KRIGSHISTORIA

Utifrån stor respekt och antagligen kärlek kallades han i folkmun för Gamle Fritz och myntade antagligen därmed namnet Fritz som benämning på germaner och teutoner i största allmnänhet – d.v.s. som fritzar. Fredrik II av Preussen utgjorde kulmen av av den preussiska strävan under 1700-talet att inte bara bli en nationalstat att räkna med i Europa, utan även den främsta av tyska stater. Trots ett djupt humanistiskt intresse i botten blev han den främste av de stora preussiska kungarna med ett tungt epitet i den historiska titeln Fredrick den store.

Preussen var en mycket stram monarkistisk militärdiktatur, men konungens mottaglighet för nya tider och grepp kom att ha ett stort, alternativt inflytande inom kulturen på den annars så auktoritära maktposition han upprätthöll. Han var militärt framgångsrik, ärvde av fadern, Fredrick Vilhelm I, den främsta av professionella arméer i Europa. Han gjorde Preussen stort, lade grunden för det moderna Tysklands bildande under järnkanslern Otto von Bismarck, nästan exakt ett sekel senare. Fredrick den stores största bragd under sitt styre var också ett av hans och Preussens svåraste ögonblick, något som skulle få genklang i historien.

Två hundra år senare, under den stad den store kungen verkat i, kunde de som rörde sig i bunkerns skrymslen se tredje rikets führer sitta och stirra på porträttet av densamme monark. Det var ett ovalt standardporträtt på högkant och Adolf Hitler nästan speglade en pose Fredrick den store höll, sittandes på sned från betraktaren, tittandes ut med något vänt huvud, i Hitlers fall nästan lite ur ögonvrån. Hitler kunde sitta så under långa tider. Den som trodde att man inget kunde veta vad som rörde sig i hans förvridna skalle, trodde fel. Det går visst att avgöra Hitlers relation till Fredrick II av Preussen.

En av orsakerna till att Hitler fattade det irrationella beslutet att möta slutet i Berlin bygger nämligen på Fredrick den stores historiska erfarenheter av i princip samma fiende, ryssarna, vid Berlins portar. Gamle Fritz hade satt igång det väldiga Sjuårskriget 1756 med att han invaderade Sachsen. Det höll på att gå illa för Preussen och i början av 1762 hotades Berlin av annalkande ryska styrkor. När det såg som mörkast ut avled plötsligt kejsarinnan Elisabet I av Ryssland och hennes tyske dotterson Peter av Holstein-Gottorp* blev ny tsar, Peter III – om än bara för 6 månader innan han mördades. Peter III var preussofil och skrev genast på fredsfördrag med Fredrick I, därmed spräckte han även alliansen mot Preussen.

Situationen var därmed räddad och Preussen kunde faktiskt gå segrande ut ur kriget 1763. Händelsen har gått till historien som Miraklet vid huset Brandenburg.

Vid 1945 hade nationalsocialismen till sist blivit som en religion för vissa och Hitler såg järtecken från svunna tider. Han liknade sig själv med Fredrick den store och menade att om han bara uppehöll sig i Berlin, så skulle ödet upprepa sig. När sedan president Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945, intalade Josef Goebbels honom att detta var hans mirakel vid huset Brandenburg. Nu skulle fiendens oheliga allians brytas och den slutliga segern ligga vid hand.

Den 7 juni 1981, klockan 15:55, lyfte åtta General Dynamic F-16A med svårigheter från israeliska flygvapnets bas Etzion, nära Eilat vid Akabaviken. Åtta av flygbränsle och bomber extremt nedtyngda stridsflygplan, en gång ämnade för Iran, från en flygbas som ett år senare lämnades tillbaka till Egypten. Ledare för stridsgruppen var överste Ze’ev Raz och bland de övriga piloterna fanns kapten Ilan Ramon, som senare blev Israels första astrounat och avled i Space Shuttle Columbia-katastrofen 2003.

Målet för de åtta stridsflygplanen var det irakiska kärnkraftverket Osirak, 17 kilometer sydost om Bagdad, en sträcka på 970 km, t.o.r. Uppdraget gick över tre fientligt sinnade nationer, Libanon, Saudiarabien och Irak. Attackskvadronen hade ytterligare sex McDonnel Douglas F-15A som eskort.

Detta var Operation Opera, en plan som startade sin tillvaro redan 1975, när Frankrike inledde det internationella samarbetet med Iraks diktator Saddam Hussein, att bygga deras första kärnkraftverk. Det var ett strikt civilt företag, sas det, men Israel ansåg sig ha anledning till att misstro detta påstående. Irak, en av världens ledande oljeproducerande länder, i behov av kärnkraft? Irakisk media var fyllt av hänvisningar till behovet av kärnvapen för de otrognas räkning. Israel lärde sig strax innan exekutionen av Opera att Irak, mitt under växande militär konflikt mot Iran, försäkrade iranierna att deras kärnvapenprojekt inte var riktad mot dem, utan mot judarna.

Lika viktigt i Mellanöstern var de historiska implikationerna. Hussein lät starta sitt nukleära projekt under den babyloniska månaden Tammuz, vid samma tid år 586 f.kr. hade Babyloniens härskare Nebukadnessar anfallit och förstört Jerusalem. Därför kallades också operationen för Babylon.

Själva flygatacken kom in sent i planeringen. Inledningsvis när det stod klart för israelerna att Frankrike ämnade bygga Osirak, antingen i naiv okunskap inför det verkliga syftet, eller de helt enkelt inte brydde sig, så samlade premiärminister Yitzhak Rabin till krismöte. Det var uppenbart att Israel inte kunde tillåta Irak att få tillgång till kärnvapen. Det beslutades att arbeta på tre fronter. Först givetvis diplomatiskt, man skulle mobilisera samtliga internationella kontakter för att politiskt stoppa projektet. Man hade lite hopp om detta, Israel var impopulärt i världen.

Del två var underrättelseverksamhet. Mossad organiserade en särskild grupp för Osirak som genom åren skulle samla på sig mycket bevis för att kärnvapen var på Saddam Husseins hjärna. De igångsatte också ett häpnadväckande underrättelsekrig av bästa James Bond-kvalitet mot både Irak och Frankrike. Det tredje steget var militärt. Chefen för flygvapnet fick i uppdrag att se över alla tänkbara scenarier för hur man som sista utväg skulle kunna slå ut kärnkraftverket Osirak. Arbetet fortsatte utan uppehåll även efter det att Menachem Begin blev premiärminister 1977. Det rådde absolut uppslutning politiskt mellan höger och vänster i denna fråga.

Chirac och Hussein

Det israeliska flygvapnet saknade vid den här tiden resurser för att utföra ett angrepp med sådan lång distans. Samtidigt var hemlighetsmakeriet omfattande och man bedömde att ett inköp av stridsflyg med sådan kapacitet skulle väcka onödig uppmärksamhet. Det allierade USA hade aldrig en aning om vad som var i görningen. Så hände det sig att 1979 genomfördes den islamistiska revolutionen i Iran. Ett viktigt skifte skedde i arabvärlden. USA förlorade en annan viktig bundsförvant i Mellanöstern och en affär på 28 st F-16 till Iran gick i stöpet. På amerikansk initiativ sändes nu en förfrågan till Israel om de var intresserade av att köpa de sprillans nya stridsplanen, det ville de. Köpet kom även att innefatta F-15-plan. Som vanligt ingick inskolning i USA för israeliska piloter.

Beslutet hos Israel att genomföra detta omfattande inköp vilade mycket mot Operation Opera. Givetvis behövde Israel uppdatera sitt flygvapen, men det var primärt Osirak som låg i deras motivering. I Israel var det ytterst få som vid det här laget kände till Opera. De piloter som togs ut till att skickas till USA för utbildning blev så med hänsyn till det eventuellt kommande uppdraget. Själva hade de ingen aning, de var bara glada för att få flyga det modernaste som fanns på den tiden i attackflyg. Vid det här laget var Mossad helt på det klara om vad som var i görningen och ett stort antal hemliga operationer sattes i verket. Flera viktiga irakiska specialister mördades, både i Irak och i Frankrike. Fingret pekade mot Israel, som kategoriskt förnekade all inblandning. De skyllde istället på Iran.

Iran kom i fokus för den israeliska militärplaneringen i samband med USA: s misslyckade Operation Iron Claw den 24 april 1980, d.v.s. försöket att rädda den amerikanska ambassadgisslan i Teheran. Israeliska flygvapnet hade tittat på möjligheter att använda sig av helikoptrar i samband med Operation Opera. När amerikanerna misslyckdes så fatalt, strök israelerna den möjligheten ur planeringen, det var för stora risker. Dessutom kunde inte heller helikoptrar leverera den mängd sprängmedel som skulle krävas för att oskadliggöra Osirak. Samma slutsats drog även Mossad. Med agenter enbart kunde man inte åsamka kärnkraftverket en nämnvärd skada. Kvar stod enbart stridsflygets möjligheter och nu började det bli dags att planera för den slutliga operationen.

De piloter som befunnit sig i USA för inskolning på F-16 och F-15 kom så hem till Israel för att upprätta de nya skvadronerna. Omedelbart underkastades de stenhård utbildning under extrema förhållanden, med långa flygningar på mycket låg höjd och angrepp på mål från under 100 meters höjd. Piloterna, de bästa Israel hade, begrep ingenting, men följde sina order. Det var först i absolut sista stund som de uttagna piloterna informerades om det uppdrag de tagits ut för att utföra. Formellt var de frivilliga, men ingen av dem tvekade för ett ögonblick att genomföra sitt kall.

Vid tiden för piloternas kännskap om Operation Opera kunde Mossad bekräfta att Irak planerade tre kärnstridsspetsar som skulle levereras på ett eller annat vis till israeliskt territorium. Tre stycken. Det behövdes inte mer, vilket var så svårt för omvärlden att förstå. Israel kan förrintas med enbart tre atombomber. Det behövs ingen större kärnvapenfabrik för detta ändamål. Från ett kärntekniskt perspektiv är det volymmässigt närmast en struntsak. Det judiska folket stod inför en ny förrintelse, ett nytt Holocaust. Startdatum för Operation Opera sattes på order av premiärminister Begin.

Flygrutten gick från den sydligaste spetsen av Israel, över Akabaviken, in över Jordanien, sedan den allra nordligaste delen av Saudiarabien och så in i Irak. Flygtiden en väg beräknades till en och en halv timme. Man var tvugna att flyga på 30 meters höjd för att undvika fientlig radar. Attackplanen, F-16, var strippade på all beväpning, inklusive kulsprutorna, för att vinna vikt. Därav behovet av jakteskorten eftersom man annars helt saknade försvar. I övrigt lastade man ombord flygbränsle i extratankar under vingarna, samt de stora, amerikanska Mark-84 s.k. delay-actions bombs, d.v.s. bomber som exploderar först efter träff. De vägde vardera 2 000 pounds, 907 kg och varje attackplan hade två av dem.

Det höll på att gå illa direkt. Vid den korta överflygningen av Akabaviken råkade de passera över Jordaniens kung Hussein, som semestrade på sin yacht. Hussein, en utbildad stridspilot hos brittiska RAF, kunde snabbt lägga ihop två och två, den extrema höjden, antalet plan, inga synliga vapen utom bomber och extratankar – ergo: Osirak. Han lät omedelbart kontakta sin regering och militär. En varning till irakierna skulle också utformas, men p.g.a. missar i kommunikationen erhöll aldrig Bagdad denna.

Nästa steg i deras färd var droppandet av de tomma extratankarna. Detta skedde över öknen i norra Saudiarabien. Manövern ansågs vara riskfyllt på den höjden, i den hastigheten. De tomma tankarna var lätta och skulle inte kunna fällas som bomber, de kunde åsamka planen skada. Man hade dock inget val, tankarna släpptes och det gick alldeles utmärkt. Såvitt israeliska frlygvapnet vet så ligger de där än, extratankarna i norra Saudiarabien. Man skall också notera allt allt detta skedde under radiotystnad och endast genom handsignaler mellan piloterna.

Efter att ha flygit genom bergigt område tog man sig så in på irakiskt territorium och satte rak kurs på Bagdad. Radiotystnaden skulle inte brytas förrän attacken startade. Man hade studerat målet och inflyningsvägar noggrant. Överste Raz var den som styrde allt, det var honom de följde, 30 meter över den irakiska öknen. Två av F-15 planen följde dem in som eskort, de övriga lämnade för att förbereda både distraktion och försvar. Vid 18:35 lokal tid inleddes attacken från en distans av 20 km från Osirak. Planen gick snabbt upp till 2 100 meter, en total överraskning för det irakiska luftförsvaret, som samtidigt nu kunde lyssna till israelisk radiotrafik mitt i Irak. På 1 100 meter höjd flög man in över kärnkraftverket. Man släppte bomberna parvis, med 5 sekunder mellanrum och så drog man därifrån så fort man kunde.

Åtminstone åtta av de totalt sexton bomberna fann sitt mål. Kärnkraftverket hade ett tungt luftvärn tilldelat sig, men det skulle visa sig att dess besättning gått för middag och t.o.m. slagit av sin egen radar. Detta innebar att även om det irakiska luftförsvaret vid det här laget sett israelerna under flera minuter på deras skärmar, förmådde de inte samordna sina uppgifter med luftvärnet på plats. Däremot väcktes ett närliggande artilleribatteri till liv och av någon märklig anledning kommenderades skarp eldgivning i riktning Osirak. Det går inte att helt avgöra hur mycket av skadegörelsen den egna artillerielden skapade, man tror att huvuddelen av de 10 irakiska soldater och en ensam fransk tekniker, som fick sätta livet till, föll offer för denna eldgivning, på väg bort från kärnkraftverket.

Osirak idag

Verket i sig var helt förstört i den meningen att attacken fått en fullträff, att endast reaktorn, som ännu inte satts i bruk, var skadat bortom rimlig reparering. Det skulle krävas en total ny finansiering, ett helt nytt kärnkraftverk och nu ville inte Frankrike vara med längre.

De israeliska piloterna återvände samma väg de kommit utan att möta något motstånd. Ingen visste var de befann sig och någon varning från kung Hussein fanns som sagt inte. USA fick nys om händelsen omedelbart och man var verkligen överraskade. President Ronald Reagan blev omgående informerad. Enligt utsago från säkra källor hade han ryckt till vid nyheten och sagt: – What did you say they did? Därefter hade han satt sig bakom sitt skrivbord, långsamt ruskande sitt huvud. Det var omöjligt att se om han log, men samtliga i Ovala rummet kunde höra honom säga – Well, boys will always be boys. USA deltog i den internationella upprördheten, kanske något halvhjärtat, men allt detta hade Israel, en nation som alltid är skurken i alla sammanhang, räknat med.

De totalt 14 piloterna som deltog i räden mot Osirak blev alla nationella hjältar. De flesta skulle göra enastående karrirärer och sluta som generaler i flygvapnet. Operation Opera blev en närmast obegriplig framgång. Den passar som hand i handske i den israeliska försvarsmakten, IDF: s måtto rörande förmåga att alltid ligga före i planeringen och slå likt blixten från klar himmel. Det är fortfarande en av de djärvaste och bäst genomförda flygoperationerna någonsin.

Den 16 maj 1940 flög Winston Churchill till Paris. Han hade varit premiärminister i sex dagar och resan, som var långt ifrån ofarlig, d.v.s. helt i hans smak, var en respons på ett telefonsamtal dagen innan från den franske premiärministern Paul Reynaud. Den känslige fransmannen hade gråtit och dramatiskt förkunnat att – Frankrike var slaget. Churchill kunde inte acceptera detta efter enbart sex dagars strider. Med sig till Paris hade han bl.a. general Sir John Dill, ställföreträdande chef för Imperial General Staff och generalmajor Hastings Ismay, hans ställföreträdare i rollen som försvarsminister. Från Brittish Expeditionary Force, BEF, som nu var helt indelt i en desperat strid mot tyskarna i Belgien, anlände dess chef, general John Vereker, 6th Viscount Gort

Churchill blev chockad av bedrövelsen och apatin hos fransmännen. Det existerade inga initiativ. Tyskarna hade nästan helt skurit av två franska arméer och BEF med en djärv och oväntad pansarattack från Ardennerna och raka vägen mot Engelska kanalen. Churchill begärade att få veta om de strategiska, franska reserverna. De fanns inte, fick han veta. Inte heller fanns det några planer för konteranfall, försök att skära av den tyska frammarschen. Premiärminister Reynaud krävde hela tiden mera resurser från Storbritannien. Churchill kände att han måste lova ytterligare skvadroner ur Royal Air Force, RAF, för att överhuvudtaget hålla fransmännen kvar i kampen.

Lord Gort

Mitt i oredan vände sig Churchill till Lord Gort. De gick undan lite och med låg, förtrolig röst förklarade premiärministern att BEF måste förbereda sig på en evakuering från kontinenten någon gång under den närmaste framtiden. Det var ett svårt beslut med tanke på deras allierade, men det stod klart även för general Gort att fransmännen inte skulle hålla samman länge till. Det brittiska beslutet var enhälligt och hemligt, det gick stick i stäv mot tidigare föräkringar, men man kunde inte låta de bästa trupperna, den reguljära, stamanställda armén gå förlorad, inte så här.

Churchill reste tillbaka till London samma dag och kommenderade realisationen av en plan för att evakuera så mycket brittisk trupp som möjligt från kontinenten. Uppdraget gick naturligtvis till chefen för Royal Navy Dover Station, med ansvar för kanalen, viceamiral Bertram Ramsay. Försynen skulle göra gällande att förutom Ramsays specialiserade kunskaper i amfibieoperationer, så var han också hedersordförande för RNLI, Royal National Lifeboat Institution, Storbritanniens version av Svenska sjöräddningssällskapet, en organisation bildad 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Amiral Ramsay bildade en ny stab för ändamålet i underjorden, bakom Dovers vita klippor, i ett större utrymme som gick under namnet Dynamorummet och därmed angav han namnet för sitt uppdrag – Operation Dynamo.

Brittiska expeditionsarmén i Frankrike och Belgien, BEF, bestod av tre armékårer, med tio divisioner plus 1st Army Tank Brigade. Med understödjande förband innebar det sammanlagt närmare 320 000 man, 445 tanks, 2 500 artilleripjäser, 85 000 motorfordon, 420 000 ton fortskaffning, 75 000 ton ammunition, 160 000 ton bränsle. Vidare hade RAF 500 stridsflygplan i franska baser, som nu snabbt drogs tillbaka, med påföljden att ytterligare 7 000 markpersonal sällade sig till BEF: s förfogande i rollen som infanteri eller tekniker. Detta var gräddan av den brittiska armén, de var samtliga heltidsanställda, välövade soldater i sin bästa ålder. De slogs nu för allt vad tygeln höll mot en överväldigande fiende, Nazitysklands Wehrmacht, formellt ledda av en fransk generalstab som inte längre fungerade.

Lord Gort har i militärhistorien fått ta en hel del hård kritik för att han inte agerade mer aggressivt, men betänk hans situation. Han hade i princip inget ledarskap över sig, trots att han formellt måste förhålla sig till ett. Samtidigt som han manade på sitt folk att slåss som djävlar, måste han samtidigt, i hemlighet, påbörja organisationen för en evakuering. Han var tvungen att dölja detta för de franska och belgiska sambandsofficerarna i hans stab. Lord Gort hade att bestämma vilka som skulle räddas och vilka som måste stanna kvar och täcka evakueringen. På det hela taget förde man en så pass god defensiv taktik som kunde förväntas av dem under den rådande situationen. Mellan den 16 och den 21 maj trycktes BEF tillbaka, med fransmännen i söder och den lilla belgiska armén i norr, från centrum av Belgien, till kustlandskapet. Den 25 maj meddelade London tidpunkt för Operation Dynamo, två dagar senare, den 27 maj.

Amiral Ramsay

I Dover samlade amiral Ramsay snabbt samman den flotta han behövde. Sammanlagt ca 900 skepp och båtar under direkt befäl av kommendör William Tennant ombord på luftvärnskryssaren HMS Calcutta. Flottan sände hundratalet fartyg, jagare, minsvepare, fregatter, kanon-, torped- och patrullbåtar. Handelsflottan ställde passagerarbåtar, färjor och sjukhusfartyg till förfogande. Fartyg och båtar som kommit med flyktingar från Frankrike, Belgien och Nederländerna, var nu beredda att återvända för att hämta hem soldater. Så t.ex. användes 36 holländska kustgående lastbåtar som registrerats in av holländska redare i London. Dessa flatbottnade högsjöpråmar var perfekta för detta uppdrag och skulle rädda nästan 23 000 man ur häxkitteln. De holländska besättningarna ställde utan tvekan upp. Den största kontignenten flytetyg utgjordes dock av brittiska frivilliga, nästan exakt 700 av dem, och det fanns ingen gräns för varken funktion eller storlek. De flesta var fiskeskutor eller fritidsbåtar, förda av sina respektive ägare, eller tvångsrekvirerade av flottan, när ägarna inte kunde finnas. RNLI spelade här en viktig roll med deras infrastuktur och kännskap om båtbeståndet utmed kusterna. Själva sände organisationen 26 fullt utrustade räddningsbåtar över till kriget, flera av dem kom aldrig hem igen.

Den märkligaste farkosten var ett brandkårsfartyg från Southampton hamnförvaltning. Man tänkte sig att deras kraftiga vattensprutor skulle kunna bilda barriär mot tyskarnas stridsflyg. Det fartyg som skulle göra flest vändor, sju stycken, över kanalen var hjulångaren Medway Queen från Kent. Hon och hennes envisa besättning räddade 7 000 soldater. Den minsta farkosten som för egen maskin gick från England till Dunkerque var den 4.6 meter långa Tamzine, en fiskebåt med segel eller utombordare, men utan ruff. Man kan se henne idag på Imperial War Museum i London. Frivilliga anlände från hela södra England, de kom ända från Isle of Man i Irländska sjön. Kommendör Richard Pim, chef för Winston Churchills stabsrum på 10 Downing Street, begärde och fick av premiärministern personligen tillstånd att ta ledigt några dagar för att med sin egen fritidsbåt bistå under Operation Dynamo. Han gjorde så som civilist.

När flottan försökte rekvirera den vackra yachten Sundowner i Ramsgate, stötte man på patrull. Båtens ägare vägrade släppa ifrån sig den om inte han och äldste sonen fick föra den över kanalen. Ägaren var ingen annan än Charles Lightoller, en gång andrestyrman på M/S Titanic och det högsta befälet som överlevde katastrofen 1912 – balanserande på en uppochnervänd livbåt. Tillsammans med sonen Roger och sjöscouten Gerald, med kulor och krut visslande runt dem, räddade de 300 soldater från Dunkerque. Sundowner var så nerlastad med folk att den nästan kapsejsade i Ramsgates hamn när de kom tillbaka. Båten står fortfarande i hamnen, nu som museum.

Den 24 maj 1940 kommenderade Adolf Hitler halt för sina motoriserade trupper vid kanalkusten, en av de mest debatterade händelserna från andra världskriget. Den märkliga ordern gav britterna respit vad gällde tyskarnas operationer till lands. Tyskt infanteri och artilleri fortsatte sin frammarsch, men man slapp pansarets slagkraft. Meningen med führerns order var att pansartrupperna skulle få vila och istället låta Luftwaffe ta över deras roll. Hermann Göring var en stark orsak till ordern, med sin nära relation till Hitler kunde han erbjuda ett alternativ till ett problem som allt mer plågade führern. Den s.k. Halt-ordern har gett liv åt myter kring Hitlers motiv att ge den. Få militärhistoriker tror dock på att han ville ge britterna en fördel för att få dem att dra sig ur kriget. Sant är att Hitler närde såna fantasier, men ett förfarande där han välvilligt skulle ge BEF respit i stridens hetta går emot hans natur, dessutom är det ologiskt. Bättre då att krossa BEF och tvinga London ta in förlusten av deras armé. Vi talar här om ett brittiskt Stalingrad, en fruktansvärd katastrof.

Kommendör Tennant

Man glömmer lätt den interna, ofta mycket heta debatt som fördes inom den tyska armén under hela den framgångsrika invasionen av Frankrike. Tyska armén egna tvivel över den moderna, mekaniserade taktiken kom upp till ytan medan general Heinz Guderians pansar rullade fram genom norra Frankrike. Flera generaler ifrågasatte manövern, rädslan för att de allierade skulle klippa av offensiven och orsaka en tysk ficka var stor. Käbblet nådde Hitler i hans egen stab och argumenten haglade ibland på gränsen till vrede. Hitler själv deltog inte i något ställningstagande, men han tog in kritiken som kom även från olika håll inom pansartrupperna, att man var slitna och trötta, att maskineriet måste ses över och servas. Nu visste Guderian att hans trupper hade kraft nog att göra processen kort med britterna, men Hitler hade tagit intryck. Han visste i sin tur att striden inte var över bara för att BEF föll ur bilden. Mer än halva Frankrike återstod att ockupera. Så han gav order att låta pansaret vila, Guderian och den övergripande majoriteten av fältbefäl trodde inte sina ögon.

Samma dag som Operation Dynamo sattes i verket, den 27 maj, kapitulerade den belgiske kungen Leopold III med återstoden av hans armé i det lilla hörn som ännu var det fria Belgien. Åtgärden innebar att Lord Gort förlorade hela den brittiska norra flanken och måste omdistribuera sina hårt åtsatta styrkor ytterligare. Den franske amiralen Jean-Marie Charles Abrial, chef för franska flottans bas i Cherbourg, etablerade en kommunikationsstab vid Dunkerque för att bistå kommendör Tennant ute på redden. Abrial var en viktig resurs som blev en av de sista att lämna Dunkerque – även om han senare kom att jobba för Vichy. Hamnen i Dunkerque var illa åtgången av Luftwaffe, men de båda långa vattenbrytarna som omgärdade hamningången var intakta. Dessa blev nu de huvudsakliga landgångarna för större fartyg. Annars hade armén under ebb kört ut stora mängder lastbilar så långt man kunde på stränderna och sammanfogat dem med plankor, så att soldaterna kunde komma ut till båtarna även vid flod.

Det är vidare en myt att RAF lämnade BEF i sticket på stränderna. Det går alltid att föra argumentet att de kunde ha gjort mer, men RAF Fighter Command stred hårdare över Dunkerque än under mestadelen av Slaget om Storbritannien. Man förlorade 145 flygplan, varav ett 60-tal Spitfires. Under merparten av evakueringen lyckades RAF etablera dominans i luften, ett stort misslyckande för Luftwaffe. Detta skedde under skickligt ledarskap av Air Marshal Keith Park. Hade han inte lyckats med detta, hade evakueringen inte varit möjlig, för trots luftstriderna tvingades armén och flottan springa gatlopp under tyskarnas dödsförraktande luftanfall. De förlorade i sin tur 250 stridsflygplan under samma tid och plats.

Winston Churchill hade hoppats på 40-60 000 räddade soldater. Den första dagen producerade enbart 7 669 evakuerade och profetsian verkade stämma, men så tycktes kommendör Tennant och hans flotta, särskilt hans Little Ships bli varma i kläderna. Det var inte enkelt. Man hade inldeningvis samlats vid Ramsgate i England och under natten till den 27 maj stävat i konvoj till Dunkerque. De små båtarnas besättningar hade fått nödtorftig information och hjälmar hade delats ut bland dem. Det var allt, förutom välsignelser från flertalet maina präster på plats. Beroende på båtarnas stolek och beskaffenhet närmade de sig den franska kusten. Många flytetyg tjänade som matarbåtar mellan stranden och större fartyg. Andra tog emot så många de förmådde för att på egen hand och under stor fara föra dem över kanalen. Man hade tur med vädret, men det utkämpades även en sjöslag till havs. Tyska Kriegsmarine hade satt in ubåtar och Royal Navy förlorade sex jagare i strid med dessa, den franska flottan på plats tappade tre.

Scenariot på stranden var ett inferno. Tiotusentals män hade i omgångar lotsats ner till hamnen och stränderna, de marscherade ut på pirerna och de tillfälligt ihopsnickrade fordonslandgångarna för att nå de inkommande båtarna. Bakom dem, några kilometer innåt land stred deras kamrater för deras liv mot tyskarna som gjorde allt för att stänga flyktvägen. Sammantaget 40 000 brittiska soldater gick frivilligt till krigsfångenskap, bland dem samtliga sårade, som i slutet deltog aktivt i striderna i fasta positioner. Det var Churchill själv som beordrade att de sårade skulle lämnas till tyskarna, ett av hans svåraste beslut någonsin, men nödvändigt. Från luften kom tyskt stridsflyg rasande ner i hög hastighet över Dunkerque. Stukas med tjutande dyksirener släppte 500 kilos bomber mitt bland båtar och folk. När jaktplanen sprayade stränderna med sina automatkanoner exploderade människor i långa gator på marken, lemmar och köttstycken fög som projektiler genom luften. Ändå berättar flera civila vittnen från dessa dagar om soldaternas märkliga lugn när de kom för att hämta dem – de stod med vattnet upp till axlarna, som om de väntade på bussen.

The Little Ships Fleet utförde ett närmast sanslöst hjältemod under evakueringen. I sina personliga ägodelar, fiskare, sjömän, rika båtägare, alla håvade de in soldater medan bomber, granater och grovkalibrig ammunition briserade och tjöt omkring dem. Därefter styrde de hemmåt, överlastade och med slagsida, ofta ösande vatten efter att ha fått skroven penetrerade av fientlig eld. Få soldater ville gå ner från däck, rädda för att drunkna om deras farkost sjönk, utan de stod där, tysta, invirade i sina kappor eller filtar, dyngsura av väta. En sjöman beskrev båtarna som – stapplande druckna, på väg hem. Det har uppskattats att omkring 3 500 man stupade bland dem som utförde Operation Dynamo. Sammanlagt 230 fartyg och båtar gick förlorade, de flesta civila. Hur många civila frivilliga som satte livet till saknas det uppgifter på, men de var åtskilliga. 1 500 Dunkerque-bor misste livet under striderna.

Antalet räddade soldater från Dunkerque ökade stadigt fram till månadsskiftet maj-juni, för att sedan sjunka igen till den 4 juni 1940, det officiella slutdatumet för operationen. Totalt räddades 338 226 man, varav ca 150 000 franska soldater. I London trodde man knappt det var sant. Winston Churchill var så tagen av den svåra framgången att han samma dag, den 4 juni, samlade parlamentet för ett hyllningstal, som timmarna senare även framfördes på radion. Talet innefattade det idag så berömda avsnittet:

We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.

The Dunkirk Spirit blev ett begrepp som användes av britterna under hela kriget och än till våra dagar. Framför allt var det viktigt under det efterföljande slaget om Storbritannien. Dunkerque innebar att moralen höjdes betydligt, Operation Dynamo hade visat att med kampanda kunde man vinna en seger även under svåraste av ögonblick. Den fortlöpande diskussionen om det var en seger eller inte, så typisk för vår postmoderna tid, är ovidkommande. Även om den brittiska krigsmakten under sommaren 1940 genomgick ett underverk av upprustning, så behövdes det stamanställda BEF, även utan utrustning. Vi talar här om mänskliga resurser. Dessa soldater kom att utgöra stommen i den nya massarmén, de befordrades till underbefäl, underofficerare och officerare, de försågs med medaljer och de skulle delta i ledarskapet av armén som besegrade det stora mörkret.

Den 5 maj, just när gryningen bröt igenom natten, dök två ensamma, brittiska Spitfires upp över stränderna vid Dunkerque. De flög i formation, Leader and Wing Man, på låg höjd och tycktes kontrollera området där veckan innan den stora dödskampen utförts. Tyskarna togs helt med överraskning och hann inte reagera förrän de båda kaxiga planen var tillbaka över kanalen och på väg hemmåt. Leader var Air Marshall Keith Park, som sin vana trogen alltid ville se sakers förhållande på egen hand i eget plan.

Fotnoter:

Operation Dynamo var inte den enda räddningsoperationen under de här dagarna. Ytterligare två åtgärder i samma anda utfördes. Operation Cycle var en hämtningsaktion för att under mindre dramatik återföra strandsatta brittisk trupp i Le Havre, längre söderut utmed den franska kusten. Operation Ariel innebar att under sprida beskedet att hjälp fanns att tillgå i de flesta franska hamnar för att föra nödgade över kanalen. Det var i första hand rekvirerad civil hjälp som användes under Ariel,även mycket franska resurser användes. Operationen bröts när den tyska ockupationen finaliserades.

1965 skapades The Association of Dunkirk Little Ships. Eftersom flera av de deltagande båtarna, i synnerhet fritidsbåtarna, fortfarande är i drift och synnerligen välputsade i originalskick, så ansågs det en passande åtgärd. Samtliga av dem, inklusive lilla Tamzin på Imperial War Museum, för en speciell flagga – Dunkirk Jack. Det är en engelsk flagga i vitt, med rött kors, samt Dunkerques stadsvapen i mitten. Vart femte år genomförs en festlig regatta mellan Ramsgate och Dunkerque med de överlevande båtarna. Händelsen är lika populär på båda sidor av kanalen. Givetvis eskorteras de av Royal Navy, som tar på paraduniform dagen till ära.

Som en av de i särklass märkligaste karraktärerna från andra världskriget, stiger Orde Wingate fram i historien likt en hjälte ur en gammal pojkbok, en sorts blandning av Ivanhoe och Lawrence of Arabia. Ansedd bland flera medicinskt kunniga som boarderline insane var han definitivt mycket excentrisk, men blev också hyllad av Winston Churchill personligen, som en av de mest briljanta militära ledarna i brittiska armén. Wingate blev general innan fyllda 40 och stred på platser knappt någon hört talats om. Haile Selassie aktade hans ledarskap, Moshe Dayan ansåg sig ha lärt allt av honom och han har ett torg i Jerusalem uppkallat efter sig. Framför allt var Wingate, tillsammans med David Sterling, grundaren av Special Air Service, SAS, den ledande skaparen av s.k. Long Distance Special Forces, där hans kanske mest kända verk var Chindit-enheterna i Burma.

Namnet Wingate går som en röd tråd genom brittisk, militär kolonialism under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Därför föddes också Orde Wingate i Indien 1903, där hans far, yrkesmilitären, tjänstgjorde. Hans föräldrar, som båda tillhörde den djupt religiösa rörelsen Plymouth Brethren, uppfostrade honom till att bli självständig, att endast förlita sig på sin egen tro. Han var också en infernaliskt arrogant liten gosse när familjen flytta hem till Storbritannien och Godalming i Essex, där han gick som dagpojke på anrika Charterhouse School. Efter examen 1921 gick han direkt till Royal Military Academy, Woolwich, kandidatskolan för Royal Artilley, vilket tydde på att han hade huvudet på skaft. Här kom Wingate att excellera på fler sätt än ett.

Chindits

Militärakademin i Woolwich var sträng och den tydligaste bilden av honom där, var när han ställdes inför den traditionella bestraffningen bland förstaårskadetterna, i hans fall för att ha lämnat in en häst för sent till stallet. Han skulle löpa gatlopp mellan de äldre kadetterna, som förväntades rappa honom hårt med knutna handukar, därefter skulle han kastas i en pool med isvatten. Wingate gick lugnt fram till den förste kadetten, stirrade honom stint i ögonen och utmanade honom – rappa mig och du åker på stryk– så till den andre och den tredje. Ingen rörde honom och därefter kastade han sig själv i poolen och simmade flinande runt i det kalla vattnet. Han var också en mycket skicklig ryttare och senare i karriären, 1926, stationerades han vid Military School of Equitation, Sandhurst. Som artillerist och den person han var, drev han kavalleristerna till vansinne och utmanade även instruktörerna på match, som han mycket väl skulle ha vunnit.

1923 erhöll han sin kommission som fänrik och placerades på artilleribataljonen tillhörande 5th Medium Brigade, Larkhill på Salisbury Plain i södra England. Han fann armélivet i kasern fruktansvärt tråkigt och att leva på en officerslön i dåtidens England under The Roaring Twenties, tilltalade heller inte honom. Tur då att hans far hade en kusin, Sir Reginald Wingate, som givetvis var pensionerad general och tidigare guvernör i Sudan. Detta skulle bli Wingates återkommande vinjett, hans vida kontaktnät i det stora imperiet. Sir Reginald hade fascinerat sin protegé med Mellanöstern och det arabiska språket. Wingate antogs 1926 till School of Oriental Studies, där han åter excellerade. Med hjälp av Sir Reginald sökte han tjänstledigt från armén för att istället ge sig ut på expedition i Östafrika och söka tjänst som officer vid Sudan Defence Force, SDF, en brittisk kolonial styrka bildat 1925.

Wingate och Haile Selassie

Efter stora straptser anlände Wingate i Sudan 1928. Han blev motsvarande major i SDF och ledde patruller på gränsen mot Etiopien. Han ledde ett större kompani, typ 300 man, och hade bl.a. till uppgift att hindra slavhandlen i området. Ganska per omgående ändrade han taktiken från evigt patrullerande till rena överfallen, vilket gav direkt resultat. För första gången visade han prov på sin uthållighet och aggressivitet. Han förmåga att arbeta med lokal befolkning uppmärksammades särskilt. 1930 befordrades Wingate till kapten i den reguljära brittiska armén. Han utförde även expeditioner för det amerikanska National Geographics. 1935, på väg hem till England mötte han sin blivande hustru, Lorna, 16 år, på en hjulångare på Nilen, mycket romantiskt. Tillbaka till sitt gamla förband på Salisbury Plain deltog han i motoriserandet av artilleriet. 1936 bar det iväg igen, den här gången till det brittiska Palestina.

Wingate var djupt kristen sedan barndomen och i hans ögon var konflikten i kolonin Palestina klar som korvspad. Detta var Guds land, samma Gud som judarna bad till, det rådde ingen som helst tvekan. De må ha korsfäst Jesus Kristus, men det var han beredd att överse med. Wingate anlände till Jerusalem som civilklädd underrättelseofficer och gav sig genast i akt med att infiltrera den judiska kampgruppen Hagana. De tog emot honom med öppna armar, en brittisk officer på deras sida. Kapten Orde Wingate blev sionist. Han utgick från Kibbutzen En Harod i dagen norra Israel. Så här långt hade Hagana och andra militanta sionister använt sig aav terrormetoder, bomber och överfall. Wingate lärde dem att strida i större sammanhang, han förespådde nämligen större konflikter i framtiden. Han gjorde stort intryck på judarna med sim enkla framtoning, utan pompa, men med äkta personligt mod.

General Wavell

Det går inte att underskatta hans betydelse för Israels framtida utveckling. Efter kriget, när judarna flockades till det heliga landet och alla dem som tjänstgjort i brittiska och amerikanska Special Forces, SOE och OSS, fann de lokala ledare redan informerade om gerillataktik och att tänka ett steg framåt, de formler som gav Israel segern i frihetskriget 1948. Orde Wingate räknas som en inspirator till Israel Defence Forces, IDF och är en nationell hjälte för dem.

1939 fick brittiska armén nog. Utan att bestraffa honom på något vis för hans partiskhet, sändes han åter hem igen. Han tog som överstelöjtnant befälet över luftvärnsbataljon i och med andra världskrigets utbrott samma år. Wingate sökte sig dock tillbaka till hetluften. Hans chef i Palestina hade varit Archibald Wavell, snart en av Storbritanniens mest namnkunniga generaler. Wavel tog honom till Kairo och högkvarteret för Mellanöstern och Östafrika, hans nya kommando. Här erbjöds Wingate att återvända till Sudan och göra något åt italienarna i Etiopien. Planen var att driva ut dem från två håll, från Sudan och från Kenya. I Sudan satte han upp vad som skulle bli Gideon Force. Gideon, eftersom det var namnet på domaren Gideon, den judiske ledaren som enligt Bibeln besegrade fienden i Nordafrika. Detta var en elitkår inom Sudan Defence Force, under brittiskt ledarskap, bestående huvudsakligen av askaris från södra Sudan, de bästa yrkeskrigarna i Afrika, men också frivilliga etiopiska frihetskämpar, tillsammans ca 1 600 man.

Chindits

Gideon Force var mycket effektiv med att störa italienarnas militära infrastruktur bakom fiendens linjer. Man tog sig fram med hästar och mulor, ibland även med motorfordon, gjorde eldöverfall och sprängde nyckelpositioner i luften. De bidrog direkt att fånga in 20 000 krigsfångar och lade vägen för den brittiska armén. Mycket tack vare Wingate kunde Haile Selassie inrättas på sin tron som Etiopiens härskare. Sommaren 1941 var kampanjen över och ett mörkt moln hägrade över Wingate. Han kände sig bortglömd trots ett andra Distinguished Service Order, DSO. Hans soldater spreds för vinden, han stod utan kommando och började skriva hätska rapporter till War Office i London. Dessutom drabbades han hårt av malaria och lades in på sjukhus. I denna situation försökte han ta sitt liv med en bajonett mot halsen, endast en medpatients rådiga ingripande hindrade honom från att fullfölja dådet. Han sändes nu tillbaka till England och någon däruppe sände hans hårt redigerade rapporter till Winston Churchill, som kände igen en hjälte när han såg en. En signal gick iväg till Leo Amery, Secretary of State for India, som kontaktade Commander In Chief India, chef för South-East Asian Theater, general Archibald Wavell, som handlade följdaktige.

Han anlände med graden överste till Indien i mars 1942. Ursprungligen var det tänkt att man skulle erbjuda honom till kineserna i norr, men generalissimo Chiang Kai-shek avstod till förmån för den amerikanske generalen Joseph Stilwell istället. Ett antagligen rationellt val, eftersom Kina innebar uppsättning och träning av en massarmé, snarare än specialtrupper. Stilwell skulle också bli en viktig person i Wingates fortsatta karriär. Situationen i Indien under våren och sommaren var prekär för de allierade. Japanerna hade tagit Singapore, Malaysia och nu Burma. De tycktes oövervinnliga i djungeln. General Wavell hade problem med att dra samman trupper till försvaret. Brittiska armén var tänjd bortom smärtgränsen vid det här laget. Även om den stora indiska armén mätte 1.8 miljoner man, så var stora delar av den uppbundna i Indien p.g.a. politisk revolt, inledningen till Indiens självständighet. Det var dessutom svältkatastrof i Bengalen. De bästa indiska enheterna befann sig dessutom i Nordafrika. Amerikanarna hade just anlänt till stridsskådeplatsen och var under uppbyggnad.

Överste Cochran

General Wavell hade behov av att störa japanernas underhåll för att försena ett direkt angrepp på Indien, som man antog var på väg. Dessutom önskade han förevisa de allierade att det gick att besegra japanerna i djungeln. Detta blev Wingates uppdrag. Han i sin tur hade hoppats att som vanligt få ta ut sina enheter själv, men Wavell gjorde klart för honom att han fick hålla till godo med vad som kunde erbjudas. Dessa var inledningsvis Indian 77th Infantry Brigade,bestående huvudsakligen av reguljära britter och en reducerad battaljon Gurkha. De satte i augusti upp sin träningsbas i Dhana, Madhya Pradesh. Detta var den första kontignenten av Chindits, kallade så efter den traditionella burmesiska lejonet, Chinthe, som brukar stå på vakt utanför buddhisttempel och palats.

Wingate må ha varit excentrisk, mer så än i de flesta brittiska officerares smak, men någon djungelkrigare var han inte. Han brukade möta sina battaljons och kompanichefer spritt naken, medan han skrubbade sig med en borste, snarare än att ta ett bad. Han åt dessutom rå vitlök för hälsan och inte för det sociala samkvämets skull. Det var ett misstag att placera ett läger för hård militär träning i djungeln. Snart var 70 procent av manskapet borta i sjukdomar. Detta var en återkommande trend för Chinditerna, åtminstone under den första tiden. Långpenetrerande operationer i öknen var möjliga p.g.a. tillgången på riddjur, eller motorfordon. Detta var inte möjligt i Burmas djungler. Soldaterna förväntades marschera genom terrängen, över de många vattendragen, släpandes på mulåsnor. Inledningsvis var det tänkt att Chindits skulle samverka med Wavells planerade motanfall i början av 1943. När detta anfall avblåstes övertalade Wingate general Wavell att trots de få utföra sina första uppdrag. Det fick han.

Byxlösa Chindits p.g.a. dysenteri

Det var tur för Wingate att han hade goda kontakter i Indien, som kunde påverka hans stöd i London, för den första Chindit-operationen var ingen framgång. Den gick över Irrawaddyfloden långt in i Burma och åstadkom endast marginell skada på japanska installationer. Tillbaka var styrkan reducerad med 80 procent. De hårda strapatserna i kombination med begränsad proviant hade slagit ut männen fullständigt. De hade ätit upp åsnorna för att orka ta sig tillbaka. Flera hundra man var så illa därann att de aldrig återställdes för fortsatt militär tjänst. Man hade även tvingats skjuta de svårast sårade och sjuka i djungeln, de som ändå aldrig skulle klara sig tillbaka, en återkommande tragedi hos Chindits. Det var ett fruktansvärt elände och armén svarade med att behandla intern kritik med tystnad. Politiskt var det dock viktigt med propaganda och i en akt av Time Outsändes Wingate till London för att träffa Churchill. Därifrån fortsatte han i augusti 1943 tillsammans med premiärministern över Atlanten och mötet med USA: s president Franklin Roosevelt i Quebec. Alla var imponerade av Wingate.

Tillbaka för en andra rond i Indien hade Wingates planer utvecklats. Han hade också befodrats till generalmajor. Tack vare amerikanerna kunde han nu erbjudas flygunderstöd. Detta skedde i formen av överste Philip Cochran, 33, och hans 1st Air Commando Group, en luftstyrka både för strid och transport. Wingate älskade dessa jänkare, som alla tycktes dela hans syn på kriget. De allierade anade att japanernas överbefälhavare i Burma, general Mazakazu Kawabe, planerade en stor framstöt in i Indien, för att förbättra sina positioner inför motattacker, nu när USA kommit in i bilden. Samtidigt hade Wingate drabbats av tyfus och kunde inte sin vana trogen följa sina förband i strid. Ledarskapet för 77: e brigaden togs över av Brigadier Joe Lentaigne, en indisk officer. Till denna enhet knöts nu 111th Infantry Brigade. Wingate skulle erbjudas totalt sex brigader, vilket innebar att bryta upp den erfarna 70th Infantry Division i Nordafrika. I realiteten skulle Chindits aldrig bli större än ca 20 000 man p.g.a. stora förlustsiffror.

Generalerna Merrill och Stilwell

USA tog allt mer över Burma. Wavell blev fältmarskalk och adlad. Han återvände till Kairo för att ta över hela Medelhavsområdet. Chefen för brittiska fjortonde armén i Burma, den skicklige fältmarskalken Sir William Slim, blev chef för hela den väldiga indiska armén, under vicekungen Lord Mountbatten. Wingate ställdes nu inför sin störste kritiker, den asketiske, kroniskt buttre, amerikanske, fyrstjärnige generalen Joseph Stilwell. Stillwell hade understött britterna från Kina, särskilt i relation till den för honom viktiga Burmavägen. Han hade låtit Wingate instruera amerikanernas motsvarighet till Chindits, 5307 Composite Unit, även kända som Galahad, eller Merrills Marauders, efter dess första chef, överste Frank Merrill. Dessa var mer i fas med vad Wingate tänkt sig hela tiden, en tight styrka bestående av elitsoldater typ Rangerseller Airborne, superbt tränade och ledda av befäl med lång erfarenhet av djungelstrid från Stilla havet. Amerikanerna opererade i mindre enheter och förflyttades/försörjdes huvudsakligen genom luften med fallskärm.

General Stilwell var överhuvudtaget ingen vän av Special Ops. Han tyckte inte de levererade i förhållande till de resurser de tog upp och han formligen avskydde Chindits. Dem betraktade han som ett misslyckande, trashankar med enorma förluster och stort lidande för marginella resultat. Deras stridsvärde i reguljär linjestrid var också ifrågasatt av honom. Dessutom gav Stilwell fullständigt fanken i brittiskt finlir bakom kulisserna. Han gjorde klart för Wingate att nu var han upp till bevis. Det var hög tid för Chinditsandra rond i den ångande burmesiska djungeln.

Moshe Dayan och Ariel Sharon

Ursprungligen var det meningen att en större allierad offensiv skulle gå av stapeln inför 1944 i norra Burma. Detta kallades av och Wingate stod inför hotet att få sina operationer kraftigt reducerade. Hans uppgift var att störa och uppehålla japanerna för att avstyra deras tänkta storoffensiv in i Indien. Räddningen kom från överste Cochran och hans flygkommando. Han förklarade för Wingate att det alls inte behövde innebära nedskärningar i hans planer. Via omvägar hade han ordnat 150 brittiska glidflygplan (hur det gick till förklaras inte här), samt Seabees, amerikanska, galna mariningenjörer som man kunde droppa från luften med små catepillars och dynamit (fråga inte). Detta innebar att Wingate kunde etablera riktiga stridbaser runt överblivna flygfält långt ut i djungeln och förflytta trupp och proviant genom luften. Med amerikanerna kom även frystorkad mat och s.k. K-rations, vilket innebar att soldaterna aldrig mer skulle behöva svälta. Det var dags för Operation Thursday.

Tre baser etablerades i förstone Piccadilly, Broadway och Chowringee. En flygspaning över Piccadilly i sista minuten visade till allas förvåning att japanerna lagt hundratals trästockar över landningsbanan, uppenbarligen resultatet av en ny säkerhetsåtgärd japanerna just då introducerade. Den press som vilade över Wingate blev nu tydlig när han mot sin natur tappade fattningen och kommenderade avslut på hela operationen. Situationen räddades av fältmarskalk Slim, som ringde och strängeligen beordrade Thursday: s genomförande, samt vännen Cochran, som på Slims ord skickade ingenjörer till Piccadilly och rensade banan på mindre än ett dygn. Nu fungerade allt enligt planerna. Japanerna blev först helt tagna på sängen när fienden plötsligt dök upp mitt ibland dem med massiv eldkraft. Cochran försåg Wingate även med skickligt luftunderstöd från attackflyg och medeldistansbombare. Chindits kunde nu regla av japanska förband och blockera deras rörelser. Japanerna svarade med ursinne och gick till motanfall. Fruktansvärda djungelstrider utvecklades, med bajonettanfall och handgemäng. Några baser måste lämnas, men på det hela taget höll Chindits för prövningarna. Deras uppoffring ledde till att japanerna inte kunde gå till motanfallet, ett faktum som innebar början till slutet för den japanska ockupationen av Burma och Sydostasien.

General Lentaigne

Under hela Operation Thursday flög Wingate i en liten amerikansk Piper Cub likt en skottspole mellan sina baser. Han var tillbaka i sitt esse, han var inspirerande och resursfull. När han den 24 mars 1944 var ämnad att återvända till Indien, via Imphal och Lalaghat, störtade den B-25 bombare han befann sig i över djungeln i Manipur. En räddningsexpedition sändes ut, men de kunde bara konstatera att samtliga tio i planet, inklusive Wingate var döda. Händelsen gick som löpeld genom brittisk och amerikansk media. Chindits sörjde sin grundare och ledare, ny chef blev generalmajor Lentaigne.

Orde Wingate begravdes först av nödtvång på plats vid byn Bishnupur tillsammans med de andra. Eftersom ärendet huvudsakligen var en amerikansk angelägenhet, togs stoften upp igen 1947 och blev åter begravda på en amerikansk krigskyrkogård i Imphal. 1950 lyftes de åter och flögs hela vägen till Washinton DC och Arlington National Cemetary, där Wingate ligger än under en enkel, vit sten bland tiotusentals andra hjältar.

Vem var den främste av brittiska generaler under andra världskriget? Den mest kände var Sir Bernard Montgomery, men han blev också mycket kritiserad för sina uppenbara misstag. Brittiska armén saknade en karismatisk ledargestalt på arméchefsnivå, som amerikanernas Patton. Sånt här är givetvis svårt att väga fram och tillbaka, men får man tro en överväldigande majoritet av brittiska militärhistoriker, så faller valet på fältmarskalk Sir William Joseph Slim, 1st Viscount Slim. Motivet bakom valet av honom består dels av hans personlighet, men också hans professionella förmåga, bäst sammanfattat med titeln till hans memoarer från 1956, Defeat Into Victory, i sig ett militärhistoriskt mästerverk.

Bill Slim, som han kallades bland vänner och kollegor, var den legendariske chefen för brittiska fjortonde armén i Burmakampanjen, även kallad den glömda armén. Han blev sedan chef för hela den indiska armén, i vilken den fjortonde ingick, ett ledarskap för närmare två miljoner man. Han var den förste och ende chefen för indiska armén som också axlade rollen som Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens överbefälhavare, under kung George VI. Mellan 1953 och 1959 var han generalguvernör för Australien, en nation som hade betraktat honom som krigshjälte sedan det första världskriget.

Han var nästan två meter lång och byggd som en ladugårdsdörr. Han beskrevs av sina samtida som en högst vanlig man, med en lugn, naturligt auktoritär ledarstil. Han sas leda sina trupper likt en sergeant, med hel hand och med klara, enkla direktiv. Han hade därför få vänner i maktens fina korridorer, men än färre kunde ifrågasätta hans kompetens, om ens någon. Soldaterna upplevde det som att general Slim utstrålade en kraft av absolut förtroende, en stark man som kom ner till deras nivå och fick dem att förstå meningen i deras elände. Det hör kanske till saken att hans hustru, Aileen, avled i djup sorg kort efter hans död 1970. Militärhistoriskt kan man säga att hans närmaste själsfrände skulle vara George Washington, en annan general som metodiskt och envist utnyttjade tiden och vände förlust till seger.

Slim kom från enkla förhållanden, född i Bristol 1891, men växte upp i Birmingham, son till en misslyckad affärsman. Man hade endast råd att sända hans äldre bror till universitet och efter skolgång arbetade Slim som bl.a. lärare vid en lokal småskola. Ett sätt för medellösa, men skolade unga män att komma sig upp vid den tiden var att anmäla sig till reservofficersutbildning, vilket han gjorde vid Birmingham University 1912. Vid första världskrigets början 1914 fick han kommission som temporär fänrik vid Royal Warwickshire Regiment. Han sårades svårt vid Gallipoli – den australiska kopplingen – och vid återkomsten till England 1916 erhöll han graden som ordinarie fänrik. Han återgick i tjänst och 1917 blev han löjtnant. Sårades åter i Mesopotamien, Mellanöstern, samma år och erhöll Military Cross för tapperhet, blev temporär kapten. Förflyttades till Indien och som temporär major tog han kommandot över en bataljon ur 6th Gurkha Rifles, ett tecken om något på hans stridsvärde. Slim var vid krigsslutet fortfarande reservofficer, men tog fast anställning 1919 med kaptens grad.

Han stannade i Indien och 6th Gurkha. Han gjorde det utav skäl som att han trivdes i armén och att Indien fascinerade honom. Dessutom, som den person han var passade kolonialarmén honom bättre. Slim var inte mycket för pompa och ståt, utan mer intresserad av det praktiska officersyrket, utbildning, trimmandet av förband. Samtidigt arbetade han mycket i stab och blev major 1933 vid arméhögkvarteret i Dehli, efter att ha imponerat på Royal Indian Staff College i Quetta. Han hade vid sidan av ett stort intresse för litteratur och gav ut ett par romaner, flera noveller och även poesi i början av 1930-talet under pseudonymen Anthony Mills. Slim återvände till England mellan 1934 och 1937 och tjänstgjorde på Staff College i Camberley. 1938 befordrades han till överstelöjtnant och tog befälet över andra bataljonen 7th Gurkha Rifles.

1939, på grund av att Gurkhas hade hög status som kolonialt elitförband med hög lojalitet gentemot kronan och därför ofta agerade brandkårsstyrkor med stor självständighet i utsatta positioner, erhöll Slim graden Brigadier på temporär basis. Detta var ett mått på hans kompetens, samt att han i Dehlis ögon var vikt för högre kommendering. Samma år blev han överste, fortfarande i rollen som brigadgeneral. Därmed blev han placerad som chef för Senior Officer’s School i Belgaum. Sådan var hans situation när andra världskriget bröt ut i Europa.

1940 tog han befälet över 10th Indian Infantry Brigade ur 5th Indian Infantry Division. Med sin brigad sändes han till Sudan, Östafrika och striderna mot italienarna i Etiopien. Slim sårades i januari 1941 för tredje gången i sin karriär. Han sändes tillbaka till Indien och fortfarande bandagerad tog han tjänst vid generalstaben i Dehli. Där deltog han i planeringen av vad armén såg som kommande trubbel i Irak. I maj blev han Brigadier General Staff, d.v.s. stabschef, underställd general Edward Quinan, chef för operationerna där. De anlända Basra samma månad. Nu hände det sig så att generalmajor William Fraser, chef för 10th Indian Infantry Division, insjuknade plötsligt så illa att han måste lämna sin post, varpå Quinan placerade Slim i hans ställe.

Som divisionschef deltog Slim i Iraqforce, en sammansatt styrka av armékårs storlek bestående av brittiska och framförallt kolonialförband, under Anglo-irakiska kriget i maj 1941, den syrisk-libanesiska kampanjen juni-juli samma år, samt den gemensamma brittisk-sovjetiska invasionen av Persien under augusti-september. Slims uppträdande var så imponerande att han erhöll Distinguished Service Order, DSO och befordran till generalmajor. Med Japans inträde i kriget två månader senare, kallade Dehli genast hem sin bäste general och i mars 1942 stod han som chef för spjutspetsen efter Singapores fall, Burma Corps, bestående av 17th Indian Infantry Division och 1st Burma Division. Han hade till uppgift att försvara Burma mot den anstormande japanska femtonde armén. Det var en omöjlig uppgift, Slims förband var för små och japanerna allt för mobila och uppbackade med flyg. Hans indier och burmeser slogs för allt vad tygeln höll och japanerna ådrog sig svåra förluster. Mitt under striderna befordrades han till generallöjtnant och erhöll Commander of the Order of the British Empire, CBE. Han kunde inte ha brytt sig mindre.

Detta var general Slims mått på framgång under denna första, hårda tid i Burma. Att under ständiga bakslag, med samma lugna, metodiska kompetens fortsätta drilla och organisera ständigt nya förband för att i antagligen världens svåraste stridsterräng, den burmesiska djungeln, möta en mycket aggressiv och skicklig fiende. Trots alla motgångar höll han japanerna stången med sin nya XV Corps, de lyckades aldrig nå Indien. Borta i London strödde Winston Churchill lovord över Bill Slim, generalen som gav hans eget motto, KBO, Keep Buggering On, en helt ny dimension.

Alla var inte nöjda med Slims verksamhet. Han hade återkommande problem med sina chefer. Svårast var med chefen för Eastern Army, general Noel Irwin, som under en dispyt tog ledarskapet över Slims kår och nästan förstörde den i ett fatalt motanfall på Arakanhalvön. Slim återtog då kommandot över sin kår och stabiliserade situationen. Resultatet blev att Irwin fråntogs sitt befäl och sändes hem till Europa för att där leda Östra Skottlands försvarsdistrikt under resten av kriget. Samtidigt organiserades en ny armé för operationerna i södra delen av Burma, vid kusten, där huvuddelen av striderna stod. Under general Slims ledning sattes nu fjortonde armén på krigsfot, bestående av brittiska IV Corps, indiska XV Corps (Slims gamla), indiska XXXIII Corps och senare även indiska XXXIV Corps.

Kriget i Burma fördes under inledande förluster och oerhörd press från japanerna i oländig terräng och ogästvänligt klimat. Det var nödvändigt att samtidigt bygga upp och organisera nya enheter, lära dem att strida i djungeln och utveckla ny taktik. Slim lyckades under dessa omständigheter förnya armén. Djungeln saknade front, så han utvecklade ett system av stödjepunkter, varifrån spaning och artilleri kunde dirigeras. Dessa försöjdes huvudsakligen från luften. Hans förband var extremt multinationella, brittiska, indiska, amerikanska, burmenska, maylaiska, afrikanska, ändå fick han en fungerande armé ut av dem. Slim reformerade mycket rutiner i djungeln. Genom medicinering, uppmärksamhet, hygien och framför allt disciplin sänkte han de förödande sjuktalen på ständiga 30-40 procent, ner till knappt 5 procent. Liksom George Washington visste han att så länge han kunde hålla stången så spelade tiden för honom. De blev bara starkare, medan japanerna tappade allt mer fotfästet i denna fruktansvärda, långdragna styrkemätning. Likheten med den ryska östfronten kan också göras.

I december 1944 erhöll vicekungen av Indien, fältmarskalken och lorden Sir Archibald Wavel direktiv av konungen George VI att för general Slim presentera utmärkelsen Knight Commanderof the Order of the Bath, KCB. Han blev Sir William, eller om man så vill, Sir Bill. Samtidigt befordrades han till general – och inte enbart på temporär basis den här gången. Slim svarade med att inleda 1945 med början till slutet för japanerna i Burma. Han gick till storartat motanfall. Det var som att släppa en hårt åtdragen sträng och kampanjen tog bara ett par månader. När man omgrupperade för fortsatt avancemang in i Malaysia fick han veta av chefen för ALFSEA, Allied Land Forces South-East Asia, general Oliver Leese, att han skulle fråntas sitt befäl för att istället sätta upp tolfte armén, en ren reservenhet. Slim förstod ingenting och svarade att i så fall kunde han lika gärna gå i pension.

Ärendet kom dock till Londons kännedom, då chefen för indiska armén, general Claude Auchinleck, tog med sig nyheten när han reste dit i tjänsten. Fältmarskalk Sir Alan Brooke, Chief of the Imperial General Staff, gick i taket och tog upp saken med Churchill. Varför plåga gamle Bill med detta nu, var frågan? Den nye vicekungen över Indien, Lord Mountbatten, fick av kungen det trevliga uppdraget att kommendera Leese att ta tillbaka sin order. I slutändan spelade det ingen roll, när Slim fick tillbaka sin armé var kriget över.

Nu återvände han till England och slog sig ner i London med sin familj. Hans äldste son, John, var utbildad officer vid Prince of Wales Royal Indian Military College i Dehra Dun och hade dletagit i strider med 6th Gurkha’s– givetvis. Slim erhöll Knight Grand Crossof the Order of the British Empire, GBE och fick ären att återuppväcka Imperial Defence College efter kriget. 1947 blev han Aide-de-camp, ADC, d.v.s. adjutant till George VI. Året därpå gick han i pension.

Samma år uppkom en politisk kontrovers rörande militären i Storbritannien. Posten som Chief of the Imperial General Staff hade sedan 1946 hållits av Sir Bernard Montgomery. Premiärministern från Labour Party, Clement Attlee, nekade Montogemerys råd att låta honom efterträdas av general John Crocker. Istället frågade Attlee Slim om han kunde återgå i tjänst och ta Montgomerys post. Det kunde han. Varför detta skedde har ofta beskrivits som att Attlee ville ha en enklare, folkligare general i ledningen. Det var ett politiskt beslut, inte så att Slim var Labour, men han var känd Liberal. Så, han blev fältmarskalk till sist och satt i sitt ämbete ända till 1952, då han efter åtskilliga andra storslagna utmärkelser, fler än de nästan alla andra av hans rang, till sist lämnade det militära. Han blev Governor-General of Australia samma år.

Bill Slim har i historien hamnat i skymundan, trots sin status och sina utmärkelser. Han var chef för den glömda armén, kriget i Burma tillhör de minst kända, han deltog aldrig i de stora slutscenerna i Berlin eller ombord på USS Missouri, däri ligger hans arv. Det är som att militärhistorien måste nypa sig i armén varje gång frågan kommer upp – vem var Storbritanniens främste general under andra världskriget?

Fotnot: 2007 framförde tre män i Australien anklagelser mot den sedan länge avlidne guvernören Slim, att när dessa män var pojkar i ett migrationsläger i slutet av 1950-talet, skulle han ha sexuellt våldfört sig mot dem. Uppgiften kom upp till ytan i samband med Australiska regeringens officiella ursäkt till urbefolkningen 2009. Det presenterades aldrig några bevis och den allmänna uppfattningen var att händelsen lät mycket utanför Slims karraktär. Tusentals namnunderskrifter presenterades från fjortonde arméns kvarvarande veteraner, från Storbritannien, Indien, Asien och Afrika, protesterande å det starkaste mot anklagelserna. Inget kom ut av det.

Läs den här:

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/06/programforklaring.html

På en väg i Tunisien 1943 färdas tre amerikanska soldater i en jeep. En underofficer vid ratten och två generaler, vars gradbeteckningar syns tydligt på hjälmarna, George S. Patton Jr. och Omar N. Bradley. Patton kommenderar halt, ”Sväng höger här”, beordrar han. ”Men Sir”, säger chauffören, ”slagfältet ligger framför oss”. Patton svarar otåligt. ”Argumentera inte med mig, sergeant. Jag kan känna lukten av ett slagfält därborta”. General Bradley protesterar. ”George, han var här och körde så sent som igår”. Patton pekar nu med sitt ridspö. ”Det ligger där borta, sväng höger, för bövelen”.

Det blir naturligtvis som Patton sagt. De lämnar vägen och passerar några araber med åsnor innan de kommer fram till vad som ser ut som antika tempelruiner. Bakom dem sträcker ett stort fält ut sig. Patton kliver ur jeepen, följd av Bradley. I fjärran kan man höra stötar av horn, som ekon från en forntida anfall under ett för länge sedan glömt fältslag. Patton går fram mot fältet och vilar sin ena stövel på en raserad pelare.

”Det var här. Slagfältet var här. Kartagerna försvarade staden, de attackerades av tre romerska legioner. Kartagerna var stolta och tappra, men de förmådde inte hålla emot. De massakrerades. Lokalbefolkningen tog dera kläder och vapen. Soldaterna låg nakna i solen, för två tusen år sedan och jag var där”. Patton ändrar ställning och går ner på ett knä. En förbluffad Bradley får en bekräftande blick från honom. ”Du tror inte på mig, Brad? Du känner väl till vad poeten sa ...

Through the travail of ages,
midst the pomp and toils of war,
have I fought and strove and perished,
countless times among the stars.
As if through a glass and darkly,
the age old strife I see,
when I fought in many guises and many names,
but always me”

Patton ler snett när han åter ser på Bradley. ”Vet du vem poeten var?” frågar han. Bradley ler osäkert och ruskar på huvudet, han vet inte. ”Det var jag”, säger Patton och ler brett.

Förloppet är en nyckelscen ur filmen Patton från 1970 med George C. Scott i sitt livs roll och Karl Malden som Bradley. Händelsen är återberättad av Bradley i sina memoarer och med all säkerhet sanningsenligt återgiven. Patton skrev verkligen poemet Through aGlass and darkly, under första världskriget. Bradley var dessutom långt ifrån den ende som fick sig en dos av den gamle generalens historiebeskrivning. Patton var en militärhistoriker i världsklass med en enastående dramatisk förmåga att omsätta historia till det aktuella händelseförloppet. Han förbluffade många med att i detalj och mycket målande återberätta historiska bataljer som om han själv upplevt dem.

General Patton trodde på reinkarnation. Enligt honom var han resultatet av en lång räcka soldater och fälherrar sedan tidernas begynnelse. Han hade varit en babylonisk hoplit, en normandisk riddare, Hannibal hade tillhört hans reinkarneringar, antagligen den som mest liknade honom själv, och han skulle även ha varit en av Napoleons marskalkar. Ryktena gick vilda, att han påstått sig ha varit den romerska legionär som kört sin lans i Jesus på korset. En del samtida med Patton hade svårt att värja sig för generalens dominanta personlighet, den del som var hans briljans på fältet, i kombination med hävdelsen att han var en produkt av flera tidigare fältherrar. Ytterligare andra utnyttjade det framgångsrikt för att baktala honom, särskilt efter hans död 1945.

Patton var annars kristen, en troende episkopalist, men på sitt eget vis. Han var en religiös fritänkare och få fältpräster delade hans syn på Gud som en straffande krigsherre, där generalen själv utgjorde hans främsta verktyg, likt en väldig hand från ovan som krossade satans verktyg på jorden. Patton kunde återge stora partier ur bibeln ordagrant, men också ur koranen och Baghavad-gita. När Patton bad till sin gud så gjorde han det ofta ensam, stående raklång i någon kyrka någonstans. Med blottad hjässa såg han upp mot kyrkorummets valv, eller den öppna himlen, om taket skjutits bort, och med hög röst åberopade han sin högste chef – ”Sir, Patton är här”. Han bad gärna för de sårade soldaterna vid deras sängar, på knä, djupt förmanande den store ledarens barmhärtighet med dessa tappra män.

Det hade börjat tidigt. Redan som barn talade han om sitt förflutna. Ett nedtecknat minne rör lille George, kanske fem eller sex år gammal, som bakom sin ponny spände en kärra som han byggt om till en romersk stridsvagn. Med denna anföll han kalkonernas hemvist på den Pattonska ranchen i Kalifornien och förvandlade deras kläckningshus till kaffeved. När hans mor ville veta varför han gjorde så, svarade pojken att han tänkte sig romarnas attack mot turkarna (turkeys), i vilket de använt stridsvagnar bakom dubbelspann. Modern frågade hur han kunde veta det? Lille Georgie svarade kavat och självklart, som om det var Guds sanning, att han minsann varit där. Det var inte lönt att påstå något annat.

Patton var en toppmodern general i en gammal kostym. Den generation militärer som blev generaler under andra världskriget, födda i slutet av 1800-talet, med en yrkespremiär under första världskriget, hade det gemensamt att deras framgångar berodde på deras förmåga att ta till sig nya rön. Det var det mekaniserade kriget, flygvapen i kombination med pansar och mekaniserat infanteri, rörligt artilleri, och George S. Patton Jr. var den osviklige mästaren av andra världskriget. Samtidigt, hans trogne kallfaktor under nästan åtta år, 1938-1945, sergeant, senare fanjunkare, George Meeks, en svart man anställd direkt av Patton, brukade bistå sin general med påklädningen. Han putsade och snörde hans ridstövlar, knäppte dubbelhölstret kring hans midja och placerade den blankpolerade hjälmen, med stjärnorna, på Pattons huvud, stående på en stol. Det fattade enbart det röda livstycket under bältet, tecknet på en fältmarskalk.

Patton ledde sina arméer som om de rymdes på ett fält. Hans kontroll över en kvarts miljon man, spridda över halva Frankrike, var absolut och excellent. Han brukade stanna till vid den mest obskyra av bataljonsstaber, under sina ständiga åkturer, och rätta deras situationskartor – det där kompaniet är inte där, det är där. Soldaterna i de amerikanska sjunde och tredje arméerna, hans två huvudsakliga kammondon, såg mer av sin general än några andra soldater i hela det väldiga US Army. De kunde lika gärna ha stått på ett fält i Gettysburg och manats på av deras general, ridande framför dem, eller vid Bunker Hill ytterligare hundra år tidigare. Patton behärskade taktiken han hade att göra med bättre än någon annan, han kände varje detalj i sina pansardivisioner, sina skvadroner av attackflyg. Han förstod artilleri och infanteristrid, oavsett vad kritiker påstod, hans generalstab var den i särklass bästa bland de västallierade, antagligen så i hela kriget. Patton förstörde mer fiendetrupp än någon annan i Europa och han förlorad färre soldater än de flesta.

Nyckeln till Pattons fantastiska framgång i fält var hans rörlighet, den ständiga framåtrörelsen. Han försatte fienden i obalans hela vägen från pluton till armé, genom ett fullständigt förraktfullt förtroende till kraften i offensiven. Samtidigt hade han inga problem med taktiska tillbakadragningar, det hörde kriget till. Patton var absolut orädd i sitt ledarskap, hans hade svar på allt. För honom var det lika enkelt att inta Italien som för en annan att gå på ICA och köpa ost. Detta krävde ett enormt självförtroende, som i hans fall vilade i hans tro på sitt eget öde. Det finns en samtida person som liknar honom mycket och det var Winston Churchill. De delade tron på att de var satta på jorden för att utföra stordåd.

Undertecknad är ateist och tror varken på kristendom eller reinkarnation, men det är givet att Pattons innersta själsliv gav honom självförtroende och mod att fullfölja sitt uppdrag på jorden. Hans belackare fösökte att använda hans perosnlighet för att skada honom, när det i själva verket var hans excentrism som gjorde hans stjärna – eller i hans fall: stjärnor. Hade man gett general Patton större spelrum hade kriget avslutats tidigare, färre människor hade dött.

Redan mot julen 1944, ett halvår efter mordförsket på Hitler, var många tyska generaler mer än villig att diskutera alternativ till Hitlers Götterdämerung. Om det var någon de var villiga att lämna över sina svärd till, så var det general Patton, deras överman. Han träffade några namnkunniga av dem, samtliga av dem mötte honom som små gossar, med mössan i hand. De visste att han förstod, han hade mött dem två tusen år tidigare i de germanska skogarna och förlorat.

http://krigochhistoria.blogspot.com/2012/06/through-glass-darkly-through-thetravail.html

Min gamla artikel om general Patton från 2011 har kommit i återtryck hos magasinet Militär Historia. Det rör sig om en specialutgåva om pansar och stridsvagnar som finns ute i handeln just nu. Den kan även beställas på förlaget.

Artikeln är min stolthet.

En skiss av Torbjörn Kvist

Detta är en snabb skiss av ett första kapitel i en framtida bok om general George S Patton Jr. Det är inte en biografi, det finns det tillräckligt många av, utan det blir istället ett argument för den amerikanske generalens geni som militär ledare. Boken skall också bli en vidräkning av det medvetna sabotaget av Pattons minne genom massmedial populärhistorik.

Kapitel 1

Han anlände med nattåget från Köpenhamn till Stockholms centralstation tidigt på morgonen, torsdagen den 29 november 1945. Resan från München hade tagit nästan två dygn och på perongen väntade en stor delegation människor. Det var officienter representerande Sveriges regering, Arméstaben och civila tjänstemän från säkerhetspolisen. Stockholms stad var närvarande och från amerikanska ambassaden hade givetvis militärattachén infunnit sig. Där fanns också folk från Svensk-Amerikanska förbundet, samt självklart pressen. De samlade följde med spänning tåget som frustande drog ner på hastigheten och till sist stannade helt framför dem. Det var ännu mörkt och minusgraderna bet i kinderna. Dörrarna till vagnarna öppnades och passagerare började kliva ner för trappstegen. Ett par amerikanska arméofficerare förvarnade hans ankomst.

General George S Patton Jr hade fyllt jämnt sextio år två veckor tidigare, men var ännu en imponerande figur när han dök upp i dörröppningen. Han hade blivit märkbart äldre, det tunna håret var nu vitt som snö, men han var över en och nittio lång, bredaxlad, med en skarp romersk profil i det högburna huvudet. Han var iförd den moderna ljusbruna, tjocka officersrocken för vinterbruk, bruna ridstövlar på fötterna och han höll ett ridspö i ena handen. På huvudet bar han en beige båtmössa med fyra, blanka stjärnor i en sluttande rad på ena sidan. Patton var fortfarande arméchef, dessutom generalguvernör för Bayern. På den svenska sidan var det enbart överbefälhavaren Helge Jung och Hans majestät konungen, Gustav V, som matchade hans rang.

Han steg ner på perongen, log mot delegationen, hälsade på kollegor med ridspöet mot mössan och skakade hand med civilisterna. Fotoblixtrarna fyrades av i rask takt. Redan här drog svenskarna slutsatser kring generalens märkbart gälla stämma, inte alls som man föreställt sig den.

Patton hade kommit till Stockholm för ett officiellt besök, formellt inbjuden av regeringen. Han var visserligen ett substitut för general Dwight D Eisenhower, som inte haft tid att infinna sig själv, men var inte mindre välkommen för det. Patton var ändå efter Eisenhower den mest kände amerikanske generalen från det stora kriget nere på kontinenten. Militären var glad, hans besök skulle säkert bli mer professionellt i framtoningen än politikern Eisenhower och pressen hoppades mycket på den frispråkige – vågade man säga, något skandalomsusade generalen?

Patton hade en egen liten delegation, som leddes av hans personlige adjutant, överste Charles R Codman, en vältalig och kultiverad man som skött generalens sociala engagemang sedan kampanjen i Nordafrika. Hans kallfaktor mötte som vanligt en viss uppståndelse. Man var ännu inte så vana vid svarta människor i Sverige och sergeant George Meeks fullföljde den uppgiften. Kallfaktorer, det vill säga militära betjänter, ingick inte i den amerikanska arméns rutiner, men Patton betalade Meeks ur egen ficka och de hade följts åt ända sedan 1938. Armén hade registrerat Meeks som oavlönad frivillig, men han löd direkt under Patton och ingen annan. Med på resan fanns även ett par stridserfarna lägre officerare med dolda vapen. Generalen bar som alltid en mindre automatpistol i byxlinningen.

Överste Codman, samt Pattons stabschef hemma vid amerikanska femtonde arméns högkvarter i Bayern, generalmajor Hobart R Gay, hade båda valt att frivilligt stanna vid sidan av den gamle generalen efter kriget. Patton hade fått det svenska uppdraget direkt av Eisenhower. Gay och Codman hade uppskattat gesten, de var alla oroliga för Pattons hälsa. Det var inget fel på hans fysik, vid sextio var han ännu stark som en oxe. Nej, det var hans känsloliv man oroade sig för. Patton stod inför ett dilemma i sitt liv. Han hade fått stanna kvar i aktiv tjänst mycket på grund av Eisenhower, trots att han borde ha gått i pension redan redan vid femtiofem, innan kriget. Pensionen skrämde Patton mer än något annat. Den amerikanska armén behövde samtidigt åtminstone en erfaren armégeneral i Tyskland. Codman och Meeks hoppades att Sverigeresan skulle pigga upp den grubblande generalen.

Programmet under de två dagarna i Sverige var fullspäckat med hyllningar, middagar och militära funktioner. Ett informellt möte med konungen skulle hinnas med, antagligen på Tullgarn, samt hålla ett tal inför Svensk-Amerikanska förbundet. Svensk ciceron för hela vistelsen var ett klokt val, översten och greven Thord Bonde, tidigare militärattaché i Washington DC. Hans far, Carl Bonde, kände dessutom Patton, de hade mötts trettiotre år tidigare under generalens första besök i Stockholm – vilket var ännu en orsak till hans ankomst till den svenska huvudstaden.

De olympiska spelen i Stockholm 1912, Solskensolympiaden, med klarblå himmel och tryckande värme varje dag mellan den 5 maj och 21 juli, svensk idrotts största framgång någonsin med total andra plats, 64 vunna medaljer, varav 23 guld. USA vann hela medaljtävling med 63 medaljer, varav 24 guld.

Fänrik Patton var 27 år och anlände för egna pengar, med eget folk och hästar, för att som ende amerikan delta i den nya grenen modern femkamp. Han var hemmavid i staterna ansedd som en av amerikanska arméns främsta idrottsmän, något som räddat honom genom de militära utbildningarna vid Virginia Military Institute och US Military Academy, West Point, eftersom han ju var dyslektiker.

På programmet stod i nämnd ordning, pistolskytte, simning, fäktning, fältridning och löpning. Svenskarna var aboluta favoriter med största laget om tolv idrottare, huvudsakligen militärer, under kapten Gösta Malcolm Lilliehöök. Totalt ställde 32 man från 10 nationer upp. Tävlingarna gjordes upp kring Liljanskogen, hos Livskvadronerna och på Gärdet.

Det började illa för Patton vid skjutningen. Reglerna var långt ifrån klara och han hade valt att skjuta med amerikanska arméns standardvapen, en vanlig revolver, Smith & Wesson 38. Det var så Patton uppfattat reglerna, man använde standardvapen, men så hade inte européerna sett det och särskilt inte svenskarna, som ställde upp med betydligt smidigare tävlingsvapen av kaliber 22. Patton protesterade, vilket noterades, men skadan var skedd. Han sköt bort sig, hamnade efter redan vid första gren på en tjugonde plats. Bäste skytt blev Gösta Åsbrink från Stockholm.

Sedan började Patton klättra. Han blev sjua i simning och fick delad elfteplats efter två grenar. Vann gjorde engelsmannen Ralph Cilvert. I fäktning kom han på fjärde plats, tätt efter trean, James Stranne från Sverige, vilket gav honom en total åttondeplats. Vann gjorde Åke Grönhagen. På hästryggen kom han sexa, vilket även blev hans totalplacering med endast en gren kvar. Åke Grönhagen vann även denna tävling. Det fanns vid det här laget en liten chans för Patton att nå medaljplacering, men då måste han segra i det sista momentet, löpningen. Han kom på tredje plats efter svenskarna Gösta Åsbrink och Nils Häggström. Det blev till sist en bitter femteplats för Patton, mycket tack vare problemet vid skjutningen.

Sverige tog samtliga medaljer i modern femkamp, bronset gick till George de Laval, silvret till Gösta Åsbrink och guldet till Gösta Lilliehöök, som visserligen inte vunnit en enda gren, men som hela tiden legat stadigt bland de fem bästa.

Det var nu detta åldersstigna lag av svenska femkampare som skrivit till Patton efter krigsslutet och erbjudit honom en vänskaplig omskjutning och revansch i Stockholm. När nu generalen till sist anlänt till Sverige tänkte man göra slag i saken. Patton dunkade därför överste Bonde i ryggen på väg till statsverkets finaste Cadillac utanför Centralstationen. Greven kunde hälsa gubberna att han åter hade 38: an redo för action.

Det bör ha varit P18 i Strängnäs som hade en av sina första bataljonsövningar i Hågadalen väster om Uppsala, kanske i samövning med I8. Det var perfekta förhållanden för pansarmanöver, markerna var lätt snöbeklädda och genomfrusna. Patton anlände tillsammans med kronprins Gustav Adolf i imponerande kortege, glad i hågen för att vara i fält och få se något nytt. Svenska armén var i sitt absoluta esse denna höst 1945. Man var så rustade man kunde vara efter fem års krig i grannskapet. Man hade anpassat utrustning och taktik till verkligheten för dagen, armén hade börjat bygga upp sin anpassade pansarkapacitet och Patton bör inte ha känt sig främmande inför det han bevittnade.

Som den amerikan han var var han perfekt som bollplank för de svenska pansarofficerarna. Han trodde inte på tungt pansar, utan på rörelseförmåga i kombination med pansarbrytande kapacitet hos infanteri och framför allt hos attackflyget. Han var definitivt imponerad av svenskarnas förmåga att bygga egna stridsvagnar och förstod förhållandena med den svenska geografin, åtminstone så här långt norrut. Han drog jämförelser med striderna i Ardennermassivet i Belgien inte ens ett år tidigare och höll ett improviserat fältföredrag i vad som idag är känt som ”Pattons hage”.

Man åt sen lunch på officersmässen vid Uppsala Regemente, I8, där han höll ett spännande föredrag över matborden. Det skall ha handlat om erfarenheterna under krigets sista timmar föregående vår, om hans försök att rädda Prag undan ryssen. Han beskrev med inlevelse hur han hindrats av sina överordnade utifrån politiska hänsynstagande. Utan omsvep erkände han att han tvingats gå undan och gråtit över sin skam vid det tillfället. Patton uttryckte sin glädje över att samtliga i lokalen delade hans uppfattning om kommunisterna och att det fanns orsak till oro i världen om framtiden. De var ju ändå svenskarnas gamla arvfiende.

Sedan bar det av till stadens slott, med landshövding Hilding Kjellman. Därefter var tanken att besöka domkyrkan, men på väg dit lär general Patton ha backat och ursäktat sig med att en kyrka nu skulle påminna honom allt för mycket om döden. Svenskarna nickade välvilligt att de försod, med kriget så nära inpå och allt. De amerikanska officerarna ur hans stab bör däremot ha gett varandra bekymrade blickar. Även här kunde inte generalen släppa sin dystopi. Så gick färden tillbaka mot Stockholm.

Det saknas en tidtabell så vad som återstår av Pattons besök i Sverige är höjdpunkterna. Han dinerade ute på Gärdet hos prins Eugen endera dagen. Det var tal för Svensk-Amerikanska förbundet och stor officersmiddag med generalstaben på Karlbergs slott. Sista kvällen innan återfärden tillägnades hans svenska idrottsvänner.

SF-journalen var på plats och på bilderna ser man en reslig Patton i daguniform med ridbyxor, skjuta på en inomhusbana, i ett bergrum, tillsammans med gamla vänner i civila kostymer. Samtliga sköt med revolver kaliber 38 den här gången. Enligt utsago skulle han ha fått sin revanch, det hade ju varit för illa annars. En brakmiddag ordnades därefter antagligen på Stallmästargården och generalen var nog något rund under fötterna när han åter satte sig i den blanka limousinen.

Nu var det bråttom och chauffören, Julius Andersson, lär ha fått använda alla körknep han kände för att nå Södertälje och Södra station i tid och nattåget tillbaka till Köpenhamn, med anknytning vidare mot Tyskland. Enligt Andersson, som hade ringt Statens Järnvägar i förtid och begärt att konduktören höll tåget i ytterligare tio minuter, skulle bordning av amerikanerna skett i allra sista minuten. Kanske var det inte riktigt så illa för Patton. Hans kallfaktor, sergeant Meeks, var redan ombord med allt bagaget, han skulle aldrig ha tillåtit att tåget avgått utan hans general – och han var beväpnad.

Så gick färden tillbaka till tristessen. Tåget frustade sig fram genom det nattsvarta Sverige, natten till lördagen den 1 december, på söndagen var det första advent. Ingen vet vad general Patton tänkte på där han låg ensam i den trånga hytten och följde vagnens rörelser. Det var inga positiva tankar. Det enda som skulle få hans tillvaro att åter höjas var faktiskt att Josef Stalin fick för sig att ge sig på väst, det var en lika osannolik som tragisk utsikt. Alla i hans närhet kände till hans järtecken, att han upplevde sitt öde som utstakat, han hade beskrivit det i detalj i brev till sin hustru, Beatrice.

Hon anade av gammal vana att hennes man hade rätt och endast tre veckor senare, vid 18-tiden den 21 december 1945, i Heidelberg, avled han i hennes armar.

Första världskriget var det moderna krigets moder. Under fyra års fruktansvärda prövningar värktes samtliga funktioner fram för nästa världskrig tjugo år senare, flygvapen, pansartrupper, ubåtsvapen, taktik och strategier. För arméns tre traditionella vapengrenar innebar det att kavalleriet försvann, eller ändrade funktion helt och hållet, infanteriet var och är alltid infanteri vad som än händer, men den gren som gick ut ur första världskriget som den definitiva vinnaren, om man nu kan tala om en vinnare, var artilleriet.

Före första världskriget levde artilleriet ett liv som liknade det Napoleanska kriget hundra år tidgare. Man var understöd till infanteriet och så var det med det. Man radade upp sig på linje och sköt mot fienden antingen under offensiv eller under defensiv. Den dominerande granattypen 1914 var karteschen, en slags flygande hagelbössa som efter en kort tids flygtur exploderade i luften och spred död och elände ner över de fientliga massorna. Spränggranater användes mot befästningar och endast i undantagsfall för att på lång distans försöka slå ut fiendens artilleri.

Man var andra klassens militärer, även om man ansågs smarta med den där matematiken för granatbanor. Det gick att göra snabb karriär i artilleriet, om man var flink, men att bli general som artillerist var bara att glömma, då måste man byta fokus, som några berömda kollegor i historien gjort, som Stonewall Jackson och Napoleon. Detta var det bagage artilleristerna tog med sig ut i det stora kriget, för att enbart fyra år senare befinna sig mitt emot de stora fältmarskalkerna, på andra sidan kartbordet, likt kritiska domare. Man var nu Pappa Artilleriet, som helt stakade ut samtliga förutsättningar för anfall och försvar.

Det moderna artilleriet, slagfältets konung, föddes under första världskriget. Man blev arméns största dräpare alla kategorier. Uppskattningsvis 60 procent av alla försluster på arméernas spelplan står artilleriet för. Glöm pansar, artilleriet är vad soldaterna är riktigt rädda för. Det moderna artilleriet av idag kan man knappast gömma sig för, om det inte sliter dig i stycken, borrar det ner sig i ditt hål under jorden och suger lungorna ur dig med sitt sprängvakuum.

Gigantiska siffror talade sitt tydliga språk. Under det tyska enhetskriget 1866 avfyrade den preussiska armén ca 20 000 granater i månaden mot sina österrikiska fiender. Fyra år senare, 1870, under det fransk-tyska kriget, avlossade man i medeltal 81 000 granater i månaden mot fransmännen. På andra sidan jordklotet 1904, sköt den kejserliga ryska armén ca 87 000 artilleriskott per månad mot japanerna i rysk-japanska kriget, medan 1912, under det första Balkankriget, den bulgariska armén avfyrade 154 000 granater i månaden mot turkarna. Utvecklingen eskalerade snabbt med början av det första världskriget. Under 1914 avlossade franskt artilleri i genomsnitt 900 000 granater i månaden mot tyskarna, två år senare, 1916, var motsvarande siffra 4 500 000, för att kulminera med tyska artilleriets förbrukning under det sista året, 1918, med otroliga 8 000 000 granater per månad.

Rustningsindustrierna var inte redo för detta, hela infrastrukturen för tillverkning, distribution, transporter och lagerhållning kollapsade. Inför kriget hade franska armén uppskattat den månatliga konsumtionen av granater till 100 000, att jämföras med verklighetens nio gånger fler. Artilleriets behov kom att helt ta över krigsunderhållet, nya vägar anlades enbart för ammunitionstransporter, och gigantiska depåer växte upp på båda sidorna av västfronten. Från luften var de stora som städer för hundratusen männinskor och mer. Allt eftersom kriget stagnerade filtrerades allt fler rekryter över till artilleriet. Det var populärt, att slippa gå över ingenmansland, men jobbet var extremt enahanda och slitsamt. Inför och under större offensiver matade de granater dygnet runt i skift, med avbrott endast för nya kallibreringar. Pjäserna slets snabbt ut, men nya rullades obönhörligt fram, utan uppehåll.

Franska armén gick ut i första världskriget med lite drygt 4 000 artilleripjäser av olika kalibrar. Tyska armén hade avsevärt fler, 7 300 pjäser. Fransmännens blev hjälpta av den brittiska expeditionskårens totala 2 500 pjäser. Fyra år senare, 1918, hade franska armén nästan exakt 10 000 artilleripjäser till hands, mer än en fördubbling. Britterna backade upp med 6 500 pjäser. Samtidigt hade tyska armén hela 19 000 pjäser, men amerikanarnas inträde i kriget jämnade ut det övertaget. Utvecklingen hade även inneburit en övergång från de mindre, rörliga fältkanonerna, till de större, mera statiska haubitsar med kalibrar på 15cm och grövre. Karteschen hade nästan helt ersatts av spränggranaten. Utvecklingen av dessa var också i full gång, med nya egenskaper som betongpenetration, tidinställning och gas.

Artilleriets inverkan på nationernas sociala sammansättning blev härmed betydande. Kvinnans väg ut i arbetslivet lades med granater och krut. Det var i första hand i granat- och ammunitionsindustrin som kvinnlig arbetskraft kom att bli gällande. Tiotusentals kvinnor arbetade i skift dygnet runt, med stenhårda ackord och tillverkade granater, eller blandade samman krut, ett ofta mycket farligt arbete. Hela stadsdelar byggdes upp kring kanon- och granattillverkning. I sydöstra London, invid Themsen, utvecklades den slumrande förorten Woolwich, komplett med nya arbetarlängor och skjutfält. Royal Arsenal, Woolwich blev ett urbant jätteprojekt med tiotusentals boende och det egna lilla fotbollslaget bytte namn till Arsenal F.C. med korslagda artilleripjäser som symbol. Svenska Bofors får sitt stora uppsving under första världskriget, särskilt deras kruttillverkning.

Det dånande artilleriet är ju också symbolen för första världskriget, åtminstone på västfronten. I amerikanska arméns nya fältmanual för artilleriet i Europa 1917 kan man tydligt se orsaken till detta*. Artilleriet skulle:

1. Förstöra fiendens taggtråd.

2. Förstöra fiendens skyttegravar och befästningar, samt förrinta dess försvarare.

3. Förhindra fiendens artilleri att utföra moteld, eller åtminstone kraftigt reducera dess verksamhet.

4. Hindra fiendens möjlighet att tillföra förstärkningar med konstanta granatmattor.

5. Förstöra kulsprutorna varhelst de kunde befinna sig.

Artilleriet hade i princip att utföra hela jobbet, utom möjligtvis storma och ta fiendens ställningar. Lägg särskilt märke till prioriteringarnas turordning. Taggtråden ligger först, kulsprutorna sist.

Sådan var situationen för infanteriet mot slutet av kriget. Man hade förhoppningen att slippa klippa sig igenom ingenmansland, för att inte exponera sig i onödan för fiendens artilleri och kulsprutor, därför låg taggtråden i täten av deras önskemål. För att skjuta bort taggtråd krävde det artilleriet att avsätta åtminstone fyra 15.5cm haubitsar på att avstånd av 2.5 km att avlossa 600 granater för att effektivt förstöra en yta av 30X25 meter. Det blir därmed enkelt att förstå krigets utveckling på västfronten. Ingenmansland och samtliga områden däromkring på upp till två mil i båda riktningarna blev så pulvriserade att det enbart för den anledningen blev svårt för infanteriet att ta sig fram. Jordens förmåga att dränera vatten försvann, lerhelvetet existerade året om och landet blev för generationer framåt förgiftad av kemikalier och föruttnelse. Fortfarande idag är stelkramp ett återkommande problem i de norra delarna av Frankrike och i det sydvästra Belgien.

Det går att i detalj studera artilleriets snabba utveckling och man kan dela in denna metamorfos in i fyra faser:

1. Oförmåga (1914).

2. Experimentering och uppbyggnad (1915).

3. Destruktion (1916-1917).

4. Neutralisering (1918).

Under den första fasen visades artilleriets otillräckliga storlek och bruk av kartescher sig oförmögna att både stoppa fientligt anfall (ententen) och understödja avancemang (tyskarna). Trots detta utgjorde artilleriet ändå den stora dräparen på slagfältet, med gigantiska förlusttal på båda sidor som redultat, varför trupperna fann det nödvändigt att göra halt och gräva ner sig. Det fanns dock undantag, givetvis. Under de första månadernas krig stupade och lemlästades tiotusentals tyska soldater av britternas huvudsakligen karteschbundna artilleri, ett arvegods från Boerkriget, medan tyska artilleriet med stor framgång närmast sköt bort sin hela sin brittiska motpart med spränggranater från sina tunga 15.5cm haubitsar. Vid slutet av 1914 blev fransmännen tvugna att dela artilleri med britterna.

Under den andra fasen insåg man att det statiska läget var ett problem och man började radikalt öka antalet pjäser hos artilleriet och experiementera med kalibrar och granattyper. Man spred gas och försökte på alla sätt droppa granater rakt ner i fiendens skyddsrum. Det stod snabbt klart för artilleriet att man var ineffektiva i förmåga att direkt reducera fiendens infanterikapacitet och snart blev artilleristernas stabernas faktabesudlade dysterkvistar, medan infanterigeneralerna försökte komma upp med nya metoder. Detta ledde till fas tre, vilket innebar total förrintelse av allt man kunde se framför sig, det eviga artillerimalandet, där man till sist hoppades att granatchocken skulle utgöra en avgörande skillnad. Skyttegravarna räddade miljoner liv, med de var också helvetet på jorden. Tiotusentals män bars tillbaka, många oförmögna för resten av sina liv att sitta still, eller ens hålla en mugg.

Den fjärde fasen infann sig när man äntligen såg sambanden mellan kommunikation, rörelse och eldgivning. Den tekniska utvecklingen gjorde sitt till. Artilleriet hade två sätt att träffa sina mål, antingen via framskjuten eldledning, eller via avståndsbestämning och s.k. skjuttabeller. Det första var önskvärt under avancemang, men hade varit svårt så långt med tanke på den faktiska situationen på ingenmansland, observationsballongerna förvann illa kvickt redan 1914 och avskurna telefonledningar p.g.a. fiendens artillerield var också regel snarare än undantag. Man föll därför tillbaka till skjuttabellerna, vilket inte fungerande under avancemang. Man försökte klocka infanteriets rörelse över ingemansand med förödande effekt som resultat. Vådabeskjutning blev legio under såna förhållanden. Detta förhållande förbättrades avsevärt med den fjärde fasen.

Det var tyskarna, som med förbättrad infanteritaktik bidrog till att artilleriet kunde koncentrera sig på sin viktigaste funktion i modern krigsföring, att med sin dödliga kraft förstöra fiendens förmåga att slå tillbaka infanteri och pansar. Infanteriet fick själva klippa sig fram i mindre framstötar medan artilleriet lade granatmattor framför dem, så att fienden höll nere huvudena. Artilleriet sattes in i korta, överraskande stötar, för att därefter flytta fram till sin sekundära funktion, att störa fiendens möjligheter att föra fram reserver. Den lättare fältkanonen ersattes med granatkastare, att i direkt, exaktare eldgivning ge understöd åt infanteriet under dess strid. Från entens sida införde man stridsvagnen, som skyddade infanteriets frammarsch och framför allt det brittiska artilleriet blev överdängare på att understödja pansarframstötar. Under krigets slumånader drev ententens artilleri de flyende tyskarna framför sig med mördande effektivitet.

Klockan 11:00 den 11 november 1918 tystnade kanonerna, det är så man alltid beskriver första världskrigets slut. Det var artilleriet som kommenderade eld upphör och man satte sig ner på lavetterna och pustade ut. Den stora skjutfesten, den största någonsin i historien, var över.

* The American Artillery, eller Red Legs, som de kallas p.g.a. av sina röda revärer på uniformsbyxorna, är det moderna artilleriets mästare. Grunden lades i samband med att de anlände sent i första världskriget. Man använde franskt artilleriteknik och utbildades av ententens artillerikungar. Amerikanerna kom rakt in i artilleriets slutskede av sin metamorfos och tog till sig alla erfarenheter med hull och hår. De gick från noll och ingenting till allting på några få månader. Det kom att totalt lägga om det amerikanska artilleriets tänkande för all framtid. Under andra världskriget hade man det finaste artlleriet av alla, både tekniskt, taktiskt och utbildningsmässigt. Under Korea och Vietnam höll dessa Red Legs infanteriet om ryggen på ett helt briljant vis, utan dem skulle situationen ha varit mycket värre.

Michael Wittmann, SS-Hauptsturmführer (kapten) i Waffen-SS, räknas som andra världskrigets främste pansaress och för detta kallades han för den Svarte baronen. Han deltog både på öst- och västfronten. Uppskattningsvis förstörde han 140 tanks plus än fler övriga pansarfordon och antitankpjäser. Dessa siffror beskriver endast egna segrar, för Wittmann var inte enbart en superb vagnschef, han var också en mycket kompetent och entusiasmerande förbandsledare. Hur mycket pansar hans plutoner och senare kompanier förstörde går inte att uppskatta. Eftersom pansar är en bgränsad, men mycket slagkraftig närvaro på slagfältet, utgjorde hans förmåga som pansarchef alltid betydande taktiska framgångar för tyskarna.

Wittmann tjänstgjorde hela kriget i nazisternas gardesdivision, 1. SS-Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, och till sist som esset i deras främsta elitformation, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han var expert på den tunga Panzer VI Tiger, en stor 55 tons kluns med en lång 88mm kanon. Under hans befäl manövrerade dessa pansarfältets kungar med förvånansvärd snabbhet och kraft. Wittmann var mycket djärv och han tog många risker, litande på sina skickliga besättningar och Tigerns kapacitet som stridsvagn. Kulmen av hans framgångar kom i slutet, då också hans tur till sist rann ut – eller var det hans vilja att fortleva?

Panzer VI Tiger

Han föddes 1914 i byn Vogeltahl, i Oberpfalz, norra Bayern. Han var förste son till en jordbrukare. Lite eller inget är känt om hans ungdom och skolgång, annat än att fadern, Johann, intresserade honom för jakt, något han excellerade i. Det är dock talande att han 1934, vid 20 års ålder, blir en statsegendom genom att enrollera sig för kroppsarbete och skolning i Reicharbeitsdienst, RAD, den federala arbetstjänsten, en depressionskonstruktion. Efter 6 månader gick han den 30 oktober samma år, in vid armén och skrev på ett tvårigt kontrakt för 19: e infanteriregementet.

Den tyska yrkesarmén Reichwehr var fortfarande gällande i Nazityskland och kraven för rekrytering var höga. Wittmann klarade dessa galant och redan efter avklarad grundutbildning blev han Gefreiter, lägre än en vicekorpral, eller mera vad amerikanerna kallar Private First Class. Det var en funktion vikt för erfarna meniga. När Hitler införde allmän värnplikt 1936 var det många gamla yrkessoldater som inte önskade dutta med en lägre standard, så de sökte sig till den nystartade väpnade delen inom partiorganet SS – Waffen-SS. De hade nazismen att tacka för mycket, ansåg de, och Unteroffizier, sergeant, Wittmann var en fanatiker i det avseendet.

Sd.Kfz.232

Den 5 april 1937 bytte han uniform och placerades vid 1. Sturm (pluton) av 92. Standarten (kompani) i Liebstandarte SS Adolf Hitler, LSSAH, under SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Livkompani Adolf Hitler var vid den här tiden ännu knappt ett regemente. Wittmann blev förare av en Sd.Kfz.222, en lätt fyrhjulig pansarbil, senare även dess tyngre, sexhjuliga syster, Sd.Kfz.232. Han visade sig vara en skicklig förare, som gjord för pansarfordon, liten och spinkig som han var. Senare placerades han vid LSSAH: s 17: e kompani, en pansarspaningsenhet, Panzerspäh. Sommaren 1938 reducerades enheten till en pansarspaningspluton i vad som blivit Waffen-SS: s första pansarbataljon och Wittmann befordrades till SS-Unterscharführer, ungefär samma grad han haft när han lämnade armén två år tidigare.

I denna roll, i ledningen för en grupp Sd.Kfz.232, äntrade han kriget och Polen den 1 september 1939. Det stod snabbt klart för hans chefer att den unge Wittmann besatte en alldeles särskild talang för mekaniserad krigföring. I oktober förflyttades han till Lichterfelde, Berlin och 5. Panzerspähkompanie, depåenheten för LSSAH. Kompaniet fungerade också som en skola för Sturmgeschütz, StuG, d.v.s. infanterikanonvagnar. På grund av hans nu erhållna rang, SS-Oberscharführer, snäppet under officers grad, med tre års erfarenhet av pansartjänst, placerades han i februari 1940 vid det alldeles nyskapade SS-Sturm-Batterie, ett batteri (kompani) infanterikanonvagnar av typen StuG Ausf A. Som plutonchef för de tyngre StuG III Ausf, körde han genom Balkan och stred i Grekland fram till mitten av 1941. Han var nu ett namn i den lilla, men snabbt eskalerande SS-pansarvärlden.

Den 11 juli förflyttades LSSAH till Polen inför förberedelserna för Operation Barbarossa den 22 juli. Som chef för en pluton StuG III tillhörande SS Panzer Regiment 1 gick nu Wittmann fram som en slåttermaskin bland de förvirrade ryska stridsvagnarna. Under hösten 1941 erhöll han järnkorset av både andra och första grad, samt Panzerkampfabzeichen, pansarmedlajen, för att ha förstört sex fiendevagnar vid en och samma strid. Han sårades utan att lämna sitt förband och erhöll medalj även för detta. Vad viktigare var, han bytte också placering i regementet. I syfte att kapitalisera på hans utomordentliga effektivitet beslutade hans chefer att ge honom befälet för en pluton Panzer III. SS-Oberscharführer Michael Wittmann, 28, var nu pansarledare på riktigt.

Den 5 juni 1942 antogs han, utan att ha sökt, till SS-Junkerschule, SS-kadettskolan i Bad-Tölz, Bayern, för att bli officer. Han lämnade skolan tre månader senare som SS-Standartenoberjunker och instruktör vid SS-Panzerausbildungs und Ersatz-Abteilung, SS pansarutbildnings och reservenhet, i Berlin. Samtidigt, under vila i Frankrike hösten 1942, uppgraderades LSSAH från brigad till Panzer-Grenadier Division. Divisionens pansarregemente försågs med ett tungt kompani, kallad 13. Kompanie, och utrustades med den splitter nya Panzer VI Tiger. Chef blev SS-Hauptsturmführer Heinrich Kling. Typinskolningen skedde under förvintern 1942, först vid fabriken i Paderborn, senare i Ploermel i Frankrike. SS-Untersturmführer Wittmann anslöts till 13: e kompaniet efter julen. Han återgick till sina Panzer III-vagnar, d.v.s. den pluton mediumtunga vagnar vars uppgift det var att skydda Tigervagnarnas ryggar. En överkonstruerad och klumpig organisation visade det sig.

I januari 1943 återvände 1. Panzer-Grenadier Division Liebstandarte SS Adolf Hitler, fortfarande under Sepp Dietrich, till östfronten. Inom någon månad flyttades Wittmann fram till chefsskapet för en pluton Tigers. Trots mindre antal timmar med den stora vagnen än hans kollegor hade, excellerade han snart i sin nya roll. Det var tur det, för hans stora elddop kom direkt, Operation Zitadell, tyskarnas angrepp på Kursk-fickan, juli 1943. Han kom att befinna sig mitt bland de största pansardrabbningarna i historien och han lämnade den misslyckade operationen med 30 ringar runt sin vagns kanonrör, en för varje rysk stridsvagn. Efter juli månad ombildades 13: e kompaniet till Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, fortfarande med Kling som chef. LSSAH flyttades på sensommaren till Italien för vila och reorganisation. Man blev nu en komplett pansardivision, 1. SS Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, med endast Tiger och Panzer V Panther i arsenalen, vilket gjorde den starkare än övriga formationer. Hitler ville ha ett ess i rockärmen att använda vid behov.

Röda armén utförde på förvintern 1943 en motoffensiv i östra Ukraina. Av den anledningen skeppades Hitlers garde till Kiev. Den 13 oktober förstörde Wittmann med sin Tiger 20 st ryska T-34: or. Över vintern slog han ut fyrtiotalet fientliga stridsvagnar. Hans pluton och hela avdelningen ödelade hundratals ryska tanks. Den 13 januari 1944 erhöll Wittmann Riddarkorset. Två dagar senare förärades samma utmärkelse till hans kanonskytt, SS-Rottenführer Balthasar Voll. Bobby Voll blev trogen Wittmann till slutet och var utan tvekan tyska krigsmaktens allra främste pansarskytt. Ingen kunde som han utföra s.k. höftskott i farten och träffa vid en majoritet av tillfällena. Särskilt att skjuta sidledes medan deras vagn styrde utmed, eller emot, fiendens färdriktning, en typisk Wittmann-taktik. Ytterligare två dagar senare, den 20 januari, befordrades Wittmann till SS-Obersturmführer.

Panzer III

Den 30 januari beordrades han att tillfälligt lämna sitt förband och ta tåget till Rastenburg i Ostpreussen, för att i självaste Wolfsschanze den 2 februari 1944, ur führern Adolf Hitlers hand lägga till eklöv till sitt Riddarkors. Hans Tiger hade vid det här laget 88 målade ringar runt sitt kanonrör. SS-Hauptsturmführer Klings kompani var det mest dekorerade i Waffen-SS och i armén. Från slutet av februari flyttades Hitlers garde i omgångar västerut och Wittmann befann sig i mars månad, lagom till våren, i Mons, Belgien. Det var vila och reorganisation som gällde. För Wittmanns del innebar det ytterligare en befordran, han skulle ta över 2: a kompaniet, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han och hans besättning fick en ny befälsvagn. Wittmann åkte på publicitetstur i Tyskland. Han var en stor stjärna och journalfilmerna rullade fram honom som tidernas hjälte. Tidningarna bågnade under bildmaterial på honom. I en radiointervju sa han att den svåraste fienden var antitankpjäserna, som kunde gömmas enklare och inte alltid kunde iakttas när de bytte position.

Han gifte sig också, med Hildegard Burmester, som han mött under sin tid som kadett på Bad-Tölz. Vittne och ringbärare var Bobby Voll. Wittmann återvände till sitt nya kompani i maj 1944. De låg förlagda i Lisieux, Normandie, väntandes på vad alla visste skulle bli de allierades invasion av Frankrike. Han gav nu Voll sin egen vagn. Som kompanichef såg det inte ut som om han skulle strida enskilt så mycket. Man hade fel, eller också mörkade han sina intentioner. LSSAH var en del i en pansarreserv tillhörande Erwin Rommels Heeresgruppe. De var I SS Panzer Korps, under Dietrich, bestående även av 12. SS Panzer Division Hitler Jugend och Division Panzer Lehr ur armén. Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 fick en ny chef, SS-Obersturmbannführer Heinz von Westernhagen. Heinrich Kling hade befordrats av regementschefen, SS-Standartenführer Joachim Peiper, och givits II Panzer-Abteilung. Ny chef för 101 blev SS-Hauptsturmführer Rolf Möbius.

När Operation Overlord igångsattes natten mot den 6 juni 1944 förflyttades I SS Panzer Korps framåt. Man exponerades för de allierades attackflyg, som fullkomligt svärmade i luften, och Wittman förlorade hälften av sitt kompani, sex vagnar, under transporten. Man grupperades i framskjutna positioner i norra delen av de allierades brohuvud, söder om den strategiskt viktiga staden Caen. Därmed var scenen satt för de två mest avgörande striderna i Wittmans karriär, i princip de två sista. En var en alldeles enastående framgång, den andra en fatal förlust.

Villers-Bocage, 13 juni 1944

En vecka efter D-dagen, de brittiska och de kanadensiska arméerna hade krokat upp med sina utspridda luftburna element längre innåt landet och ett väl etablerat, men trångt brohuvud hade etablerats. Nu var det en fråga att avancera norrut, en manöver kallad Operation Perch. Utbrytningen ur Normandie hängde enligt planen på staden Caen, viktig för sin hamn. Fältmarskalk Sir Bernard Montgomery satt på nyckeln, hade man sagt.

Efter en del manövrerande kring staden Caumaont hade ett gap bildats i samband med att tyska 352: a infanteridivisionen av misstag drog sig tillbaka. Genom denna öppning rörde sig den 12 juni enheter ur brittiska 7: e mekaniserade divisionen i riktningen samhället Villers-Bocage. Delar av 22th Armoured Brigade, under ledning av Brigadier William Hinde, befann sig i täten. Villers-Bocage ligger på en ås och huvudvägen, Route Nationale 175, genom samhället följer åsryggen utmed en gles allé av träd. Trafik på vägen är därför väl exponerad för de omkringliggande landskapen, på den tiden huvudsakligen öppen jordbruksmark.

Av anledningar som blivit en historisk kontrovers för den brittiska armén, beslutade man att på morgonen den 13 juni sända en bataljon ur 5th Royal Tank Regiment, under en tveksam Viscount Cranley, överstelöjtnant, förstärkt med infanteri i halvbandvagnar, i prydlig kolonn i riktningen Maisoncelles-Pelvey, sydväst om Villers-Bocage. Man hade helt missbedömt tyskarnas positioner och trodde sig ha koll på Division Panzer Lehr. Hade man istället tagit sig tid att använda spaning och infanteri, hade man funnit ett helt annat tyskt pansar, kamouflerade i skogspartiet på andra sidan en åker till höger om landsvägen, endast ett par hundra meter utanför samhället.

Sepp Dietrich hade kommenderat fram sin enda kvarvarande pansarreserv för att täppa till öppningen i tyskarnas linjer. SS-Obersturmbannführer von Westernhagens Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, med endast 17 fungerande vagnar, var SS-kårens brandkårsstyrka. Den hade manövrerat sig in mellan Panzer Lehr och SS-Division Hitler Jugend och stod nu direkt söder om Villers-Bocage med de återstående sex vagnarna ur dess 2: a kompani. SS-Obersturmführer Wittmann behövde ingen kikare för att från sin tornplacering på toppen av sin Tiger tydligt se britterna rada upp sig framför honom likt mål på en skjutbana. Han måste ha trott sig drömma. Han lät täten passera, meddelade resterande kompaniet att plocka dem. Han befann sig ensam i sin förmering extrema vänsterflank och nästan exakt klockan 09:00 kommenderade han attack.

Hans Tiger manövrerade ut på åkern och sköt bort två eller tre brittiska Cromwell tanks, svängde sedan vänster med leran sprutande kring larvfötterna och började plocka bort det ena pansarfordonet efter den andra utmed vägen, medan de rörde sig framåt mot byn. Brittiska tanks framifrån och bakifrån öppnade el, granater exploderade kring Wittmanns tank, de som träffade studsade bara bort. Brittiska soldater flydde hals över huvudet på andra sidan vägen. Framifrån deras kolonn sprängdes än fler fordon upp när de övriga Tigrarna gjorde processen kort med dem. Wittmann styrde nu upp på vägen och körde in i själva Villers-Bocage, en till synes dumdistrig manöver. Där inne sänkte han ytterligare ett par Cromwells. Vid ett tillfälle passerade han en gård i vilken en parkerad Sherman Firefly, med den fruktade 17 Pounder (76.2mm) kanon, stod parkerad med kanonen ut mot gatan. Befälhavaren kunde bara passivt se på när Wittmann passerade tio meter framför kanonmynningen – hans skytt hade klivit av för att pinka.

Wittmann tog sig snart ut ur samhället. Han drog på sig en otrolig massa eldgivning och han hade tagit en halvträff från en Firefly på avstånd. Han återvände till skogen. Det finns ett monument över händelsen att se i Villers-Bocage och byborna talar ännu om det där väldiga monstret av stål som likt en elefant i en poslinsbutik rasade genom deras lilla värld den där dagen i juni 1944. Det var Wittmanns största enskilda seger, närmare 30 brittiska tanks och minst lika många halvbandvagnar var förstörda utmed Route Nationale 175. I praktiken hade 22th Armoured Brigade reducerats med en tredjedel av sin slagstyrka, på tjugo minuter, av sex fientliga stridsvagnar. Händelsen har ett starkt symbolvärde, då det markerar inledningen till britternas problem med att ta Caen. Det var även en lektion i vad eldkraft och rörlighet kan åstadkomma mot en betydligt större fiende och vilken taktisk betydelse enskilda stridsfordon kan ha på det moderna slagfältet.

Michael Wittmann befordrades till SS-Hauptsturmführer och av en leende Dietrich erhöll han svärdet till sitt Riddarkors med eklöv i guld, med varma hälsningar från führern. Samtidigt funderade man lite till mans omkring honom, vad var det egentligen med hans senaste ensamuppvisning? Hans besättning skrattade lojalt bort det, men fanns där ändå inte ett uns av tvivel i deras ögon? Det finns de som menar att Wittmann mot slutet drabbades av s.k. posttraumatisk stress, att han t.o.m. drabbats av tvivel på sin gärning, kanske rent av en dödslängtan.

Operation Totalize, 8 augusti 1944

Vid början av augusti 1944 hade britterna och kanadensarna fått grepp om situationen i norra Normandie. Tyskarna, som så envetet och skickligt hade bekämpat dem under sommaren började nu krokna under pressen från överlägsna resurser och egna förluster. Den 8 augusti, som svar på amerikanernas Operation Cobra i söder, igångsatte kanadensiska första armén Operation Totalize, som hade två målsättningar: att genom en massiv pansarframryckning ta kontroll över den högre geografin norr om Falaise och därigenom lägga grunden till en allmän tysk kollaps på den norra flanken. Totalize matchade den amerikanske general George S Pattons stora genombrott i söder, vid Bretagne, den 1 augusti, och ledde ofrånkomligt till tyskarnas stora katastrof, Falaise-fickan, 12-21 augusti.

Natten till den 8 augusti avancerade anglo-kanadensiskt pansar och mekaniserat infanteri framåt i Calvados under skydd av mörkret. De gjorde halt när de nått högplatån i väntan på gryning och ankomsten av attackflyg, så att striden kunde sätta igång. SS-Brigadeführer Kurt Meyer, chef för 12. SS Panzer Division Hitler Jugend, missbedömde de allierades manövrer och kommenderade motattack med det pansar han hade. Wittman befann sig i området och engagerades för anfallet. Han fick till uppgift att med sitt kompani ta tillbaka höjderna kring byn Saint-Aignan-de-Cremesnil. Han hade nu fått tillskott i sitt kompani och hade sju vagnar till sitt förfogande. Själv hade han övertagit sin chefs, Westenhagens vagn, märkt på baksidan av tornet med sifferkombinationen 007.

Med tre vagnar i följe gjorde han en så snabb framryckning Tigrarna förmådde över en åker i riktningen Saint-Aignan-de-Cremesnil. De färdades på linje med Wittmann på vänsterflanken. Hans övriga stridsvagnar hamnade i strid bakom, till höger om dem och i samma ögonblick drog de på sig kanoneld från höger. Det var Sherman Firefly: s ur A Squadron, 1st Northamptonshire Yeomanry, som fått syn på dem. Avståndet var mellan 500 och 700 meter till Wittmanns kamrater, men nästan en kilometer till hans egen vagn. Två av Wittmanns vagnar träffades ganska omgående, en förstördes helt, den andra fick banden bortsprängda. De lade i backen och försökte ta sig ut, men fick direkt en fullträff och var borta.

Vad inte ens britterna var helt medvetna om var att det Château, med omgärdande mur, som Wittmann tagit riktning på i sin attack, var besatt av kanadensare. A Squadron, Sheerbrooke Fusiliers Regiment, hade gjort hål i muren för sina Firefly: s och stirrade nu med vattnade munnar på bytet som kom rusande emot dem. Wittmann hade ännu inte sett dem.

Det har länge rått dispyt om vilka som till sist satte stopp för Svarte baronen. Allt tyder dock på att det var kanadensarna och orsaken är det avsevärda avståndet mellan britterna och honom. Wittmann blev medveten om deras närvaro när de började skjuta, hans kamrat närmast honom hade redan träffats och stannat. Wittmann gjorde en skarp högersväng. En granat träffade hans vagn i nedre tornkransen, snett bakifrån, hans vänster. Vittnen berättade att vagnen märkt 007 tappade fart tills den stannade, det rykte ur dess bakparti. Plötsligt exploderade hela vagnen och tornet lyftes upp likt en leksak och damp ner bakom vagnen. Vid det laget var Wittmann och hans män redan döda.

Ingen visste då vem som hade strukit med, de allierade soldaterna var bara lättade och stolta över att ha krossat fyra Tigrar på några minuter. Det skulle bli närvarande observatörer från sovjetiska röda armén som bekräftade för dem alla att det illa tilltygade liket i vagn 007, med Riddarkors med eklöv och svärd runt halsen, verkligen var pansaresset Michael Wittmann, det ryska pansarets store nemesis. De döda tyskarna begravdes först i Saint-Aignan-de-Cremesnil och via Röda korset meddelades Wittmanns familj, en särskild åtgärd som förärades honom och som var ett eko från Röde baronens bortgång under första världskriget.

1983 hittades stoften av Wittmann och män av Tyska begravningskommissionen. De flyttades och under militära hedersbetygelser lades de ner på den tyska krigskyrkogården i La Cambe. Där ligger de ännu och Wittmanns grav skiljer sig från alla de andra tusenden genom att den nästan alltid är försedd med färska blommor. Den uppmärksamhet hans viloplats har fått är inte så lite pinsam för både de tyska och franska myndigheterna, med tanke på vilka som ofta kommer dit.

Vietnamkriget fördes från amerikanskt håll i första hand av två generaler, William C Westmoreland och Creighton W Abrams Jr. Deras individuella hantering av detta krig skillde sig radikalt åt. Westmoreland förstod aldrig den strid han var satt att leda, han drog ner USA: s möjligheter att operera effektivt, trots överväldigande resurser och anses följdaktige som en ledande orsak till deras förlust 1968. Abraham däremot visade prov på suverän insikt i problemet redan som Westmorelands ställföreträdare. Han bidrog aktivt till en taktisk och strategisk förändring i Vietnam som slutligen ledde till framgång och seger 1972. Det är därför ganska ironiskt att de var klasskamrater på West Point, Class of 1936.

Med samma startpunkt drog Westmoreland, en artillerist, ifrån. Han kom från en framgångsrik affärsfamilj i South Carolina och blev kadettkapten på West Point. Han gjorde inledningsvis snabbare karriär som en mycket duglig, om än inte briljant, officer under andra världskriget. Som batterichef bidrog han till att rädda US II Corps vid Kasserine i Nordafrika, blev därefter stabsofficer. Abrams, en kavallerist, kom från betydligt enklare bakgrund i Massachusetts, och tillhörde den lägre delen av samma klass på akademin. Han nådde dock absolut briljans under kriget som amerikanska arméns främste pansarledare, enligt general George S Patton. Båda lämnade andra världskriget med överstes grad, Westmorelands som tillfällig stridskommendering, Abrams som permanent.

Westmoreland

Det är ingen slump att Abrams givit sitt namn till dagens version av amerikanska arméns främsta stridsvagn. Han tjänstegjorde hela andra världskriget vid 4th US Armoured Division, Pattons garde. Från att som 26: årig kapten få befälet över ett pansarkompani, till att ta över en bataljon under strid i Tunisien, vidare att som överstelöjtnant ett år senare bli chef för Combat Command A, den primära stridsledningen i divisionen. I den rollen besegrade han Hasso von Manteuffels pansar vid Arracourt, Lorraine, 18-29 september 1944, det största och antagligen enda riktiga pansarslaget på västfronten. Han ledde 4: e pansardivisionen in i Ardennerna och befriade 101: e luftburna divisionen i Bastogne. Överste Abrams var Pattons spjutspets, en allt för ofta bortglömd stjärna i pansarvapnets historia.

Det är sant att det finns gränser för hur långt en officer kan, eller kanske snarare bör klättra, i första hand när det gäller stridkommandon. Många generaler har fallit till föga därför att de helt enkelt har ett befäl som är vida över deras kapacitet. Efter andra världskriget var både Westmoreland och Abrams fortfarande unga, särskilt för sina grader, ett vanligt fenomen efter krig. Westmoreland valde nu att byta vapenslag. Han gick både på infanteri- och fallskärmsskola och blev redan 1946 chef för 504th Parashute Regiment, 82th Airborne Division, senare divisionens stabschef, en enastående bedrift. Under Koreakriget ledde han framgångsrikt 187th Airborne Regimental Combat Team i strid. Han gick samtidigt ut US General Staff College 1951 med högsta poäng. Han hade olika posteringar på Pentagon fram till 1958 då han som brigadgeneral tog över 101th Airborne Division. Det är ett faktum att general Westmoreland anses som denna divisions bäste chef någonsin, ett renome han uppenbarligen förtjänade.

Search and destroy

Överste Abrams återvände till USA och tjänstgjorde för arméstaben, Pentagon, som chef för taktiska enheten på pansarskolan i Fort Knox, Kentucky, medan han samtidigt gick US General Staff College. Han var ämnad för stjärnor på axlarna. Lagom till Koreakriget förflyttades han till Europa och olika chefspositioner vid förband. Han kom därför sent in i kriget, men då som stabschef vid tre olika armékårer, I, IX och X. Därefter blev han chef för pansarskolan vid Fort Knox, befordrad till brigadgeneral 1956 och sedan chef för 3rd Armoured Division 1959. När Vietnamkriget tog fart på allvar för USA 1963 utnämndes Abrams till generallöjtnant och chef för V Corpsi Europa.

Det var försvarsminister Robert McNamara som 1964 rekomenderade Westmoreland för president Lyndon B Johnson. Westmoreland var då generalmajor och ställföreträdande chef för Military Assistant Command Vietnam, MACV,under general Paul D Harkin. McNamara, som var en en mycket briljant man, men som också hade en förmåga att fastna i sina föreställningar, ansåg att den gamle fallskärmsgeneralen var den ende möjlige efterträdaren till Harkin. Så blev det och fyra stjärnor presenterades Westmoreland, naturligt överväldigad och absolut överhopad. Westmoreland visade sig sakna tro på att söka matscha Viet Congs gerillataktik, utan istället operera i stora organisationer för att möta Nordvietnamiska reguljära arméns, NVA: s, större operationer i syd. Han utvecklade taktiken Search and Destroy, infanteri skannande hela landsbyggden, undestödd av artilleribaser och attackflyg. Taktiken fällde fienden i tusental, men löste ingenting och det drev soldaterna till vanvett.

Abrams

Westmoreland hade nått och passerat gränsen för sin kompetens. Han förordade massiva operationer och tillsammans med McNamara övertalade de president Johnson att mer trupper behövdes, mycket mer. Under Westmoreland ökade den amerikanska styrkan i Vietnam från en mindre kår, drygt 50 000 man, till en armé på 540 000 man. Givetvis trodde inte heller Westmoreland på allt för nära samarbete med de sydvietnamesiska styrkorna, de som enligt de ursprungliga överenskommelserna skulle försvara sitt eget land, endast med amerikansk assist. Han slösade bort fyra års nödvändig samkoordinering med sydvietnameserna, han vägrade t.o.m. att ge deras armé automatkarbinen M16. Att vinna Hearts and Minds hos befolkningen var inte heller hans grej. Med tiden blev Westmoreland, som försvar mot sitt eget tillkortakommande, en avvisande person, som fick problem med media. Han varken förstod eller accepterade att hans position skulle bli den i rampljuset.

Fyrstjärnige generalen och ställföreträdande chef för US Army Abrams anlände till Saigon i maj 1967. Han var utsänd av Pentagon med tanke på hur kriget i Vietnam inte sköttes, det var den bistra sanningen. De båda klasskamraterna hälsade inte hjärtligt på varandra och gick sedan skilda vägar. Abrams var på papperet Westmorelands ställföreträdare, men i realiteten var det nästan tvärtom. De hade samma rang, Abrams var som ställföreträdande arméchef tekniskt Westmorelands chef och denne skulle ändå kliva av påföljande år, så han hade nästan fullständiga friheter i Vietnam, med egen stab och allting. En kuriosa i sammanhanget var att Abrams, samtidigt som han tog över en halv miljon man i Vietnam, hade gjort ett för honom livsavgörande beslut – han konverterade till katolicismen.

Om man ställer sig på Abrams sida i Vietnamkriget, blir man som regel kallad revisionist. Man använder den luftburna Operation Apache Snow i provinsen Thua Thien, maj 1969, och då främst det olyckliga slaget om Hamburger Hill, som motiv för detta. Nu är den bedömningen inte i första hand en militärhistorisk sådan, utan, typiskt nog, en politisk/massmedial efterkonstruktion. Operationen tillhörde inte Abrams främsta, en onödigt blodig lokal strid, en taktisk seger för amerikanerna som kostade nordvietnameserna över 600 och amerikanerna 71 stupade. Däremot, att lasta Abrams fem år i Vietnam för enbart detta är mycket oärligt och falskt.

Med Abrams ändrades allting, från enskild soldat upp till Washington DC. Han hade två ledord i sin professionalism – förberedelse och integritet. Han gick ner på makronivå, började föra dialog med de lägre cheferna och deras män. Han öppnade vapenkasunerna för sydvietnameserna och gav deras ledare råg i ryggen. Fr.o.m. nu skulle amerikanska och sydvietnamesiska trupper slåss sida vid sida. Sydvietnamserna skulle förberedas för att själva ta över en dag. Hösten 1968, när Westmoreland tog adjö för att äntra posten i Pentagon som Chief of Staff of the United States Army, skrotade Abrams Search and Destroytill förmån för att slå till mot NVA: s starka positioner, precis det hans förbandschefer önskade. Detta skedde i direkt relation till Richard Nixons övertagande av Vita huset. Budgeten för kriget skulle minska och med det antalet amerikanska soldater i Vietnam. Frågan Nixon hade till Abrams var, kan vi göra det utan att förlora kriget? Abrams svar var ja.

General Abrams har aldrig fått det officiella erkännandet för att ha lett MACVi konstant, framgångsrik strid mot NVA medan han bantade deras storlek från 550 000 till 46 000 man på tre år. En enastående bedrift. Abrams lämnade Vietnam 1972, då hade de amerikanska styrkorna tillsammans med Sydvietnam slagit tillbaka Nordvietnam så pass att de insåg att fortsatt krig skulle kosta dem allt för mycket och de valde förhandlingsbordet i Paris istället. De sista amerikanska soldaterna lämnade Sydvietnam 1973.

William Westmoreland levde till 2005. Efter Vietnam tillbringade han många år med att tröstlöst och utan framgång försvara sig inför den amerikanska allmänheten. Creighton Abrams Jr försvann samtidigt i glömska. Han avled i lungcancer två år efter att han lämnat Vietnam, 1974. Kanske finns där ett arv från Abrams liv som yrkesmilitär i det faktum att samtliga hans tre söner blev armégeneraler. Den yngste, Robert B, är fortfarande aktiv, fyrstjärnig chef för US Army Forces Command sedan 2015. Abrams fyra döttrar gifte sig alla med arméofficerare.

En liten lustighet med fascinerande verklighetsbakgrund:

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/09/mannen-med-michelinkartan.html

Money you have expended without limit, and blood poured out like water. Defeat, debt, taxation, and sepulchers – these are your only trophies.

Kongressman Clement L Vallandigham, demokrat från Ohio, en ledare av The Copperheads*, till Abraham Lincoln, januari 1863.

Efter en veckas hårda strider vid byn Chansellorsville, Virginia, började nordstatsgeneralen Joseph Hooker dra Army of Potomac tillbaka över floden Rappahannock med början den 4 maj 1863. Över 30 000 man hade dödats och sårats i ännu ett tröstlöst fältslag och nordstatarna lämnade skådeplatsen än gång, illa tilltufsade, men fullt stridsdugliga. När sydstaternas general Robert E Lee nåddes av nyheten att Hooker drog sig undan bakom floden, blev han rasande. Han chockade sin stab med att anklaga sina generaler för att vara oförmögna att hålla fienden kvar i striden. De tänkte nog att han var sorgstrycken efter general Stonewall Jacksons död endast timmar desförinnan.

Det var svårt för de flesta av officerarna runt Lee att se den större bilden, den som upptog deras ledares hela vardag, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och tyvärr, för dem – 365 dagar om året. Mellan general Lee och konfederationens president Jefferson Davis bollades en omfattande brevväxling under hela konflikten och nästan samtliga dessa brev berörde en och samma fråga: Hur får vi slut på kriget innan det är för sent? Det blir så mycket enklare att förstå Lees till synes vårdslösa taktiska agerande och sydstatarnas strategiska aspirationer under kriget om man tar detta faktum till sig.

Det hade varit ett mycket högt spel av sydstatarna hela tiden och president Davis var inte bara politiker, han var också en tidigare general i amerikanska armén. De kände allt för väl oddsen. Kriget, som börjat två år tidigare, fick inte hålla på mycket längre nu, ett avgörande måste till och Chansellorsville var uppenbarligen inte det. 13 300 man hade gått förlorade för Lee, ett orimligt stort antal officerare, samt den bäste generalen, Jackson, var borta. Nordstaterna hade sluppit undan igen, för att slåss en annan dag. För att sydstatarna skulle kunna vinna kriget måste de åsamka Army of Potomac en total förstörelse, inte av militärt taktiska skäl, utan för politiskt strategiska orsaker.

Lee

The Confederate States of America, CSA, var med sina 9 miljoner invånare, varav nästan 4 miljoner var svarta slavar, en dvärg i jämförelse med United States of America, USA och 22 miljoner invånare. Ekonomiskt var det mycket värre. Innan kriget hade sydstaterna stått för endast 8 procent av hela USA: s samlade GDP. New York City hade ensamt en större industriell kapacitet än hela södern. Största stad i konfederationen var New Orleans, med ca 180 000 invånare under 1860-talet. Näst största stad under kriget var varhelst den federala Army of Potomac befann sig. Den största vapentillverkaren i södern, Richmond Armory, tillverkade ca 30 000 gevär under hela kriget. Springfield Armory uppe i Massachusetts tillverkade samtidigt 15-20 000 gevär per månad.

Ekvationen för militär strategi lyder som följer: Motståndsförmåga = förmåga X vilja. Minska, eller helt ta bort, något av antingen förmågan, eller viljan, och motståndsförmågan går ner eller försvinner helt. General Lee kunde inte slå nordstaternas förmåga, det var omöjligt, han var tvungen att istället fördärva deras vilja att slåss och det var vad han ihärdigt hade försökt med sedan han blev chef för Army of West Virginia, sydstaternas huvudarmé – att förblöda Army of Potomac. Så långt hade han gjort ett godkänt jobb, men han måste offra en stor mängd av sina egna, små resurser, inte minst de humanitära. Så långt i kriget hade vart och ett av de enskilda fältslagen kostat fler människoliv än Revolutionskriget och Mexiakansk-amerikanska kriget tillsammans. Lojaliteten och stridsviljan hos sydstatrna var stark, starkare än hos fienden, men Lee visste också att han naturligtvis endast kunde föra sin strategi upp till en viss smärtgräns.

Davis

Vid försommaren 1863, efter Chansellorsville, hade den gränsen för sydstaterna kommit sig skrämmande nära. Det blev allt svårare att rekrytera soldater utifrån rena demografiska orsaker och officerskåren var kraftigt åderlåten. Efter Chansellorsville var Lee tvungen att styra om ledarskapet för samtliga förband och man var tvugna att befordra befäl från de menigas led, oftast genom omröstning. Samtidigt, den amerikanska kongressen i Washington DC började visa förnyade tecken på ytterligare krigströtthet – det general Lee alltid kallade nordstatarnas krigsmedvetenhet. Lincoln var under stor press från kongressen, som dominerades av de defaitistiska demokraterna. Man krävde förhandlingar med syd. Det var dessutom presidentval nästa år och demokraterna hade redan sin valplattform klar – kriget var ett misstag. Pressen ifrågasatte dagligen i starka ordalag om Lincoln var kompetent att få slut på eländet. Dörren till framgång för konfederationen hade öppnats något ytterligare inför sommaren 1863. Kriget kunde fortfarande vinnas – även det ett faktum.

Så, man satsade allt på ett kort. General Lee menade att det nu saknas tid för en fortsatt, långsiktig strategisk verkan, nord har alldeles för mycket resurser för det. Han förespråkar istället ett slutligt slag där det kändes som mest för the yankees, på deras egen bakgård. Man skulle marschera Army of West Virginia rakt norrut, djupt in på federalt område, längre än någonsin tidigare, nära Washington DC, och där slå Army of Potomac, ordentligt – helt enkelt förinta dem. Målsättningen är den psykologiska verkan på det svajiga Washington, att förstöra moralen, viljan att fortsätta kriget. Man skulle marschera ända till Harrisburg, huvudstaden i Pennsylvania, nitton mil rakt norrut från Washington DC. Där skulle man inta de bästa ställningarna, som Lee kände till, och invänta nordstatarna, som givetvis var helt tvugna att anfalla under sådana omständigheter. Som så ofta förut skulle han segra, men den här gången, eftersom de var så långt bakom fiendens linje var hans generaler tvingade att ta slaget till det bittra slutet – the destruction of Army of Potomac.

Detta skulle tvinga president Lincoln att vika sig för kongressen, om han inte ville ställas inför riksrätt. En förhandling skulle inledas mellan parterna, som skulle ge konfederationen det oberoende de sökte och kriget skulle vara över. Lee fick i en särskild portfölj instruktioner och färdiga förhandlingsdokument utskrivna, redo för påskrift. Efter att ha informerat sin nya Army of West Virginia om vad som var i görningen och fått deras absoluta lojalitet och beslutsamhet dikterad för sig, gav man sig iväg norrut under tystnad den 3 juni med 72 000 man. Förhoppningen var att general Hooker skulle tveka och invänta besked från Washington.

Lee hade två befälhavare nära sig, som han gav hela sitt förtroende till. Som ställföreträdare hade han chefen för I Corps, general James Longstreet, ersättare för den stupade Jackson. Chef för hans hela kavalleri, sju brigader om totalt drygt 10 000 ryttare, var general James Ewell Brown Stuart, mera känd som J.E.B. Stuart, eller enbart Jeb bland vänner. Han var en lärjunge till Jackson som vuxit och blivit en mycket skicklig kavalleriledare av egen kraft. Han var ung, endast 30 år gammal, en kvinnotjusare med stort, välansat skägg och oerhört kaxig framtoning, med en glimt i ögat. Alla gillade Jeb och Lee var till stora delar beroende av honom. Med order om att förbereda mötesplats och ställningar vid Harrisburg, sprängde Jeb iväg med tre brigader, ca 5 300 man.

Stuart

Fyra kavalleribrigader lämnades kvar med Lee, närmare 7 000 man. Två skulle vikas för försvar av arméns försörjninglinjer söderut, medan två skulle bistå Lee med skydd och spaning. I detta avseende berättar historien om att Lee tvingades in i slaget om Gettysburg utan ögon och öron, som han uttryckte det, d.v.s. utan kavalleri. Om han hade två kavalleribrigader till sitt förfogande, vart tog då de vägen? Detta har med historiska mytbildningar att göra. Det har myckat att göra med argument för eller emot J.E.B. Stuart. Den flamboyante generalen begick en serie misstag som skulle bidra till Lees dilemma vid Gettysburg.

Först: kavalleribrigaderna. Av de fyra brigaderna, var två nyligen inhämtade enkom för denna operation. De bestod av ireguljära soldater, mestadels delstatsmilis från North- och South Carolina, ledda av generalerna Wade Hampton och Beverly H Robertson, respektive. De övriga två var reguljära brigader som Lee kände sedan tidigare, under befäl av Albert G Jenkins och James B Imboden. Lee hade ett komplicerat förhållande till underrättelser, han litade inte på spioner och han ogillade med skärpa att använda ireguljärt kavalleri för den viktiga uppgiften att söka igenom omgivningarna år honom. Han ansåg dem som odisciplinerade och inkompetenta. Så, vilka av brigaderna får Lee med sig i täten av sin kolonn och vilka stannar bakom för att bevaka försörjningslinjerna?

J.E.B. Stuart, väl medveten om Lees ovilja att använda ireguljärt kavalleri, ger dem ändå till hand tät, medan de två reguljära förpassas till kön. Varför? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Stuart och kollegan Jenkins hade konkurrerat om samma kvinna. Jeb hade vunnit dragkampen, hon var nu hans hustru och Flora Cooke var hennes namn. Därför kunde de båda männen inte vistas i samma rum. Samma sak gällde för general Imboden, men den här gången av professionella skäl. De hatade varandra intensivt och skulle antagligen ha duellerat varandra om inte kriget kommit emellan. Dessa båda generaler fick se sig snuvade på äran av att vinna kriget, därför att Jeb Stuart var småaktig. Detta lämnade Lee, som inget visste om dessa personliga konflikter, med två kavalleribrigader han inte hade för avsikt att använda. Lee trodde heller inte att han behövde använda dem för spaningsuppdrag, vilket förklarar varför han aldrig konfronterade Stuart med den bisarra förbandsfördelningen.

Vallandigham

Lee hade fel. På kvällen den 29 juni lär han sig av Longstreet att nordstatarna faktiskt är dem hack i häl. De har gått över Potomacfloden och deras främsta tät var enbart två timmars ritt från Longstreets bakersta kö. Det här var allvarligt, den federala armén hotade att komma i kapp och fånga dem i exakt den situation de själva ämnade försöka med dem. Nu gällde det att snabbt finna ett nytt Harrisburg där de befann sig nu. Lees beslut att avänga hela sin armé runt var således inget misstag, utan baserad på den ursprungliga planen, fast på en annan plats. Man valde till sist Gettysburg p.g.a. geografin, med goda höjdskillnader för ett framgångsrikt defensivt slag. De hann dock inte, nordstatarna hann före och för en gång skull var de beredda att spela högt och stå kvar och slåss.

Var befann sig då Jeb Stuart? Ja, han hade försenats i sitt värv eftersom man funnit hela 125 förrådsvagnar och 600 mulåsnor tillhörande nordstatarna. Detta innebar att huvuddelen av hans styrka fick sin hastighet nerdragen till infanteriets. Samtidigt splittrades hans styrka och själv red han omkring längre norrut och gjorde bl.a. uttalande i nordstatspress. Man sökte också efter Lees konvoj, man var länge ovetande om vad som hände i Gettysburg. Lee gav Stuart förtroendet därför att han tidigare genomfört liknande operationer med stor framgång. Han brukade som regel vara borta 3-4 dagar med sitt kavalleri, men alltid levererande goda resultat – good fighting grounds. Nu skulle han vara borta i åtta dygn och inte dyka upp i Gettysburg förrän natten till sista dagen av fältslaget, den 3 juli 1863.

Sydstaterna, med general Lee i spetsen, var stressade vid halvtid i kriget. Deras resurser var i upprinnelse i försöken att pressa USA till förhandlingsbordet. Gettysburg hetsades fram. Det var en god grundidé, men som så ofta, man kan aldrig kompensera för personliga tillkortakommanden och framför allt inte vad den andra sidan ämnar göra.

* The Copperheads var en grupp anti-krigs demokrater i den amerikanska kongressen. Republikanerna gav dem epitetet som en liknelse till ormen med samma namn. Gruppen blev stolta över sitt öknamn och började bära polerade knappar av koppar i sina kavajuppslag.

http://krigochhistoria.blogspot.com/2012/06/vagen-till-gettysburg-meade-will-come.html

http://krigochhistoria.blogspot.com/2015/07/gettysburg.html

Skrev ett politiskt inlägg i min andra blogg som har direkt anknytning till denna, även om jag här har dryftat ärendet flera gånger.

http://torbjornkvist.blogspot.com/2016/09/forsvaret-igen.html

När Adolf Hitler valde att angripa Polen den 1 september 1939, så var hans motiv ingalunda att starta ett världskrig. Han blev förvånad när de allierade förklarade honom krig tre dagar senare. Han hade räknat med att kunna göra en liknande manöver som med Tjeckoslovakien året innan, att London och Paris skulle falla tillbaka till sin letargi. Dessutom, han hade ju fått hjälp av Sovjetunionen, d.v.s. han hade neutraliserat en stor spelare på det Europeiska brädet genom att dela upp det sinsemellan i intressesfärer. Det borde ha skrämt och stillat makterna i väst. Hitler var medveten om att Stalin hatade det kapitalistiska väst mer än han hatade Nazityskland. Å andra sidan, de allierade i september 1939 gjorde heller inte mycket mer än att skramla med vapen. Det var sålunda ingen fara på torpet, ännu.

Polen var således inte en del i vad Hitler ansåg måste komma, d.v.s. först ett angrepp på Västeuropa, därefter följt av ett likadant på Sovjetunionen. Han räknade med att det då tyskvänliga väst gladeligen skulle bistå Nazityskland i anfallet mot kommunismen, det fanns en klar logik i detta. Målet var Lebensraum och strategisk säkerhet utan tvåfrontskrig. Anfallet mot Västeuropa planerades till våren 1940. Hitler blev åter överraskad när de allierade planerade militära interventioner mot Skandinavien, vilket åter tvingade ut honom i förtid. Norge och Danmark blev den första delen av slaget om Västeuropa. Det hade tagit Nazityskland en månad att ockupera Polen och nu erövrade han Västeuropa på blott tre, utom Storbritannien.

Det är två faktorer som står ut i dessa svepande besvkrivningar av andra världskrigets inledning. Det första är frågan om det var rätt tillfälle. Det andra är om Hitler lurade sig själv med Polen och Västeuropa, två häpnadsväckande snabba och förkrossande segrar. Saken är nämligen den att Nazityskland vid 1930-talets slut inte alls var redo för att starta storkrig mot världen. Det var inte bara det att krigsmakten, Wehrmacht, inte var färdigt, hela den tyska krigsindustrin var fullständigt oförberedd på ett långt och förrödande världskrig. Det låter kanske märkligt utifrån hur historien har beskrivit Tysklands massiva upprustningar efter nazisternas makttillträde 1933, men betänk då att den tyska industrin hade att återhämta sig från en djup depression och vid 1939 hade man enbart byggt i sex år.

Det var värre än så. Den tyska ekonomin över lag var i mycket dåligt skick vid krigsstarten. De stora skattesänkningarna för medel- och låginkomsttagare, tillsammans med de omfattande välfärdsprogrammen, som nazisterna inrättade efter sitt makttillträde, drog musten ur den tyska ekonomin. De stora satsningarna på skrytbyggen, motorvägar och krigsmateriell satte visserligen tyskarna i arbete, men 1936 varnade ekonomiministern Hjalmar Schacht att någon reell återhämtning inte skedde i landet, finanserna gick bara runt mellan statlig konsumption och bidrag till folket. Den tyska industrins tillkortakommande inför och under andra världskriget bottnade i en ofördelaktig, ekonomisk politik mot företagande och mot industrin generellt.

Hitler valde att ta Polen 1939 i enlighet med principen för Lebensraum, att pumpa upp ekonomin, ungefär som en nyemission inom företagsekonomin. Nazisterna var socialister, de trodde på det ekonomiska nollsummespelet. När inget mer fanns att hämta hemma, så erövrade man grannen istället. Polen blev offer även från perspektivet den judiska frågan. Genom att skapa Generalguvernementeti östra Polen fick man utrymme för att deportera Tysklands 2.5 miljoner judar*. Denna region var ämnad för slavarbete och skulle fungera som en slags ekonomisk frizon för tysk industri, kompensation för den förda politiken i hemlandet.

Räknat utifrån värdet på US Dollar från 1990 kan man se förhållandet mellan krigets inledande huvudspelare enligt följande tabell:

Invånare GDP Inkomst per capita

Storbritannien $45.5 milj $284.2 miljarder $9 583

Tyskland $68.6 milj $353.4 miljarder $5 156

Frankrike $42 milj $162.8 miljarder $4 424

Siffrorna visar att även om Tysklands ekonomi var större än Storbritanniens och Frankrikes, så var britternas inkomst per kapita, d.v.s. ekonomins uthållighet, nästan dubbelt så stor som deras. Storbritannien och Frankrike kunde dessutom räkna med sina kolonier, vilket plussade på deras humanitära och ekonomiska kraft, men bortsett från de mest avancerade länderna som Kanada och Australien, så var koloniernas inkomster per kapita betydligt lägre. Vad ovanstående siffror visade framför allt utifrån ett militärekonomiskt perspektiv, var att Hitler måste vinna kriget snabbt, innan fienden kunde räkna in sina imperier och innan deras egen ekonomi skrumpnade totalt.

Ungefär samtidigt som tysklands ekonomiminister Scacht fick sparken ställde Hitler frågan till sina militärer, när var man redo för ett storkrig? Generalerna uppgav 1942 som året då man skulle kunna vara redo. Såsom nazisterna såg det var militärens uppskattning en mycket konservativ sådan. Det fanns nu yngre militärer som hävdade att krig skulle kunna föras mycket snabbare, att man måste sluta att oja sig över det stora krigets vedermödor tjugo år tidigare och se framåt. Det som skulle kallas blixtkriget blev därför helt avgörande. Hitler såg sig kunna slå kvickt och effektivt, vinna nya territorier, nya ekonomier, ny prestige och makt, snabbt.

Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike, samt britterna jagade över kanalen, på sammanlagt fyra månader. Likaså klarade man av att ta Balkan och Grekland på någon månad. Under dessa omständigheter höll den tyska ekonomin och krigsindustrin. Det fanns dock smolk i bägaren. Man lyckades inte att vare sig diplomatiskt eller militärt plocka bort Storbritannien ur ekvationen. Winston Churchill vägrade falla till föga och han lyckades entusiasmera britterna till fortsatt kamp. Churchills största gärning för västvärlden var att han förstod de ekonomiska realiteterna för Nazityskland. Han insåg att Tyskland inte skulle hålla ekonomiskt och materiellt i det långa loppet. Visa av första väldskriget hade britterna vägrat att sända miljontals soldater till kontinenten, det sparade dem mycket ekonomiska resurser. Mitt i eländet 1940 slapp man dessutom åtminstone att ekonomiskt släpa på det ockuperade Frankrike.

Churchills krav på Royal Air Force och deras Bomber Command att skyndsamt attackera tysk industri, samt det kontroversiella inrättandet av SOE, Special Operations Executive, d.v.s. organiserandet av motståndsrörelser i det ockuperade Europa för sabotage mot den egna industrin och infrastrukturen, måste ses ur det perspektivet.

Ur tyskarnas perspektiv är det också viktigt att notera den militära kapaciteten, som tangeras skrivas upp i många historiska beskrivningar. Även om Wehrmachtkunde ersätta sina förluster i manfolk och materiell fram till sommaren 1941, så lyckades de aldrig lösa sina synnerligen allvarliga strukturella problem. Armén saknade, märkligt nog, tillräckligt med fordon för sitt underhåll. Mestadelen av den tyska trängen drogs fortfarande 1941 av hästar, till skillnad från samtliga deras fiender. Man saknade dessutom tillräckligt med tungt pansar. Fram till 1941 bestod tyskt pansar av enbart ¼ medeltungt pansar, Panzer IV. Det hade ändå gått rätt bra i Frankrike, mot en fiende som på papperet var överlägsna Panzerwaffe både i antal och tyngd. Man klarade det p.g.a. bättre taktiska förutsättningar och ledarskap. Det grundläggande problemet var dock inte löst. När industrin väl började hamra fram tungt pansar, Panzer V och VI, var det för lite och för sent. Ryssarna hade kommit ikapp långt dessförinnan och de västallierade kunde mangla dem med stridsflyg.

Till detta lade också armén en irriterande faktor, särskilt uppenbar vid invasionen av Frankrike och Benelux, den att man saknade tillgång till tillräckliga reserver. Armén hade vid Fall Gelb hjälpligt klarat att fylla ut anfallet mot Holland med åldersstigna tredjeklassförband, vilket gjort svårt avkall på reserverna.

Det tyska flygvapnet tog mycket stryk under slaget om Storbritannien och flera tillkortakommanden noterades. Luftwaffe var det vapenslag som först såg resultaten av en sviktande industriell kapacitet. Det var tungt att ersätta de förlorade planen, man klarade inte av att både ersätta stridsförlusteroch bygga vidare på en större kapacitet. Detta var allvarligt eftersom man saknade strategiskt bombflyg och aldrig heller skulle få något. Den sviktande industrin ledde också till en påtagligt svag underhållsorganisation. Luftwaffeklarade aldrig av att bygga egna flygfält, utan använde erövrade fientliga resurser. Man hade dessutom svårigheter att få fram underhållsresurser till framskjutna installationer. Endast genom att slösa piloter på att flyga maskinerna kunde man lösa transporterna till ersättningsdepåerna. Under långdragna strider saknade man således förmåga att ersätta förlorade plan. Vidare saknade Luftwaffe transportresurser för stora, långsiktiga operationer. Slutligen, man hade dessutom märkliga problem med att ta ut och utbilda nya piloter i tillräcklig mängd under krigstillstånd.

Tyska flottan var Wehrmacht strykpojke och dess ledare gjorde sig heller inga illusioner. Man hade alldeles för få ubåtar när kriget började. Den tyska skeppsindustrin förmådde inte att både reparera skadade ubåtar och ersätta förlorade i tillräcklig hastighet. Vad gällde ytfartyg svek man fullständigt. Sänkta fartyg förblev förlorade. Det är ur detta perspektiv man måste se Churchills kallhamrade sänkning av franska Medelhavsflottan vid Mers-el-Kebir och Royal Navysöverraskande attack på Italiens ledande flottbas Taranto, båda 1940. Hitler fick bara inte ha tillgång till fransk örlog och italienarna stördes mycket av britternas fräckhet. Tyska Kriegsmarinehade dessutom, tack vare Göring, blivit av med sin flygarm. Det enda de hade kvar var spaningsflyg. Med facit i hand kan man enkelt slå fast att hade tyska flottan haft tillgång till stridsflyg tillsammans med fler ubåtar, så hade kriget till havs slutat annorlunda och därmed hela konflikten. Trots tappra försök, tyska Kriegsmarine var hopplöst akterseglat av fienden och levde sin tillvaro i en evigt smygande och kamoflerad tillvaro ute på världshaven.

Sommaren 1941 drog man så igång den stora krigsöppningen, den största någonsin i historien – Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Givetvis visste tyskarna, både civilisterna i statsapparaten och militären, om de ekonomiska problemen. De kunde se den stora elefanten i rummet, även om politikerna, d.v.s. nazisterna inte gjorde det. Ändå stödde generalerna Hitler i sitt beslut att ännu en gång kasta tärningen. Och varför inte, sett från deras perspektiv såg Barbarossa mycket väl ut att bli en större, men ändå likartad operation som de hittillsvarande – blixtkrig i megaformat. Man kan se sitautionen utifrån deras synfält. Tyskarna kände ryssarna väl, både från samarbete under 1920-talet och efter invasionen av Polen 1939. De visste om Stalins utrensningar, om Röda arméns omslag från tysk pansartaktik till ett mera centraliserat och infanteribundet tänk. Man hade även från första parkett följt kommunisternas förödmjukande Pyrrhusseger mot de ståndaktiga finnarna**. Under rådande omständigheter, en seger i öst till julen 1941, en stabiliserad vinterfront mot vad som fanns kvar av Röda armén att slåss mot – kan man då klandra dem?

Det var en gigantisk risk som totalt besannade sina allra värsta farhågor. I skenet av att man även var engagerad i Nordafrika och måste hålla upp garden mot ett allt mer utagerande Strobritannien, så var det vanvett. Med samtliga sina strukturella svagheter, både industriellt och militärt, drog så nazisterna ut på ett fälttåg som om inget annat skulle manifestera ett långt och helt konsumerande storkrig, exakt det man absolut inte skulle ge sig in i. När beskedet nådde Churchill att tyskarna gått till angrepp mot ryssarna, så visste han att början till slutet hade inletts. Drygt ett halvår senare kom USA med i kriget och saken var klar. Churchill bidrog också till att ge Stalin råg i ryggen. Det är inte helt säkert att den store kommunisten annars hade lyckats räkna ut det finstilta i andra världskrigets ekonomiska realiteter.

Sovjetunionen och USA var två giganter med vitt skilda ekonomiska förutsättningar. Sovjet hade en stor GDP, men en inkomst per capita understigande Tysklands. USA däremot hade ekonomiska muskler som vida överträffade samtliga övriga krigsdeltagare tillsammans. Sovjetunionen hade aldrig klarat av att flytta sin krigsindustri österut, än mindre expandera dess kapacitet utan hjälp från USA. Segern över världsfascismen stod och föll med USA.

Med över tre miljoner man stormade Wehrmacht in över Sovjetunionen den 22 juni 1941. Det var imponerande, men bakom dem hade man en reserv på embart 400 000 man. Den var förbrukad på fyra veckor. Eftersom rysk järnväg körde på en annan spårvidd än Europa i övrigt, så blev tyskarna tvungna att genomföra en monstruös underhållsvolta i Polen, med gigantiska omlastningar som följd. Vägnätet var mycket undermåligt och oftast icke existerande. Om armén hade gigantiska problem, så hade flygvapnet ett mindre helvete att hålla jämna steg med sina verkliga behov. Redan här stod det klart att Luftwaffe inte ens kunde underhålla sig själva med eget transportflyg. Låt oss därför här och nu, en gång för alla, göra klart att det var inte den ryska vintern som hindrade den tyska krigsmaskinen i december 1941, trots allt tjat om detta i decennier. Det var förlusterna i kombination med omfattande strukturproblem som kväste Wehrmacht. När man såg kyrktornen i Moskva hade tyskarna förlorat en halv miljon man, samt två tredjedelar av allt pansar, man hade akut brist på bränsle och reservdelar.

Nu hade ju även Nazityskland sina allierade, Japan, Italien, Rumänien, Ungern och så Finland. Problemet här var att tyskarna inte förhöll sig till dem som de kanske borde. Det var inte som USA, som helt enkelt tog över Storbritanniens hela krigsekonomi, tillsammans med det fria Frankrikes. Man tog Sovjetunionen under armarna, som därmed kunde producera mer krigsmateriell än någonsin tidigare i nya fabriker som Luftwaffe inte kunde nå eftersom de saknade strategiskt bombflyg. Finnarna var rätt så nöjda i vart fall, men det berodde på att man endast var en militär partner till tyskarna och deras behov var förhållandevis begränsat. Italien, Ungern och Rumänien behandlades däremot styvmoderligt av nazisterna. Man önskade mankraft och råvaror från dem, men hade inget att erbjuda tillbaka vad gällde industriell styrka. Tyskarna förmådde inte bistå sina allierade med särskilt mycket, annat än med gnäll. Det är enkelt att i efterhand klandra de italienska, ungerska och rumänska förbanden på östfronten, men hur tror man dessa värnpliktiga gossar fixade att slåss i främmande land, under helt vidriga förhållanden, utan tillstymmelse till likartad utrustning som det marscherande herrefolket nästgårds?

Japan är i detta sammanhang ett mysterium. Redan 1939, när Nazityskland, Italien och Japan skulle skriva under Stålpakten mellan sig, sprack överenskommelsen med den asiatiske partnern på grund av Sovjetunionen. Japan ville ha fokus på Sovjetunionen, medan Tyskland/Italien självklart prioriterade västeuropa. Det är klart, Molotov-Ribbentroppakten var i detta läge viktigare för Hitler, men man hade kunnat ödsla mera tid på konstruktiv diplomati mot Tokyo. Japanerna var inga idioter, de visste att Stalin förr eller senare skulle vända sig mot Berlin. Istället skrev Japan och Sovjetunionen en neutralitetspakt mellan sig 1941, så japanerna kunde koncentrera sig på Stilla havet och Sydostasien. En otrolig chans gick förlorat för Hitler att binda upp Sovjetunionens militära resurser i ett tvåfrontskrig just på grund av sin egen utrikespolitiska inkompetens.

Japan, ett land med liknande ekoniska förutsättningar som Tyskland, underlät också på samma vis att uppskatta USA: s ekonomiska kraft. Amiral Isoroku Yamamoto krävde att den amerikanska flottan måste förstöras i Stilla havet för att ge Japan tid att stärka sina positioner. Även han underskattade amerikanernas stridsförmåga direkt efter Pearl Harbor, vid Söderhavet och Midway, samt med den snabbhet de återhämtade övertaget rent materiellt. Hade Japan väntat med sin attack mot Pearl Harbor, hade Tyskland inte följt upp med en krigsförklaring mot USA, hade inte Benito Mussolini häcklat den amerikanska förmågan dessförinnan, det är svårt att sia med kontrafaktisk historik. Barabarossa misslyckades fatalt, man hade inte krossat den Röda armén, Sovjetunionen kunde flytta sin industriella potential österut. Det skulle krävas lång tid för tyskarna att helt återhämta sig efter Barbarossa, tid man absolut inte hade.

Hitler förlorade andra kriget därför att han inte hade råd att föra det. Även om han inte valt att starta det, en helt orealistisk tanke med facit i hand, så hade hans tusenåriga rike snabbt fallit samman. Nazisternas socialism hade garanterat detta slut precis som med Sovjetunionen. Ett plus ett är som alla vet alltid detsamma som två.

Fotnot: Den inledande bilden föreställer ekonoministern Hjalmar Schacht i fångenskap inför Nürnbergrättegången.

*Det tyska budgetåret 1936-37 klarade man statsbudget sånär med hjälp av konfiskerandet av judarnas samtliga tillhörigheter.

** Däremot tycks man ha ignorerat ryssarnas blixtkrigsseger mot japanerna i Mogoliet 1939.

If you can keep your head, when all about you

Are losing theirs and blaming it on you.

Kipling, If

I den brittiska militärhistorien kallas det ännu för The Great Retreat.

British Expeditionary Force anlände till Frankrike och Belgien i samband med den kejserliga tyska arméns anfall västerut den 4 augusti 1914. Inledningsvis bestod den av sex infanteridivisioner fördelade på först två, senare tre kårer. Kavalleriet var separat i en egen division, samt en självständig brigad. Chef var fältmarskalk Sir John French, med kårscheferna generallöjtnant Sir Douglas Haig (I Corps), generallöjtnant Sir James Grierson (II Corps)*, samt generalmajor William Pulteney (III Corps). Allt som allt var man ca 120 000 man. Intressant att notera är att French och hans kårchefer var rörande ense om att det skulle bli en fråga om reträtt, kanske även en evakuation av styrkorna från den europeiska kontinenten.

Tyskarna hade, å sin sida, inte lagt ner allt för mycket koncentration på brittiska armén. De var medvetna om dess litenhet, att Storbritannien underlåtit att mobilisera en värnpliktsarmé, utan deras fokus var helt på den stora franska armén. Dessutom, inledningsvis hade varken den brittiska eller den belgiska arméerna utgjort ett hinder i tyskarnas tänkande. Faktiskt, tyskarna betraktade det lilla BEF som en skymf mot deras heder. När det väl stod klart för dem, i ett mycket sent läge, att det neutrala Belgien vägrade dem transitering, blev man tvugna att ta med även dem i ekvationen. Detta innebar att tyska generalstaben måste förstärka sin högerflygel och dra ut dess sväng ända mot Engelska kanalen. Denna manöver måste dessutom ske mycket snabbt, så man hängde med den övriga armén ner i Frankrike.

Den lilla belgiska armén, huvudsakligen med hjälp av sina välbyggda fortifikationer, höll stången så pass mot den tyska anstormningen att det gav britterna nästan tillräcklig tid att gruppera sig i deras rygg, längts ut på den franska yttersta vänsterflygeln, där man aldrig trott det skulle behövas någonting alls. Att fältmarskalk French ändå lyckades berodde på att BEF skillde sig från alla de övriga arméerna på plats. Det var i sammanhanget verkligen en anmärkningsvärt liten styrka och de bestod enbart av vältränade yrkessoldater. Egentligen var de en kolonial brandkårsstyrka, skapad åren 1906 till 1912 i något som kallades The Haldane Reforms, efter tidigare försvarsministern Richard Burdon Haldane.

Efter Andra boerkriget, 1899-1902, hade brittiska armén insett att man måste förändra sin beredskap vid sändande av expeditionsstyrkor runt jordklotet. Det var en fråga om att sätta samman enheter redo att utan friktion agera i olika formationer från kårstorlek ner till bataljon. Det blev också nödvändigt att organisera reserverna, de tidigare milisliknande förbanden inom begrepp som Special Reserve, Volonteer Force och Yeomanry, till något som idag fortfarande kallas TA, Territorial Army. Man inrättade även Officer Training Corps på Public Schools och på universiteten.

Sir John French

Royal Army hade även dragit viktiga lärdomar från det ofta gerillamässiga Boerkriget. Infanteriet hade lärt sig nödvändigheten av att skjuta ordentligt, man var 1914 de i särklass bästa skyttarna på Västfronten. Formeringarna hade brytits upp, man hade tagit till sig behovet att hålla sig dolda, under växelvis beskjutning, både vid avancemang och vid försvar. Kavalleriet hade skaffat sig nya gevär och genomgick samma skjutträning som infanteriet. De accepterade även faktum, att vid 9 av 10 drabbningar skulle kavalleriet slåss avsuttet och då med samma styrka som infanteriet. Vid det 10: e tillfället skulle man ta till sina blanka vapen, sabeln och lansen. Artilleriet fick nya, tyngre kanoner och hade lärt sig understöd av infanteriet hela vägen fram, från dolda positioner.

Under 1900-talets första decennium steg den moderna, brittiska armén fram.

I början av augusti 1914 var britterna lyckligt ovetandes om att trots allt reformerande så var BEF fortfarande en kolonialarmé, ständigt upptagen med att agera polis och skydd mot allsköns uppror runt om i världen. Även om nästan 90 procent av deras officerare, från bataljonschef och uppåt, hade stridserfarenhet, till skillnad från tyskarna, så var det fel typ av krigföring. Royal Army var också, tack vare detta arvegods, även knappt övade på divisions- och kårnivå. BEF saknade tillräckligt med tungt artilleri och kulsprutor. De hade aldrig egentligen kontemplerat det moderna europeiska kriget och den massiva koncentrationen av tungt, tyskt artilleri, kulsprutor och mycket aggressivt infanteri, kom som en fullständig chock för dem.

Stommen i den brittiska armén har i 200 år varit bataljonen, drygt 800 man stark för infanteriets del. Regementena, de kungliga, med alla sina traditionella, fina benämningar, är administrativa centraler för rekrytering och utbildning hemmavid. Deras vardera tre eller fyra bataljoner sänds ut till olika förband, som regel brigader, sällan, eller aldrig tillsammans, utan splittrade. Bataljonen är den brittiske soldatens hem, den anger deras tillhörighet antingen på en badge på ärmen/baskern, en udda huvudbonad, färg på byxorna, eller rent av på kilten de bär. Bataljonen är en källa till stolthet och en beundransvärd laganda som endast professionalism kan åstadkomma, en laganda som existerade hela vägen från menig upp till bataljonschefen och vidare.

BEF: s bataljonschefer 1914, de drygt 150 stycken av dem, hade en medelålder av 46 år. De var överstelöjtnanter och en del majorer, som var mycket erfarna officerare. Hela 88 procent av dem hade sett strid och 15 procent hade tidigare lett koloniala förband av både bataljons- och regemtsstorlek, långt innan de blev bataljonschefer i den reguljära brittiska armén. Mer än hälften hade uppburit stabspositioner på chefsnivå inom bataljon och brigad. Med Haldanereformerna hade det gamla systemet av adelskap och köp av rang ersatts av strikt meritokrati. Testet för kaptener och majorer att kvalificera till bataljonschef var en mördare enligt alla utlåtanden. De var tvugna att bevisa att de förmådde leda kombinerade förband i strid, d.v.s. infanteri, artilleri och kavalleri**. Ett misslyckat test grusade inte bara möjligheten att bli bataljonschef, utan lade också krokben på fortsatt karriär. Under hösten 1914 skulle 57 procent av dem antingen stupa, tillfångatas eller så svårt såras att de inte förmådde återgå i aktiv tjänst.

Även om de yngre officerarna, kompani- och plutoncheferna, var oerfarna vid strid, så kunde de alla luta sig mot en tunn, men väggfast linje av mycket kompetenta underofficerare, brittiska arméns ryggrad. Det fanns gott om ruffiga, skrovlande och stridsvana sergeanter och fanjunkare, som med skärmmössan nerkörd i pannan och befälskäppen under armen förtalte för bleknosta bassar vad ”slakta fienden” innebar. Nej, BEF 1914 var inget under av taktiskt finlir, som många påpekat genom historien, men de besatte ett samlat ledarskap och fältmässig kompetens som gjorde deras reträtt den hösten till ett stordåd.

Till julen samma år, på endast knappt fem månader, var de alla borta, samtliga 120 000. De hade antingen stupat, sårats, tagits till fånga, eller befordrats. Aldrig har så många stridskommenderingar till officer för överlevande underofficerare delats ut i den brittiska arméns 800-åriga historia som hösten 1914.

Sir Horace Smith-Dorrien

Kick Off för BEF skedde den 23 augusti 1914 vid den belgiska staden Mons, nära den franska gränsen. Sir Horace Smith-Dorriens II Corps hade länkat upp med franska femte armén till höger om dem. De hamnade rakt i vägen för den rasande första tyska armén, under general Alexander von Kluck. Två saker stod klart från första stund: Tyskarna var överväldigande fanatiska i sitt preussiska avancemang, de kom i våg efter våg med bajonetterna i högsta hugg. Det andra var att britterna höll tätt under oehört pressade förhållanden. Deras artilleri, som inledningsvis med framgång mejat ner tyskarna med kartscher, sköts snabbt bort av tyskarna tunga haubitsbatterier. Britterna saknade, som sagt, tillräckligt med kulsprutor, så man kompenserade med infanteriets första vapen – Enfield .303 Pattern 1914.

De brittiska soldaterna hade sedan 1913 under övning tilldelats 250 skott per år, mot tyskarnas 100. Detta hade man använt till att inte enbart öka träffsäkerheten, utan även mångdubblat hastigheten med vilken man kunde skjuta. Målet för den brittiske infanteristen – och kavalleristen – var 15 magasin, á 5 skott vardera, per minut, en imponerande hastighet. Tyskarna mötte därför en mur av bly när de stormade till synes oförsvarade brittiska infanterlinjer och de stupade följdaktige i drivor. General von Kluck ödslade på med än mer trupp och till sist bröt man motståndet, med början franska femte armén. Britterna blev av med sin flank och tvingades snabbt retirera. Det korta slaget vid Mons kostade tyskarna 2 000 stupade.

Tyskarna lärde sig snart britternas totala brist på respekt för numerärt överläge. Trots styrkeförhållanden på 5/1, bjöd BEF på konstant motstånd under ett ständigt ökande tryck. Gång på gång tvingades britterna, utan vila, att snabbt gruppera om längre bak, medan andra förband försökte fördröja tyskarna. Tyskarna blev oerhört imponerade av britternas rörliga försvar, där man utövade överraskningsanfall mot marscherande tyska trupper från skogsbryn och från bakom åsryggar, med mördande infanterield i kombination med oerhört vågade bajonettanfall. Tyskarna var inte alls övade för denna typ av irreguljär krigsföring.

Namn på slagfält, som Le Cateau, Marne (det första), Aisne och till sist det första vid Ypres, passerade revy för en ständigt reducerad styrka brittiska soldater. Samtliga reserver användes och snart började BEF likna en armé av vålnader, trasiga och bleka, med en skrämmande stor andel bandagerade och haltade män i de krympande leden. Generalerna deltog direkt i striderna. Alla var utmattade efter månader utan ordentlig med sömn. Vid ett tillfälle stod general Smith-Dorrien vid vägkanten och såg sin trashankskår hasa sig förbi. Soldaterna försökte hälsa reglementsenligt på honom, rödögd av trötthet och täckt i damm som han var. Han ropade åt dem: Don’t salute me men, save your strength to the fighting. Han möttes av jubel och skratt, så de vinkade åt varandra istället. Det existerade en stark kollegial känsla i detta tidiga BEF.

Trots alla motgångar och prövningar, under hösten höll de små brittiska styrkorna tyskarna stången lika väl, eller lika dåligt, som de betydligt större franska resurserna. Vid det avslutande slaget vid Ypres, innan tyskarna tvingades omgruppera och imleda skyttegravskriget under december 1914, slogs britterna med allt de hade. Kockar i förkläden, hästkarlar, bårbärare med rödakorsbindlar, telefonister och signalister, alla kastades in i striden. De stred sida vid sida med ålderstigna överstar och generaler utrustade med gevär och handgranater. De klarade av det, fronten bröts inte och tyskarna fick till slut ge sig med enorma förluster. 1/3 av tyskarnas samtliga förluster under kriget åsamkades under de första månaderna, hösten 1914. Av det antalet stod BEF för en proportionerligt mycket stor andel.

Den brittiska armé som växte upp efter 1914 var något helt annat. Fortfarande med namnet BEF, kallades den i folkmun Kitchener’s Army, efter fältmarskalk Horatio Kitchener, dåtidens krigsminister i London, som prydde de många rekryteringsafficherna över hela landet. Från början en volontärarmé, med bl.a. de s.k. Pals Battalions, men till sist en värnpliktig massarmé på över 2 miljoner man. Den skulle aldrig egentligen uppnå det ursprungliga BEF: s standard, utan inledningsvis vackla sig fram till vad som var passande för ett stillastående skyttegravskrig.

Det är först på senare år som dessa ursprungliga 120 000 männen i BEF har fått sitt stridsvärde uppskattat i vad som alltid kallats The Great Retreat. Helt säkert bland de bästa soldater Royal Army någonsin satt på stridsfot på kontinenten och som ända till nästa världskrig gav tyskarna en överväldigande respekt för de tre bokstäverna i förkortningen B.E.F.

* General Grierson avled i en hjärtattack ombord ett tåg den 17 augusti 1914. Han ersattes i alla hast som kårschef av den överkvalificerade general Sir Horace Smith-Dorrien, tidigare chef för Home Defence Army, vilket tydligt visade hur illa åtsatt BEF var.

** Winston Churchill, när han 1916 återvände till armén efter många års frånvaro och inställde sig med majors rang, tjänstgjorde som ställföreträdande chef 2nd Battalion, Royal Grenadier Guards, medan han utförde testet för bataljonschef. Han klarade det utan problem och befordrades till överstlöjtnant och chef 6th Battalion, Royal Scots Fusiliers. Churchill ville bli brigadgeneral i strid, men hans stolhet över att istället leda en bataljon under första världskriget var högst påtaglig.

Jag har tidigare skrivit om varför Hitler förlorade andra världskriget. Att från starten var Nazityskland illa förberedd på kriget, att deras ekonomiska situation och ideologi dömde dem till undergång. Jag har beskrivit hur detta falsarium kulminerade med Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Jag har ännu tidigare berättat vid flera tillfällen om hur synen på andra världskrigets östfront förändrats sedan 1990-talet, hur man allt mer ser östfronten som en katastrofal helhet, snarare än enstaka fältslag.

Det var inte den ryska vintern, ej heller Stalingrad (Fall Blå) eller Kursk som ledde till Operation Bagration sommaren 1944 och kollapsen av Wehrmacht. Det var istället summan av relationen mellan det kommunistiska Sovjetunionens och det nazistiska Tysklands, två rabiata, folkmördande diktaturer, ekonomiska uthållighet och vilja att offra allting i ett utrotningskrig. Stalins Sovjetunionen kom ut som vinnare p.g.a. starkare allierade (USA), mer manfolk och generellt brutalare syn på sin egen beslutsamhet.

Strikt militärt slutade Operation Barbarossa i en katastrof för Wehrmacht i det att de var tvugna att fortsätta kriget. Röda armén hade i realiteten förlorat hela sin västliga militära förmåga, 5 miljoner man hade förlorats, men man hade friska trupper redo i Sibirien och en enorm personalpool att kommendera fram. Endast 7 procent av pojkar födda 1924-1926 överlevde kriget, det var det offer kommunisterna var beredda att ta. Tyska Wehrmacht å sin sida, var i en mycket dålig position på våren 1942, som nedanstående sammaställning klargör:

I juni 1942 slog den tyska arméstaben – OKH – fast att man saknade hela 740 000 man i sin stridsorganisation för östfronten. Det här var således manskap man aldrig lyckats återställa efter Operation Barbarossa och det första vinterkriget. Samma vår hade man meddelat führern att man saknade det otroliga antalet av 36 500 lastbilar, något helt avgörande för effektiva operationer. Mer synbart var avsaknaden av inte mindre än 2 100 tanks. Detta skall jämföras med att tyska armén gick in i Operation Barbarossa med totalt 3 650 tanks.

Slår man ut tyska arméns divisioners stridsförmåga på östfronten inför planeringen av Fall Blå i relation till Operation Barbarossa bliev resultatet följande enligt OKH.

Juni 1941 Mars 1942

1. Helt stridsklara 136 8

2. Stridsklara efter vila 8 3

3. Delvis stridsklara 19 47

4. Defensivt stridsklara 22 73

5. Begränsat stridsklara 24 29

Totalt antal divisioner 209 160

Mitt i allt detta, sommaren 1942, kommenderade Hitler iscensättandet av Fall Blå, anfallet mot Stalingrad, en del, eller snarare diversion, i offensiven mot Kaukasus oljefält. Det är lätt att se OKH: s tvekan med endast 8 divisioner helt stridsklara, fullt bemannade och utrustade. Hela 73, av totalt enbart 160 fältdivisioner, var enbart redo för defensiv krigföring, d.v.s. de huvudsakligen saknade fordon för avancemang. Redan året innan hade man p.g.a. underhållsbrist tvingat infanteriet marschera likt Napoleons armé. Nu fanns det helt enkelt inga transportmedel alls.

General Paulus fick de divisioner som fanns tillgängliga till sin olycksaliga sjätte armé, vilket åderlät resterande frontavsnitt på allt stridsvärde. Det är därför enkelt att förstå betydelsen av det ett och ett halvt år långa slaget om Rzjev-fickan i norr, varför ryska generalstaben, Stavka, ödslade manfolk på den operationen med åtminstone 1.3 miljoner stupade ryssar som resultat. Det går också att förstå varför tyskarna, trots allt, aldrig lyckades inta Leningrad.

Det tillskott tyska armén fick inför Fall Blå var trupper från deras egna allierade. Med början 1942 började Italien, Rumänien och Ungern att förse östfronten med sina expeditionsarméer. Italien hade haft trupper i öst sedan starten, Rumänien likaså, men det var nu, sommaren 1942, som de formerade rediga arméer utmed östfronten. Det skedde på Hitlers begäran och enligt följande:

Italienska åttonde armén. Även: Armata Italiana in Russia, ARMIR. Tre armékårer, II, XXXV och Alpini– bergsjägarkåren – med tre divisioner vardera. Divisionen Vicensa, som tillsammans med XXXV-kåren utgjort den tidigare formationen CSIR, Corpo di Spedizione Italiano in Russia, fungerade som reserv. Till denna armé knöts tre legioner – ungefär tre regementen – Camicie Nere, CCNN, fascistiska Svartskjortor, samt den s.k. Kroatiska legionen, Verstärktes Kroatisches Infanterie-Regiment 369. I den åttonde italienska armén skulle även tyska 62: a och 298: e infanteridivisionerna ingå, tillsammans 235 000 man. Chef: General Italo Gariboldi.

Rumänska tredje armén. Två armékårer, I kåren och en kavallerikår med två respektive tre divisioner. En av divisionerna i I kåren var tyska 298: e infanteridivisionen. 155 000 man. Chef: General Petre Dumitrescu.

Rumänska fjärde armén. Två armékårer, VI och VII, med sammanlagt fem infanteri- och två kavalleridivisioner, 160 000 man. Chef: General Constantin Constantinescu-Claps.

Ungerska andra armén. Tre armékårer, III, IV, VII, om tre lätta infanteridivisioner vardera. 210 000 man. Chef: Generalöverste Vitéz Gustáv Jány (Vitézär en adlig titel).

På papperet var de 760 000 man, vilket i teorin ersatte de förlorade tyska soldaterna, men i praktiken utgjorde de en svag ersättning för Wehrmacht. Dessa nationer var än mer ekonomiskt och organisatoriskt svaga än Nazityskland. Eftersom man inte ens klarade av att utrusta dessa ersättningsarméer, så blev deras svagheter uppenbara. Italien, Rumänien och Ungern hade arméer fortfarande på 1930-talsnivå. Man saknade pansar, pansarbrytande vapen, luftvärn etc. Deras soldater var illa tränade och knappast motiverade. Ungrarna tvingades t.ex. av värnpliktiga rättviseskäl lotta bort en bataljon per division för att sändas hem, som belöning. Det här var alls inga fullt straidsklara divisioner, knappt ens redo för försvarsstrid.

Att Wehrmacht ändå kunde hålla stången ytterligare mer än ett år efter Stalningrad, ett år efter Kursk, förklaras av den tyska militärens operationsskicklighet i kombination med Röda arméns motsatta förhållande. Trots ett mastodontiskt övertag tog det tid för Röda armén att koppla greppet på Wehrmacht och även efter sommaren 1944 så segrade man med oacceptabelt höga förlustsiffror. Slutdomen är är ändå klar, Nazityskland var dömd till undergång från ruta ett.

Roten till allt ont för Tyskland startade 1917, efter tre år av världskrig. Detta var det år då det även general Erich Ludendorff började misstänka att kriget egentligen inte skulle kunna vinnas ändå, inte med USA: s inblandning i konflikten. Ludendorff var tyska generalstabens kvartermästare och i realiteten landets ledare under rådande krigslagar. Wilhelm II var fortfarande kaiser, fältmarskalk Paul von Hindenburg var generalstabschef och Tyskland var formellt en parlamentarisk monarki med en riksdag, men i realiteten var allt detta av nominell betydelse. Ludendorff var den som bestämde.

Ludendorff var skaparen av det för den tyska framtiden ödesmättade uttrycket – dolkstöten i ryggen. Han åsyftade med detta kommunisternas – senare judarnas – revolutionära förehavanden hemmavid, bakom ryggen på armén. I själva verket var det Ludendorffs hand som höll den dolkens skaft. 1917 härjade hungersnöden i Tyskland efter det att ententens flottblockad av Nordsjön lyckades med Skagerackslaget året dessförinnan. Totalt 400 000 tyskar skulle duka under av svältrelaterade åkommor innan krigets slut.

Istället för att acceptera faktum, slutförde Ludendorff istället planen att efter den ryska Oktoberrevolutionen förstärka västfronten med nya trupper och genomföra den stora våroffensiven 1918, som misslyckades under trycket av allt för stora fientliga styrkor. Vid det laget hade han tvingats erkänna behovet av att försöka tala fred med USA: s president Woodrow Wilson. För att inte besudla armén med denna ovärdiga hantering släppte han fram riksdagen för första gången. Parlamentarismen fick inflytande i kriget, vilket öppnade portarna för en politisk lösning i Tyskland. Detta var Ludendorffs verk från början till slut.

Tyskarna hade missbedömt president Wilson, han var lojal med ententen. Kriget var förlorat, kravet från politikerna blev allt hårdare. Kejsaren fick avgå och fly till Nederländerna. Ludendorff själv tog på sig solglasögon och smet till Sverige och vännen godsägare Ragnar Olson på Hässleholmsgården. Han blev kvar där i drygt ett år. I tyskland fanns nu en sprillans ny republik i upplösning. Den gamla regeringen, utsedd av kejsaren, försökte så gott den kunde, men Tyskland hotades av en liknande utveckling som i Ryssland 1917. Det var tur för tyskarna att deras starka kommunister, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, inte var så hårdföra politiska djur som Lenin och Trotskij.

I november 1918, tillträdde socialdemokraterna, SPD, regeringsmakten under kanslern Friedrich Ebert. Från februari 1919 var han president i Veimarrepubliken. SPD var då, som alla socialdemokratiska partier i Europa, revolutionärt socialistisk. Både Liebknecht och Luxemburg var fortfarande formellt medlemmar i SPD, men Ebert å sin sida, han var alls ingen revolutionär. Han tillhörde de moderata socialdemokraterna och avskydde all form av uppror och anarki. Därför skedde den märkligaste av tyska transformationer direkt efter första världskriget. Där ärkekonservative monarkisten Ludendorff stötte kniven i moder Tysklands rygg, där lade också socialdemokraten Ebert grunden för nazismens viktigaste byggstenar.

Ebert var absolut förskräckt över det väpnade våldet på gatorna. Där fanns polisens snara sammanbrott, den visserligen fortsatt närvarande krigsmakten, men snart förbjuden av segrarmakterna efter kriget och med soldaterna avvikande i drivor. Några hundratals flottister gjorde uppror i Kiel och fick stöd av tiotusentals tillrusande civilister. Armén på plats kollapsade under myteri. Bayern utropade sig som en sovjetstat under Moskva. Ebert trodde att hans kansli i Berlin snart skulle stormas. Det var varken den fortsatt närvarande von Hindenburg, hopplöst letargisk, eller Ludendorffs efterträdare, general Wilhelm Groener, som skulle rädda situationen, utan en annan socialdemokrat, Gustav Noske, försvarsminister från februari 1919.

Noske och Ebert i plurret

Gustav Noske var två meter lång, arbetarson och socialist med inte ens en kvart i uniform. Han var fast besluten, liksom Ebert, i sin parlamentariska åsikt. Det skulle inte bli någon kommunistisk revolution i Tyskland, upproren måste obönhörligen slås ner och det snabbt. Den överarbetade polisen behövde väpnat understöd och den gamla värnpliktsarmén var bara bortkastad tid. Noske talade om en yrkesarmé under Versaillesfördragets krav på endast 100 000 man. Ebert såg frågande på honom och uttryckte sitt tvivel. Det lät väl bra allt det där, men det fanns ingen tid till det, upproren skedde nu, revolutionen skulle komma imorgon. Den väldige Noske log mot sin chef och knackade listigt på sin näsa.

Den 5 januari 1919 tog Noske på tu man hand med sig kanslern Ebert ut i skogen vid staden Zossen. De kom till ett militärläger knappt någon hade sett tidigare. De välkomnades av en stram liten generalmajor i full uniform, Ludwig Maercker, tidigare chef för 214: e infanteridivisonen på både öst- och västfronten. Maercker visade vad Eberts stat redan finansierade i smyg, ungefär tusen man, vältränade, välmotiverade och professionella. De var unga gossar som aldrig haft någon annan erfarenhet av vuxenlivet än kriget, det var unga officerare, avsatta av freden, seniora officerare rädda att förlora sina yrken. Noske sa: I valet mellan en dålig socialistisk officer och en god konservativ kollega, så väljer jag alltid den konservative.

General Maercker

General Maercker kallade enheten Freiwillige Landjägerkorps och därmed var också DeutscheFreikorps fött utifrån två socialdemokraters oro för nationens tillstånd. Landjägerkorps var givetvis modellerad efter de tyska stormtrupperna från kriget, de effektiva och tuffa soldater som med kraft och snabbhet intog och rensade fiendens skyttegravar. Maercker bröt upp, på stormtruppers vis, arméns vapenslag och kombinerade sina förband. Hans kompanier var utrustade med egna kulsprutor och granatkastare. Artilleriet stod redo att avdela pjäser till infanteriet. Han lät bygga upp enkla modeller av stadsmiljöer där i skogen, det viktigaste frontavsnittet för frikårens strid.

Frikåren, såsom Maercker byggde den, var inte bara en tillfällig lösning för statsapparatens behov för våldsmonopolet, det var även modellen för den kommande Reichwehr. Freiwillige Landjägerkorps skulle inom några månader bestå av 4 000 man till staten absolut lojala krigare och snart övergå till sin framtid som Reichwehr Brigade 16. När så skedde lämnade Maercker sin organisation och blev istället aktiv ledare för den fanatiska försvarsorganisationen Stahlhelmi Bayern kort före sin död 1924. Innan dess hade han sett till att hela Stahlhelm stött ut de få judar som funnit där.

Nazisterna, när väl de tog makten i Tyskland 1933, hade proportionerna helt förvirrade för sig rörande Veimarrepubliken. Det var alls ingen svagsint, parlamentarisk konstruktion, den slogs verkligen för sin överlevnad. I dess tidigaste skeende, åren 1918 och 1919, innan Reichwehr nådde sin fulla styrka och inbördeskriget verkligen stod för dörren i Tyskland, utgjorde Freikorpsdess räddning. De var många, spridda över hela nationen och även internationellt. Rester av den tidigare åttonde tyska armén som marscherat långt in på ryska territorier under krigets slutskede, blev kvar som en tillfällig lösning för segrarmakterna att kväsa det kommunistiska Sovjetunionen. De närvarande tyska styrkorna övergick så småningom i den ca 20 000 man starka Ståldivisionen, eller de Svarta riddarna, under general Rüdiger von der Goltz, som även deltagit i det finska inbördeskriget.

I Tyskland poppade det upp Freikorpsöverallt. Alla var inte lika professionella som Maerckers mannar, men de betalades som regel av staten. Det fanns lokala, kompanistora sammanslutningar, där oroligheterna inte var starka. De största hade namn som Freikorps Caspari i Bremen, under major Walter Caspari; Freikorps Lichtschlag i Ruhr, under general Oskar von Watter och Freikorps Epp i Bayern, under general Franz Ritter von Epp. Striderna var ibland mycket hårda, med artilleribeskjutningar och stormningar av befästa positioner. Många attentat utfördes och tortyr användes för upplysningar.

Rödgardister på marsch

Den 15 januari 1915 mördades kommunistledarna Liebknecht och Luxemburg av en mindre enhet i Berlin kallad Garde-Kavallarerie-Schützendivision, under en ryttmästare vid namn Waldemar Pabst. Så sent som den 7 juli, när förövarna avslöjats och på vems order de agerat, förbjöds enheten efter att Pabst mordhotat Noske. En annan notorisk enhet var Marinebrigade Ehrhardt, ca 6 000 man under korvettenkapitän Hermann Ehrhardt, en organisation särskilt inblandade i flera attentat och lönnmord.

Adolf Hitler deltog aldrig i någon frikår, han var trogen den reguljära bayerska armén fram till sin politiska premiär i slutet av 1919. Hans maktbas i vad som då var det lilla Deutsche Arbeiterpartei etablerades snabbt tillsammans med kapten Ernst Röhm, en frikårare av rang. De tog över partiet och bestämde att dess organisation skulle vara militär. Därför var den övervägande majoriteten av hans närmaste män frikårare, med eller utan tidigare militär erfarenhet från kriget – Hermann Göring, Heinrich Himmler, Martin Bormann och Rudolf Hess. Ernst Röhm modellerade sitt Sturmabteilung, SA, efter frikårerna. Mycket av symboliken i Himmlers SS, som dödsskalleemblemet, kom från samma källa.

Det kan tyckas naturligt om man utgår ifrån att Freikorps var uteslutande en politisk högerorganisation. Så var det inte, även om kårerna som regel styrdes av professionella militärer. Frikårerna rekryterade sitt folk från i första hand den tyska arbetar- och medelklassen. Det fanns aktiva socialdemokrater och liberaler i leden, alla med det gemensamma att de ville slåss för tyska staten mot kommunism och revolution. Som socialister var Ebert och Noske pionjärer i insikten att arbetaklassen också var nationalister, att paroller för nationens bevarande var lika stark, eller starkare, hos arbetarna som ideologisk socialism.

Denna korspolitiska filosofi utgjorde grunden till nationalsocialismens framgångar, det speglar t.o.m. deras namn. Hitlers män kom från alla läger, vänsterfolk som Röhm, bröderna Strasser och Josef Goebbels, högermänniskor som Göring, Hess och Himmler. Själv använde han sig flitigt av bägge sidor. Frikårsandan var stark hos nazisterna och fick dem att allt för tidigt söka ta makten i Bayern. Vid ölhallskuppen i november 1923 i München stötte de på patrull i formen av tungt beväpnad polis förstärkt med Reichwehr, deras gamla frontkamrater.

Friedrich Ebert var fortfarande president i Tyskland och ordningsmakten hade sina order, upproret skulle slås ner med samtliga till buds stående medel. De öppnade eld med gevär och kulsprutor eftersom nazisterna också var beväpnade. Folk föll som käglor, Hitler visade med dragen pistol stor kyla i stridens hetta och Göring sköts i höften och inledde ett livslångt beroende av morfin. Det viktigaste för dem var dock att föra kuppens maskot och informelle ledare i säkerhet, den åldrige och fullt uniformerade generalen Erich Ludendorff.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Orden var generalöverste Ernst Udets, Generalluftzeugmeister, generalkvartermästare, Luftwaffe och teknologie doktor. Han uttalade dem ofta under sin enastående flygkarriär, nästan som en besvärjelse. Ernst Udet var en av flyghistoriens i särklass bästa piloter, en man med ett hungrande begär för livet, men som kördes helt i botten och föråddes av nazismens framfart.

Han tog sitt liv med en revolver mot huvudet på morgonen den 17 november 1941, medan han var i ett sista telefonsamtal med sin flickvän, skådespelerskan Inge Bleyle. På panelen till sitt nattduksbord hade han skrivit tre meningar med hennes läppstift: Ingelein, varför har du lämnat mig? Eisen Ein, du är ansvarig för min död! Erhard Milch, ditt svin! Meningarna tvättades bort av Gestapo, men återfinns nerskrivet för hand i ett polisnotat tillhörande Inge Bleyles vittnesmål efter kriget.

Inge Bleyle

Ingelein var henne själv; Erhard Milch var fältmarskalk och ansvarig för Nazitysklands produktion av stridsflyg; Eisen Ein, Järnettan, det var Reichmarschall och chefen för Luftwaffe Hermann Göring.

Berättelsen om Ernst Udet, en av andra världskrigets stora namn, skiljer sig radikalt från samtliga andra i det väldiga persongalleriet. Udet hade en glad uppväxt i München, född i Frankfurt am Main 1896, med välbärgade medelklassföräldrar som skämde bort honom. Mycket tidigt i livet, omedelbart efter bröderna Wrights första flytur, blev han intresserad av flygmaskiner och flygning. Han hängde omkring i en närliggande fabrik för luftskepp, där även entusiastiska prototyper för flygplan konstruerades. 1909 var han med och grundade Münchens glidflygarklubb. Han flög en maskin i luften första gången 1913.

Udet blev hindrad från officers- och soldattjänst vid första världskrigets utbrott, trots perfekt fysik och goda betyg. Han var lite över 160 cm lång och alldeles för kort för något av vapenslagen. Det hindrade nu inte Udet, fast besluten att gå i krig som han var. Han hade en snabb motorcykel i sin ägo och Allgemeiner Deutscher Automobil-Club efterlyste frivilliga motorcyklister för tjänst hos de högre staberna som ordonanser. Det var i den funktionen han av en slump stötte på ett par piloter vid tyska armén, som uppmanade honom att söka som flygobservatör för artilleriet.

Udets krigsmaskin

Sagt och gjort, när ändå armén gjorde sig av med sina frivilliga motorcykelordonanser, så sökte han ånyo till armén, utan framgång. Istället fick han veta att det tyska flygvapnet, Luftstreitkräfte, nu sökte med ljus och lykta efter piloter. Vem som helst med civil flygutbildning blev godkänd – längdkrav saknades. Udets snälle far talade med familjens vän, Gustav Otto, flygmaskinsfabrikör. För kostnaden av 4 000 Riksmark och ett komplett badrum från Herr Udets inredningsfabrik, blev unge Ernst till sist pilot. Året var ännu bara 1915.

Han började sin militära karriär som underofficer vid Feld Flieger-Abtailung 206, ett observationsförband för artilleriet. Här vann han järnkorset av andra graden när hans pilot och han eskorterade en skadad fiendemaskin till fångenskap på den tyska sidan. Det här första året var fyllt av rafflande äventyr som tagna ur en bok om Biggles. Udet kraschade plan, blev åtalad för tjänstefel, men räddades undan finkan genom att rädda livet på en officer i luften. Styrspaken hade låst sig, men genom en massa otroliga manövrer fick han tekniken att lossna. På så vis skickade han till stridsflyget istället för fängelset.

Från 1916 till krigets slut 1918 gjorde Ernst Udet en blixtkarriär i luften över västfronten. Han var fortfarande patriot, enormt stolt över sina bragder och hans brev hem till modern berättade närmast om en skolpojkes fascination vid kampen bakom spakarna och kulsprutorna. Han plockade hem medaljen Pour le Mérite, efter 20 segrar, på nolltid. Han var en av de första piloterna som räddade sig med fallskärm. Udet kom att föra befäl över två flygförband, Jasta 4 och Jasta 34. År 1917 fick han frågan om han ville komma över till Jagdgeschwader 1, Flygande Cirkusen, från Rittmeister Manfred von Richthofen, Röde baronen, personligen.

Generalöversten

Här träffade han första gången Hermann Göring. Enligt den blivande stornazisten– i bokstavlig mening – var Udet en mera tekniskt skickligare pilot än von Richthofen, som å andra sidan var en mera hänsynslös krigare. Det sas om den lille Udet att han förmådde dippa vingarna ner i skyttegravar och tvinga soldaterna ducka för inte få deras huvuden avslagna. Själv skrattade han bara och tog en till konjak. Dessa män levde hårt och lekte hårt, som om nästa dag var den sista.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Efter Röde baronens död var Oberleutnant Ernst Udet, med 62 bekräftade segrar, det största levande flygaresset från första världskriget. När freden kom 1918 kunde hans liv inte ha blivit mer olikt någon annans av de kommande andra världskrigsspökena. Medan hans blivande vapenbröder stred på gatorna mot kommunisterna, eller marscherade med fanborgar, fortsatte Udet nästan som om ingenting hade hänt, minus kulsprutorna givetvis. Han levde i en stor, bekväm våning i det fashionabla Berlin och festade på krogarna med Tysklands hela partyelit. Han blev kanske världens mest hyllade pilot och tog kungligt betalt för fantastiska uppvisningar, framförallt hos den forne fienden. Han var oerhört beundrad i USA.

Hans signum var ett sanslöst trick som innebar att han inför en gapande publik lät motorn stanna på sitt flygplan hundra meter ovanför dem. Han singlade ner från himlen till synes utan kontroll. Speakern vrålade om panik och ond, bråd död. Det fanns de som svimmade av upphetsning. Så fick Udet någon slags kontroll och på tvären, endast några meter över gräsplanen, utan någon som helst dragkraft, rätade han helt ut sin maskin och landade perfekt i knappt 20 km/tim. Jublet visste inga gränser och ingen pilot i världen visste hur han gjorde det. Udte hade en övernaturlig förmåga när det kom till flygmaskiner.

Udet var även en skicklig, självlärd flygingenjör. Han arbetade med olika flygplanstillverkare runt om i världen för utvecklingen av ny teknik och erhöll feta arvoden och sponsringsavtal. Framför allt var han en showman. Han var en skicklig jonglör av världsklass och uppträdde under stundom även med detta. Udet var också en framstående karrikatyrtecknare och ritade inte så få politiska kommentarer i tidningar. Han slog sig ihop med en ung Leni Riefenstahl och producerade tre fantastiska naturdokumentärer i Afrika och på Grönland. Aldrig hade savannens djur eller glassiärer filmats så dramatiskt från luften som med hjälp av Udets förmåga. Han gjorde även film i Hollywood och kände väl den unge Howard Hughes.

Så vad i hela världen skulle han med politik till? Det var Hermann Göring som satte klorna i honom. Göring hade ofta utnyttjat sina kontakter med sin forne frontkamrat och de var ju trots allt goda vänner. Den nu mäktige nazisten gjorde Udet till medlem i partiet genom att ordna så att kamraten med statssubventioner kunde köpa och importera två amerikanska Curtis Hawk-maskiner, det i särklass snabbaste och bästa flygplanet, då 1933. Göring visste exakt hur hans skulle tygla sin vän. Med flygteknik, generalsgrad och doktorsgrad, plus pengar, kvinnor, sprit och droger.

Ernst Udet svalde det hela, intog ett av de största tjänsterummen på flygministeriet, näst intill Göring. Respekten för honom var enorm i Luftwaffes led, rent funktionsmässigt, på ytan, passade han in som hand i handske. Han blev som generalkvartermästare, direkt under stabschefen Albert Kesselring, ansvarig för utrustning och service, men han hade också en fot med i utveckling av teknik, baserad på hans unika erfarenhet. Den maskin som huvudsakligen bar Udets stämpel var Junkers Ju 87 Stuka. Inte enbart tillverkningsmässigt, utan även flygtekniskt. Han var instrumental i utvecklingen av störtbombartaktiken.

Problemen kom ju längre utvecklingen av Luftwaffe gick. På ytan såg allt bra ut, men Udet var allt för skicklig för att låta sig luras. Som generalkvartermästare hade han en bred översyn över flygvapnets hela organisation och han insåg snart att Göring fuskade. Den bild han gav führern Adolf Hitler var inte överensstämmande med verkligheten. Udet var en av de första, om inte den ende, som tidigt varnade för tillkortakommanden i den industriella kapaciteten, den bristfälliga marktjänsten som förväntades serva stridsflyget i krig. Hans fiende på kontoret var Erhard Milch, ansvarig för hela tillverkningen, privat var det Göring, alltid Göring.

Problemet för Göring var att Udet kände den internationella scenen bättre än någon annan i Luftwaffe. Han påpekade öppet på möten att det inte alls var som alla hans kollegor inbillade sig att Tyskland var så mycket mer överlägsna än deras tänkta fiender. Udet varnade för Storbritannien och USA, deras industriella kapaciteter och framför allt, deras tekniska kunnande. Göring bara viftade bort det. 1938 sändes Udet till Moskva för en officiell visning av det sovjetiska flygvapnet. Resan gjordes möjlig endast därför att Udet var den han var, en idol även bland ryska flygare. Rapporten han lämnade efter sin resa blev omedelbart hemligstämplad av Göring och nådde aldrig Hitler. Det Röda flygvapnet var betydligt mer tekniskt avancerat och kapacitetsmässigt än vad tyskarna föreställt sig.

Erhard Milch

När andra världskriget startade höll Göring sitt Luftwaffe oehört tight omkring sig, vilket bl.a. förklarar varför de var en så pass nazidominerad organisation. Hans vision var att de skulle bli det ledande vapenslaget i Wehrmacht. 1940, när man helt misslyckades över Storbritannien och fick se sig slagna av Royal Air Force, exakt så som Udet varnat för, blev Görings lösning att genom Milch skylla det på honom. Udet var plötsligt omgiven av en organisation som vägrade se honom i ögonen. Det var givetvis nonsens det man sa om honom, men ingen vågade tala för honom. Göring bjöd ut den deprimerade Udet allt oftare till Karinhall för jakt och spritfester.

Mot slutet av sitt liv var Ernst Udet ett supigt vrak till man. Hans vänner orkade snart inte med hans rasande fyllor, eller svarta galghumor. Han betraktade sig själv som ett skämt. Man fick ofta hindra honom i gapiga utfall mot nazismen. Görings gamla polisorganisation, Gestapo, höll efter honom dygnet runt, vilket skrämde bort många av hans vänner. Ironiskt nog, en av de få i nazitoppen som han kunde tala med var Rudolf Hess. De delade passionen för flygning tillsammans och även Hess var på väg ut p.g.a. allt mer avvikande beteende.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Udets sista dagar

Operation Barbarossa markerade startpunkten för Udets hädanfärd. Han visste att Luftwaffe aldrig kunde leverera vad Göring lovade Hitler. Deras organisation var alldeles för svag, förlorade plan skulle aldrig kunna ersättas i nödvändig takt, eller ens repareras. Allt tal om underhåll till armén via luften var humbug. Det som dock tog luften ur honom var en utvärderingsresa han nödgades utföra utefter hela den rasande östfronten på förhösten 1941. Det var inte bekräftelsen av hans förutsägelser som berörde honom i första, utan vidden av kriget. Det utrotningskrig som östfronten innebar, de miljoner och åter miljoner döda, den totala förstörelsen han kunde följa från luften, tog honom helt med överraskning.

Han var så äcklad när han kom hem att han sjukskrev sig. Han hotade med att säga upp sig, men vänner avrådde honom. Han var en farlig person för nazisterna nu, att avsäga sig generalsposten på flygministeriet skulle innebära en fara för hans liv. Hans position höll hyenorna borta, än så länge.

Hans sista dag i livet, den 16 november 1941, kastades han mellan depression och fatalistisk glädje. Tillsammans med sin flickvän Inge Bleyle och en manlig vän gick de på promenad i Berlin. Tidigare hade han skyfflat i sig en hel flaska konjak och i ett utfall av lek med sin älskade bulldogg försökte han begrava hunden i en stor lövhög. Vännerna fick fysiskt hindra honom från att skada djuret. Senare på kvällen, på besök hos andra kamrater, hälsade han deras barn, som älskade honom, med att de nu såg Onkel Ernst för sista gången. Man försökte muntra upp honom.

På väg hem på natten ville inte Inge följa honom hem, hon orkade inte med honom längre. Klockan åtta väcktes hon av att telefonen ringde. Udet var kyligt lugn, försökte be om ursäkt för sitt beteende tidigare och mitt i en mening small skottet.

Ernst Udet fick Luftwaffes största statsbegravning någonsin. Hans kista låg på en vagn dragen av sex hästar, stor hedersvakt, med Göring ensam mellan kistan och de tusentals efterföljande, med marskalkstaven i hand. På radion gick nyheten varm, hyllningarna och berättelserna av den fantastiske Udet avlöste varandra. Han lades ner på Invalidenfriedhof och en till synes sorgstrucken Göring kallade honom; min vän, Ernst.

Udet hade en dotter, född 1928, som han knappt träffat – han var inte sån helt enkelt. Efter kriget deltog hon i arbetet att rehabilitera sin fars minne eftersom det besudlats med hans medlemskap i nazistpartiet. Ernst Udet har återtagit sin position i flyghistorien som en av dess största personligheter. Det moderna Luftwaffe lägger fortfarande regelbundet fräscha blommor på hans grav.

Miraklet vid huset Brandenburg

Operation Opera

Dunkerque

Wingate

Genom förlust till seger

Programförklaring

Patton - återuppstånden

Pattonartikel i repris

Patton i Sverige

En skiss av Torbjörn Kvist

Den stora skjutfesten

Den Svarte baronen

Westmoreland och Abrams

Mannen med Michelinkartan

General Lee: s dilemma, Gettysburg och J.E.B. Stuart

Försvaret, igen

Varför förlorade Hitler andra världskriget?

B.E.F. och den stora reträtten 1914

Från Rödskägg till Fall Blå: Tyska armén på östfronten 1941 – 1942

Freikorps

Flygaren