Detta innebar att ryska soldater började göra uppror i allt större omfattning och fronten kollapsade. Samtidigt som tyska styrkor nu intagit Baltikum och Ukraina, i princip tagit lika mycket territorium som man skulle göra under nästa världskrig, så hade ryska regeringen helt tappat kontrollen i landet. I detta vakuum kunde bolsjevikerna, med Lenin på plats och tyskt kapital, från några små rum i en flickskola i St Petersburg utföra sin framgångsrika, närmast oblodiga revolution.

Man utnyttjade flera för dem lyckliga sammanträffanden, arméns kollaps, högerns passivitet och socialisternas misslyckande med sin regering. Alla var så upptagna att se över sina egna hus att man knappt märkte bolsjevikernas snabba manövrer. Det var ett högt spel, men det lyckades. I december 1917, medan Duman fortfarande var i drift, godkände Lenin ett sista allmänt val i Ryssland, mycket för att blidka den socialistiska majoriteten. Röstsiffrona talade sitt klara språk. Den samlade politiska vänstern kammade hem 80 procent, d.v.s. även böndernas röster, mot liberalernas 20 procent. Bolsjevikernas röstandel bland socialisterna var 25 procent, med total dominans i St Petersburg och Moskva. Den andra revolutionen 1917, tillsammans med det fortsatta kriget, med tyskarna nosande runt knuten, ställde in vänstern i ledet bakom Lenin. Nu var goda råd dyra.

Det existerade vid det här laget ingen rysk armé och den nya proletärernas diktatur hade farligt idealistiska visioner om vad som konstitutierade en krigsmakt. Lenin ville ha en professionell, kompetent armé. Man förhandlade fram en separatfred med Tyskland vid Brest-Litovsk den 3 mars 1918 och därmed kunde tyskarna dra tillbaka trupp till västfronten. Dock stannade de kvar i Baltikum med sin åttonde armé och skulle bli kvar där till långt efter världskrigets slut.

Det var inte enbart klassisk socialistisk paranoia, hotbilderna hopade sig framför den nya statsledningen i Ryssland. Man förstod att det bara var en tidsfråga innan högern samlat sig för motangrepp. Den stora officerskåren började positionera sig. Det stod betydande, effektiva, tyska styrkor på enbart armlängs avstånd. Ententen, den forne allierade, vädrade sitt skarpa missnöje. Finland var indraget i ett blodigt inbördeskrig, som de röda definitivt höll på att förlora. Boljsevikerna förmådde inte ge stöd till de finska partikamraterna. De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen propsade på självständighet. Tyskland deltog i den krutdurken, liksom i Finland. Ukraina existerade inte i egentlig mening, man kallade dem precis som under tsartiden för Lilla Ryssland, men även där gnisslades det om självständighet, något som skulle intressera det återuppståndna Polen när väl kriget var över. Med Leon Trotskijs hjälp började Lenin lappa ihop en ny armé, en röd armé. Det var i sista minuten.

Lettiska legionen

Man kan säga att det ryska inbördeskriget startade med en parantes, om än en mycket viktig sådan. Vad som efter första världskriget skulle bli Tjeckoslovakien, tillhörde fortfarande Österrike-Ungern i krigets slutskede. Tiotusentals tjecker och ett mindre antal slovaker hade vägrat värnplikt och flytt till Ententen, Italien, Frankrike och närmast Tsarryssland. De kallades för den Tjeckiska legionen och deras mål var ett självständigt tjeckien (Tjeckoslovakien). När bolsjevikerna tog makten och senare utropade Sovjetunionen, bestod legionen i Ryssland av ca 40 000 man. De var välorganiserade, stridserfarna och beväpnade till tänderna. De hade blivit lovade fransk transport ut ur landet via Vladivostok och därefter Japan, som var allierad till Ententen. Operationen gick långsamt i den rådande situationen och snart var legionärerna utspridda utefter hela Transsibiriska järnvägen.

I maj 1918 började bolsjevikerna att darra på hanen. Order gick ut till Trotskij, kommissarie för Röda armén, att avväpna och internera tjeckerna. Detta svarade man på med att gå till motanfall och plötsligt var ryssarna i öppen strid med de långt skickligare tjeckerna. Legionen kom under sommaren och tidig höst 1918 att kontrollera nästan hela Transsibiriska järnvägen och flera städer i Sibirien. Man avancerade så långt västerut som till Jekaterinburg i Ural. Tsaren och hans familj hade hållits i fångenskap där, men de avrättades i god tid innan tjeckernas ankomst. Ett annat företag som dessa företagssamma soldater lyckades med var att vintern 1918/19 ta nästan hela den kejserliga ryska guldreserven från bolsjevikerna. Det var helt klart att tjeckernas agerande inspirerade de antibolsjevikiska initiativen, den s.k. Vita armén. De sista tjeckerna lämnade Ryssland via Vladivostok, precis som tänkt från början, så sent som 1920.

Den vita armén var inte en enhetlig armé, eller front som de kallades enligt rysk tradition, utan de var åtminstone tre till antalet:

Den sydliga fronten var inte den största, men för bolsjevikerna den mest farliga, i meningen långlivade. Den hade framför allt med kossackernas inblandning varit i verksamhet ända sedan revolutionen 1917. Den hade satts upp av, i tur och ordning, generalerna Michail Aleksejev, Lavr Kornilov, men skulle efter 1918 ledas av Anton Denikin, som i april 1920 lämnade över den operativa kontrollen till den karismatiske balttyske baronen Pjotr Wrangel. Som mest samlade denna sydryska armé 160 000 stridande. De var undrestödda av ukrainska krafter, utan att därför, från ett ryskt perspektiv, nödvändigtvis vara för ukrainsk speratism. De fick stöd från västmakterna via Rumänien, som passat på att norpa Moldavien från Ryssland som resultat av revolutionen, vilket de skulle få ångra.

Den östliga fronten, den som i princip igångssatts av den tjeckiska legionen, leddes av amiralen Alexandr Koltjak, kanske den mest framträdande av vita ledarna och av både bolsjevikerna och västmakterna ansedd som representant för den vita saken. Uppdelade i flera underarméer utgjorde de ca 400 000 man som mest och var därmed den största i sitt slag.

Anton Denikin

Nord och nordvästfronten var en löst sammanhållen armé, trots direkt stöd från väst via Arkangelsk och starka kopplingar till den baltiska frihetskampen, särskilt då den estniska. Den leddes av generalerna Nikolaj Judenitj, Jevgeni Miller, från Dünaburg (Daugavpils), samt Anatolij Lieven, också han av adlig baltisk, lettisk påbrå. Man nådde aldrig upp till 100 000 man, opererade som mest med kanske 60 000 man, varav ca 12 000 kom från Storbritannien, Kanada, USA och Frankrike.

Tillsammans skulle dessa huvudsakliga tre fronterna mästra närmare två miljoner man i strid. Ingen av dem hade för avsikt att återställa en rysk monark, den saken var sedan länge överspelad. Istället odlades egna alternativ till autokrati utefter den fascistiska linjen, i efterhand inte så mycket bättre än bolsjevikerna. Västmakterna förbryllades över deras oförmåga till samarbete, ja, snarare viljan att slåss sinsemellan. Där fanns också den klassiskt ingrodda oviljan mot utomstående assistans. Västlig demokrati var aldrig på tal, utan det var det ryska som dominerade, vad än nu det bestod i. Den vita armén misslyckades fatalt med att knyta till sig den väldiga ryska officerskåren, den som man annars skulle tycka vara lojala med deras antibolsjevism. Detta var talande, att professionell militär avstod från att stödja den vita armén.

Vad än värre var, de vita lyckades däremot att helt alienera bönderna, ett märkligt utfall av den ryska intelligentians orealistiska förakt mot bondesamhället. Detta skulle tvinga bönderna att till sist bilda sin egen armé, den Gröna. Inledningsvis stödde bönderna bolsjevikerna, tills även de bekände färg. Den gröna armén, tillsammans med olika sibiriska, oberoende stridsgrupper, skulle som mest mäta ca 140 000 man.

Mot dessa stod den Röda armén, som mest 3 miljoner man. Den var under ständig uppbyggnad, men den var organisatoriskt och politisk homogen. Den slogs under en ledning, partiet och dess militäre kommissarie Trotskij. Lenin hade tillsammans med järntrusten omkring honom bestämt att armén skulle professionaliseras, varför Trotskij med stor framgång lyckades dra till sig flera av den gamla tsararméns mest framgångsrika ledare, såsom letten Jukums Vacietis, den unge Michail Tuchatjevskij och Michail Bonch-Brujevitj. Dessa utvecklade ytterligare nerifrån komna generaler som Michail Frunze och i viss mån även Kliment Vorosjilov. Framgången med officerskåren var avgörande och skedde dels genom frivillighet, d.v.s. många yrkesofficerare valde att fortätta med det de kunde bäst även under bolsjevikerna, men också genom tvång – deras anhöriga hölls som gisslan av kommunisterna.

Som parantes kan nämnas att denna framgång med officerskåren låg till grund för Josef Stalins senare misstänksamhet mot dem. Under inbördeskriget var han aldrig en militär ledare, som rivalen Trotskij, han tjänade däremot som en viktig partipiska, som med mycket våld och med Tjekan i släptåg, ställde samtliga i rättning vänster. Han skulle något senare erhålla direkt militärt ledarskap i kriget mot Polen, misslyckas fatalt med detta, men hinna smita undan i rätt tid för att kunna lägga hela skulden på general Tuchatjevskij, som han hatade och lät nacka först i de stora utrensningarna på 1930-talet.

Det ryska inbördeskriget fördes i första hand som ett s.k. echelonkrig. Tack vare Rysslands storlek och dåliga vägnätverk, fördes striderna i huvudsak mellan viktiga knytpunkter utmed järnvägar och floder. Taktiken var inspirerad av general Max Hoffmans tyska åttonde armé under deras sista avancemang in Ryssland. Järnvägen var det huvudsakliga transportmedlet, utmed vilken även telegrafen löpte. Trotskij ledde denna gigantiska konflikt från ett jättelikt, delvist pansrat tågset med uppåt 400 man ombord, komplett med artilleri, logement, fordon, hästar, restaurang och biograf. Själv hade han en helt egen vagn med lyxbostad och eget kansli. Både han och hans stab var klädda helt i svart skinn*. Krigets förlopp startade med sporadiska strider, tjeckisk legion och kosacker mot rödgardister, allt medan båda sidor konsoliderade sina styrkor.

Pjotr Wrangel

Under 1919 eskalerade kriget i det att de vita trängde på från syd (Denikin), ost (Koltjak) och nord (Judenitj). Om dessa operationer varit helt koordinerade hade kanske deras våldsamma avancemang krossat det röda motståndet. Det var många krisartade situationer och hela den bolsjevikiska ledningen åkte tåg och stärkte upp moralen med lockelse och avrättningar om vartannat. Nu var aldrig de vita så organiserade och de röda lärde sig snart att man kunde kraftsamla och slå tillbaka en åt gången, detta tack vare skickligt militärt ledarskap i kombination med Trotskijs insikt att låta proffsen sköta striderna. I syd kollapsade de rödas taktik genom att anarkisternas s.k. Svarta armé gjorde uppror i Ukraina, vilket gav Denikin och senare Wrangel ett starkt och segt fäste på Krim. Från juli 1919 kunde den Röda armén slå tillbaka den stora östliga kontignenten och därmed splittra den vita sidan i norr och söder. Amiral Koltjak infångades och avrättades i januari 1920.

Det finska inbördeskriget innebar en seger för de vita, vilket inte kom att hjälpa den vita sidan i norra Ryssland någonting. Marskalk Gustav Mannerheim avrådde på goda grunder finsk inblandning i det ryska inbördeskriget. På samma sätt kunde de baltiska staterna otroligt nog klara av att säkra sina självständigheter. Den ryska Röda armén förmådde inte att backa upp de lokala kommunisterna under pågående inbördeskrig. Dessutom utgjorde nationalismen i dessa länder ett betydligt starkare kit än politisk ideologi. Det existerade en bondehöger med äganderätt på näthinnan, det blev svårt för vänstern att göra sig gällande med enbart huvudstäderna som maktbas. Svårare var då tyskarnas dubbelspel. Den tyska åttonde armén hade avvecklats med första världskrigets slut. I dess ställe fanns istället en stor frikår av professionella soldater. Dessa backades nu upp av västmakterna, men då de också hotade balternas frihet blev situationen inte särskilt hållbar.

Detta och det allmänna politiska och moraliska moraset på den vita sidan i Ryssland gjorde att västmakterna drog sig ur. I norr innebar det också att den vita armén vittrade sönder. Kvar stod den södra fronten, som höll stången till slutet av 1920, på Krim. Denna del av konflikten innefattade även det blivande Ukraina och kriget mot Polen. Polen hade återskapats med freden i Versailes 1919 och genast gått på expansionståg, in i både Ukraina och Litauen. De vita i söder kunde hålla ut mycket p.g.a. detta. Striderna med polen såg först ut att gå bra för de röda, man avancerade hela vägen till Warszawa. Dock, den polska armén under nationalledaren Josef Pilsudski bidade enbart sin tid. När ryssarna dragit ut sina försörjningsvägar och täjnt ut splittringen mellan deras nordliga och sydliga fronter – tack vare Stalins fadäser – så slog de tillbaka på tröskeln till huvudstaden. Polen segrade, man säkrade sin nuvarande gräns, men förlorade de övriga avancemnagen.

En viktig faktor i de rödas framgång var deras nya nationalistiska ställningstagande, en i sig främmande fågel i den socialistiska terminologin. Det handlade inte enbart om Moder Ryssland, utan även om synen på de kommande sovjetstaterna, ett argument som skulle bistå dem i bevarandet av det röda imperiet. Arkitekt bakom detta var Josef Stalin, Georgier i botten som han var. Bolsjevikerna gick ut ur striderna och ett ödelagt Ryssland, starkare än någonsin. Det var verkligen en fråga om söndra och härska, en strategi som ingen behärskade bättre än Stalin. Trotskij var krigets store segrare, men bara på ytan. Kriget hade stärkt partiets behov av struktur, posten som partisekreterare hade skapats och av Lenin givits till Stalin. Från denna position, med väsentliga nätverk ut i väldet, kontrollen över Tjekan och hans enorma arbetsförmåga, manövrerade han obönhörligt mot den totala makten.

Det ryska inbördeskriget gjorde Stalin fri, det gav honom perspektiv och kunskap att manövrera Sovjetunionen in i nya och kommande verkligheter. Tre miljoner döda var verkligen ett pris han kunde leva med för sin makt, den största i sitt slag en enskild människa någonsin åstadkommit.

* Steampunk.

Den amerikanska tredje armén existerar idag i egenskapen av US Army Central, ARCENT, en s.k. Echelon Above Corps, direkt underställd CENTCOM, Pentagons centralkommando (operativa ledning), McDill Air Force Base, Tampa, Florida. Utifrån sin stab på Shaw Air Force Base, Sumter County, South Carolina, leder ARCENT amerikanska arméns olika verksamheter i sydvästra Asien, inklusive den heta Persiska viken. Dess chef, generallöjtnant Michael X. Garrett, blev nyligen utsedd till ny chef för CENTCOM.

US Third Armyär den i särklass mest framgångsrika amerikanska arméenheten i historien, den var också den största av sitt slag någonsin, vid sin topp våren 1945 med hela fem armékårer och sammanlagt 480 000 man. Dessutom skedde detta under den enda perioden den tredje armén lett trupper i strid. Man uppfyller därför fortfarande sitt valspråk, Tertia Semper Prima, Tredje alltid först, med att låta sin stab föräras ett tillskott till deras märkning på uniformerna, en dekal med texten Patton’s Own.

General Dickman

Det var den 15 november 1918 som den tredje armén såg dagens ljus, med tre kårer och sju divisioner, i Ligny-En-Barrios, Frankrike, endast fyra dagar efter vapenvilan. Den förste chefen var generalmajor Joseph T. Dickman, en gammal stridshäst från indiankrigen hemmavid till division- och kårchef under första världskriget. Tredje armén såg därmed aldrig strid under det stora kriget, utan flyttades snart till Koblenz, Tyskland och ockupationstjänst. Den kända dekalen, ett vitt A, för Army, mot ett rött O, för Occupation, tjänade därmed sitt syfte.

Tredje armén avvecklades redan den 2 juli 1919 och dess soldater övergick till det allmänna American Forces Germany. Malpåsen blev dess öde därefter. Tretton år senare, 1932, väcktes den åter upp när armén reorganiserade sin kontinentala uppdelning med fyra arméer ansvarande för nationens olika väderstreck. Tredje armén knöts till sydöstra USA, med högkvarter i Atlanta, Georgia och Fort Sam Houston, Texas. I denna funktion var man administrativ ledning fram till våren 1941, då sommarens stora armémanövrer hamnade under tredje arméns ansvar.

Tredje armén går över Rhen 1918

Ny chef blev nu den ärrade och hårdförde generallöjtnant Walther Kreuger, en s.k. Mustang* och första generationen tysk, född i Flatow, västra Preussen – nu Zlotow, Polen – 1881. Under hans ledning excellerade tredje armén som den ledande utbildningsarmén under hela den amerikanska uppmarschen för andra världskriget. Kreuger var pensionsmässig, men önskade innerligt att få vädra slagfältets sötma en sista gång i livet. Han hade tjänstgjort under general Douglas McArthur, både vid första världskriget och på Fillipinerna, och den karismatiske överbefälhavaren borta i Australien rev pensionsplanerna och kallade hem sin främste vapenbroder i januari 1943. Kreuger gick vidare till att bli en av stilla havets främsta generaler och en stark ledare för amerikanska sjätte armén.

Hemma i USA blev ny chef för tredje armén generallöjtnant Courtney H. Hodges, även han en Mustang**. Hodges var inte intresserad av allmän utbildning av soldater, han lät istället delegera ledarskapet till olika undersåtar, särskilt då hans stabschef. Detta skapade en del missnöje bland officerarna och Hodges position var i fara, samtidigt som tredje armén i slutet av 1943 sattes på krigsfot. De skulle skeppas över till Europa inför Operation Overlord och Hodges skulle därefter fråntas befälet över tredje armén och övergå i stabstjänst hos generallöjtnant Omar S. Bradleys kommando i England. Senare skulle han bli ställföreträdande chef för första armén, under Bradley, och från hösten 1944 dess chef, när Bradley blev chef för tolfte armégruppen.

I januari 1944, efter att ha klivit av MS Queen Mary i Glasgow, lämnade Hodges bokstavligen över nycklarna till näste chef för den amerikanska tredje armén – generallöjtnant George S. Patton Jr.

Patton hade anlänt till England under hösten 1943. Han hade lämnat sitt kommando över amerikanska sjunde armén på Sicilien för att fullfölja sitt egentliga uppdrag i Europa, att med en fältarmé landsättas på kontinenten och möta de tyska pansarstyrkorna någonstans i norra Frankrike. Hans förflyttning var av strategiskt mycket högt värde och definitivt inte inte den bestraffning för några utdelade örfilar som historien låtit göra gällande. Patton missade inte Operation Overlord, även om han gärna hade deltagit, hans uppgift kom därefter, något han var helt införstådd med. Han satte upp stab i residenset Peower Hall, nära Knutsford, Cheshire.

General Kreuger

Tredje armén var ännu bara en skelettorganisation om knappt två kårer, totalt ca 95 000 man. Han hade våren på sig att bygga upp och öva. De nyanlända soldaterna behövde förstärkas med stridshärdade enheter, som Patton nu samlade omkring sig. De allierade använde dessutom Pattons verksamhet som propaganda gentemot tyskarna. Han var den mest kände och fruktade generalerna hos Wehrmacht, så hans mycket publika framtoning och hans truppers bullriga övningar i grevskapet Kent, mitt emot Calais i Frankrike, väckte mycket uppmärksamhet och spekuleringar i Berlin. Tredje arméns slagstyrka var satt till tre kårer, med en tyngre tonvikt på pansar – totalt fyra pansardivisioner – än vad som var vanligt i en amerikansk armé.

I slutet av juli 1944, i samband med Operation Cobra, den amerikanska utbrytningen i södra Normandie, embarkerade tredje armén på det franska fastlandet. Den första noteringen i dess krigsdagbok gjordes den 1 augusti 1944, den sista den 9 maj 1945, nära Pilsen i Tjeckoslovakien, nio månader och nio dagar, totalt 281 dagar, senare. Under Pattons ledning hade den tredje armén haft sin enda stridande uppgift under dess hela historia – men vilken uppgift sedan.

Old Blood and Guts

Den tredje armén hade avancerat längre än någon annan allierad armé, 1 300 km. Man hade tagit 211 000 kvadratkilometer land och 12 000 städer. 144 500 fientliga soldater hade dödats och man hade lemlästat ytterligare 386 400. Sammanlagt 1 280 866 fiendesoldater skakade taggtråd i deras krigsfångeläger. Nästan två miljoner fiender hade således oskadliggjorts av den tredje armén. De egna förlusterna räkandes till 16 596 stupade, 96 241 sårade och 26 809 saknade i strid.

General Pattons tredje armé hade räddat den västallierade kampanjen i Europa vid flera tillfällen. Han hade återställt takten på avancemanget och dessutom betydligt snabbat upp den genom Frankrike, han räddade dem undan katastrof i Ardennerna och förekom deras övergång av floden Rhen med två veckor. Han lämnade över sin armé i trygga händer den 8 oktober 1945. Hans favorit, generallöjtnant Lucian King Truscott Jr, lämnade bredvilligt chefsskapet för femte armén i Italien för att ta emot den äran. Det defilerades en sista gång inför en sorgstrucken Patton i München, därefter tog han över femtonde ockupationsarmén, en ren polisstyrka, till sin död den 21 december samma år.

Tredje arméns avancemang (i rött) under augusti månad 1944.

General Truscott kommenderade en ständigt krympande tredje armé i Tyskland fram till april 1946, då den togs över av en annan favorit till Patton, general Geoffrey Keyes, som på den avlidne generalens personliga önskan tagit över hans sjunde armé i Sicilien hösten 1943. Det var Keyes som tog hem den tredje armén till Staterna under 1947. Under den legendariske stridsgeneralen Ernest N. Harmon, som i Nordafrika 1942 räddat amerikanska II Corps i Kasserinepasset, så att den kunde återanvändas av Patton i hans nya sjunde armé, återtog nu tredje armén sin tidigare syssla, som administrativ utbildningsarmé. Det var en position den skulle behålla under både Korea och Vietnam, fram till 1974, då nyorganisation till sist renderade den avvecklad och lagd i malpåse.

Med president Ronald Reagans upprustning av de amerikanska stridskrafterna, hölls den 3 december 1982 en pampig ceremoni på Fort McPherson, East Point, Georgia. Det var en återinvigning av tredje armén. Generallöjtnant M. Colier Ross dammade av nycklarna och satte organisationen i rörelse till dess nuvarande formation. Det blev general Ross sista arbete som yrkesmilitär innan pensionen 1983, ett hedersuppdrag enligt honom.

* Benämningen på en general som stigit i graderna från menig soldat.

** Hodges hade straffat sig ut ur West Point 1906, tog istället värvning som menig och gjorde karriär innifrån istället, det vanligaste sättet.

Som ett resultat av den större, misslyckade sovjetiska kniptångsoffensiven i samband med slaget om Stalingrad, hade en 30 mil bred inbuktning bildats i de tyska linjerna direkt norr om staden Belgorod, vid floden Donets, ca fyra mil norr om gränsen till Ukraina. Detta var resultet av general Erich von Mansteins mästerliga upphämtning av tyska arméns resurser i Donbas och förstörandet av 52 sovjetiska divisioner under tredje slaget om Kharkiv. Båda sidor var totalt utmattade vårvintern 1943 och anfådda betraktade man status qua på kartorna. Det pekades menande på staden i mitten av utbuktningens center, Kursk, vilket gav den sitt namn – Kurskfickan.

Röda armén hade skyndat sig att utnyttja dödläget och här gått i ställning med avsevärda styrkor för att säkra positionen. Samtidigt utgjorde fickan en utmärkt språngbräda för ytterligare offensiver. Tyska armén såg de uppenbara riskerna och rekomenderade Hitler att gå på defensiven under 1943. Hittills hade Röda armén inte lyckats med en enda sommaroffensiv, men läget var ytterst allvarlig utmed hela östfronten. Vintern 1942/43 hade kostat Wehrmacht mycket stora förluster, både i materiell och manskap. För första gången såg man oerhörda problem med att täcka upp den långa fronten med trupp. Wehrmacht hade börjat nå smärtgränsen för sina reserver.

General Zeitzler med Hitler

Alltid i samband med denna period av andra världskrigets historia på östfronten, våren och försommaren 1943, lyfts Stalingrad fram som huvudorsaken till den tyska arméstabens tvekan. Detta är en myt baserad på att historikerna matats med uppgifter från sovjetisk propaganda. Man vill prompt lyfta fram den tyska katastrofen i Stalingrad, för att dölja en större rysk katastrof i norr, en som fortfarande var pågående när generalerna studerade sina kartor över Kursk. Sedan januari 1942 hade ett jättelikt fältslagslag utkämpats kring en tysk ficka med dess mest utsjutande del knappt 25 mil väster om Moskva, vid staden Rzjev. Rezjevfickan var den största slaktplatsen på östfronten, som skulle kosta Röda armén 1.3 miljoner stupade och den tyska kanske en halv miljon man.

Inför sommaren 1943 stod den tyska arméstaben inför det nödvändiga i att helt åderlåta Armégrupp Norr till förmån för den hårt åtsatta Armégrupp Mitten, vars reserver var helt uttjänade. Man drog ut den vansinnigt kämpande nionde armén ur Rezjevfickan, som med allt för lite tid på sig nu åter hamnade i fokus hos Hitler. Där någonstans låg grunderna till denna historias utgång. Josef Stalins iskalla bedömning i Moskva ett och ett halvt år tidigare, att kriget skulle bli fruktansvärt, miljoner människor skulle dö, men i slutändan skulle de ha fler miljoner kvar än fienden, den utsägelsen skulle nu få sitt första verkliga genombrott.

Den obehagliga rasputitsan, när tjälen gick ur marken och den ryska jorden förvandlades till knädjup lervälling, gav båda sidor deras behövliga vila och tid för kontemplation. Den sovjetiska arméledningen, Stavka, under marskalk Georgij Zjukov lade pannorna i djupa veck. Man hade vunnit ett fältslag, Stalingrad, och även om ingen sa något, för Stalin visade överséende – för nu – men nog hade väl den majestätiske marskalken blivit aningen strykrädd efter att han räddats ut ur Rezjevröran? Man hade åter igen blivit medvetna om tyskrnas enastående förmåga att snabbt återhämta sig, ett prov på deras överlägsna ledningsförmåga – något endast Lavrentij Beria vågade uttala i Kreml. Våren 1943 var det ryska önskescenariot för Kurskfickan att man kunde vända på förhållandet, att istället för ännu en kostsam, till synes meningslös sommaroffensiv, så skulle man kunna locka tyskrna i en fälla – de som knappast hade råd att tappa mycket mer resurser nu.

Borta i Ostpreussen, i Hitlers Varglya, vände sig führern till sin nye stabschef, efter det att general Franz halder gjorts sig omöjlig. Med den lille glasögonprydde generalöversten Kurt Zeitzler kunde Hitler dra den funktionen närmare sig. Prästsonen från Brandenburg lyste som i eldskrift i den preussiska stabstraditionen och hade handplockats för sitt uppdrag. Om man kunde knipsa av Kurskfickan, resonerade Hitler, med avsevärda sovjetiska styrkor i den, så skulle det ge respit inför resten av året? Zeitzler svarade jakande på detta, men varnade för riskerna. Det måste i så fall ske med total överraskning och ryssarna var inte längre så valhänta. Var detta verkligen nödvändigt, undrade Zeitzler bekymrat. Vi borde vänta på dem istället och mala ner deras sommaroffensiv i myllan, tillade han. Hitler förstod, men han satt i en politisk rävsax. Efter det att den spanske diktatorn Franscisco Franco beslutat att dra tillbaka sin blå division från östfronten – och han var ju ändå en av de bästa generalerna som inte deltog i kriget – så hade Ungern, Rumänien och även Mussolini i Italien börjat oroa sig för östfronten. Hitler behövde desperat en ny storseger i öst för att hålla ihop allting.

Marskalk Zjukov

General Zeitzler reste österut i april, tillsammans med general Heinz Guderian, för en konferens med cheferna för armégrupperna Mitten och Syd, fältmarskalkarna Günther von Kluge och Erich von Manstein. Där fanns också namnkunniga arméchefer, som Walther Model, Hermann Hoth och Werner Kempf, samt cheferna för luftflottorna fyra och sex, Otto Dessloch och Robert Ritter von Greim. Zeitzlers plan, Unternehmen Zitadell, var att med sammanlagt fem arméer, 800 000 man, 2 900 tanks, 10 000 artilleripjäser och 2 000 stridsflygplan, knippsa av Kurskfickan och åsamka Röda armén ett förödande nederlag. Bistra ansikten mötte honom, Guderian gömde sitt bakom en hand.

I Kurskfickan var kriget redan igång, britterna hade både officiellt och inofficiellt, via sovjetiskt spionage mot Enigma, bekräftat uppgifterna om att tyskarna var på väg. Nya, fräscha trupper var på väg per järnväg och lastbil, de USA-byggda fabrikerna bortom Ural spottade, utan uppehåll ut nya tanks och stridflygplan. Stora arbetskommandon med män, kvinnor och barn hade kommenderats ut för att tillsammans med tiotusentals soldater gräva ett totalt och mycket djupt fast försvar av utbuktningen. Stridsvagnsgravar, långa som floder och djupa som fjordar uppfördes. Marskalk Zjukov mötte cheferna för de fyra aktuella fronterna, generalerna Vasilij Sokolovskij, Markian Popov, Konstantin Rokossovskij och Ivan Konjev, ledare för sammanlagt 1.9 miljoner man, 5 000 tanks, 25 000 artilleripjäser och 3 000 stridsflygplan. De log mot varandra och nickade övertygande, det skulle bli en helvetisk strid, men fascisterna skulle få blöda ut.

Ursprungliga anfallsplanen var satt till maj månad, men förseningar – så klart – satte in. Hitler krävde bl.a. att den nya stridsvagnen, Panzer V Panther, skulle tillföras i första hand de ständigt utsatta förbanden i SS-Obergruppenführer Paul Haussers II SS-pansarkår, ur Hoths fjärde pansararmé. Panzerwaffes nestor, general Guderian, som inte ens trodde på Panzer V, frågade Hitler vid ett tillfälle om behovet att anfall Kursk: – tror ni att någon hemmavid ens vet att Kursk existerar? Führern suckade uppriktigt: – Jag vet, sa han. Tanken får min mage att vända sig. Guderian, överraskad av Hitlers svar, kontrade: – I så fall är er reaktion på problemet det korrekta. Jag ber er, låt det här vara.

Slaget om Kurskfickan skulle pågå i nästan två månader, mellan den 5 juli och den 23 augusti 1943. För tyskarna, och så även i den västerländska historiebeskrivningen, kallas slaget Operation Zitadell. I den ryska versionen går striden under två namn, Operation Kutuzov, 12 juli till 18 augusti, vilket var den ryska konteroffensiven som svar på det tyska anfreppet, samt Belgorod-Kharkiv Offensiven, 12-23 augusti, eller fjärde slaget om Kharkiv, som utgjordes av den påföljande offensiven ut ur fickan. Det innebär även att ryssarna har en längre tidsperiod för slaget än vad tyskarna haft.

Fältmarskalk von Kluge

Det råder dessutom historiska felaktigheter i benämningen av slaget. Kursk 1943 var inte ett pansarslag i första hand, det är en missuppfattning skapad av sovjetisk propaganda. Även om stora pansarstyrkor var inblandade så var Kursk ett tämligen traditionellt infanterislag. Detta förhållande blir än tydligare i samband med det mest kända avsnittet i striden, pansarslaget vid Prochorovka, den 12 juli. Denna strid har blåsts upp bortom sina proportioner av samma propagandistiska skäl. De deltagande pansarstyrkorna var i verkligheten betydligt färre än vad som ansets historiskt belagt, men vi får återkomma till det.

Kick off skedde redan klockan 15:00 den 4 juli 1943, Pansargrenadjärdivisionen Grossdeutchland, ur XLVII kåren, Hoths fjärde pansararmé, avancerade framåt för att nå framskjutna artilleripositioner. Man mötte omedeblart hårt motstånd, vilket förvånade de tyska befälhavarna och som skulle visa sig vara genomgående under hela anfallet. Dagen efter inleddes i gryningen med ett massivt sovjetiskt flyganfall mot Luftwaffes ställningar i ett försök att förstöra dem redan på marken. Det misslyckades och de röda förlorade nästan 200 stridsflygplan, mot tyskarnas 26 plan. Man glömmer ofta luften ovanför Kursk i detta sammanhang. En gigantisk flystrid, en av de största i historien, utspelade sig och kampen gällde luftherraväldet. Båda sidors flygvapen var konstruerade för att understödja markstridskrafterna, man saknade helt strategisk kapacitet. Det var avgörande för bägge att skjuta bort den andre ur luften, men ingen av dem lyckades annat med att uppnå begränsade, lokala framgångar. Luftwaffe märkte att ryssarna var bättre än tidigare, samtidigt som den egna styrkan hade försvagats över vintern. Försöken att underhålla Stalingrad från luften hade tagit sin toll. Nu förstod man också att överrakningen var helt verkningslös.

Den egentliga stridsöppningen den 5 juli startade i norr, med general Models nionde armé i täten. Han hade Erich-Heinrich Glössners andra pansararmé till vänster som skydd mot Popovs Bryanskfront och Walter Weiss andra armé söder till höger för att stabilisera den norra halvan av fickan. Man hade studerat de gigantiska ryska försvarsverken, ringarna av pansargravar och befästningar. Beslutet var att nå den tredje ringen under första dagen. Man mötte mycket hårt motstånd, betydligt svårare än man räknat med, men man kämpade sig obönhörligt vidare. I söder utgjordes samtidigt spjutsptsen av två tyska arméer, Hoths fjärde pansararmé och Arméavdelning Kempf. De drog samma slutsatser som Model. Deras motståndare utgjordes av Rokossovskijs Centrala front i norr och Vatutins Voronesjfront i söder. Ryssarna hade i sin tur väntat sig att kunna hindra tyskarna tidigare, så fiendens inledande framgångar förbryllade och skrämde. Redan första dagen hade Vatutin kastat in samtliga sina resurser och begärde mot kvällen ytterligare förstärkningar från den strategiska reserven. Vid det laget hade tyskarna nått den andra ringen.

Under den kommande veckan utvecklades striderna till enorma proportioner med de avancerande tyskarna och de försvarande ryssarna. Det stod klart för de tyska generalerna att Röda armén slogs som aldrig tidigare, det var inte det att de offrade sig, de gjorde de alltid, utan de slogs med större skicklighet, man använde sina resurser bättre. Tyskarnas avancemang bromsades successivt ner av försvarsverk och förädlade taktiska beslut av fienden. Framför allt var det dock de egnas resurser som spelade in och framför allt insikten om Models nionde armés att följa upp sina egna framgångar. Nionde armén var mycket stridserfaren, snarare allt för utsatt för krigets vedermödor. Samtliga förband var från början försvagade, man hade inte getts tid att bygga upp slagstyrkan igen. Stridströtthet var en farsot i leden, vilket innebar att de reserver de lyckats vaska fram inte fick den nödvändiga introduktion de krävde. Samtliga generaler på båda sidor var dock snart framme i täten hos sina styrkor, manande till stordåd. Aldrig hade kriget på östfronten varit så koncentrerat med så stora styrkor som vid Kursk, varför epitetet pansarslag blir så enkelt att ta till sig, men det var i första hand infanteriet som kämpade och som stupade – i drivor.

General Vatutin

En ny sorts hjälte manglades fram under slaget om Kurskfickan. Luftwaffehade utvecklat ett nytt antitankvapen, Junkers Ju 87G, Stukas med två monterade luftvärnskanoner, en på vardera vingen, med kalibrar mellan 20 och 40mm. Dessa blev de verkligt stora pansardödarna på slagfältet. Med totalt dödsförrakt dök piloterna ner mot fiendens stridsvagnar i avancerade manövrer, genom ett kulregn och med dyksirenerna tjutande, sköt man sönder sönder dem genom den tunnare bepansrade toppsidan. Dessa vanvettigt tappra piloter blev snabbt otroliga hjältar hemma i Tyskland. Ett utmärkande drag för slaget i Kurskfickan var alla de flygplan som kom kraschande ner mitt bland markstriderna.

Vid den 10 juli hade tyskarnas frammarsch stoppats både i norr och söder, man förmådde helt enkelt inte fortsätta längre, förslusterna var allt för stora och ett dödläge infann sig. Röda arméns taktik hade lyckats, man hade engagerat Wehrmacht blödde nu ut på de ryska fälten. De närmaste två dagarna vältrade sig två helt nya fronter in på arenan och sällade sig till sina stridströtta kamrater. Plötsligt stod tyskarna inför än fler fientliga soldater än tidigare, dessutom helt utvilade och fräscha, än fler tanks, artilleri och stridsflyg. Det var i brytpunkten mellan avancemang och reträtt, inför den ryska Operation Kutuzov den 12 juli som det mest kända, s.k. pansarslaget utvecklade sig.

Pansardödaren

Prochorovka var då en by några mil sydöst om Kursk. Den hade tjänat som anfallsriktning för II SS-pansarkåren under SS-ObergruppenführerPaul Hausser, en tidigare armégeneral som blivit något av Waffen-SS: s pansarnestor. De ingick i general Hoths fjärde pansararmé och hade till sist tagit sig fram till byn, där man nu tvingats göra halt. Den 12 juli kastade den ryske general Vatutin in enheter femte gardestankarmén mot SS-soldaterna vid Prochorovka. Chef för denna armé var Röda arméns främste och kanske ende riktige pansargeneral, en liten man som såg ut som en skollärare, general Pavel Rotmistrov. Missuppfattningen i allt detta bygger på de sovjetiska historikernas uppgradering av de medverkande förbanden i syfte att blåsa upp deras egen betydelse. Det viktigaste momentet i denna falska beskrivning är påståendet att Haussers hela kår, sammanlagt tre divisioner, var indelt i striderna. Det stämmer inte vid dagens forskning, endast en tysk division deltog, 1 SS Panzergrenadier Division Liebstandarte Adolf Hitler. De övriga två, Das Reichoch Totenkopf befann sig på flankerna. Slaget om Prochorovka utvecklades däremot till en exceptionell pansarstrid på nära håll, dock i betydligt mindre skala än tidigare påstått. Det blev Liebstandartes svåraste prövning.

SS-Brigadeführer Theodor Wischs division höll positionerna, de gick segrande ut för dagen ,men förlorade 75 procent av sin styrka på kuppen. Den hårda striden kostade dem 40 pansarfordon, men de förstörde samtidigt ungefär 200 ryska stridsvagnar. Segern berodde på över lag skickligare taktik och besättningar, men också på förekomsten av Panzer VI Tiger, samt givetvis Luftwaffe.

Detta var dock en klen tröst för tyskarna, som nu tvingades retirera under trycket av den väldiga ansstormningen av Röda armén. De var skickliga på defensiv strid och slaget vid Kursk skulle kosta än fler människoliv i ytterligare en månad innan man var tillbaka där man började. Med Belgorod-Kharkiv Offensivenförsökte ryssarna dra ytterligare fördelar av framgångarna, men vidare engagemang ansågs för kostsamma. Kosdtnaderna var enorma. 150 000 tyskar hade dödats, sårats eller tagits till fånga, 1 200 pansarfordon var förstörda och ungefär 1 000 stridsflyg hade gått förlorade. Motsvarande ryska försluster räknade närmare 900 000 man, nästan 2 000 pansarfordon och lika många stridsflygplan.

Slaget om Kurskfickan var en taktisk seger för Röda armén, då tyskarna misslyckades helt i sin föresats att klippa av fickan. Ryssarna hade till sist lyckats genomföra sin första framgångsrika sommaroffensiv. Däremot representerade inte Kursk, lika lite som Stalingrad, det där stora avgörande slaget som vände krigslyckan för nazisterna. Det skulle dröja ytterligare ett helt år innan Röda armén kunde bryta igenom de tyska linjerna och börja avancera mot Berlin. Ryssarna kunde ersätta sina gigantiska förluster, det kunde inte tyskarna. Röda arméns slutliga seger stod skrivet i himlen, för alla att se. Det var utnötningskriget, den ständigt malande krigsmaskinen som utgjorde den stora skillnaden.

Hitler förlorade östfronten vid Rzjev.

http://krigochhistoria.blogspot.com/2013/12/rzjev-slaktplatsen.html

Den 19 augusti 1942 anföll allierade styrkor över Engelska kanalen mot väl förberedda och förskansade tyska positioner i och kring den franska staden Dieppe i norra Normandie. Det var en räd, eller en s.k. förstärkt rekognosering, den kanske största någonsin. Styrkorna utgjordes av 2: a kanadensiska infanteridivisionen, förstärkta med både brittiska och amerikanska kommandoenheter, understödda av 250 krigsfartyg och landstigningsbåtar, samt hela 74 skvadroner ur RAF Fighter Command No 11 Group, RAF Bomber Command No 2 Group och USAAF Eight Air Force. Resultatet var ett fullständigt fiasko som resulterade i 2 400 man stupade och sårade, samt ytterligare 2 000 tillfångatagna av tyskarna. RAF förlorade över 100 stridsflygplan, mestadels till det tyska luftvärnet.

Det är i efterhand svårt att se nyttan med The Dieppe Raid, eller Operation Jubilee. Vad tänkte man egentligen? Efter att ha besegrat Nazityskland under slaget om Storbritannien året innan, förföll man till ett taffligt, fullständigt fruktlöst angrepp över kanalen. Varför gjorde man det? Varför Dieppe?

Mountbatten

Det var, som alltid, flera faktorer inblandade. Året innan hade tyskarna angripit Sovjetunionen i den största krigsöppningen någonsin i historien och tryckt tillbaka Röda armén nästan till Ural, visserligen utan att nå ett avgörande. Under vintern 1941/42 hade Josef Stalin börjat avkräva Winston Churchill och Franklin Roosevelt en motsvarande krigsöppning mot tyskarna i Europa, för att avlasta ryssarna. De allierade hade så taktfullt de förmått försökt förklara för Stalin att något sådant inte var möjligt förrän tidigast 1943. Man hade stora strategiska hinder att överkomma och deras styrkor måste byggas färdigt. Pressen från Moskva var dock hård, inte minst moraliskt*.

Direkt efter Dunkirque 1941 hade britterna skapat Combined Operations Headquarters, en stabsenhet under War Office som hade till uppgift att, precis som namnet antyder, kombinera de olika vapenslagen i operationer mot den tyska Atlantvallen. Förutom att förbereda planeringen av en andra front och söka sabotagemål för strategiska vinster, så var Combined Operations Headquarters uppgift även att försöka binda tyska styrkor i väster och hindra förflyttningar österut mot Ryssland. Man hade lyckats med detta i Norge med räder mot Lofoten, Vågsöy och Haugesund. Fortsatta liknande räder, samt förstärkning av norska motståndsrörelsen band hela 250 000 tyska soldater till Norge hela kriget ut. Sedan oktober 1941 var amiral Lord Louis Mountbatten chef för staben. Han var ung och väl taggad för att eskalera verksamheten – varför inte direkt mot Frankrike?

En ytterligare faktor var Royal Air Force, RAF. Det märkliga var att direkt efter framgången med slaget om Storbritannien hösten 1941, så bytte RAF Fighter Command, slagets segrare, ledning. De två främsta flygvapencheferna någonsin, Air Marshal Sir Hugh Dowding och AirVice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group och operativ ledare under slaget, byttes ut mot Air Marshal Sir Sholto Douglas och Air Vice Marshal Trafford Leigh-Mallory. Detta var resultatet av den tjafsiga och mycket olyckliga konflikten om Big Wing**, d.v.s. olika taktiska förhållanden för jaktflyg i strid. Idag vet man att Douglas och Leigh-Mallory hade fel, åtminstone rörande slaget om Storbritannien, men de vann kampen politiskt, så Sir Hugh gick i pension och Park förflyttades till Medelhavet. Vid det laget hade Luftwaffegått över helt till nattbombningar, vars motmedel från RAF, d.v.s. nattjakt, inte sköttes enbart av No 11 Group och i största allmänhet renderade Fighter Command nästan helt sysslolösa. De nya cheferna kände sig helt enkelt blåsta på konfekten.

Sir Sholto hade under vårvintern 1942 legat på War Office med sin nya plan för framtidens luftkrig i Västeuropa. Han ville in i hetluften. Man visste genom Enigma att slaget om Storbritannien hade skakat Luftwaffe i grunden, man kunde också se med blotta ögat att tyskarna agerade mycket försiktigt med sitt flygvapen kring britterna. Sir Sholto menade att det var dags för fas två, att man måste utnyttja tillfället och förorsaka Luftwaffe nya, stora förluster, nu över Frankrike. War Officevar positiva till idén i största allmänhet, men kunde inte se RAF i en egen show över kontinenten. I rationalitetens namn måste det kombineras med motsvarande operationer till sjöss och till lands. Man vände sig därför till Mountbatten och Combined Operations Headquarters– vad med någon av deras större operationer? Man presenterades med ett antal tänkbara mål som skulle passa samtliga ovanstående faktorer. Man valde Dieppe därför att det låg väl inom RAF Fighter Commands operationsområde.

Air Marshal Douglas

Så startades Operation Rutter, planeringsstadiet till Operation Jubilee, under våren 1942. Målsättningen med operationen var att slå ut de tyska militära installationerna i och omkring Dieppe, inta och hålla staden under en kortare tid, för att därefter återgår till England på andra sidan kanalen. Man räknade därmed med att räden skulle göra ett så pass starkt intryck på Berlin att det skulle få följdverkningar för säkerheten utmed hela Atlantvallen. Eftersom det var en så pass omfattande operation bjöd man in den reguljära armén i planeringen. Chef för Royal Army South-West Commandvar generallöjtnant Bernard Montgomery. Han studerade snabbt planerna och konstaterade omedelbart att överraskningsmomentet måste fullföljas till punkt och pricka, annars skulle det bli massaker på de egna trupperna och det ville han inte vara med om. Alla var givetvis överens om detta och Montgomery gav sig ut för att leta reda på en passande enhet för uppdraget. Han hade ett i bakhuvudet redan från början.

Royal Canadian Army höll som bäst på att bygga upp sin första armé i Europa med yrkestrupp och frivilliga. Enligt traditionen sedan första världskriget höll de till på Salisbury Plain i södra England och enligt samma tradition såg de mycket lovande ut. De marscherade beundransvärt och deras övningar skrämde även de mest härdade veteraner. De hade ett gammalt rykte om elitstyrka att leva upp till och de tog det på mycket stort allvar. Just därför var de också mycket frustrerade. De ville ut i kriget, men istället satt de i regniga England och rullade tummar. Arméledningen tog därför upp ännu en kanadensisk tradition, de gick till sin regering och klagade. Winston Churchill fick svara inför premiärminister William Lyon Mackenzie King – Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, ja, hela Indien deltar aktivt i kriget, de har trupper i Nordafrika, men vad med eran Nordamerikanska koloni, duger inte vi? Måste vi ta vårt pick och pack och istället slåss tillsamans med jänkarna i Stilla havet? Churchill hade vänt sig till War Office, röd i ansiktet av frustration – for God’s sake give them something to kill or they will drive me around the bend.

Inför räden

2^ndCanadian Infantry Division var ansedd som deras bästa. De hade tjänstgjort på Island som ockupationsmakt under 1941, men på Churchills direkta order flyttats till England, redo för stridstjänst. Deras chef var generalmajor John Hamilton Roberts, en korpulent f.d. artillerist från första världskriget. Kanadensarna svarade mycket bra på general Montgomerys kallelse och de började genast träna landstigning från havet. Deltagande enheter, totalt 5 000 man, togs ut från två av divisionen tre brigader, samt enheter ur 14th Army Tank Regiment (The Calgary Regiment). För överraskningsmomentet lät Montgomery ta ut för honom befintliga fallskärmsenheter i syfte att slå ut de störretyskakustartilleripositionerna väster och öster om Dieppe, ett absolut krav från Royal Navy. Flottan åsamkade planeringen en hel del problem. Man hade p.g.a. försluster i Engelska kanalen under slaget om Storbritannien fattat ett principbeslut att inte operera större stridsfartyg än jagare i kanalen. Detta inverkade menligt på flottans förmåga att ge artilleriunderstöd, varför den rollen lades över till det ack så villiga RAF.

Den lilla hamnstaden Dieppe låg under Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedts Armégrupp D: s ansvar. Till kusten hade han fördelat general Curt Haases femtonde armé och dess LXXXI armékår för norra Normandie. Förutom kustartilleriet och Luftwaffesluftvärn, låg arméns 302. (Bodenständige) Infantarie Division förlagd i och omkring staden. Beteckningen fast infanteri hade med dess status som ockupationsförband att göra. De var för östfrontens räkning strippade på merparten av deras offensiva tyngre vapen, som t.ex. artilleri och pansrade antitankfordon. Chef var generallöjtnant Konrad Haase. Liksom sin bror, Curt, liknande han karikatyren av den fete generalen vid Wehrmacht, vilket på intet sätt sa något om hans kompetens. Den allmänna uppfattningen hos britterna var att de befintliga tyska förbanden i Frankrike bestod av andra rangens soldater, nu när huvuddelen av Wehrmacht slogs mot ryssen. Detta var ett antagande som ofta återkom under kriget och det var fel. 302: a divisionen var vältränad och hade sin beskärda del av veteraner i leden. Ockupationsenheterna var personalpooler och rehabiliteringsbaser för östfronten och därför av bästa, tyska kvalitet.

General Roberts

Vad värre var för britterna, tyskarna hade lärt sig mycket tidigt att de var på väg över kanalen. Det hade skett i första hand genom skicklig spionering på den franska motståndsrörelsen. Dubbelspionerna hade meddelat att fransmännen förberedde för en större, allierad räd mot kanalkusten. Genom att intensifiera flygspaningen över den engelska kusten kunde man bekräfta att något var på gång. Det var osedvanligt stor närvaro av mindre flytetyg i hamnarna. Slutsatser drogs och samtliga kustförband förlades i högsta beredskap. 302: a divisionen började genast öva försvar och motanfall utmed kustbandet. Samverkan med de övriga vapenslagen, en tysk paradgren, stärktes. Britterna missade inledningsvis att både det tyska kustartilleriet och luftvärnet ökat sin målskjutning. De tyska markenheterna var medvetna om att Luftwaffes taktik var defensiv utmed kusten, att man tryckte i bakre positioner och inte skulle sättas in förrän fiendens flyg penetrerade allt för långt in. Man kompenserade detta bortfall av flyg med betydligt mer luftvärn, samt med anpassad infanteriövning.

Vädret över kanalen hindrade de ursprungliga planerna på anfall under juni, sedan även juli. Kanadensarna blev åter frustrerade. Risken fanns att ingen operation alls kunde ske, lärdomar inför Operation Overlord drogs därmed. Samtidigt utförde plötsligt Luftwaffeattacker mot förekomsten av landstigningsbåtar i brittiska hamnar. Med detta insåg man att överraskningsmomentet var överstökat och det hade inneburit ett stort problem, om bara general Montgomery varit kvar i England. Nu var han förflyttad till Nordafrika och Mountbatten, som nu alena tog över operationen, tycktes inte bry sig i den radikalt försvårande omständigheten. Däremot tog man ut fallskärmsmomentet ur planen, den ansågs nu allt för farlig. Istället gick Mountbatten till sitt eget folk – Commandos. Det var ovanligt stora ansamlingar som skulle medverka i det inledande skeendet mot kustartilleripositionerna på vardera sidan av Dieppe, sammanlagt sex Commando’s, var och en ungefär i två, tre kompaniers storlek. Det var en påfallande internationell styrka, med flera deltagare från olika ockuperade länder, såsom Frankrike och Norge. Till dessa knöts nu även ett halvt kompani ur 1st US Ranger Battalion. Det skulle bli premiär för amerikanska boots on the ground i Europa.

Operation Jubilee skulle genomföras i två faser. Den första handlade om att isolera Dieppe, samt att förstöra de två större kustartilleribatterierna på vardera sidan av staden, av britterna kallade Goebbelsoch Hess. Flygvapnet skulle bomba taktiska mål i Dieppes omgivningar, broar, järnväg och militära mål för att hindra att förstärkningar att föras fram. Samtidigt skulle Commando’s från havet angripa de två kustartilleribatterierna, ta dem och förstöra dem. Fas två utgjordes av den brigadstora kanadensiska huvudstyrkan som skulle vid lågvatten storma staden och dess närliggande stränder. De understöddes av stridsvagnar av typen Churchill – som senare skulle överges och sprängas – samt av flygvapnet. Vad man inte visste var att general Haase redan hade fört fram de divisionsreserver han behövde och att Luftwaffe kraftfullt förstärkt luftvärnet i området. Längre bak låg samtidigt det tyska jaktflyget i allra högsta beredskap, med betydande enheter i luften under kontinuerlig patrullering utanför RAF: sradarövervakning.

Man frågar sig idag varför den franska motståndsrörelsen inte förmådde varna de allierade för något som nästan liknade en fälla. Orsaken var något man skulle stöta på vid fler, kommande tillfällen, som t.ex. vid Operation Market Garden 1944. Motståndsrörelserna var civila organisationer med mycket bristfälliga militära kunskaper. De missade ofta att identifiera förflyttningar av förstärkningar framåt i leden, framför allt när fienden var medvetna om deras närvaro, vilket tyskarna alltid var och agerade följdaktige. De varningar som kom var för få och sporadiska för att man skulle ta dem med större allvar. The show was on.

Tyskt luftfoto över striderna

Den allierade invasionsflottan lämnade sina hamnar utmed Englands sydkust natten mot den 19 augusti 1942. Den bestod av totalt 240 fartyg och båtar. En jagarskärm om åtta jagare eskorterade dem tillsammans med kanonbåtar och minsvepare, allt under befäl av Captain John Hughes-Hallett, ett mycket stridbart befäl som deltog i ledande ställning vid flera av Combined Operations Headquartersoperationer. Anfallet öppnade klockan 04:50 samma morgon när de framskjutna enheterna med Commando’s gick mot positionerna Goebbels och Hess. I väster, Goebbels, stötte den närmast oförsvarade kolonnen av landstigningsbåtar på en tysk transportkonvoj försvarade av torpedbåtar. En ojämn eldstrid utbröt till sjöss, medan tyskarna drog sig tillbaka. Den brittiska jagareskorten missuppfattade situationen och trodde att man redan blivit engagerad av kustförvaret. Majoriteten av landstigningsbåtarna gick förlorade och hundratals Commando’s måste istället räddas ur vattnet. Kvar fanns enbart 18 man under befäl av en major, som ändå stormade stranden, klättrade uppför de höga klipporna och gick lös på en hopplöst överlägsen fiende. De tvingades givetvis tillbaka till havet, men de tyska kustartilleristerna hade ändå kommit sig för att svänga de stadiga 15.5cm pjäserna helt runt – mot infanteri? – vilket skapade en lucka i deras förmåga att engagera invasionsflottan till havs.

Anfallet mot position Hess, öster om Dieppe, under befäl av överstelöjtnant Lord Lovat, lyckades desto bättre. Tillsammans med amerikanerna stormade man under kraftig beskjutning upp till toppen och intog befästningarna. Över 100 tyska soldater dödades i den hårda striden, många massakrerade av hämndbegärliga soldater från ockuperade länder. Kanonerna sprängdes och man återgick till havs i god ordning. Vid det laget hade huvudanfallet startat vid femtiden på morgonen.

Kanadensarna gick iland utmed fyra strandavsnitt, Yellow, Orange, Blueoch Green. Orange och Blue var riktade direkt mot promenadstråket framför Dieppe, medan Yellowoch Green utgjordes av stränder på vardera sidan av staden. Det spelade ingen roll i sammanhanget. Tyskarna var mer än redo, de var väl förskansade och det fanns gott om rörliga reserver att sätta in. Striderna blev fruktansvärda, där kanadensarna med stor tapperhet, men förgäves försökte få fotfäste innanför stränderna inför en massiv moteld från tyska kulsprutor, granatkastare och det lättare kustartilleriet i och kring staden. Churchillstridsvagnarna slirade hjälplöst mot den helt stenbelagda, slippriga stranden, medan de tog emot träff efter träff från den mördande tyska elden. Från skyn regnade brittiska attackflygplan ner, träffade av ett luftvärn som aldrig skjutit så mycket och så väl vare sig före eller efter Dieppe. Längre in i landet tog Luftwaffe ut en gruvlig hämnd på de allierade taktiska bombflyget. De flög i perfekta formeringar rakt igenom dem och sköt ner allt de såg. De engagerade jakteskorten med stor skicklighet och beslutsamhet. Efter bara ett par timmar avbröt general Roberts slakten på stranden och drog tillbaka resterna av sin anfallsstyrka. Det var lättare sagt än gjort, de kanadensiska soldaterna tvingades löpa gatlopp ut till havs under en fortsatt svår beskjutning. De lämnade efter sig två tredjedelar av sin styrka, 1 000 stupade, 600 sårade och närmare 2 000 tillfångatagna.

Tyskarna räknade officiellt in 300 stupade, 280 sårade och 50 förlorade stridflygplan, samt en mindre patrullubåt, som kommit i vägen ute i kanalen. Wehrmachtdrog inte alls de slutsatser de allierade hade hoppats på. Säkerheten var tillräcklig utefter Atlantkusten, ansåg man. Endast reperationer och några mindre förändringar utfördes. Några förstärkningar från östfronten var det aldrig tal om. Bland de allierade försökte man dra sina egna lärdomar. Operation Jubilee skulle få stor inverkan på samtliga efterkommande landstigningar i Europa och Nordafrika. Valet av stränders beskaffenhet, undvikandet av kuststäder, samt oändligt mycket större förberedelser. Trots det, operationen hade varit ett svidande nederlag och alla fick hädanefter svårt att se de kanadensiska vapenbröderna i ögonen. De hemkommande kanadickerna svor en helig ed, som de flesta av dem fick anledning att utveckla två år senare vid Operation Overlord.

Den främsta förändringen, eller lärdomen som drogs, på den allierade sidan, rörde Air Marshal Sir Sholto Douglas. Han fick avgå från sin post som chef för RAF fighter Command i november 1942. Han ersattes av Trafford Leigh-Mallory.

* Detta efter att Sovjetunionen endast ett halvt år tidigare varit i det närmaste allierade med Nazityskland.

** Under slaget om Storbritannien ledde Park sitt jaktflyg på så vis att skvadronerna larmades – Scramble– från marken, ledare togs ut av stridsledningen och dessa organiserade striden väl på plats i luften. Systemet hade stora fördelar i snabbhet, men kanske nackdelar i utförandet, d.v.s. ledarnas möjligheter att överblicka striden. Systemet var, med facit i hand, det bästa under rådande omständigheter. Big Wing handlade om att gruppera jaktflyget innan man gick i strid. Fördelen med detta – kanske – var att man var bättre samlade i strid. Systemet hade testats både före och under slaget om Storbritannien och visat sig vara förädiskt långsamt.

Det här var ett kolonialkrig som rasade mellan åren 1904 till 1905. Två asiatiska stormakter, en gammal, Ryssland, och en ny, Japan. Två gåtfulla monarkier som brakade samman huvudsakligen på Liadonghalvön i nordöstra Kina, med staden Mukden (Shenyan), hamnstaden Port Arthur, man slogs också på det omgivande Gula havet, samt i vattnen kring den Koreanska halvön. Kriget handlade om geografiska ambitioner som kolliderade. Japans ockupation av Korea efter segern i det första kinesisk-japanska kriget 1894-95 hotade Rysslands behov att i öster göra något åt sitt evigt återkommande problem – permanent farbara hamnar. Den enda riktiga hamnen i öster, Vladivostok, blev ofta isolerad av packis.

Med ett kraftigt försvagat Kina tog man chanser på båda håll. Japans expansion västerut från Korea kolliderade därmed med Rysslands förflyttningar söderut, mot Port Arthur. Fruktlösa förhandlingar mellan dem hade pågått i nästan tio år.

Japan hade förutom Korea tagit Liadong, Mukden och Port Arthur under kriget mot Kina, men lämnat det tillbaka efter påtryckningar från Ryssland, Tyskland och Frankrike. Ryssland erhöll därefter båda positionerna genom leasing av Liadonghalvön under 25 år, bl.a. i syfte att anlägga ett stickspår från Transsibiriska järnvägen till Port Arthur. Detta kunde bl.a. göras som ett resultat av det kinesisk-nationalistiska Boxarupproret 1899-1901, då St Petersburg lyckades framställa sig i bättre dager än västmakterna och Japan. Japan protesterade mot uppgörelsen och fick medhåll av Storbritannien, som nu lierade sig med varandra. Japan behövde bygga vidare på sin flotta och världens största sjömakt kom nu till god hjälp. Fyra nya japanska slagskepp lät sig byggas på brittiska varv. Samtidigt förlade Ryssland 150 000 soldater mellan Mukden och Port Arthur, de skulle komma att bli fler.

Rysk-japanska kriget har kallats ett preludium till första världskriget. Det stämmer på så vis att det fanns mycket att lära för världsmilitarismen i 1900-talets inledning, om man förmådde att se med öppna ögon. Militärtekniskt var detta krig helt i fas med 1914 års krigsöppning. Handeldvapen, kulsprutor, artilleri var desamma. Till havs hade den s.k. Dreadnaught, pansarslagskeppet, slagit igenom. De skulle växa till sig betydligt under de kommande tio åren, men strategi och taktik hade definitivt satt sig. Det som saknades var flygplan, ännu vid den tiden en närmast dagsaktuell företeelse. Däremot hade man tillgång till spaningsballonger. Ändå blev det rysk-japanska kriget ett påfallande rörligt krig, trots att skyttegravar också användes. Kanske skall man här tillägna de två kombatanternas gamla militärdoktriner en tanke. Gammal rysk traditionell, kavalleristiskframåtanda mot japansk Bushido. Det var två militärt aggressiva kulturer, med begränsad inlevelse för det enskilda livet, som konfronterades.

Med reserver i Sibirien och Manchuriet kunde amiral Jevgenij Aleksejev*, rysk befälhavare i öster, totalt räkna mellan en halv- och en miljon man till sitt förfogande. Chef för den ryska flottans slagskeppsskvadron i Stilla havet, otillräcklig för sitt ändamål och nu förlagd i Port Arthur, var viceamiral Stepan Makarov. De japanska marktrupperna avdelade för en ny invasion, inte fullt en halv miljon man, stod under markisen och fältmarskalken Oyjama Iwao, en av grundarna till den moderna japanska armén. Flottan leddes av marinchefen själv, en s.k. gensui, eller marskalk-amiral, Heihachiro Togo, en f.d. samurai som utbildats till sjökrigare i England. Japan hade de mindre, men modernare trupperna. Deras krigsmakt var ung och samtliga generals- och amiralspersoner hade deltagit i dess uppbyggnaden. De var kunniga, hungriga, nytänkande och de kände sina styrkor mycket väl. Både den blivande amiralen Isoroku Yamamoto och generalen Hideki Tojo tog sina militära examina lagom till rysk-japanska kriget. Som ung löjtnant förlorade Yamamoto två fingrar på vänster hand i strid.

En som däremot var mitt i karriären var den ståtlige överstelöjtnanten från Finland, Gustav Mannerheim. Han lämnade frivilligt Chavalliergardet i St Petersburg för att bli motsvarande bataljonschef i 52: a dragonregementet Nezhin. Han befordrades senare till överste för kompetens och mod under de kommande striderna och skulle komma att leda irreguljära enheter på spionuppdrag. Den väldiga ryska armén hade, liksom deras flotta, inlett en modernisering sedan slutet av 1800-talet. Den var dock fortfarande reaktionär och i många delar direkt efterbliven, något de skulle lida av även tio år senare. P.g.a. arméns väldiga omfång var soldaterna illa utbildade. Endast ett fåtal elitförband höll internationell standard**, särskilt då innom det närmast heliga kavalleriet. För att bedriva krig nästan på andra sidan jordklotet vilade Ryssland tungt mot Transsibiriska järnvägen. Den fortfarande huvudsakligen enkelspåriga trafiken var en akilleshäl och skulle visa sig oförmögen att leva upp till de tvingande behov en massarmé i början av 1900-talet hade.

Port Arthur

Japan vilade däremot inte på hanen. Timmarna innan deras officiella krigsförklaring den 8 februari 1904, anföll flottan sin ryska motpart, ankrad i Port Arthur. Detta var klassisk japansk taktik. Tsar Nikolaj II var chockad, han hade blivit intalad av Stavka, generalstaben, att Japan inte skulle slåss. Ryssarna försökte protestera internationellt, men Japan använde Rysslands obefintliga krigsförklaring 1809 mot Sverige som förevändning och inget kom ut av ryssarnas diplomati. Försummelsen skulle kosta Ryssland mycket dyrt och deras egna krigsförklaring mot Japan kom först åtta dagar senare, vilket säger en hel del om sitautionen i St Petersburg. Läget var med ens svårt för ryssarna. Port Arthur var en formidabel fästning och marinbas, men för att kunna göra skillnad måste man kontrollera Gula havet och passagen ut förbi Korea. Detta hade japanerna för avsikt att hindra och de lyckades med detta från första stund. Med huvudsakligen jagare och torpedbåtar gjorde man djärva manövrer mot Port Arthur och lyckades sänka två av de tyngsta, ryska örlogsfartygen. Även om ryssarna kunde försvara sig i hamnen, hade de förlorat initiativet. I den uppkomna striden stupade amiral Makarov.

Den ryska flottan försökte bryta sig ut ur Gula havet och med sex slagskepp, under ledning av amiral Wilgelm Witgeft, gick man till anfall mot japanerna. Det var hopplöst och enda anledningen till att ryska flottan kom så pass lätt undan var att japanerna visste att tsaren kallat ut Östersjöflottan för en räddningsexpedition. Vad som såg ut som en japansk försiktighetsåtgärd, kunde lika gärna uppfattas som gillrandet av en betydligt större fälla. Utskeppningen av Östersjöflottan skulle dock ta en lång tid. Den drogs samman under amiral Zinovij Rozjesvenskij i lettiska Liepaja, men kom inte iväg förrän i november, ett fullständigt och fatalt misslyckande***.

Med Port Arthur engagerat kunde japanska armén åter landstiga på den koreanska halvöns sydliga kust, vid Inchon. Man intog Seol kort därefter och resten av Korea var återerövrat på mindre än två månader. Japanerna marscherade snabbt i nordostlig riktning, över Yalufloden, in i Liadong och Manchuriet. Ryssarna var inte förberedda och den gällande trenden under hela kriget, ett offensivt Japan mot ett defensivt Ryssland etablerades för resten av kriget. Ryssarna grävde ner sig och de japanska förlusterna ökade. I början av april 1904 var Port Arthur inringat både från land och från sjöss. Striderna om hamnstaden blev hårda, så också försöken av ryska trupper att från norr bryta belägringen. I augusti retirerade de ryska styrkorna norrut, till Mukden. Port Arthur var nu helt isolerat och garnisonen, under general Anatolij Stessel, gjorde vad han kunde under den kommande hösten.

Port Arthur kapitulerade den 2 januari 1905. General Stessel fattade beslutet utifrån ett hopplöst läge utan att konsolidera vare sig generalstaben eller tsaren. Efter att ha släppts ut ur fångenskap efter kriget ställdes han inför rysk krigsrätt 1908 och dömdes till döden. Domen ändrades till tio års fängelse. Senare benådades han av en pinsam tsar och tjänstgjorde i armén under första världskriget till sin död av naturliga orsaker 1915. Den Manchuriska vintern hade lagt sorti på striderna, men med Port Arthurs fall vände sig japanerna norrut och rörde sig mot Mukden. De visste att de måste slå den ryska armén i Manchuriet innan ytterligare förstärkningar anlände visa järnväg västerifrån. Vid slaget vid Sandepu, 25-29 januari, lyckades ryska trupper under den finländske generalen Oscar Gripenberg nästan bryta igenom japanernas front, men hindrades av försiktig, rysk taktik.

En månad senare utspelades den största landdrabbningen under det rysk-japanska kriget, slaget om Mukden, den 20 februari 1905. Det började som ett rent skyttegravskrig med långa artilleridueller och återkommande försök från båda sidor att med infanteri bryta igenom fiendens linjer, nermejade med kulsprutor, kartescher och minor. Totalt en halv miljon man var engagerade och en översikt av slagfältet gav samtliga närvarande observatörer en klar bild av nästa krig i Europa tio år senare. Det var japanernas aggressivitet som till sist bröt dödläget, med svåra förluster lyckades man skrämma ryssarna med hotet om överflankning, kringgående rörelser förbi de yttre flankerna. Allmän rysk reträtt blåstes och Mukden var förlorat. Japanerna tog 75 000 förorade soldater mot ryssarnas nästan 90 000 man, under 20 dagars strid.

Under tiden hade den ryska Östersjöflottan stävat runt jordklotet. Storbritannien hade varit till stor hjälp för japanerna, även om de inte direkt deltog i striderna****. Framför allt bidrog man med unerrättelser, vilket var betydligt enkalre för dem att finna i Europa, men nu också militärstrategiskt. Britterna vägrade att släppa ryssarna genom Suezkanalen och amiral Rozjesvenskij tvingades gå runt Afrika. Britterna fick igenom, med sin stora handelspotential, ett embargo mot kolförsäljning till ryssarna även i neutrala hamnar. Ryssarna måste ta med sig allt kol, totalt en halv miljon ton, vilket borgade för deras långsamma framfart. Även om det var en betydande enhet som var i antågande, sammanlagt 11 slagskepp, 6 kryssare och 9 jagare, plus lastfartyg, så var det en sliten och trött flotta. Man hade varit till sjöss i fem månader, med sporadiska, deprimerande rapporter från läget i Manchuriet. Besättningen var fullt upptagen med att skrapa rost, ransonerna var allt mindre och moralen allt lägre. Vid målet väntade amiral Togo tålmodigt med sin flotta i topptrim, 4 slagskepp, 27 kryssare, 21 jagare och 37 torpedbåtar. Japanernas tyngdpunkt på lättare fartyg var en stor tillgång för deras taktik. Den kommande striden skulle bli en kamp mellan rörlighet och eldkraft.

Amiral Tojo

Slaget vid Tsushima tillhör historiens mest uppmärksammade drabbningar till sjöss. Det var det enda utkämpade sjöslaget med moderna pansarskepp som innebar ett avgörande för ett helt krig. Det utkämpades invid Tsushimaöarna, som utgör skiljelinjen mellan Korea- och Tsushimasunden, d.v.s. vattnet mellan Japan och dagens Sydkorea. Målet för ryssarna var att nå Vladivostok, för att där återhämta sig. De hade i det läget kunnat valt att gå runt Japan och därefter via antingen Tsugarusundet eller La Pérousesundet, men spelade istället rakt i händerna på japanerna. Ryssarna var inställda på passage, medan japanerna aktivt sökte strid. Kontakt nåddes i dimma vid tretiden på morgonen den 27 maj 1905. Slaget öppnade vid gryningen, två timmar senare. Amiral Tojo attackerade genom att bryta ryssarnas linje västerifrån och sedan gira sina enheter i en vändning i sydlig riktning och därigenom bryta linjen en andra gång, nu från öster. Det var som amiral Nelsons manöver vid Trafalgar, gånger två.

Japanernas aggressivitet med en modernare flotta, i kombination med rörlighet, utgjorde skillnaden. Man behärskade telegrafen, som nu gjort entré till sjöss, bättre och man hade valt mer ändamålsenlig ammunition. Oavsett kaliber sköt japanerna huvudsakligen med spränggranater, som exploderade vid träff, medan ryssarna använde pansarbrytande ammunition. Detta innebar att japanernas eldgivning alltid åstadkom effekt vid träff, medan ryssarna hade problem med att överhuvudtaget träffa de mestadels mindre japanska fartygen. Den valda taktiken innebar också att under hela slaget besköts huvuddelen av den ryska flottan från fler än en riktning. Därefter följde skillnaden i träning och moral, medan japanerna sköt snabbare och med segervittring, kämpade ryssarna för sina liv. Resultatet blev en katastrof. Ryssarna förlorade 21 fartyg, varav 6 slagskepp. 4 500 ryska örlogsmän gick till botten, ytterligare 6 000 man togs till fånga, däribland amiral Rozjesvenskij. Japanerna förlorade tre torpedbåtar och 117 döda.

Tsushima knäckte till sist ryggen på den ryska björnen. Slutet hade nåtts dessförinnan, amiral Rozjesvenskijs misstag att gå den snabbaste vägen innebar bara ytterligare pålagor för den förnedrande förlusten. Innan ryssarna hann agera för en fredsuppgörelse tog dessutom japanerna den ryska ön Sachalin som ett sista pris. USA: s president Theodore Roosevelt samlade parterna till fredssamtal i brittiska Portmouth i augusti 1905 och ett avtal undertecknades den 5 september. Roosevelt erhöll Nobels fredspris för detta 1906.

Kriget innebar att Japan tog både Korea, Manchuriet och Sachalin, något som skulle få grava följder trettio år senare. Japan var nu definitivt en stormakt, deras nationalistiska självförtroende var på topp. En politisk utveckling från en modern parlamentarisk monarki till en militaristisk fasciststat inleddes härmed. För Ryssland innebar kriget en mycket svår vidräkning. De kommande åren innebar flera revolter, bl.a. med myteri i flottan. Endast ultravåld kunde hindra utvecklingen. För tsaren Nikolaj II var detta början till slutet. Det var inte bara det att ryska folket fick smak för revolution, hans eget folk, adeln och militären, började nu allvarligt tvivla på honom.

Världens militärer stängde det rysk-japanska kapitlet och tycktes glömma det illa kvickt. När första världskriget startade 1914, bl.a. med ett revansch-suget Ryssland, hade ingenting lärts, annat än att man måste skynda sig innan slagfältet stagnerade under trycket från kulsprutor och artilleri.

* Ett förhållande som existerar även i dagen ryska krigsmakt.

** Ryssarna hade aldrig problem med att göra en amiral till ledare även för arméstridskrafter, ett förhållande som upprepats vid flera tillfällen i historien.

*** Den illavarslande förflyttningen av den ryska Östersjöflottan innebar en förändring i svensk strategiskt tänkande under början av 1900-talet. Man blev kaxigare. Flera svenska befästningsverk förstärktes under den här perioden, inte minst bygget av Bodens fästning. Rop om återtagning av Finland skallade efter förlusten av Norge.

**** Ryska flottan lyckades dock beskjuta brittiska fiskebåtar på Nordsjön.

Det var februari 1945, sista krigsåret, och bakom ratten på en Kübelwagen körde överstelöjtnanten vid Luftwaffe, Josef Ritter von Gadolla, genom ett nattmörkt Thüringen på väg till sitt nya kommando. Den fyrtioåttaårige tidigare infanteristen och alpjägaren från Graz i Österrike hade fått i uppdrag att ta befälet över försvaret av staden Gotha mot de snart anstormande amerikanska styrkorna. I bröstfickan till sin uniform brände brevet från självaste Führern, med ordalydelser som Festung Gotha i den verklighetsfrämmande retoriken. Thüringens ökände gauliter, den tidigare ställföreträdande rustningsministern Fritz Sauckel, hade dessutom sina ogillande ögon på honom.

von Gadolla hade varit för gammal att bli stridspilot, så när det nya kriget började blev han stridslednings- och stabsofficer i flygvapnet istället. Han var av italiensk, nobel familjebörd, hans mor hade varit en fanatisk polsk katolik, så sann till sin bakgrund var von Gadolla en djupt religiös man. Han hade tagit sitt nya befäl med tacksamhet, chansen att komma bort från den instängda staben, med alla alla generalerna och partiledarna. von Gadolla hatade nazisterna, han betraktade dem som barbarer från norr och nu hade han plötsligt möjligheten att styra över sitt öde. Överstelöjtnanten vid Luftwaffehade för avsikt att kapitulera med sitt befäl och rädda Gotha, rädda livet på sina män. Kriget var över, det var bara en fråga om att ta det till sig eller inte*.

von Gadolla

Han körde genom natten eftersom inte ens en litet måltavla som han kunde färdas dagtid längre. Luften var full av amerikanskt attackflyg, som i jättelika formeringar vrålade över landskapet på låg höjd, så att träden buktade sig, på jakt efter något lämpligt att skjuta bort. von Gadolla, om någon, visste om detta bara allt för väl. Borta i väster, endast några veckor bort, vältade sig Pattons tredje armé framåt, i själva verket elitdivisionen 4th Armored, rakt mot Gotha. Thüringen var viktig för det allt trängre och längsmala Nazityskland. Hitler hade identifierat delstaten som Tysklands veka midja, här kunde fienden klippa nationen i två delar. Det fick bara inte hända, som om von Gadolla brydde sig. Han skulle göra sig fri och ta tusentals oskyldiga med sig.

Uppbyggnaden av det lokala försvaret av Nazityskland var en separat organisation från den reguljära krigsmakten och involverande delstats- och kommunadministration, med nazistpartiet som skuggförvaltning. Varför han, en flygvapenofficer, var chef berodde på att luftvärnet var centralt organisationen, bemannat av frivilliga, ledda av f.d. aktiva soldater och befälhavare från det vapenslaget. Luftvärn kunde även fungera som pansarvärn och artilleri. Fotfolket bestod huvudsakligen av Volkssturm, hemvärnet, men även frivilliga, ibland även utkommenderade civila, t.ex. Hitlerjugend, för fältarbeten. von Gadolla ersatte i sin nya tjänst en överste ur Luftwaffe, von Reckow, och han hade ett par, tre tusen man till sitt förfogande. Han fortsatte, som om ingenting hade hänt, arbetet med att befästa landskapet direkt väster om Gotha. Detta gjordes för att upprätthålla en vision av motståndsvilja, samt att hålla folket sysselsatta. Hans ställföreträdare, major Graf Heinrich zu Brandis, var den förste von Gadolla talade klarspråk med och han var helt med på noterna.

Gotha

Det existerade två större militära installationer i Gotha. I en gammal porslinsfabrik höll Waffen-SS en underhållsdepå, bemannad av kronvrak, d.v.s. sårade SS-soldater. Dessa utgjorde inget hot mot befälhavarens defaitistiska planer. Annat var det med en kapten ur Luftwaffe, Erich Wendler, tillförordnad chef för en ungersk pilotskola belägen på ett mindre flygfält utanför staden. Han hade inte för avsikt att lyda order från von Gadolla, utan fullföljde sitt uppdrag att spränga flygfältet. Under en månads tid patrullerades fältet, med fientlig attityd, av ungerska flygtekniker innan uppdraget fullföljdes. Däremot slog Wendler inget larm uppåt i hierarkien. Hans åtgärd var ett resultat av de order om brända jordens taktik, en del i Hitlers s.k. Nero-order, som även von Gadolla hade erhållit. Dessa satte ytterligare press på hans planer.

En försvarskommitté hade enligt stående order etablerats i staden. Den bestod bl.a. av borgmästaren Fritz Schmidt, den nazistiske kretsledaren Wilhelm Busch och generalmajoren vid polisen, tillika SS-ObergruppenführerPaul Hennicke. von Gadolla hade närmat sig dem försiktigt, men med amerikanernas övergång av Rhen hade han lyckats få dem på sin sida, vilket var en unik bedrift. De flesta tyska städer och kommuner valde att förhålla sig neutrala i slutet, men detta skedde som regel när de ställdes inför faktum, att fienden stod vid stadsmuren. De lokala politikerna och tjänstemännen hade ställts mellan sitt ansvar som civilförsvarspliktiga och nazisternas Führerbefehl. När allt var slut flydde som regel nazisterna långt innan det verkligen var akut. von Gadolla hade lyckats i ett tidigt skede få till en hemlig överenskommelse med både parti och SS om kapitulation i syfte att rädda liv.

Ung med hustru

Problemet var det sönderfallande tyska systemet. Ju längre tiden gick, desto fler lokala fanatiker som skulle kunna göra skada. Staden Gotha måste upprätthålla ordningen medan samhället rasade samman omkring dem. En väsentlig stressfaktor infann sig i början av april 1945, då retirerande, eller flyende, tyska förband drog förbi i allt större antal. Gotha ställde givetvis sjukvård och fortskaffning till förfogande under ständigt ökande tryck, samtidigt som de hävdade sin oberoende försvarsorganisation. von Gadolla hänvisade enkommande befälhavare med sina enheter till den reguljära armén. Ännu så länge var det ingen som motsade detta, det var fortfarande en regelrätt order. Samtidigt ökade de allierades aktiviteter i luften och stadens militära installationer bombades. Antalet röda kors och vita skynken på taken tilläts i allt större antal, vilket givetvis utgjorde ett problem. Den helt bisarra frågan i sammanhanget var – skulle amerikanerna hinna hit i tid?

Den 3 april ljöd sirenerna över staden. Rapporterna talade om amerikanska pansarstyrkor enbart några mil bort. Striderna kunde höras i horisonten. Försvarkommittén gav tillstånd till von Gadolla att tillsammans med finansborgarrådet Dr. Georg-Heinrich Sandrock fara till fronten i en bil med vit flagg. De kom inte långt, i samhället Brühl, strax nordost om Gotha, stötte man på en vägspärr upprättad av Waffen-SS. von Gadolla argumenterade sanningsenligt, att han på uppdrag av försvarskommittén i Gotha ämnade få till en skonsam övergång hos fienden. Huvudsaken var att Gotha strippats på hela sitt brandvärn, vilket var sant. Därmed var staden chanslös. Han nämnde dock aldrig SS-ObergruppenführerHennickes position. Befälhavaren för spärren lät dem återvända, med en skarp varning – försök det där igen och vi skjuter er. Vid återkomsten med rapport dröjde det inte länge förrän ledarskiktet i staden, Schmidt, Busch och Hennicke flydde med familjer och ägodelar, de hade givetvis förberett detta.

Gotha ur ett amerikanskt bombsikte

Finansborgarrådet Sandrock, som i praktiken var ställföreträdande borgmästare, försvann även han. Ingen vet vad som hände honom, om han föll offer i kriget, begick självmord eller sköts av SS. von Gadolla var nu ensam i ledningen och goda råd var dyra. Han hotades direkt med avrättning av en officer ur Waffen-SS, vars illa åtgångna enhet hovrade i staden, när det gick upp för denne att von Gadolla kommenderat sina hemvärnsmän att bemanna sina positioner, men stå tillbaka. von Gadolla beordrade även samtliga reguljära förband ut ur staden. Antagligen räddade det honom eftersom åtgärden låg inom ramen för hans mandat. Soldater lyder order och så långt fungerade det. Med detta reste staden Gotha allmän vit flagg. Lakan hängdes ut från nästan varje fönster, eller spändes ut över taken, samtliga hemvärnsenheter och luftvärnsförband såg till att ha vita flaggor till hands.

Spridda enheter ur reguljära SS, som lydde Berlin enbart, dök så upp och började infiltrera staden för ta ner allt det vita. Den obehagliga frågan om staden skulle göra motstånd med sin vapenmakt, polis och hemvärn, gjorde sig påmind. På kvällen, fortfarande den 3 april, lämnade von Gadolla igen i bil, den här gången tillsammans med näste man i stadsledningen, en stadsarkitekt vid namn Müller-Kirschenbauer. Chaufför var en Ernst Rudolph. De körde nu med stor försiktighet genom striden, i motsatt riktning från retirerande tyska soldater i ett regn av amerikansk artillerield. Efter att ha avverkat två kilometer, under en tid då von Gadolla sårades av splitter i halsen, såg de soldater framför sig i mer ordnade förhållanden. I tron att det var amerikaner körde de fram, men det visade sig vara manskap ur en luftvärnsbataljon, som kom från Gotha och kände till von Godolla och hans syften.

De greps och ställdes inför två fanatiska löjtnanter som enklagade dem för fanflykt. Trots det upphetsade läget, med strider omkring dem, propsade de båda officerna att köra von Gadolla till Weimar för krigsrätt. Endast chauffören fick återvända. Medan flygsoldater körde den arresterade överstelöjtnanten väntade Gotha-borna på sitt öde. På förmiddagen den 4 april nådde enheter ur amerikanska 4: pansardivisionen fram till Gothas närhet. Staden hade utsatts för artillerield. En ny expedition för kapitulation planerades och en ung byråkrat, Günther Ewald, valdes att leda försöket. De behövde aldrig det. På kvällen anlände en tillfångatagen tysk officer tillsammans med amerikaner i jeepar och förhandlingar inleddes. Den natten avdelades flygbombningarna över Gotha till Nordhausen i norr istället.

I Weimar dömdes samtidigt överstelöjtnant Josef Ritter von Gadolla till döden i en rättsvidrig folkdomstol, snarare än krigsrätt. Müller-Kirschenbauer benådades, då man trodde på hans lögner att han försökt avstyra von Gadollas förräderi, han var ju partimedlem. Sin sista stund i livet tillbringade officeren från Österrike tillsammans med en präst, Leo Schramm, som var protestant, men som ändå hörde hans syndernas förlåtelse och gav honom sista smörjelsen enligt katolsk sed. Tillsammans gick de ut på fängelsets gård vid klockan sju på morgonen, den 5 april. Allt var i upplösningen, fängelset släppte ut sina intagna för att skona dem, dånet från kanoner och attackflyg hördes överallt. von Gadolla nekade ögonbindel och stirrade istället in i mynningarna till de ihoprafsade hemvärnsmän som nu sköt ihjäl honom.

Staden Gotha reste nyligen en minnessten till Josef von Gadollas ära, ett torg har varit uppkallad efter honom sedan tidigare, mannen som räddade staden undan förstörelse, räddade livet på tusentals människor och pliktade med sitt liv för detta.

* Överstelöjtnant von Gadolla hade hörts av Gestapo i samband med attentatet mot Hitler den 20 juli 1944, angående hans samröre med general Erwin von Witzleben. Några bevis för hans eventuella deltagande kunde inte presenteras.

Inför andra världskriget, organisarade det amerikanska nationalgardet 18 armédivisioner, 80 oberoende regementen och 29 flygskvadroner åt Army Air Force. Sammanlagt var det mer än 400 000 man, i effektiv mening dubblerande arméns dåvarande storlek. Den 29 november 1940, efter att ha legat i malpåse sedan 1919, återinrättades 36th US Infantry Division – Arrowhead – i San Antonio, Texas, för vidare transport till Camp Bowie utanför samhället Brownwood. 36: e infanteridivisionen hade utgjorts av Texas National Guardända sedan de en gång skapades utifrån 15: e infanteridivisonen i juli 1917*. Inledningsvis bestod den av fyra infanteriregementen organiserade i två brigader, men vid USA: s inträde i kriget bröts brigadsystemet upp på divisionsnivå och 36: e fick sina reglementsenliga tre tätregementen – kallad triangulär division– 141st (Alamo), 142nd och 143th Infantry Regiments, plus understödsenheter, tillsammans 18 000 man. Under sommaren 1941 deltog man i manövrer i södra USA tillhörande VIII Army Corps.

36: e infanteridivisionen är intressant inte enbart för att de på sina uniformsärmar bar en blå sköld med ett ensamt grönt T som symbol, T för Texas – vilket historiskt säger en hel del om divisionens kynne– utan framför allt för att det var en amerikansk militärenhet indelt i flera kontroverser under andra världskriget. Det började redan innan man skeppades över Atlanten. Den 21 november 1941 lyfte arméledningen ut andra bataljonen ur divisionens 131st Field Artillery Regiment för transport till Filippinerna. Det var 560 man, fem batterier, varav tre pjäs, 18-22 år gamla, huvudsakligen från västra Texas. När kriget väl startade för USA: s räkning drygt två veckor senare, omförflyttades bataljonen till Brisbain, Australien, för att den 11 januari 1942 åter avsegla till Java, Nederländska Ostindien. Deras uppdrag var att understödja den lilla holländska armén mot japanernas invasion. Därigenom blev man den enda amerikanska militärenheten i vad som är dagens Indonesien. Japanerna anlände den 27 februari, striden förlorades och andra bataljonen hamnade i fångenskap.

Händelsen har blivit känd i den amerikanska militärhistorien som The Lost Battalion. Soldaterna underkastades brutal behandling i Burma. I USA var deras öde nästan helt okänt, de anhöriga fick veta att deras pojkar antagligen var krigsfångar. Inte förrän i september 1944 anlände uppgifter från amerikanska flottan att brittiska krigsfångar, räddade ur havet efter att deras transporter sänkts av ubåtar, att överlevande jänkare, bl.a. artillerister befann sig i Burma. E Battery ur andra bataljonen hade då förflyttats till Japan för tvångsarbete. I augusti 1945 lokaliserades de överlevande 448 soldaterna ur andra bataljonen, 131: a artilleriregementet.

Ovetandes om allt detta fortsatte 36: e divisionen sina manövrer hemma i USA, först i Mansfield, Louisiana, sedan tillbaka till Camp Bowie, ytterligare vidare till Camp Blanding, Florida, och slutligen Camp Edwards, Massachusetts. Det hade nu blivit augusti 1942 och arméledningen hade vikt 36: e till European Theatre of Operation. Man övade följdaktige landstigningar på Martha’s Vineyard. Divisionschef blev nu generalmajor Fred L. Walker, från Ohio, en ärrad yrkesmilitär, tidigare bataljons- och regementschef under första världskriget, åter utmejslad under långa manövrer i den amerikanska södern. Den 2 april 1943 passerade divisionen sorgset, men förväntansfullt, förbi Frihetsgudinnan i New York, på väg över Atlanten, men inte till Europa, utan till Nordafrika.

Våren 1943 var västra Nordafrika, från Marocko till Algeriet, ett gigantiskt amerikanskt härlager. Amerikanska trupper marscherade iland i hundratusental, miljoner ton utrustning, fortskaffning och militär hårdvara stapplades på hög i depåer så stora att de liknade miljonstäder från skyn. Det var inte enbart för den egna krigsmakten, USA utrustade även och tränade den nya, fria franska armén, d.v.s. ytterligare över en miljon man. I öster, i Tunisien, stred redan general Patton mot tyska Afrikakåren med sin nyuppsatta sjunde armé. 36: e infanteridivisionen, som stationerades både i marockanska Rabat och algeriska Arzew, knöts till förrådstjänst inom NATOUSA, North African Theatre of Operations, men var vikt till VI Army Corps, Fifth Army, som var under snabb uppbyggnad.

Den femte amerikanska armén hade inte existerat tidigare** och sattes upp med stab den 4 januari 1943 i Fort Sam Houston, Texas. Ledarskapet gavs till den 47: årige generallöjtnanten Mark W. Clark, en soldatson från Sackets Harbor, New York, som därmed blev den yngste arméchefen i amerikanska armén. Det fanns delade meningar om lämpligheten i denna utnämning. Clark hade p.g.a. långvarig sjukdom kommit ut sent ur West Point, Class of 1917, och trots stort behov av officerare, med snabba befordringar som resultat, inte fått tillräckligt med stridserfarenhet i ledande befattning, även om han sårats vid de franska Vosgesbergen 1918. Clark gjorde karriär på stab under hela mellankrigstiden. Han var en duktig officer, en praktiskt lagd chef, visst, men under de avgörande sommarmanövrerna 1941 kom han som blott major ut bland de sista officerarna vikta för stridsledarskap, tillsammans med ett annat hugskott, överstelöjtnant Lesley McNair***. Under den stora uppbyggnadsfasen av amerikanska armén i Europa och Nordafrika tjänstegjorde generalmajor Clark direkt under general Eisenhower och utförde ett förstklassigt jobb i en mycket pressad situation. Eisenhower rekomenderade honom, där fanns också politiska påtryckningar i Washington genom general Douglas McArthur. Clark befordrades till generallöjtnant och Chef femte armén tre dagar efter Operation Torch, invasionen av Marocko, den 11 november 1942.

General Walker

Femte armén var ämnad för Italien och så blev det följdaktige även för 36: e divisionen. Divisionschefen, general Walker, var inte nöjd, han tillhörde nämligen Clarks belackare och med detta var scenen satt för ytterligare ett debakel, ett betydligt större sådant, ett som skulle få allvarliga påföljder för alla parter, särskilt för nationalgardisterna från Texas.

Augusti 1943, efter hårda strider hade Sicilien befriats, Italien bytt sida i kriget och den femte amrikanska armén vältrade in över ön, 350 000 man stark. Målet var att tillsammans med general Montgomerys åttonde brittiska armé – femtonde allierade armégruppen, general Sir Harold Alexander – gå över Messinasundet och inleda invasionen av det italienska fastlandet. Men det var mer än så. Operation Avalance, en betydligt nordligare landstigning i Salernobukten, endast fem mil söder om Neapel. Tanken var att binda upp de hårt åtsatta tyskarna i ett tvåfontskrig. Salerno tillföll i första hand amerikanerna och general Clark förde fram VI Corps som huvudsaklig landstigningsstyrka. Kårchefen, generalmajor Ernest J. Dawley, kallade till sig general Walker – 36: e divisionen skulle utgöra tätförband. Kartorna plockades fram över den antika kuststaden Paestum, sydost om staden Salerno. Här skulle de gå iland. Det var dags att visa framfötterna.

De allierade hade en olycklig föreställning att när nu Italien dragit sig ur axelmakterna och bytt sida, så skulle det drabba tyskarna särskilt hårt. Så blev det alls inte, med detta blev istället försvaret av Italien en strikt preussisk affär och den tyske överbefälhavaren, fältmarskalk Albert Kesselring var rätt man att handskas med detta. Under hans ledning skapade tyska tionde armén ett dynamiskt och effektivt försvar, som trots brister i volym ändå bet ifrån sig med stor säkerhet. Det var ett ihoprafs av överblivna förband, där det huvudsakliga infateriet bestod av fallskärmsjägare, de gröna djävlarna. Den gamla militärtaktiska sanningen att volym inte är allt, utan snarare skicklighet är det, innebar att det skulle ta de allierade två år att befria Italien, från halvöns tåspets, hela vägen upp till Alperna. Salerno, till skillnad från Messina, skulle visa sig bli en strid som satte standarden på allting därefter och göra de allierade veteranerna från Italien till de mest härdade i Europa.

Den amerikanska 36: e infanteridivisionen öppnade sin krigsdagbok för första gången i gryningen den 9 september 1943 med anteckningen att de gick i stormbåtarna. Under skydd av mängder av attackflyg och fartygsartilleri forcerade de Salernobukten. Innan de nådde stranden kunde de höra en skränig röst på engelska från stora megafoner som förkunnade att det bara var att komma in och ge sig, de hade täckta. Man ignorerade detta och stormade iland under häftig beskjutning från huvudsakligen naturliga positioner. Generalmajor Rudolf Sieckenius, chef för tyska 16: e pansardivisionen och ansvarig för Salernoavsnittet, slogs skickligt och mötte fienden redan på stranden med pansarinfanteri och tanks. Texasdivisionen uppträdde som om de aldrig gjort annat. General Walker gick tidigt iland för att leda sina landsatta trupper, han förstod att tyskarna inte kunde upprätthålla striderna så nära stranden under den kanonad de egna kunde utsätta dem för, så han svalde förlusterna och manade framåt. Vid kvällningen hade man etablerat ett starkt brohuvud mellan Agropoli och Altavilla. De löstes av och återgick i strid den 15 september, tog höjderna Monte Maggiore, Monte Lungo, samt byn San Pietro under mycket hårda strider och i ett allt otäckare vinterväder med blötsnö och lera.

General Clark

Detta utgjorde inledningen till de allierade angreppen på tyskarnas befästa Bernhardtlinje rakt över den italienska halvön. Det var här 36: e divisionen nådde sitt hårdaste eldprov i det att de blickade ut över floden Gari. Staben på femte armén begick här det otroliga misstaget att missta Gari för den mer prominenta floden Rapido. Om det var frustration över att mer eller mindre hålla ett ständigt hotat brohuvud vid Salerno i väntan på resterande armén söderifrån, eller om det var ett resultat av vilda löften rörande Bernhardtlinjen och Rapido, det återstår att förstå, men general Clark godkände ett frontalangrepp över detta Rapido. General Dawley argumenterade emot, general Walker protesterade, man pekade på kartorna, men order var order. Den 20 januari 1944 gick Texasdivisionen över Gari i skuggan av Monte Cassino under fruktansvärda strider. På andra sidan kunde inte chefen för den 15: e tyska pansargrenadjärdivisionen, generallöjtnant Eberhardt Rodt, förstå vad som var i görningen, men han släppte på allt han hade. Under två dygn utkämpade hela den 36: e divisionen en sanslös strid på liv och död i hällande regn. Man fick i teorin två av sina regementen förstörda, general Walker fick vid flera tillfällen personligen delta i försvaret av sin stab med sin pistol. Den 22 januari drogs man ut ur striden, tillbaka över Gari. Man hade förlorat 1 680 man, varav 143 stupade.

Armén kunde inte stoppa den storm av protester som nu infann sig. Pressen gick varm. I Texas, när de anhöriga fick sina telegram om sina förlorade pojkar, gick folk ut på gatan och protesterade, guvernören höll brandtal – Texasdivisionen, deras tappra gossar hade offrats för ingenting. I kongressen i Washington reste sig Texas upp mangrant, över partigränsen och krävde general Clarks huvud på fat. Efter kriget skulle en undersökningskommission komma fram till ingenting, inga fingrar pekades mot någon. Clark skulle aldrig i sitt liv kommentera fiaskot Gari och han skulle aldrig någonsin bli välkommen i Texas. Han riskerade faktiskt att bli gripen av polis och körd över gränsen igen. I december 1944 toga han över befälet över femtonde armégruppen så Sir harold blivit fältmarskalk och chef över hela Medelhavsområdet.

General Dahlqvist

För 36: e divisionen var dock inte striderna vid Gari över. Otroligt nog fick de, trots svårt stukade, bistå 34: e infanteridivisonen i deras fruktlösa och mördande angrepp på själva Monte Cassino. Man fick vila först den 12 mars, nästan helt tillintetgjorda. I maj var man tillbaka vid Anzio och Operation Diadem. Man var nästan inne i Rom då man drogs tillbaka till Paestum den 26 juli för ny vila. Vid det här laget var Texasdivisionen ansedd som en av arméns tuffaste och bästa. De var också bland de mest välbeväpnade. Anhöriga skickade mycket handeldvapen till fäder, bröder och söner. Sexskjutare var vanliga förstärkningsvapen i 36: e. I mitten av augusti flyttades man med VI kåren till sjunde armén och general alexander Patch. Man deltog i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Ny kårchef var stjärnan, generalmajor Lucian K. Truscott Jr. Ny chef för divisionen var generalmajor John E. Dahlqvist från Minnesota****.

Under avancemanget norrut i Frankrike lånades 36: e ut till franska första armén under en period. Man deltog då i rensningen av Colmarfickan. I december 1944 gick man in i Tyskland med sjunde armén. Texasdivisionen utmärkte sig hela tiden som mycket aggressiv och deltog i några av de hårdaste återstående striderna, bl.a. utförde man de svåraste övergångarna av Rhen vid Hagenau, Oberhofen och Wissemburg. Hermann Göring kapitulerade till 36: e divisionen och senare, när de sträckte ut sig i Österrike, fångade man fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Efter 400 dagar av strid återvände man till USA i december 1945, där Texas tog emot dem som hjältar, med parader i Houston och Dallas. Den 15 december flaggade man av och återgick officiellt till Nationalgardet.

Den 1 maj 2004, i en gest av ära till gamla Arrowhead, rekommissionerades 49th Armored Division ur Texas National Guard till 36th Infantry Division. Det var visserligen ett steg i en nedrustning, men på så vis utgörs dagens moderna amerikanska armé bl.a. av Fighting 36th. Man har deltagit med förband i samtliga amerikanska militära operationer världen över sedan dess. Idag är 36: e snarare en armékår bestående av fyra infanteribrigader, en pansarbrigad och en helikopterbrigad. Det finns ingen striduppgift den inte kan lösa med största möjliga eldkraft tillgänglig. Staben är stationerad i Austin, Texas.

* Nationalgardets divisioner sattes upp i ett kluster. Exempelvis: 34: e infanteridivisionen bestod av nationalgarden från Minnesota och Utah, 35: e divisionen kom från Kansas, Missouri och Nebraska, 37: e från Ohio etc.

** Under första världskriget opererade amerikanska armén sammanlagt tre arméer i Europa, med en fjärde på ritbordet.

*** General Lesley McNair, en sorglig skrivbordsfantom som plågade de amerikanska mekaniserade förbanden i egenskap av pansarinspektör med regler och system för stridsvagnar skulle föras i strid. McNair bombades dock bort i augusti 1944 av eget flygvapen när han bevistade fronten under den amerikanska utbrytningen ur Normandie. Han var en av fyra fyrstjärniga generaler som stupade under andra världskriget. Patton lär ha höjt ett glas till hans ära.

**** Dahlqvists föräldrar var immigranter från Dalsland. Han talade flytande svenska och hade innan kriget tjänstgjort som militärattaché i Sverige. Han gick i pension som fyrstjärnig general och chef för Continental Army, d.v.s. samtliga reguljära arméförband hemma i USA. Kuriosa: Hans hustru, Ruth, föddes 17 dagar efter sin man och hon avled också 17 dagar efter honom.

Demokraterna startar krig, republikanerna avslutar dem. Så lyder en grovt förenklad, men ändå i huvudsak korrekt beskrivning av amerikansk inblandning i krig internationellt. USA blev en supermakt under 1900-talet p.g.a. krig de själva inte skapade, men från ett amerikanskt perspektiv framstår det tydligt att vägen till supermakt och underhållet av densamma har underbyggts till största delen av det amerikanska demokratiska partiet. Exempel:

Spansk-amerikanska kriget 1898. På tröskeln till 1900-talet utkämpade USA sitt första internationella krig, av många betraktat som startskottet för vägen till supermakt. President var republikanen William McKinley, som var motståndare till kriget. Bejakare av kriget var den demokratiskt dominerade kongressen, samt den progressiva pressen, särskilt Randolph Hearsts tidningar. Argumentet var att stöta bort den sista kolonialisten, Spanien, från den amerikanska kontinenten, ett utfall av den s.k. Monroedoktrinen.

Monroedoktrinen var uppkallad efter president James Monroe, som satt på sin post 1817-1825. I skuggan av den Mexikanska revolutionen i början av 1820-talet uttalade han den princip som skulle utformas till en doktrin, att USA skulle bistå amerikanska nationer i deras kamp mot europeiska, koloniala intressen. Doktrinen är gällande till våra dagar och åberopades ofta under det kalla kriget. James Monroe var på sin tid demokrat-republikan, en framgångsrik motståndare till de då dominerande federalisterna, föregångare till demokraterna.

Med Spansk-amerikanska kriget kan man argumentera att USA nu själva blev en kolonialmakt, i Västindien och framför allt på Filippinerna. Detta må ha varit ett problem för de konservativa republikanerna i Washington, men inte för demokraterna och inte för den starkt progressive republikanske presidenten Theodore Roosevelt. De i sin tur åberopade ett annat amerikanskt begrepp, Manifest Destiny.

Manifest Destiny var ett åsiktssystem som växte fram med det unga USA i början av 1800-talet. Det handlade om förträffligheten med det amerikanska, om utvecklingen av det agrara USA i västlig riktning och att denna expansionism var ödesbestämt, en föregångare till amerikansk exceptionalism och neokonservatism. Demokraterna har historiskt varit den främsta nyttjaren av andan i Manifest Destiny. Inför Mexikansk-amerikanska kriget 1846 använde de exakt den ordalydelsen för att starta konflikten. Republikanerna har huvudsakligen varit motståndare, dock med flera undantag.

Demokraten och tidigare pascifisten Woodrow Wilson drog in USA i första världskriget 1917. Trots starkt motstånd från republikanerna i kongressen allierade sig Wilson med ententen mot centralmakterna i Europa. Två miljoner amerikaner sändes till västfronten. Wilsons motiv var internationalismen, hans dröm om ett nationernas förbund för att radera ut alla framtida krig. Det fanns en god portion Manifest Destiny i detta. Kriget och dess efterbörd blev en stor besvikelse för honom, så pass att något fredsfördrag med Tyskland aldrig skrevs. Det fick istället den efterföljande presidenten, republikanen Warren G. Harding, underteckna. Under Harding och senare partikamraten Calvin Coolidge rustade USA ner sitt försvar betydligt och man uttalade en stark ovilja mot internationella inblandningar.

Demokraten Franklin D. Roosevelt drog in USA i andra världskriget 1941. Det var givetvis nödvändigt att bekämpa fascismen i världen, men motståndet i USA mot kriget var mycket starkt, både massmedialt och folkligt. Republikanerna stretade emot i kongressen. Roosevelt har fått bära hjälterollen i de historiska beskrivningarna, men från amerikanskt håll reses argumenten att han genom kriget kunde sitta kvar både en tredje och en fjärde mandatsperiod, samt att det räddade honom undan en rejäl baksmälla efter den officiellt bejublade, men i verkligheten mycket problematiska New Deal. Roosevelt var också internationellt blind och han bytte egentligen bara ut fascisterna mot kommunisterna på den globala terrorarenan.

Demokraten Harry S. Truman startade det kalla kriget. Att bekämpa kommunismen var naturligtvis nödvändigt, Trumans dominoeffekt var en sanning, men det var ändå han som gjorde det, den demokratiske presidenten. Truman startade också Koreakriget 1950, tillsammans med det nystartade Förenta Nationerna, som svar på kommunisternas aggressioner. Det höll på att sluta riktigt illa och någon fred, eller snarare vapenstillestånd, kunde inte skapas förrän hans efterträdare, republikanen Dwight D. Eisenhower, lyckades förhandla fram en lösning. Det kalla kriget fortsatte med oförminskad styrka, men under Eisenhower försökte man snarare balansera det uppenbara, nukleära terrorhotet.

Demokraten John F. Kennedy startade Vietnamkriget för USA: s del. Det har argumenterats fram och tillbaka om detta, men faktum kvarstår: JFK, som aktivt motsatte sig Eisenhowers policies under presidentvalet 1959, men tvingades i vekligheten ta till Pentagon när han strök CIA som huvudsaklig operatör i Sydostasien. Med JFK ökade USA: s militära närvaro i Vietnam betydligt. Efter hans död 1963 plockade partikamraten Lyndon B. Johnson upp stafettpinnen, började tala om nationsbildning (Manifest Destiny) och eskalerade den militära närvaron med flera tusen procent. Vietnam var demokraternas krig, ett historiskt faktum som varit mycket svårt för dem att hantera. Vietnamkriget avslutades av republikanen Richard M. Nixon. Man kan kalla hans avslut för vad man vill, men åter igen, faktum kvarstår, han gjorde det.

Republikanen Ronald Reagan besegrade kommunismen utan att avlossa ett skott och fick slut på det kalla kriget. Till skillnad från sina föregångare hade Reagan en vision om att få slut på kriget med maktpolitiska medel, snarare än med hett krig. Han lyckades tack vare en politisk konsensus även i Europa att nu var tiden inne. Tillsammans med Vietnamkriget har dessa fakta utgjort ett gigantiskt huvudbry för den amerikanska vänstern. Demokraterna som krigshetsare, republikanerna som fredsänglar. Bilden rimmar illa med den gängse uppfattningen, vilket beror på att sedan andra världskriget har man metodiskt arbetat med media och opinionsbildning för att dölja sanningen. Det har skett så i USA, med resultatet att man även i Europa, under ett dominerande amerikanskt mediebrus, erhållit samma, falska uppfattning.

Republikanen George D. W. Bush startade första Gulfkriget. Ja, det stämmer, Bush d.ä. utgör undantaget som bekräftar regeln. Han startde kriget tillsammans med FN och han hade total uppbackning av den amerikanska kongressen. Demokraterna gillade detta. Det var neokonservatismens storhetstid. Kriget hade dock ett utstakat avslut, militären visste exakt hur långt de kunde gå. På så vis var första Gulfkriget unikt, åtminstone i sin skala. Man kan med fog se det som ett exempel på republikanernas idealkrig – väl förberett, snabbt, hårt och med ett slut.

Demokraten Bill Clinton var inte en fredsängel. Det är en av de riktigt stora illusionerna, ett resultat av amerikansk vänsterpropaganda sedan FDR. Bill Clinton trodde på Manifest Destiny, han ville förändra världen. Man kan räkna upp åtminstone 120 militära konflikter där Clintonadministrationen hade ett finger med i spelet. Jugoslavien är det tydligaste exemplet på små krig. Se också Mogadishu 1993. Företrädaren Bush hade stationerat amerikansk militär i Mogadishu för rent fredsbevarande uppgifter. Clinton ändrade plötsligt detta och ville använda armén för att fånga krigsherrar/terrorister, med nära på katastrofala resultat. Under Clinton manifesterades den moderna, demokratiska militärdoktrinen som går ut på att kriga lite grann, d.v.s. små, förhoppningsvis snabba åtgärder, utan ett definierat slut. Det ser häftigt ut i efterhand, men är potentiellt mycket farligt.

Republikanen George W. Bush önskade inte krig. Om man går tillbaka till 1999 och hans första presdentkampanj, så ser man tydligt hans kritik mot Clintons policies här ovan. Bush d.y. önskade återgå till klassisk republikansk utrikespolitik, betydligt mer isolatorisk. Hans föredömen var hans far och Ronald Reagan. Svaret från världspressen var också tydlig, med bestörtning konstaterade man ett nytt kapitel med ett tillbakadraget USA, till skillnad från den stora fredsängeln Clinton. Så kom 9/11. Detta var ett nytt Pearl Harbor och precis som FDR reagerade Bush förldaktige, han slog tillbaka. Han gjorde så med ett ovilligt FN, men med en samlad kongress. Demokraterna gillade även detta, så gjorde de allra flesta i hela västvärlden. Vi har glömt det nu, men så var det.

Republikanen George W. Bush startade det nuvarande terrorkriget, särskilt med sin intervention i Irak. Man måste vara ordentligt historiskt ignorant för att tro på detta. USA har aktivt varit ett mål för och slagits mot internationell, islamistisk terrorism sedan åtminstone 1970-talets mitt. Längre än så om man tar det i relation till deras stöd för Israel. På den tiden rymdes konflikten inom ramen för det kalla kriget, så kanske kan man förstå att det kan vara svårt att se sammanhanget till idag. Daesh, ISIS, IS är bara det senaste extrema exemplet på en eskalerad konflikt som varit gällande sedan tidigt 1900-tal. Irak gör varken till eller ifrån, även om det var där det började. Om man inte tror det, var var då al-Qaida i Afghanistan innan dess? Tror man på fullt allvar att det råder vattentäta skott från den ena terrororganisationen till den andra? Finansiärer av detta utgörs av de såta fienderna Saudiarabien och Iran. Dessa två befinner sig i en blodig envig mellan sunni- och shiamuslimer, där västvärlden inte spelar någon roll, men där man samtidigt utgör den gemensamma satan, den kapitalistiska penningmaskinen.

Demokraten Barack Obama är ingen fredsängel. Trots att han fick fredspris av en förvirrad Nobelkommitté och han åtmionstone på ytan sett ut att inte verka så militant, så har han ärvt en världssituation som han hanterat mycket illa. Han drog stora växlar på Bushs inledning av uttåget ur Irak, han lät döda Usama bin Laden, efter att ha funderat på saken i 120 dagar. Han missade den arabiska våren, han missade konflikten i Syrien, Rysslands annektering av Krim och trakasserier av Ukraina. Obama har för världens samlade despoter framstått som svag och undanflyende, med påföljd att inte sedan det kalla kriget har vi stått så nära större konflikter involverande västvärlden som idag. Det han gjort är inte mycket bättre än att starta världskrig genom ombud. Samtidigt har Obama förfinat den demokratiska krigsdoktrinen. Utåt har han undvikit boots on the ground, vilket han hyllats för hos breda lager. Däremot har han eskalerat kriga lite grann genom att dölja allting med drönare. Hans agerande i de existerande konflikthärdarna har varit svagt, förvirrat och med löfte om en okänd, kommande eskalering.

Med Barack Obama har demokraterna återtagit trenden, bakvägen. Om Hillary Clinton blir näste president, en tidigare utrikesminister som aktivt förnekar sina egna små krig, då kan ni läsare börja om och åter stava er igenom den här texten från början för att förstå vad som därmed kommer att hända.

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/03/bladet-fran-munnen-i-dessa-trolltider.html

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/03/herr-wolfs-fataliteter.html

President Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945. Hans vicepresident hade motvilligt och mer eller mindre under tvång innehaft sin position i drygt två månader. Harry S. Truman (1884-1972) var i chock när han i Vita huset svor presidenteden. Han, allra minst, men även samtliga omkring honom i rummet, hade inte kunnat ana, än mindre föredra, att han skulle stå där en dag, som USA: s trettiotredje president. Han kysste bibeln han svurit över* och erkände inför de församlade, sitt kabinett, att de inte skulle förvänta sig allt för mycket av honom. Andra världskriget rasade fortfarande och det såg inte bra ut. Historien skulle visa motsatsen.

Harry Truman brukade säga att hans ledarskap formades av hans tid i armén. Han hade i sin ungdom velat söka till West Point, men hans ögon var för svaga. Han var blind som en fladdermus utan sina glasögon, enligt honom. Han fick inte gå i college, eller universitet heller. Truman var bondson och faderns affärer hade kraschat, det fanns inga pengar till utbildning. Flit och envishet hade han sedan barndomen, trots en kortväxt och vek framtoning – det var något av en sissyöver honom, sa man. Genom att lära sig bokstäverna på syntestet utantill kvalificerade han till National Guard.

Independence, Missouri, Trumans hemstad, satte upp ett batteri, artillerispråk för kompani. Truman och hans kamrater övade med gamla pjäser, sällan med ammunition. Han gick inför detta som med bankjobbet i det civila, med entusiasm och förmåga. Truman var ansedd som en av de bästa av soldaterna. I verkliga livet hjälpte det inte, hans affärer gick omkull och allt hade kunnat gå riktigt illa om inte USA gått med i det stora kriget i Europa 1917. Missouris National Guard satte upp sina federala förband och så gjorde också Independence. Artilleriet skulle gå i strid. Kamraterna röstade, enligt amerikansk tradition, fram sina officerare och Truman skulle bli löjtnant.

Truman sändes till Camp Doniphan, Fort Sill**, Oklahoma, för officersträning. Han var 33 år gammal och i praktiken blind på ena ögat, men gick igenom utbildningen med flying colors. Väl i Frankrike befordrades han till kapten och chef över sina Missouri Boys, Battery D, 1st Battalion, 129th Field Artillery Regiment, 60th Brigade, 35th US Infantry Division.

Det amerikanska artilleriet tog inga pjäser med sig till Frankrike. Förutom handeldvapen var det Frankrike som utrustade amerikanerna. Artilleristerna utbildades i högre grad än infanteri och kavalleri av fransmännen och med franska pjäser. Det innebar att kapten Truman ingick i den första generationen av den amerikanska artilleriutvecklingen som slutligen skulle göra deras fältartilleri till det bästa världen någonsin skådat. Under första världskriget var Frankrike kungar av artilleritoppen. De hade den hårda vägen utvecklat en redan innan aggressivt och lättrörligt fältartilleri till skyttegravarnas skräck vad gällde träffsäkerhet och uthållighet. Deras pjäser var de bästa och väl anpassade till de extrema förhållandena på västfronten. De amerikanska artilleristerna lyssnade uppmärksammat, mer så än vad kanske general John Pershing, deras överbefälhavare, önskade.

Truman erkände i brev hem till sin älskade Bess, kallad av honom för Boss, den enda kvinna han någonsin skulle umgås intimt med i livet, att han kände sig hopplöst oerfaren och framförallt fruktansvärt rädd. Detta visade han inte inför sina män, för dem var han en hård disciplinryttare som de trodde skulle bryta ihop inför första skott. Truman, som aldrig ens varit i ett slagsmål, utan spelat piano större delen av sin barndom, hade mycket att bevisa, inte minst för sig själv. Dock, det finns ett foto från hans ID-kort, där han tagit av sig glasögonen. Där syns tydligt något annat i det magra ansiktet, en fast beslutsamhet och hård attityd. Truman var redo inombords, han skulle för allt i livet inte misslyckas, inte med detta. Nu handlade det om liv och död.

Battry D fick sitt elddop i Vosgesbergen i september 1918. Efter gruppering i hällregn drabbades man plötsligt av tysk artillerield, en del i ett anfall. De ovana männen greps av panik, Truman kastades av sin häst och fick söka sina glasögon innan han samlat sig. Marscherande mot de flyende männen, med ansiktet nersmetad med lera och pistolen i handen, vrålade han till dem: Fucking cocksuckers, tillbaka till era positioner, era fega kräk, annars blåser jag huvet av er allihop, eller något i den stilen. Männen stannade tvärt, den tidigare så religiöse lille mannen med glasögon, hade förvandlats till en livsfarlig stridsmaskin. De gjorde som han sa, kapten Truman tog tillfället i akt att med fast hand omdirigera batteriet – framåt – under fortsatt beskjutning och var första batteri i regementet att besvara elden. Från denna stund var hans ledarskap självklart och något hans mannar klamrade fast sig vid.

Kort därefter, den 26 september, inför öppningen för den stora Meuse-Argonneoffensiven, grupperade man med svårighet i den totalförstörda tidigare stridszonen, vid samhället Cheppy, bland gamla skyttegravar, där stanken av lik fortfarande var påträngande och stelkramp var ett återkommande problem. Man hade att understödja infanteriets avancemang och kapten Truman följde sina eldledare framåt för att kommendera elden på plats. Morgonen efter, den 27: e, iakttog man ett fientligt batteri som höll på att gruppera. Tyskarna riktade sina pjäser i riktning grannen, 28: e infanteridivisionen. Trots att Trumans order var begränsad till 35: e divisionens operationsområde, kommenderade han sitt batteri klart för eldgivning mot de koordinater de fick av honom. Han lät vänta tills tyskarna ledde bort hästspannen, därefter gav han eld. Hans gärning förstörde helt det tyska batteriet, som utan hästarna inte kunde dra ut pjäserna. Han sparade dessutom granndivisionen en blodig överraskning, men fick själv en ordentlig åthutning av sin regementschef. Något mer hände inte, Truman var en hjälte hädanefter.

Under två månader skulle Battery D kämpa sig framåt efter en allt mer undanflyende fiende. Vid ett tillfälle understödde man, utan att reflektera över det, en överste George S. Pattons pansarbrigad i strid. Händelsen skulle få ett historiskt eftermäle med tanke på den senare relationen mellan president Truman och general Patton. Batteriet tillhörde de sista artillerienheterna som avlossade skott på stilleståndsdagen den 11 november 1918.

Trumans batteri hade inte förlorat en enda stupad. De drygt hundra männen kom hem mer eller mindre helskinnade, några med mindre skador. De gav honom en stor porslinskopp med flera handtag, en s.k. loving cup, med förbandsnummer och tidpunkter inristade. Den skulle för alltid stå centralt i det Trumanska hemmet. Han var nu en aktad man hemma i Independens, Missouri, lutade sig tungt mot sina gamla frontkamrater. Han var en ansedd ledartyp, en sån som folk gärna röstar på i allmänna val.

* Egentligen behöver inte vicepresidenten svära eden i den händelse presidenten faller ifrån. Presidentens ed gäller för båda. Vicepresidenten skall stå redo 24/7 för detta ögonblick, jobbet är s. a. s. redan hans.

** Fort Sill är också US Army Field Artillery School, tillika marinkårens motsvarighet. Under utbildningen drev han skolans kaffeteria tillsammans med Edward Jacobson, en ung man från New York och blivande affärspartner. De gjorde mer än 10 000 dollar i vinst på några månader. Han träffade också James D. Pendergast från Kansas City, brorson till Thomas Tom Pendergast, Missouris starke man och Democratic Machine, mannen som skulle göra Truman till lokal politiker och senator i Washington.

Martin Bormann var det närmaste Nazityskland kom till en Stalin, men utan maktövertagandet. Bormann var inte intresserad av den absoluta toppen, han förstod att utöva massiva maktbefogenheter direkt under den. På så vis var han lik Heinrich Himmler, enbart betydligt mer subtil – och mäktigare. Han var Nationalsocialistiska arbetarpartiets generalsekreterare, chef för partikansliet i Berlin, till sist med ministers grad. Han var Reichleiter, d.v.s. ställföreträdande partiledare och de facto alltid Hitlers Förste privatsekreterare, med eller utan officiell titel. Nazistpartiets gigantiska ledarskikt kallades ofta Den bruna eminensen p.g.a. uniformernas färg, Martin Bormann bar det epitetet som person.

Han var något av en sociopat, med ett gravt kriminellt förflutet, dömd för medhjälp till mord innan han blev medlem i partiet. Han var brutal, men intelligent, s.k. streetsmart. Bormann var absolut lojal mot Hitler, men kritisk och diskret våghalsig bakom hans rygg, brukade plåga Eva Braun med grova insinuationer rörande hennes privatliv med führern. De övriga gubbarna i eminensen, råbarkade alter kämpfer, älskade det och vrålade av skratt. Hitler gjorde inget för att hindra det. Hans lojalitet mot Bormann i sin tur, baserades på samma rustika relation som till de andra i eminensen. Som med Napoleon, var de hans fanjunkare, män tacksamma till honom för deras karriärer, ingen av dem med mycket högre skolning än han själv, män han kände sig trygg med. Bland dem var Bormann den mest hänsynslöse och effektivaste.

Hans bakgrund var medelklass, från dåtiden Preussen, född år 1900 i Wegeleben, dagens Sachsen-Anhalt. Familjen var uppstyckad. Fadern, posttjänsteman, avled när han var tre, två halvsyskon sedan tidigare, två blodssyskon, styvfar. Tidigt visade han tendenser mot asocialt ledarskap, översitteri, mobbing. Efter realen läste han handel inom jordbruk, studier som avbröts av värnplikt 1918. På första världskrigets sista dag anmälde han sig till artilleriet. Följdaktige blev det aldrig någon strid för Bormann, men han hölls kvar i kasern till början av 1919. Han muckade och började arbeta inom jordbruksindustrin. Han visade tydlig talang för administration och ekonomi, blev snart erbjuden plats som förman på en större lantgård i Mecklenburg.

Detta var oroliga tider i Tyskland, med hyperinflation och upplopp. På landsbyggden var man, inte utan anledning, rädd för plundring och i brist på polismakt stationerades frikårer att bevaka jordbruket. Bormann var fanatisk antikommunist och enrollerade sig i Gerhard Rossbachs kår som kassör, även stabschef. Rossbach var en hjälte från kriget i Baltikum och antagligen den som senare introducerade den bruna uniformen till nazisternas Sturmabteilung, SA, resultatet av tyska arméns lager av oanvända khakiuniformer. I samma veva engagerade sig Bormann även i en organisation för antisemitiska landägare. Det var på detta vis han lärde känna en ung själsfrände vid namn Rudolf Höss, senare ökänd kommendant i Auschwitz. I maj 1923, tillsammans med andra frikårsmedlemmar, mördade de tillsammans skolläraren Walter Kadow i en skog nära Parchim, Mecklenburg-Vorpommern. Det var en hämndaktion för Kadows påstådda förräderi mot frikårsledaren i Ruhr, Albert Leo Schlageter. Schlageter dömdes för mord och terrorism av den franska ockupationsmakten. Avrättningen skedde veckan innan mordet på Kadow. Bormann greps, men satt enbart ett år i fängelse.

Till vänster mellan Hitler och Göring

Vid frisläppandet 1925 gick Bormann med i Frontbann, den kortlevade ersättaren till SA efter att de blivit bannlysta som resultat av nazisternas misslyckade kupp i München 1923. Han engagerade sig sent i nationalsocialisterna, blev medlem 1927 i Oberweimar. Vägen till Bormanns unika position gick via den finansiella partiadministrationen. Han tog anställning på veckotidningen Der Nationalsozialist, blev därefter chefskassör för partiets Gau– delstatsdistrikt – i Thüringen. 1928 flyttade han till München för att där leda SA: s försäkringsfond. SA hade försäkringar för civilt anställda medlemmar, för att kompensera deras frånvaro efter skador vid gatustrider, något vanliga försäkringsbolag aldrig skulle göra. Detta var en nyckelposition i partiet och Bormann fick ögonen på sig som något av ett ekonomiskt geni, i en organisation i kroniskt behov av kapital. Försäkringsfonden växte i storlek och det var inte alla förmånstagare som hade anledning till ersättning. Bormann fick många, viktiga vänner.

1929 gifte han sig med Gerda Buch (1909-1946), en soldatdotter från Bodensee, med Rudolf Hess och Hitler som vittnen. Makarna Bormann skulle få 10 barn tillsammans, vilket gjorde honom till en mönsterfar i det nazistiska samhället. Det var inget enkelt äktenskap, Gerda misshandlades och Martin hade många älskarinnor.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 omvandlades SA: s försäkringsfond till ett generellt, statligt försäkringsbolag. Bormanns intresse för verksamheten falnade och han sökte ny tjänst i partiet. Han snappades upp av Hess, ställföreträdande führer, och blev dennes stabschef. Han blev också Hess: s personlige sekreterare. Hess ansvarade för partiets uppbyggnad, både interna frågor som relationen med staten. I likhet med statsbärande socialistiska partier världen över, skapade nazisterna en parallell organisation till staten, ett skuggsamhälle. Från kommunal nivå, via delstaterna och upp till federal styrning i Berlin, hade nazisterna motsvarande organisation vid förvaltningarnas sida. Det var i skapandet av denna organisation som Bormann gjorde sin karriär. Precis som Stalin i det ryska kommunistpartiet, byggde han sin makt på att kontrollera partibyråkratin. 1935 sattes han att överse Hitlers utveckling av sin fastighet på Obersalzberg, hela renoveringen, köp av nytt land och nybyggnationer av annex.

Bormann blev snabbt oumbärlig för Hitler. Han mejslade sig in som führerns privatsekreterare, fick ansvaret för hans ekonomi, som var en väl förborgad statshemlighet, kontroll över hans stab, tjänstetillsättningar, löner. Det märktes snart hos omgivningen att det inte var mycket som gick Bormann förbi i kontakten med führern. 1938 gavs han status som alter kämpfer, gammal kämpe, d.v.s. Hitlers allra närmaste sekt. Han blev deras ledare.

Det var aldrig så att Bormann behövde flexa sina ambitioner efter detta. Han visste allt det führern visste, han visste mer än vad personen Hitler kände till. Bormanns makt var en mörk skugga och även i krigsmakten talades det allt mer i termer som: Bormann har sagt, enligt Bormann, det sägs att Bormann ... Även om män som Heinrich Himmler, Hermann Göring och många av de allra högsta generalerna var mäktiga personer i sig, så var de också partimedlemmar och det var där Bormann kom in. De flesta avskydde honom, denne brute till man, som likt en rottweiler passade vid führerns fötter. Även om det var känt att Hitler ibland officiellt tillrättavisade honom, eller rent av retade honom, så var det aldrig tvivel om lojaliteten mellan dem. Bormann påminde om den gamla relationen med Ernst Röhm, en annan brutal sälle, en vänskap som slutade mycket tragiskt och som skakade Hitler i grunden. Ingen kunde se att något liknande kunde hända här, då Bormann aldrig önskade mer än det han nu hade.

Med krigets början ökade dessutom hans inflytande och makt i kapp med att Hitler ägnade allt mer tid med generalerna. Führern lade över mycket civilt ansvar på Bormann. Han blev nu en person som inte kunde undvikas i något sammanhang och en ständig kamp uppkom mellan partikansliet och de olika ministrarna. En person som led svårast under Bormann var rustningsministern Albert Speer. I hans fall var motsättningen även personlig, då Bormann betraktade Speer som ett hot mot hans speciella relation till Hitler. Man fick inte bli führern för närgången om man inte tillhörde den allra innersta kretsen. Bland nazistiska övergrepp som bär Bormanns namn var bland annat utrensningen av den kristna kyrkan. Som ateist såg han det som sin roll att om möjligt utradera religion som helhet. Ett annat var beslutet att inkorporera slaverna i begreppet undermänniskor. Bristen på Hitlers hand i nästan alla frågor ersattes istället av Bormanns underskrift. Hela den slutliga lösningen av den judiska frågan, från Wannsee till Adolf Eichmann, var signerad av honom i führerns ställe.

När slutet väl kom förljde Bormann sin führer ner i bunkern under Riksdagskansliet i Berlin. Det var uppenbart att han inte gillade det, han försökte flera gånger få führern att lämna den dömda staden. Istället blev han de facto bunkerns ledare. Han vakade som en hök över samtliga händelser, stod orörlig bakom Hitler under konferenserna med militären, ursäktade führern efter hans värsta utbrott. Tillsammans med Josef Goebbels bevittnade han Hitlers äktenskap med Eva Braun. Under mindre än 24 timmar blev han tvungen att visa henne respekt, som frau Hitler. I hennes ögon var det en stor triumf. Han lämnade inte bunkern förrän efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Enligt vittnesmål flydde han i en liten grupp bl.a. med SS-doktorn Ludwig Stumpfegger. Bormann bar på Hitlers testamenten, både hans personliga och det politiska. Senare angav ledaren för Hitler Jugend, Arthur Axmann att han sett Bormann och Stumpfegger döda på en bro över en av Berlins bangårdar. En pensionerad brevbärare, Albert Krumnow, hävdade efter kriget att han av ryssarna beordrades att begrava två kroppar invid järnvägsstationen i Lehrter den 8 maj 1945. En av kropparna var Martin Bormann. Sovjetunionen har aldrig kommenterat detta, eller eventuellt några egna fynd rörande Bormanns öde.

Martin Bormann dömdes i sin frånvaro till döden i Nürnbergrättegångarna. Mycket p.g.a. av hans skugglika närvaro i den nazistiska hierarkin, så har han stått i centrum av flera konspirationsteorier rörande Hitlers flykt från Berlin. Det skall ha varit Bormanns förtjänst, eller så var det han som flydde i Hitlers ställe, i syfte att bygga det fjärde riket. Det finns inga som helst bevis för något av detta.

Den 7 december 1972, hittade några byggjobbare kvarlevor av människor begravda nära Lehrters station i dåvarande Västberlin. Tyska myndigheter identifierade skeletten och kranierna som tillhörande Bormann och doktor Stumpfegger. Dödsorsak skulle i båda fallen vara förgiftning via cyanidkapsel i munnen. Stumpfegger hade rådgivit Hitler i just den saken*, samt avlivat hans hund, Blondie, på samma sätt. 1973 utfördes en rekonstruktion av kraniernas ansikten, som ytterligare styrkte Bormanns identitet. 1998 gjordes till sist en DNA-analys med hjälp av barnen Bormann och den visade klart att det var hans stoft man funnit. Tyska myndigheter dödsförklarade honom slutligen 1999 och hans aska ströddes i Östersjön den 16 augusti samma år.

*Hitler ville varaabsolut säker på dödlig utgång vid sitt självmord. Han hade ju erfarit åtskilliga misslyckade försök bland sina medarbetare under sin karriär. Doktor Stumpfegger förklarade cyanidens snabba effekt och hunden Blondie användes som försökskanin inför führerns åsyn. Vid makarna Hitlers självmord tog först Eva en cyanidkapsel, bet i den varvid hennes man sköt henne i hjärtat med en pistol. Direkt därefter bet han själv i en kapsel samtidigt som han direkt därefter sköt sig i huvudet med samma pistol. Även om skotten inte tog, vilket var fullt möjligt, skulle döden ändå inträda snabbt, allt enligt doktorns ordination.

För Frankrike blev första världskriget ett stort trauma. Hela den nordliga delen av landet var ockuperat efter en hård och självuppoffrande strid nästan vid huvudstaden Paris portar. En bred remsa av franskt territorium, från Schweiz till Engelska kanalen, förvandlades till en stridszon ingen sett maken till i mänsklighetens historia. Industriell krigföring kolliderade med uråldrig taktik i en sista, gigantisk kraftprövning, det fruktansvärda skyttegravskriget. Enorma arealer land förstördes till oigenkännlighet och har egentligen aldrig återhämtat sig. Miljoner människor dödades.

Den franska armén tvingades lära sig det nya krigets blodiga verklighet mitt i dess väg. Man plöjde ner sin dåvarande stående styrka, samt nästan alla reserver, ett par, tre miljoner man i ett tyskt stridsanslag de i princip var helt oförberedda på. Ut ur det första halvårets katastrofer, hösten 1914, steg en ny armé fram, stridshärdad, stenhård och cynisk. I relation till den tid de verkade i och dess grymma målsättning, kanske den bästa armé man någonsin haft. Fransmännen lärde sig den nya verkligheten bättre än britterna, som dröjde länge med att omsätta en huvudsakligen kolonial polisstyrka till en modern massarmé.

Det var allt från uniformer, till vapensystem, till taktik och strategi. Mest av allt var det en fråga om inställning, om moral och stridsvilja. Det har sagts att fransmän i första hand slåss för äran och att när äran väl är överstökad, då har man svårt att förlika sig med nödvändiga resurser som plikt och djävlar anamma. Mycket i fransk militärhistoria tycks bekräfta den nedsättande beskrivningen, men det stämmer inte här, inte under första världskriget. En sak hade man redan, ett dogma kallat élan, d.v.s. hänförelse.

Joffre

Élan hade varit franska arméns ledord sedan den förödande förlusten i fransk-tyska kriget 1870. Militären hade klagat på bristande aggressivisitet mot preussarna. En ny skola skapades där initiativ, offensiv och avancemang bultades in till ett slags muskelminne för alla kadetter. Nästa krig mot le Bouche skulle vinnas genom att slå dem tidigt med överväldigande aggressivitet. Detta skapade ett aktivt och beslutsamt tänkande hos de franska militärerna. Det är dock en sak att vara mentalt förberedd, en helt annan är det att omsätta tidigare funktioner till något helt nytt och okänt. Till det krävdes militära gestalter redo att axla denna uppgift.

Fram i historien stiger tre franska generaler, senare marskalkar, som var för sig kom att betyda oerhört mycket för den franska armén metarmosfos mitt under det brinnande första världskriget. Tre mycket olika karraktärer, två av dem direkt udda i sammanhanget, endast en var detta élan och i hans fall personifierade han den. Generalerna i fråga var Joseph Joffre, den osannolike generalstabschefen, Philippe Pétain, hjälten vid Verdun, och så Ferdinand Foch, den knallhårde Maréchal Élan.

Joseph Jacques Césaire Joffre, född 1852, blev chef för den franska generalstaben, d.v.s. arméns överbefälhavare, 1911. Han blev det genom kompromiss i en uppslitande politisk och militär kamp om vem som skulle ha posten, efter det att marskalk Victor-Constant Michel fått foten då han efter bara några månader ifrågasatte generalplanen för att besegra Tyskland. Joffre var något så ovanligt som kommen ur ingenjörstrupperna, alltså varken infanteriet eller kavalleriet. Han beskrevs som en brummande morfarstyp, men med huvudet på skaft – han var ju ingenjör. Det var på hans axlar som vikten av första världskriget lades 1914. Han antog utmaningen med konstruktiv kyla.

Joffre misslyckades med att stoppa den tyska anmarschen, élan kastades ut genom fönstret, nu gällde det att rädda nationen till varje pris. Han förstod sig inte alls på den brittiske generalen John French, krävde mera stake från honom. Joffres styrka under dessa fruktansvärda veckor, när korthuset rasade och soldater stupade i tiotusental varje dag, var Human Resources, hans förmåga att välja generalerna som skulle överta ansvaret där andra fullständigt misslyckats. Hans antagligen främsta beslut kom 1916. Tyska armén satsade på ett kort, att från nordost, via det befästa området vid Verdun, till sist ge den väldiga högerkroken från Belgien en slutknorr direkt mot Paris. Parisborna kunde höra kanonerna, paniken osade i luften, då plockar Joffre fram den enda han ansåg skulle kunna göra en skillnad – det var ett märkligt, men ändå logiskt val.

Pétain

Henri Philippe Benoni Omer Joseph Pétain, född 1856, hade som överste egentligen förberett sin pension innan kriget. Han var en omtyckt lärare och bl.a. den unge Chales de Gaulle hyllade honom. Alls ingen vän av élan lärde Pétain ut teorin att främst eldkraft, tillsammans med rörlighet och topografi vinner slaget. Detta hade antagligen hindrat honom i karriären och den evige, men mycket amoröse, ungkarlen hade köpt ett hus vid kusten och införskaffat en sekatör till sin trädgård, när kriget kom. Joffre behövde allt dugligt folk han kunde få tag i och han kände Pétain bara allt för väl för att glömma honom.

Pétain avverkade snabbt ledarskapen för division och kår och blev lagom till den antagna tyska anfallet chef för franska andra armén, i mitten, framför Paris. Verdun blev hans nyckelposition och hans fallenhet för taktik skulle tjäna honom väl. Lugnt och samlat organiserade han sina trupper. Han ledde från fronten, ingav trupperna stort förtroende. Det var den franska eldkraften, det superba franska artilleriet, som vann segern vid Verdun. Under vidriga förhållanden lyckades man hålla tyskarna stången. Den franska framgången 1916 var helt och hållet Pétains förtjänst. Det blev nu aktuellt för honom att ta över hela armén när man nu bestämt sig för att avsätta den till marskalk nyss befordrade Joffre. Det blev inte så, utan i ett svajigt ögonblick gick stafettpinnen istället till general Robert Neville.

Under dessa två år av förödande strider hade han hållts i bakgrunden, Joffres gamle vän och en viktig kugge i hans försvarsfront mot tyskarna. En general på allas läppar, en hetssporre och fanatiker, en trofast ledare som sporrat reserverna och hållit Pétain om ryggen med sin nionde armé under slakten vid Verdun.

Ferdinand Jean Marie Foch, född 1851, saknade stridserfarenhet inför kriget. Precis som Pétain hade han varit en framgångsrik militärakademiker och teoretiker. Foch predikade élan i hela dess anda och mening, aggressivitet var hans rättesnöre. Han var dock ingen tyrann, utan hade soldaternas förtroende. När nu general Neville misslyckades exakt med detta och i skuggan av skyttegravskrigets slösaktiga försök till avancemang tappade greppet över sina män, så stod det klart att andra kvaliteter var nödvändiga. Pétain fick sin rättmätiga position under en kort tid, lagom för att med sitt lugn och sin reson skapa moral och, ja, élan hos soldaterna. Reson kom också tillbaka till den franska ledningen och ententens målsättningar. USA hade kommit med i kriget. En gemensam strategi för att slutligen slå Tyskland måste skapas. Pétain ansågs inte vara mannen för detta, någon mera aggressiv, men också med diplomatisk förmåga skulle nog krävas. Att Frankrike hade ledaskapet var självklart för alla.

Foch

Marskalk Foch, nu även med titeln Généralissime, blev i mars 1918 överbefälhavare över ententens styrkor i Västeuropa, så även i Italien. Det var inget direkt ledarskap, utan mer i formen av samordnare av de väldiga arméerna. Foch visade sig snabbt instrumental i nödvändigheten att bryta igenom fronten och jaga tyskarna tillbaka till varifrån de en gång kommit. Han ledde försvaret vid tyskarnas stora anfall samma sommar och lyckades utnyttja deras misslyckande till en framgångsrik motoffensiv, som sedan ledde till 100-dagarsoffensiven och krigets slut. Utan Fochs fokus och övergripande ledarskap hade det inte fungerat så väl som det till sist gjorde.

De tre marskalkarna, Joffre, Pétain och Foch, blev otroligt stora folkhjältar i Frankrike efter kriget. Foch blev också utnämnd till Fieldmarshal i den brittiska armén. Joffre drabbades vid krigsslutet av spanska sjukan och överlevde med nöd och näppe. Han fortsatte att vara en offentlig person, bl.a. som medlem i den franska akademin, han skrev faktiskt poesi och två band självbiografier. Han avled 1931. Foch hamnade i stutabåset direkt efter kriget p.g.a. sitt motstånd mot att låta tyskarna komma undan med kapitulation. Han var inte den ende militäre ledaren som ansåg att man borde ha jagat dem ända in i Tyskland och besegrat dem i grunden, både fältmarskalk Sir Douglas Haig och general John Pershing delade den uppfattningen. Foch var dock den mest uttalade. 1919 sa han att det inte var en fred man skapat, utan endast 20 år av vapenvila. Han fick rätt så när som på 63 dagar. Foch avled 1929, en mycket aktad man.

Så var det Philippe Pétain. Av de tre var han den som blev mest känd och älskad – hjälten från Verdun, marskalken som räddat Frankrike när allt såg som mörkast ut. Han fortsatte som arméns ålderman under 1920-talet i funktionen som inspektör. Han var med och grundade idén till Maginotlinjen innan han formellt gick i pension 1931, 75 år gammal. Charles de Gaulle stod honom nära hela tiden som en trogen assistent, han döpte en av sina söner efter sin hjälte och föredömme. De föll senare ut med varandra över en bok han menade att han spökskrivit åt marskalken. Under 1930-talet började Pétain göra politiska uttalanden, särskilt i militära och allmänna säkerhetsfrågor. Han anklagade regeringen för att inte ta försvaret på allvar och han gick till storms mot socialismen. Pétain började uttrycka extrema högeruppfattningar om värdet av demokratin om den endast gav socialister och liberaler politiskt utrymme.

Verdun

När andra världskriget startade flockades många kring den fortsatt vitale och stridbare Pétain. När Tyskland åter igen attackerade Frankrike och krossade allt motstånd, ställde sig Pétain upp och deklarerade sig som garanten för det fortsatt oberoende Frankrike, den s.k. Vichyregimen i södra landet. Majoriteten av fransmännen köpte inte den förklaringen och liksom Vidkun Quisling hade hjälten från Verdun sålt ut sitt fosterland för nationalsimens skull – hur man nu lyckas med det.

Pétain blev förrädare och en avskydd man. Han dömdes till döden efter kriget, men straffet omvandlades till livstids fängelse p.g.a. hans höga ålder. Han levde sina sista dagar i citadellet på Ile d’Yeu, en ö utmed Atlantkusten, utanför Vendée. Han avled 1951, 95 år gammal och begravdes i all tysthet på ön.

Även det i tysthet, president Charles de Gaulle började en bit in på sin styrestid att varje år vid Pétains födelsedag, den 24 april, lägga en enkel, röd ros på Verdunmonumentet. Det skedde tidigt om morgnarna och länge var det endast säkerhetspolisen som kände till det. Åtgärden blev en tradition bland kommande franska presidenter. Den siste som gjorde det var Jacques Chirac. Verdun är alltid Verdun i fransk militärhistoria.

Central Intelligence Agency, CIA, skapades 1947 med det att president Harry S. Truman formellt skrev under lagen National Security Act den 26 juli det året. CIA var inte en direkt fortsättning av dess föregångare, Office of Strategic Services, OSS, vilket var en förutsättning för president Truman och hans anhängare i kongressen. Däremot kom givetvis de tunga personerna bakom OSS att påverka CIA: s utformning, men motsättningen mellan dem och Vita huset blev en avgörande faktor. Motsättningen grundades i synen på den nya organisationens offensiva roll i efterkrigsvärlden. OSS, som en krigsorganisation, hade företagit en mycket aktiv, eller aggressiv underjordisk verksamhet i samarbete med motståndsrörelser och gerillaarméer mot Nazityskland och dess axismedlemmar, samt Japan. Truman önskade att avsluta den delen, nu när kriget var slut. Kommunismens globala aggression och Koreakriget grusade dessa visioner.

Truman hade lagt ner OSS i september 1945. Dess organisation upphörde och alla medarbetare gick, liksom större delen av den amerikanska krigsmakten, över till annan verksamhet, huvudsakligen civil sådan. De tunga personerna bakom OSS var Allen Dulles, vars bror, John Foster Dulles, blev utrikesminister under Trumans efterträdare, Dwight D. Eisenhower, något mycket väsentligt i sammanhanget, men framför allt var det William J. Donovan, framträdande federal jurist och generalmajor i armén. Det är honom denna text skall handla om, av fullständigt uppenbara skäl, mannen som president Eisenhower kallade – the last hero.

Han kallades även Wild Bill p.g.a. hans förnamn och vild, det var han. Faktiskt, han var en av de mest framgångsrika personerna i amerikansk historia, och det vill säga inte så lite. Vilde Bill gjorde en lika formidabel militär karriär som civil sådan, blev som reservofficer general från bakom ett skrivbord. Hans bravader från föregående krig blev samtidigt till film, Fighting 69th, med James Cagney. George Brent spelade Bill. Han blev det amerikanska underrättelseväsendets fader och strävade efter att bli USA: s första katolska president. William J. Donovan är den ende amerikan som erhållit de fyra största utmärkelserna nationen kan erbjuda – Medal of Honor, Distinguished Service Cross, Distinguished ServiceMedal och National Security Medal.

William Joseph Wild Bill Donovan föddes på den första dagen av 1883, i Buffalo, New York. Hans föräldrar var immigrerade irländare från Cork och Ulster. Smeknamnet fick han när han spelade framstående Football för Colombia University. 1905 tog han sin juristexamen och gick direkt till Wall Street, Manhattan. Samtidigt erhöll han även kommission som löjtnant i reserven och det säger en del om Donovans karraktär att han 1912 självmant ledde skapandet av en ny s.k. Troop, d.v.s. ett kavallerikompani under New York National Guard. 1916 mobiliserades och federaliserades detta kompani för deltagande i straffexpeditionerna mot Pancho Villa utmed den mexikanska gränsen. Vid USA: s inträde i första världskriget året därpå satte Donovan upp den första bataljonen ur 165: e regementet, 42: a infanteridivisionen – Rainbow Division. Detta regemente var den federala versionen av vad som tidigare varit det berömda 69th New York Volunteers, med rötter tillbaka till den amerikanska revolutionen och som fienden, general Robert E. Lee, imponerad döpte till Fighting 69th vid Gettysburg 1863*.

Wild Bill Donovan var en av USA: s mest framträdande officerare under första världskriget. Tillsammans med Fighting 69th tillhörde han amerikanska arméns absoluta spjutspets. Som överstelöjtnant erhöll han Medal of Honor efter att vid Landres-et-St. Georges, i oktober 1918, lett flera närmast omöjliga anfall över ingenmansland mot överväldigande odds, själv sårad i benet av kulspruteld. Vid krigsslutet befordrades Donovan till överste och återvände till Manhattan, New York, marscherande i täten av den väldiga segerparad staden gav sina mannar i ett regn av konfetti och pappersremsor.

1922 blev han av president Warren G. Harding utsedd till US Attorney for the Western District of New York, en position i vilken han visade sin fallenhet för federalt maktutövande. Han var en av de främsta jägarna av alkohol under förbudstiden och gjorde sig illa omtyckt i vida kretsar, inte minst bland egna bekanta, genom att iscensätta stora polisräder mot olika tillhåll och hemliga lager. Donovan var hotad till livet, utan möjlighet till stadigvarande federalt beskydd. Han bar därför sin armépistol i axelhölster och det var nog inte många som vågade sig på honom. 1924 utsågs han av president Calvin Coolidge till assisterande US Attorney General under Harry M. Daugherty, en man som snart skulle tvingas avgå p.g.a. korruptionsanklagelser. Han sökte även Public Office under 1920-talet, men misslyckades i val till både Lieutenant Governor of New York 1922 och som Governor of New York 1932.

OSS i Norge vid krigsslutet

Politiskt var Donovan republikan, men han var ingen Harding eller Coolidge, utan snarare en Hoover med en twist. Där fanns ett starkt auktoritärt drag i hans politiska åsikter och under 1930-talet skulle han resa till Europa vid flera tillfällen och möta bl.a. den italienske diktatorn Benito Mussolini, en man och hans idéer som lämnade intryck hos den potente amerikanen. Trots ett fortsatt engagemang i det republikanska partiet blev han tidigt en nära förtrogen till Franklin D. Roosevelt, något den senare skulle komma att använda sig av när han blev president 1933. Donovan var övertygad om att ett nytt storkrig var i antågande i Europa, en åsikt han byggde på sunda slutsatser och som han uttryckte tidigare än de flesta, något som imponerade mycket på Roosevelt. När kriget väl startade i Europa 1939 knöts han till sin gamle vän, US Secretary of the Navy Frank Knox. Donovan blev därmed en nyckelperson i Roosevelts hemliga underhandlingar med Winston Churchill rörande Storbritanniens fortsatta motstånd mot Nazityskland under 1940. Samtidigt släppte Warner Brothers sin Fighting 69th med James Cagney och George Brent.

En helt ny amerikansk underrättelsetjänst blev nu Donovans käpphäst och den 11 juli 1941 utsågs han till Coordinator of Information, COI, själva embryot till vad som nu skulle komma. Man öppnade kontor på Rockefeller Center, våningen ovanför brittiska MI6: s New York kontor. Donovan stod nära Chuchill och Stewart Menzies, chefen för British Secret Service, och han modellerade sin organisation på det nya brittiska SOE, Special Operations Executive. En bred, övergripande underrättelsetjänst med fokus på spionage, sabotage och samarbete med lokala motståndsrörelser. Donovan mötte givetvis på motstånd, från militären och särskilt J. Edgar Hoover och FBI, som inte hade för avsikt att förlora sitt nära på monopol på kontraspionage. Wild Bill hade här fördelen av att backas upp av Vita huset, FDR gillade att ha en närstående person in the know, som han kunde ringa när som helst.

Under 1942 förvandlades COI till OSS. Donovan återtog sin kommission som överste i armén, men befordrades snart till brigadgeneral och 1944 till generalmajor, hans slutliga grad. OSS utvecklades till stora delar oberoende från övriga stridskrafter under kriget, i nära relation till det kommande Pentagon och den allierade ledningen på högsta politiska nivå. OSS: s program var betydligt större än britternas motsvarighet och amerikanska agenter poppade upp överallt, från svenska Lappland, till bergen i Balkan och Paris gator, till Kina, Sydamerika och Afrika. Man rekryterade från krigsmakten, men än mer direkt från toppen av USA: s lärosäten. Var man ung och hade huvudet på skaft, en stark patriotisk ådra och sökte äventyret, då var OSS svaret. Några av efterkrigstidens smartaste och mest framgångsrika personer i den anglo-amerikanska världen har en bakgrund i OSS eller SOE.

OSS på Balkan

General Donovan bidrog också till att utveckla den amerikanska krigsmaktens s.k. Special Forces. Även detta skedde med brittisk förlaga, då i första hand Commandos. Dagens Navy Seals, Delta Force och i högsta grad Green Berets har sin grund i detta arbete under andra världskriget. OSS krävde dessa för sin verksamhet och de fungerade också som rekryteringspooler av militära instruktörer och s.k. Wet Boys, attentatsmän och kontraktmördare.

Donovan var amerikansk patriot, inte tu tal om detta, men på samma sätt som hans politiska flöjel var av teflon, så var också hans patriotism av liknande virke. Hans syn beslöjades ofta av auktoritära ideal och precis som FDR hade han svårt att identifiera det sovjetiska hotet fullt ut. OSS lade kraft på att granska Sovjetunionen, de hade gott om folk på plats, men Donovans ledarskap innebar snarare ett stöd för FDR: s undanflyende attityd gentemot Stalin. Det var inte OSS som i första hand såg den röda faran i krigets skugga, den rollen skulle i första hand spelas av den amerikanska arméns underrättelsetjänst och då särskilt deras signalspaning, föregångaren till dagens National Security Agency, NSA.

Det är mycket p.g.a. detta som amerikansk anti-kommunistisk underrättelseverksamhet skedde bakom kulissen av den stora, officiella omstöpningen av OSS till CIA, och inte poppade upp på ytan förrän i början av 1950-talet. När så skedde var det i händerna på en överambitiös suput till senator, Joseph McCarthy, och det hela fick en inkompetent, smått löjeväckande framtoning. Donovans och Dulles dominans i den amerikanska underrättelsevärlden, framför allt i samband med president Trumans strävan att avpolletera dem, vid slutet av 1940-talet, bär en stor skuld till detta fenomen.

På ytan återgick Donovan till sin framgångsrika juridiska karriär efter kriget. Han arbetade med Nürnbergrättegångarna som sakkunnig och som assistent till den amerikanske chefsåklagaren Robert H. Jackson. På Wall Street var han kung i egenskap av grundare till en av Manhattans mest framgångsrika advokatfirmor. Den gjorde honom till mångmiljonär. President Eisenhower använde honom flitigt i underrättelsefrågor och skulle därmed spela en betydande roll i USA: s framgångsrika underjordiska krig mot kommunismen i världen. Det var viktigt eftersom Eienhower, som den general han var, för allt i världen ville bekämpa den röda farsoten utan att starta öppet krig, d.v.s. klassisk republikansk utrikespolitik. Det var i detta arbete som Donovan 1953 utsågs till ambassadör i Thailand, en mycket strategisk placering vid den tiden.

Wild Bill Donovan avled 76 år gammal 1959. Han begravdes på Arlington National Cemetery i Washington DC med all pompa och ståt. President Eisenhower höll tal.

* Fighting 69th existerar fortfarande i New York National Guard och deltar regelbundet i amerikanska arméns operationer världen över.

Läs mer:

http://krigochhistoria.blogspot.com/2013/05/venona.html

http://krigochhistoria.blogspot.com/2014/10/mordet-pa-patton.html

Det latinska ordet för krigstillfälleär casus belli och används ännu till våra dagar för det ögonblick då krig förklaras – vi har nått vårt casus belli. Definitionen för krig enligt internationell rätt är när organiserat militärt våld används för att nå politiska mål. Vanligtvis sker detta mellan stater, men förekommer även mellan etniska folkgrupper, nationella regioner eller grupperingar av politiskt och/eller religiöst motiverade människor (inbördeskrig). Nyckelfunktionen är det militärt organiserade våldet på båda sidor.

En stat, eller ockupationsmakt, som slår ut en civil folkmassa med militärt organiserat våld – inte polisiär – utför möjligen en krigsliknande handling, men det definieras inte som krig. Organiseras däremot upproret mot staten med militära medel, en väpnad motståndsrörelse, gerilla, organiserad terrorism, då är det snart per definition ett krig. Gränserna kan vara svåra att dra när väpnad konflikt övergår i krig och särskilt suddigt blir det ofta i inbördeskonflikter.

Zanzibar City skyline

Militärhistoriens minsta, eller snarare kortaste krig anses ha inträffat den 27 augusti 1896 på ön Zanzibar, vid Afrikas västkust, i dag en del av Tanzania. Kriget utkämpades under knappt 40 minuter och stod mellan å ena sidan den självutnämnde sultanen Sayyid Hamid ibn Bargash och hans trogna trupper, mot å den andra sidan Storbritannien och deras fortsatt lojala enheter ur den zanzibariska armén. Händelsen går under namnet Anglo-zanzibariska kriget.

Den direkta orsaken till konflikten var sultanen Hamad bin Thuwaynis bortgång två dagar tidigare, den 25 augusti. Sultanen hade varit pro-brittisk och London ville fortsätta på den vägen, så de favoriserade den lojale Hamud bin Muhammed som tronarvinge. Britternas framställan vilade mot ett fördrag tecknat 1886 mellan dem och sultanatet, att Storbritannien måste rådfrågas vid tronens koncession. Sayyid Hamid ibn Bargash, som var kusin till den avlidne sultanen, hade struntat i detta när han snabbt utropade sig själv till tronarvinge.

Sayyid hamid ibn Bargash

Det självständiga zanzibariska sultanatet hade existerat sedan 1858, då man med britternas hjälp klippte bandet med sultanatet av Oman, som härskat sedan 1698. På huvudön Unguja, eller Zanzibar Island, inrättade det nya sultanatet sin maktbas i huvudstaden Zanzibar City. Man lät uppföra ett palatskomplex vid hamnen, också det med brittisk hjälp, så även med uppsättandet och utbildningen av den zanzibariska armén. Hamnen övervakades av den bepansrade lyxjakten HHS Glasgow, byggt åt sultanen 1872.

Sayyid Hamid ibn Bargash, som även var misstänkt för att ha mördat sultanen, hade flyttat in i palatset direkt efter dödsfallet. Vid sin sida hade han i första hand den 1 000 man starka palatsvakten, en påtaglig maktfaktor på Zanzibar med sin tydliga anti-brittiska hållning. Till dessa slöt sig även delar ur armén, samt lojala och beväpnade civilister. Totalt räknade man till sist ca 2 800 man förskansade i palatset. Man hade också tillgång till ett par åldrade kanoner, kulsprutor, plus besättningen på HHS Glasgow.

Den brittiska konsuln på Zanzibar, Basil Cave, lät med brittiska Foreign Offices godkännande utverka ett ultimatum till Bargash den 26 augusti, att om han inte strök flagg och lämnade palatset innan klockan 09:00 dagen efter, den 27: e, skulle britterna inte kunna se någon annan möjlighet än att öppna eld. Bargash svarade negativt på detta och påtalade istället en diplomatisk lösning, då USA: s konsul på ön, Richard D. Mohun, sagt sig villig att medla i konflikten. Cave avvisade förslaget då Storbritannien inte kunde godkänna Mohun, huvudsakligen en affärsman, som diplomatisk officient för Förenta Staterna. Istället blev amerikanen den viktigaste källan för rapporteringen kring det kommande händelseförloppet.

Samtidigt drog britterna samman de styrkor man hade tillgängliga i och kring Zanzibar. Den viktigaste landstyrkan var 900 professionella askaris under den brittiska löjtnanten Arthur Raikes, som upprätthöll rangen av brigadgeneral i den zanzibariska armén. Två brittiska örlogsfartyg låg ankrade i Zanzibar Citys hamn, pansarkryssaren HMS Philomel och kanonbåten Thrush*. Under den 26 augusti anlände ytterligare två kryssare, HMS Racoon och HMS St George, flaggskepp i Cape and East Africa Naval Station. Från dessa landsteg ytterligare landförstärkningar i form av ett par hundra Royal Marines och beväpnade sjömän. Kommenderade hela operationen var viceamiral Harry Rawson ombord på St George.

Under natten till den 27 augusti smög den ankommande kanonbåten Sparrow, tillsammans med Thrush, in direkt framför palatset med sina kanoner, på ett avstånd mindre än hundra meter. När gryningen anlände stod Bargash inför faktum. Han var omringad. På land låg väl grupperade brittiska trupper med kulsprutor i befästa värn. I hamnen och på redden tronade en fruktansvärd övermakt i sjöartilleri. Den brittisktrogna polisen höll allmänheten på avstånd. Klockan 08:00 anlände ett meddelande från Bargash där han bad om parley, d.v.s. förhandling. Rawson och Cave svarade att först måste villkoren godkännas innan parley kunde accepteras.

Klockan 08:30 anlände ett nytt meddelande från den självutnämnde sultanen: – Vi har inte för avsikt att hala flagg, eller ge upp. Vi tror ej heller att ni kommer att öppna eld. På detta svarade Cave: – Vi önskar inte öppna eld, men om ni vägrar att göra som ni blivit tillsagda, så kommer vi definitivt att göra så. Vid 08:55, ombord på HMS St George, såg Cave och Rawson bistert på varandra, de hade sitt mandat, tärningen var kastat – de hade nått casus belli.

Sir Basil Cave

Palatset i Zanzibar City bestod av ett komplex av tre byggnader. Själva palatset, Beit al-Hukm, ett harem närmast kajen, samt det ceremoniella palatset, Beit al-Ajaib, ansedd som den första byggnaden i Afrika med elektriskt ljus. Klockan 09:00 öppnade britterna eld. Kanonbåtarna Sparrow och Thrush blåste unisont bort det lilla artilleri Bargash hade i första salvan. Samtliga örlogsfartyg öppnade upp mot palatset som snabbt höljdes i rök och damm. Fran land besköts återstående positioner av brittiskt infanteri. Det sköts tillbaka, men det skedde i panik och var hopplöst oorganiserat. Alla försök att flyende lämna palatset möttes med mördande verkanseld från kulsprutor och handeldvapen. I hamnen sänktes HHS Glasgow per omgående av flera direktträffar på nära avstånd.

Efter 38 minuter var striden, eller snarare beskjutningen, över. Palatset var sönderskjutet, haremet, som stått närmast kajen var utan tak och en hel sida hade rasat in. Ungefär 500 lojalister till Bargash låg döda och sårade i bråten. En brittisk sjöman hade sårats av en förflugen kula från palatset och blev därmed britternas enda förlustsiffra. Efter eld upphör lyckades ändå Bargash att fly. Han tog sig till Tysklands legation alldeles intill och bad om beskydd. Förhandlingar med britterna inleddes. Tyskarna hade för avsikt att sända upprorsmakaren till Tyska Östafrika. Cave gjorde klart att om Bargash så bara satte en fot utanför utanför tyskt territorium, skulle han gripas. Tyskarna löste detta i sin tur med SMS Seeadler, en kryssare ur tyska östafrikanska flottan som den 2 oktober hämtade Bargash.

HHS Glasgow

Storbritannien ställde palatset tillrätta och inrättade Hamud bin Muhammed som sultan. Muhammed skulle bli känd när han avskaffade slaveriet på den annars så ökända ön i det sammanhanget. Han styrde fram till sin död 1902, då äldste sonen, Ali bin hamid tog över. Sultanatet på Zanzibar avskaffades 1964 i samband med Tanzanias självständighet. Den kortlivade föregångaren till Muhammed, Sayyid Hamid ibn Bargash, greps av britterna 1916, när de invaderade Tyska Östafrika. Han levde ut sitt liv i exil, bl.a. på St Helena, men fick till sist återvända till Afrika där han avled i Mombasa 1927.

* En kanonbåt är inget fartyg, utan en vid den här tiden bepansrad, långsam farkost, bestyckad med en eller ett par artilleripjäser för bombardemang mot mål till lands.

Patton - de formativa åren

Attila

Den amerikanska delstatsmilisen

Sun Zi

Värnplikt - motargument

Ryska inbördeskriget

Tredje alltid först

Kursk

Dieppe

Rysk-japanska kriget

Välvillig fanflykt

Den trettiosjätte divisionen

Pax Americana

Bladet från munnen i dessa trolltider

Herr Wolfs fataliteter

Trumans batteri

Den bruna eminensen

Tre marskalkar och det franska stålet

Den siste hjälten

Casus belli