KRIGSHISTORIA

Utmaningen här är att hålla sig kort i ett av militärhistoriens största ämnen, nämligen den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Hans professionella karriär spände över tre stora krig, eller sammanlagt 52 år. Han var Amerikas yngste general i första världskriget, femstjärnig general i andra världskriget, fältmarskalk i den filippinska armén och överbefälhavare över FN-trupperna i Koreakriget. Han var en häpnadsväckande framgångånsrik generalguvernör över Japan, mindre så som presidentkandidat inför valet 1952 och förlorade i primären till kollegan Ike Eiesenhower. MacArthur var utan tvekan en av de största härledare världen någonsin skådat. Inte den bäste, märk väl, men definitivt en av de mest namnkunniga och brackiga, en ren och skär primadonna i uniform. Jag får hålla mig till höjdpunkterna.

Född till militär den 26 januari 1880, Arsenal Barracks, Little Rock, Arkansas. Man stod antagligen och applåderade när han kom. Fadern var kapten i armén, som strax efter lille Douglas födelse förärades Medal of Honor och generallöjtnants grad för sina enastående gärningar, långt över sin befattning, under slaget vid Missionary Ridge 1863. Unge Douglas antogs 1899 till West Point, via Texas Military Institute – militärskola för gossar – med de nödvändiga politiska rekomendationerna från två presidenter, Grover Cleveland och William McKinnley, en fullständigt unik företeelse. Det var aldrig någon tvekan, Douglas MacArthur forcerade paranteserna och tog som kadettkapten examen som kursetta, givetvis, den 11 juni 1903. Som sådan följde han familjetraditionerna och började som fänrik i ingenjörstrupperna, designerad Camp Jossman, Iloilo, Filippinerna.

Med självförtroende och driv som en furie antog hans sitt öde, sin passion för det militära, samt en djupt grundad kunskap om Asien. Han hade att anlägga ett skeppsvarv åt flottan – inga problem där – och redan i november samma år, 1903, erhöll han stridsbefordran. Två hjälplöst ovetande gerillasoldater, s.k. Brigands*, tog sig för att angripa honom. MacArthur dödade dem bägge med sin Colt, blåste krutröken från pipmynningen och blev löjtnant, bara sådär. Han fick också alla tropiska sjukdomar som fanns och skickades tillbaka till Staterna i oktober 1904. Fick en statlig, civil tjänst under convalescensen, som chefsingenjör på Californian Debris Commission, och blev en viktig kugge i arbetet att förse Los Angeles med färskvatten, vid 24 års ålder.

1905 återgick han i militär tjänst och följde sin far, generalen, till Asien och Japan för studier av deras militär. Han fortsatte resa i tjänsten i Asien tills 1906, då han återgick till US Army och ingenjörerna på Washington Barracks, fast egentligen var den en rådgivande post åt president Theodore Roosevelt. Därefter innehade han flertalet poster i sin egenskap av ingenjörsofficer. Befordrades till kapten 1911 och året därefter fick han tjänst i Office of the Chief of Staff av försvarsministern Henry L. Stimson. 1914 var han i strid igen, nu i Veracruz som Woodrow Wilson ville ha ockuperat som resultat av den stökiga revolutionen i Mexiko. Detta var Banana Wars och MacArthur ingick i arméstaben som ingenjörsadjutant. Under rekonstruering av en järnväg blev han och en liten grupp soldater attackerade av rebeller. MacArthur ledde den ojämna striden med dragen pistol, sammanlagt tre kulhål hittades i hans skjorta. Tre gånger attackerades de, den sista gången under det att han och hans män retirerade på en handpumpad dressin i bästa vilda västernstil. MacArthur lät sin 45: a tala och banditerna jagades på flykten. Han rekomenderades för Medal of Honor, men det tillstyrktes inte.

MacArthur befordrades till major 1915 och placerades vid försvarsdepartementet året därpå, tilltänkt som dess första pressofficer. När USA gick med i första världskriget lyckades han få ett förslag godkänt av departementet rörande användandet av National Guard i federal tjänst. Hans förslag bestod i att splittra delstaternas trupper för att inte favorisera någon. Resultatet blev 42: a Infantry Division, den s.k. Rainbow Division. Förslaget höll inte i längden, delstaterna krävde egna förband och divisioner, men MacArthur hade åter lyckats placera sig på första parkett. Han bytte till infanteriet, blev stabschef med överstes grad för Regnbågsdivisionen, under generalmajor William A. Mann, chef för National Guard Bureau.

Han deltog med liv och lust i kriget, visade starkt ledarskap och stort mod. Blev en av de första att erhålla den nya Silver Star, det skulle bli ytterligare två, även om han inte kunde bära dem förrän 1932. Senare fick han Distinguished Service Cross efter rekomendationer av franska armén. Den 26 juni 1918 befordrades han till brigadgeneral och ställföreträdande divisionchef för 42: a. Han var 38 år gammal. Den 2 augusti tog han över 84: e brigaden, underställd franska fjärde armén, och ledde den från täten under några av de hårdaste striderna amerikanerna utstod under kriget. MacArthur erhöll hela två Croix du guerre och toppade det senare med Hederslegionen. Efter en kort vila var han åter i strid, blev gasad för andra gången vid Meuse-Argonne, men fortsatte ändå sitt ledarskap. För andra gången rekomenderades han för Medal of Honor, samt befordran till generalmajor. Inget kom ut av detta. Han avslutade kriget som chef för 42: a divisionen och erhöll en andra Distinguished Service Cross.

Hela USA visste nu vem Douglas MacArthur var, d.v.s. den mest framgångsrike officeren under kriget. Vid återvändandet 1919 antog han tjänsten som Superintendent of the US Military Academy, West Point. På så vis kunde han behålla sin grad som brigadgeneral, eftersom försvarsdepartementet önskade reformera och rycka upp den gamla institutionen. Många av hans förändringar gäller än idag, framför allt moderniserade han livet för kadetterna, gav dem en dagsersättning, en egen tidning och fria resor under särskilda omständigheter. 1922 gifte han sig med den förmögna Louise Cromwell Brooks och flyttade definitivt in i Amerikas allra finaste salonger. Rykten lät göra gällande att han snott henne från general Pershing, vilket skulle innebära huvudorsaken till att armén plötsligt förflyttade MacArthur till Filippinerna i december 1923.

Han tog befälet över 23: e infanteribrigaden i en amerikansk armé under nedrustning. Filippinerna var oroligt och han fick slå ner ett myteri hos den lokala armén. Hans position gjorde honom till en av de få närvarande amerikanska militära ledarna. Hans handlande gav honom befordran till generalmajor 1925, den yngste någonsin. Därefter bar det av hem igen. Det var här han träffade en kapten Dwight D Eisenhower första gången, som tjänstegjorde under honom. Långt senare skulle Eisenhower svara på en journalists fråga, om han kände MacArthur: – Kände honom? Jag studerade drama under honom i fem år.

1930 skulle MacArthur fylla femtio år. Även om han var snäppet äldre än de flesta kommande generaler, så hade ändå hans karriär gått spikrakt, till skillnad från 97 procent av hans officerskollegor i samma ledarskikt. Det hade skett genom hans exellenta kontaktnät inom politiken, särskilt så i det republikanska partiet, som dominerade amerikansk politik under 1920-talet. Detta att han sett till att varva häftiga stridskommenderingar med produktiva vistelser i Washingtons korridorer, säkrade också MacArthurs karriär. Hans personlighet, generös och pompös i framgång, småaktig, paranoid och närmast barnsligt avundsjuk i motgång, gjorde honom väl bemärkt. Han dolde sin innre osäkerhet väl bakom sin brutala självreklam, en krigshjälte man inte alls kunde undvika.

Det var nu han kasserade in sin viktigaste seger i Washington. Han blev Chief of Staff för den amerikanska armén med fyra stjärnor på axeln. När han vid det här laget, mycket före sin tid, egentligen nått den absoluta toppen på sin karriär började han iklä sig en japansk kimono över uniformsskjortan på sitt tjänsterum och hans senare klassiska cigarettmunstycken och pipor kom fram. Han var excentrisk, självupptagen, intrigerande, men också effektiv och kompetent.

Efter en hel del problem med nedskärningar av armén under president Hoover, ställde sig MacArthur inför Franklin D. Roosevelt. Det blev en strid emellantvå primadonnor, där FDR fortsatte att dra ner på militären. Vid ett möte 1933 brast det för MacArthur och han gick lös på presidenten med mycket hårda formuleringar, varvid FDR helt tappade sitt cool och svarade med att det inte gick för sig att tala till presidenten på det viset. MacArthur erbjöd sig att avgå, vilket FDR vägrade. Generalen hade mött sin överman, han stapplade utmattad ut ur Vita huset och kastade upp i trappan.

MacArthur gick i pension 1935. Han antog istället en ny kommendering av Filippinernas president Manuel Quezon, att med generals grad överse skapandet av en Filippinsk armé. Öriket stod inför oberoende från USA, även om det formellt inte skulle ske förrän 1949 tack vare det stundande kriget, och behövde organisera sitt försvar. Familjen MacArthur flyttade med glädje till Manila och påbörjade ett mycket bekvämt liv i solen. Det var nu han utnämndes till fältmarskalk i den filippinska armén. Han skilde sig och gifte om sig med socitéstjärnan Jean Marie Faircloth. Asien var kärvänligt till MacArthur och han älskade det tillbaka. Han blev en genuin kännare av kontinenten, även om han så skickligt gjorde rollen som den store, vite imperiebyggaren.

Med andra världskrigets start i Europa och ett allt mer muskulöst Japan bestämde den amerikanska kongressen att sommaren 1941 federalisera den filippinska krigsmakten under amerikansk ledning. Den 26 juli återinkallade president Roosevelt MacArthur i den amerikanska armén som fyrstjärning general och överbefälhavare över samtliga trupper på Filippinerna, 150 000 man, 110 tanks och 280 stridsflygplan. Det har inte skrivits mycket om det, men MacArthurs försvar av Filippinerna var en textbok för katastrof. Japanerna gick till anfall dagen efter Pearl Harbor, den på måndagen 8 december och man togs på sängen. Chefen för den japanska fjortonde armén, general Masaharu Homma, var underlägsen i styrka i allt utom flyg, där han var mer än dubbelt så stark. MacArthur fick sitt flygvapen bortskjutet på marken och de snabba japanska trupperna gjorde cirklar kring dem.

Historien gör alltid stor sak av MacArthurs farväl och löfte om återkomst innan han med bister uppsyn klev ombord på de enda fortskaffningsmedel som kunde ta honom därifrån, en skvadron torpedbåtar. Han lämnade generallöjtnant Jonathan M Wainwright och 100 000 man i en omöjlig situation. Deras öde blev den fruktansvärda dödsmarschen över Bathaan. Det var general Homma som introducerade dessa marscher som avlivade 2/3 av krigsfångarna.

Resten av kriget fram till 1944 tillbringade han huvudsakligen i Australien. Han stångades med det kommande Pentagon för att få kontrollen över Stilla havet som krigsscen. Han förlorade den i stora delar till amiral Chester M Nimitz, chefen för Stillahavsflottan i San Fransisco. Detta var utan tvekan US Navy: s affär och när han förstod att Nimitz skulle erhålla sin femte stjärna som överbefälhavare inledde han en kampanj den ameirkanska krigsmakten aldrig sett maken till. Han tjatade helt enkelt sönder Washington DC och fick den femte stjärnan slängd till sig utifrån ren utmattning precis innan invasionen av Filippinerna. När han i den världsberömda journalscenen vadar iland på öriket, lät han kamerateamet och kollegorna göra om det en sex-sju gånger, med byte av byxor mellan varje gång, för att få det perfekt, enligt honom.

MacArthur satt med i samtliga de större krigsråden och blev så småningom arméns man i Stilla havet, men flottan tog alltid tillfället i akt för att påminna honom vem som bestämde. Att MacArthur ledde det av honom så uppsjasade påskrivandet av Japans slutliga kapitulation ombord på USS Missouri, den 2 september 1945, var resultatet av att president Harry S Truman ett par veckor tidigare utsett honom till generalguvernör för kejsardömet, vilket säkrade hans arv från kriget. Från ett av de få kvarvarande prominenta byggnaderna i Tokyo, försäkringsbolaget Dai Ichi: s huvudkontor, utförde han en rätt enastående uppgift att ställa om det svårt sarjade Japan till ett efterliv. Det sägs att antagligen var MacArthur den ende pesonen där och då som kunde få kejsare Hirohito att komma ut ur sitt palats och bistå honom i arbetet. Man kan inte ta ifrån generalen hans roll i inledningen till det moderna Japan.

Han behöll positionen under förhållandevis lång tid, vilket gav honom tillgång till posten Supreme Commander for the Allied Powers, SCAP, och till sist, ledarskapet för USA: s roll i Stilla havet. Han gjorde sig helt enkelt oumbärlig, trots att han passerade samtliga gränser för pension. Många var dem som undrade om endast döden skulle kunna avsätta honom.

1950 var general extraordinär Douglas MacArthur 70 år gammal. Efter enbart ett halvt decennium av kommunistiska aggressioner världen över, gick så Nordkorea till attack mot sitt sydliga brödrafolk den 25 juni, med stöd från Kina och Sovjetunionen. Det var ett brott mot FN: s konventioner och deras illa förberedda skyddstrupper, tillsammans med sydkoreas lilla armé, var en munsbit för hundratusentals indoktrinerade revolutionskrigare från nord. Snart bildades, med amerikansk assistans, en sista försvarslinje kring hamnstaden Pusan längst i söder. Vid det laget hade MacArthur inte haft ycket med utvecklingen att göra, men nu krossades glaset av president Truman och den gamle stridshästen klev åter ut i det fria.

Tidsfaktorn i FN: s respons berodde helt och hållet på USA: s fullständiga brist på förberedelser. Endast fem år efter det stora kriget var deras krigsmakt nästan helt nedmonterad, ett testament över västvärldens verkliga intentioner för den nya världen. Den amerikanska krigsmakten hade fortfarande folk inkallade för National Service och man skrapade ihop en insatsstyrka ett par hundra tusen man, nu under MacArthurs direkta befäl. Resten av världen bidrog med lika många. MacArthurs idé för motattack var djärv, men också den enda möjliga under rådande omständigheter. Han ämnade slå Nordkorea i deras rygg, vid Inchon och marschera rakt på och befria Seoul, endast några mil bort. Företaget var ytterst komplicerat eftersom amerikanerna nästan helt saknade landstigningsfarkoster. Japan fick inte delta militärt, men de bidrog istället med en märklig flotta av flytetyg, mycket tack vare MacArthurs improvisation.

Invasionen av Inchon blev en enastående framgång, den största enskilda i hans liv, och man bröt ryggen på den kommunistiska armén, som nu flydde norrut i snabb takt. Inom en månad var Sydkorea befriat och jakten mot norr tog vid. MacArthur var säker på sin sak, men han saknade mandat från Washington DC. President Truman var inte beredd att själv bryta mot den tidigare överenskommelsen med FN. En hetsk dialog inleddes mellan MacArthur och hans överbefälhavare. Konflikten mellan dem hade varit uppenbar redan sedan tidigare. Generalen betraktade Truman som en lätting i jämförelse med FDR och presidenten hade alltid sett dessa primadonnamilitärer, general Patton inkluderat, med yttersta förrakt. Klart var dock, att MacArthurs beteende var långt utanför hans befogenheter. Han tycktes inte respektera den rådande kedjan av befäl och hans väg mot undergång var uppstakad.

Samtidigt, i en märklig, total missberäkning av kinesernas kynne och ideologi, missade MacArthur helt deras långt gångna förberedelser att bistå sina partikamrater i Korea. Kommunisternas massiva motanfall den 25 november 1950 kom därför som närmast en total överraskning och USA fick inleda sin längsta militära reträtt någonsin. Detta fiasko, hans uppstudsighet, tillsammans med det till synes galna önskemålet om inte en atombomb, utan närmare 30 stycken, bl.a. mot Sovjetunionen, ledde till att Truman gav MacArthur sparken i april 1951. Det blev istället den kompetente generalen Matthew Ridgeways uppgift att gå till framgångsrikt motanfall och stabilisering av fronten vid den 38: e breddgraden, dagens huvudsakliga gränsdragning mellan de två Korea.

Vår primadonna hade fortfarande en hel del stöd i Washington DC och en trogen propagandamaskin hos media. Han tog god tid på sig på sin resa hem till USA, likt en segrare via Filippinerna, där man fortfarande respekterade honom. Faktum kvarstod dock, han var väldigt mycket en föredetting och hans styrfart mattades betydligt under enbart ett år innan han fick för sig att ställa upp som kandidat till presidentvalet 1952. Republikanerna vände honom ryggen och han besegrades storartat under primärvalet av hans gamle kollega och tidigare undersåte, Ike Eisenhower, som sedan blev USA: s 34: e president.

General MacArthur hade givit ett känslosamt avskedstal till den amerikanska kongressen, efter 52 år i nationens tjänst. Det var också så han avslutade sitt liv, vårdande sitt arv med flera officeilla framträdanden. Både president John F kennedy och Lyndon B Johnson lyssnade till hans varningar om Bay of Pigs och Vietnam. Man lät resa en staty över honom framför entrén till West Point. När han avled den 5 april 1964, 84 år gammal, hade redan president Kennedy tillskrivit honom full statsbegravning endast dagarna innan mordet på honom. Över hundratusen människor följde den gamle generalens begravningståg genom Washington DC.

Douglas MacArthur ligger begraven i en egen rotunda i Norfolk City Hall & Courthouse, Norfolk, Virginia

* Brigands– egentligen banditer – highwaymen – som rånade allmänhet när helst de kom åt. Ofta är de eleverade till någon sorts revolutionär status, inte särkilt viktigt att utröna skillnaden.

Idag vet vi att de allierade under andra världskrigets inledning, Storbritannien och Frankrike, hade planer på att angripa Sverige genom Norge, samt att bomba t.ex. Göteborgs hamn och minlägga de marina farlederna i Skagerack och Kattegatt, d.v.s i realiteten blockera Sverige. Det är historiska fakta som i vissa läger målar de alliera i mörka färger och placerar det kommunistiska Sovjetunionen i en betydligt rosigare kulör. Man måste dock alltid komma ihåg att ingen på den tiden hade tillgång till våra facit. De allierade agerade utifrån vad de såg, d.v.s. att de neutrala nationerna Sverige och Sovjetunionen försåg Nazityskland med behövliga råvaror för kriget, järnmalm och olja.

För att förstå de allierades agerande måste man se de ekonomiska realiteterna inför andra världskriget. Det var två helt olika förutsättningar som rådde. Nazityskland, liksom Japan, tvingades planera för korta anfallskrig med därefter etablerade stabiliteter. Ingen av trippelalliansens medlemmar (senare inkl. Italien) hade råvaror och ekonomi för långvariga konflikter. Det hade däremot Storbritannien och Frankrike. Dessa stormakter planerade dessutom för att på mycket lång sikt svälta ut fienden. De hade råd med det, med sina världsomspännande imperier. Man hade ingen lust att åter gå i blodigt krig med fienden. Det är ur detta perspektiv man måste se låtsaskriget 1939-40, samt deras attityd mot de ”neutrala nationerna”.

Molotov-Ribbentroppakten veckorna innan krigsstarten den 1 september 1939 förseglade de allierades farhågor. Så även det ryska angreppet på Finland, samt ockupationerna av de baltiska staterna. Sovjetunionen var officiellt neutralt, men man såg ändå framför sig pakten som början till en djupare, militär union. Sovjetunionen kunde ge Nazityskland allt de behövde och lite till. Hela den strategiska planeringen mellan London och Paris var i allvarlig gungning. Precis som i fallet Sverige började särskilt Frankrike att upprätta planer ämnade för deras Armée du Levant i Syrien. Det handlade om bambanfall in över de sovjetiska oljefälten i Baku. Storbritannien förljde snart efter med liknande, men också mer långtgångna förberedelser från Iran, Irak och Turkiet. Detta var Western Air Plan 106, eller Operation Pike.

Farman f222

Franska flygvapnet tillförde sina flygstyrkor i Syrien hela 65 amerikanska Martin Maryland-bombare och 24 egna, tunga Farman f222 för nattoperationer. Britterna laddade upp med 48 bombare av typen Bristol Blenheim, samt ett antal enmotoriga Wellesley-bombare för nattliga uppdrag. I all hemlighet byggdes omfattande bomblager upp. Britterna inledde också omfattande flygspaningar i Secret Intelligence Services, SIS: s, regi, från RAF Habbaniya i dagen irakiska Kurdistan. Man använde amerikanska flygplan av typen Lockheed Model 14 Super Electra. Dessa var kamouflerade i himmelblått och kamerautrustade av det australiska uppfinnarsnillet, fotografen och piloten Sidney Cotton. Detta var till vid den tiden den mest avancerade luftspaningen från hög höjd som någonsin utförts. Spaningarna var framgångsrika, men vid en av flygningarna blev man utsatta av sovjetiskt luftvärn, samt försök till motdrag från jaktflyg.

Sidney Cotton

Sovjetunionen, som höll mycket god koll på Mellanöstern, var medvetna om de allierades förberedelser. De genomförde följdaktige planering för motdrag. Man stärkte luftförsvaret kring oljefälten och förde fram ytterligare stridsflyg till området. Vad man i efterhand kan säga med säkerhet är att de allierade, liksom Nazityskland – och Japan – svårligen underskattade ryssarnas militära potential och ekonomiska förmåga att utföra storkrig. Idag vet man att Operation Pike på inget sätt hade kunnat hindra den sovjetiska oljan. Man kan vidare leka med tanken ifall de allierade genomfört sina planer och Sovjetunionen inträtt i andra världskriget fullt ut på Hitlers sida, ett absolut troligt scenario. Efter Frankrikes fall 1940, då hade Storbritannien stått ensamma mot världens två ledande, rabiata diktaturer.

Lockheed Model 14 Super Electra

Tysklands anfall på Frankrike avslutade effektivt Operation Pike utan att den någonsin genomfördes. Den skulle dock leva kvar som ett nytt allierat motdrag, nu tillsammans med Sovjetunionen och mot ett tyskt närmande av samma i oljefält i Kaukasus, eftersom det Röda flygvapnet saknade strategiskt bomflyg. Om tyskarna tagit oljefälten fullt ut, hade Storbritannien tvingats förse den väldiga sovjetiska krigsmaskinen med olja från Mellanöstern, med helt omkastade strategiska förutsättningar som resultat. Allt detta är givetvis strikt kontrafaktisk historik.

Samtliga länders militärer sysslar med något som kan kallas för krigsspel. Dessa sker på högre stabsnivåer och kan vid påseende verka minst sagt fantastiska. De är egentligen tankeövningar för strategisk beredskap. De syftar till att dels försöka estimera möjliga anfallssätt för en tilltänkt fiende, vilken som helst, men också för att öva den egna beredskapen, utvärdera hur stora styrkor som kunde tänkas behövas för att slå tillbaka. De kan även handla om egna anfall på en grannation, eller deltagande i en allians med andra.

Dessa spel anses viktiga utifrån stabernas funktioner, även om de minst av allt är troliga. De förstörs heller inte, utan läggs undan på en hylla någonstans. Man vet också att i verkliga krigstider kan dessa planer komma till nytta, kanske inte i sina helheter, utan i delar, likt mallar för aktion. Krigsspelen är strikt militära och har inget med en nations säkerhetspolitiska beredskap att göra. De alternerar inte på något vis länders relationer till varandra. De militärer som deltar i diplomatiskt arbete behöver inte ens vara medvetna om spelens existens.

Pinsamt kan det dock bli om någon sådan plan blir känd i media, vilket händer ibland. Då är det viktigt att alla är medvetna om vad det handlar om. Det brukar inte vara något problem.

Genom historiens gång har dock reella militärstrategiska planer haft utseendet av krigsspel och tett sig nästan genomförbara i all sin fantastiska grandiositet. Så, t.ex. fann sig många amerikanska soldater konfunderade under Spansk-amerikanska kriget vid förra sekelskiftet, när deras spanska motståndare understöddes av tysk vapenteknik och tyska instruktörer på slagfälten. Föga anade de att deras iakttagelser utgjorde den synligaste delen av något som den tyska generalstaben i Berlin, på order av kejsar Wilhelm II, kallade Operationsplan III, i förlängningen en invasionsplan mot USA.

Bakgrunden till denna spektakulära planering går att finna i det nya Tysklands imperialistiska ambitioner efter enandet 1871. Tyskland var sent ute, men precis som de flesta andra nationers 1800-tals nationalromantiska storhetsivrande, så önskade kejsarskapet inget annat än att den nya europeiska stormakten också skulle bli en global supermakt att räkna med. Tyskland började staka ut världen, särskilt i Afrika, där man snabbt etablerade kolonier. Man tittade också på Sydamerika, där den tidigare stora aktören Spanien tappat greppet till vad som för tyskarna mest liknade bananrepubliker. Här stötte man dock på patrull i form av USA. Amerikanerna deltog indirekt i de sydamerikanska nationernas frigörelser med politisk infiltrering och med vapen.

Detta var amerikanernas Monroedoktrin, uppkallad efter president James Monroe 1823. Den åsyftade USA: s ideologiska slutsats som innebar att befria hela den amerikanska kontinenten från koloniala intressen och därmed hindra nya sådana ambitioner. USA stod därmed i vägen för Wilhelm II: s planer, åtminstone i hans ögon och han gillade det inte. I tysk press kunde man finna prov på upprördhet över amerikanerns dominans på andra sidan Atlanten, snart hela världen. Amerikanerna kom att förstå dessa hotbilder med tiden, men man förhöll sig anbivalent i frågan om åtgärder. De aktuella Vita hus-administrationerna under den aktuella tiden var republikanerna William McKinley och Theodore Roosevelt, två helt olika ledare. McKinley var konservativ och sökte inte aktivt krig. Han kritiserades följdaktige av de Monroe-stinna demokraterna och de progressiva republikanerna i kongressen. Roosevelt, däremot, gick dessa gladeligen till mötes.

Vilka var då dessa tyska planer? Vi talar nu om tiden 1897 till 1903. Det var inte frågan om en ockupation, utan mera ett försök att begränsa USA: s inflytande över regionen. Man identifierade amerikanernas små militära styrkor och ansåg att en begränsad invasion skulle skrämma dem till att tveka i frågor om Stilla havet, Karibien och Sydamerika. Planerna kom i tre versioner, med Operationsplan III som den sista och mest utarbetade. Den första planen utarbetades 1897-98 och förespråkade en attack på US Navy: s ledande Atlantbaser vid Hamton Roads, Virginia, ett steg där Washington DC skulle komma att hotas direkt. Det Spansk-amerikanska kriget 1899 stjälpte den versionen och plan nummer två kom istället att rikta in sig på New York City och Boston.

Wilhelm II

1901 genomförde den tyska underrättelsetjänsten under ledning av löjtnanten vid den kejserliga flottan, Hubert von Rebeur-Paschwitz, omfattande spionage i de nya utpekade områdena och kom tillbaka med goda nyheter. Därvidlag slutfördes Operationsplan IIIunder 1903 och föreslog en invasion med 100 000 man. Den hamnade på ingen mindre än fältmarskalk Alfred von Schlieffens bord. Han sågade den per omgående, mycket p.g.a. att flottans chef, amiral Alfred von Tirpitz, direkt avrådde honom från sådant trams. Von Tirpitz hade absolut inte konstruerat sin snabbt växande flotta för några som helst marina landstigningar på andra sidan Atlanten. Planerna skrotades 1906 och lades åt sidan. De återupptäcktes inte förrän 1970 av västtyska Bundeswehr under en större omorganisation av deras arkiv i Freiburg.

Före det kom de antagligen att skapa sig själv en märklig epilog – Zimmermanns telegram.

Telegrammets namn åsyftar Arthur Zimmermann, tysklands utrikesminister åren 1916-17. Det var inte han som skrev det personligen, men han och hans regering förseslog verkligen Mexiko att om de angrep USA under 1917 så skulle Tyskland minsann se till att de fick behålla Texas, New Mexico och Arizona. Bakgrunden till denna häpnadsväckande utveckling hade att göra med tysk utrikespolitik under första världskrigets första hälft. Till skillnad från Hitlers klaustrofobiska syn på världen, var de kejserliga högst aktiva. Tyska ambassaden i Washington DC organiserade planer för lojala tysk-amerikaner att resa till Kanada och med dynamit sätta käppar i hjulet för den kanadensiska krigsmaskinen, den viktigaste resurscentralen för Storbritannien. De förde aktivt krig i Afrika och bistod nationella uppror både i Indien och på Irland.

Det var i skuggan av denna aktivitet och inspirerat av konflikten USA-Mexiko 1916 rörande upprorsmakaren och banditen Pancho Villas verksamheter i USA. Tyskland fruktade naturligtvis ett amerikanskt deltagande i det stora kriget, något deras president Woodrow Wilson allt mer talade om. Ett mexikanskt angrepp på USA skulle, precis som i fallet Operationsplan III, leda Washington DC: s uppmärksamhet bort från kriget i Europa – trodde man. Problemet var bara att få ett telegram sänt till tyska ambassaden i Mexico City. Britterna hade kapat den tyska Atlantkabeln och Berlin var oförmögen att sända något den vägen.

Svaret var lika ondsint som det var smart. Man utnyttjade USA: s utrikesdepartement. Som neutral nation hade USA från en tid till en annan bistått Tyskland med diplomatmeddelanden över Atlanten, dock i strikta humanitära ärenden. Överenskommelsen var styrd av dåtidens gentlemannamässiga förpliktelser, inget annat. Sagt och gjort, ett krypterat telegram vidarebefordrades av amerikanska legationen i Berlin till ambassaden i Köpenhamn, som vidarebefordrade det till kollegorna i London (!), för vidare befordran Mexiko City via UD i Washington DC. En affär på en vecka. Vad däremot tyskarna inte visste var att britterna tankade den amerikanska ambassaden i London på samtliga deras signalmeddelanden. En del påstod att det skedde med amerikanernas goda vilja.

Det identifierade tyska meddelandet gick oavkortat till Room 40 i amiralitetets pampiga byggnad i London, där Winston Churchill suttit och basat. Britterna hade lyckats knäcka samtliga tyska chiffer och de var just i färd att bryta upp den superkomplexa diplomatiska koden. Endast två dagar efter det att Zimmermanns telegram gått vidare till Washinton DC, fick USA: s ambassadör i London, Walter Hines Page, ett mystiskt besök av en anställd på mexikanska ambassaden som presenterade en utskrift på dålig, men fullt läsbar engelska av telegrammet. Låt oss säga så här, det var ingen amerikan som trodde på britternas trixande för att dölja sin medverkan.

Woodrow Wilson

Amerikanernas svar på Zimmermanns telegram skiljde sig avsevärt från USA: s officiella, mycket grava attityd mot Tyskland strax innan de inträdde i kriget 1917. Man läckte saken omedelbart till pressen, som hade en skrattfest åt det hela. Amerikanerna må inte ha begripit konflikten i Europa, men de kunde sitt Mexiko sedan de bistått dem att frigöra sig själva knappt hundra år tidigare. Mexiko var precis som idag så pass korrupt och oregerligt att, med facit i hand, om de skulle ha gjort ett försök att attackera, så hade hade USA gladeligen ha ingått i ett tvåfrontskrig med ena handen knuten bakom ryggen.

Zimmermanns telegram kom dock att innebära djupt svårmod för Woodrow Wilson. Han hade hoppats på en förhandlingsfred i Europa och det osaliga telegrammet avslutade den tonen hos honom. Tyskland gick därmed inte att lita på i något sammanhang. Man bör inte överdriva telegrammets betydelse i sammanhanget, men det definitivt snabbade på USA: s medverkan i första världskriget.

http://www.corren.se/asikter/ledare/torbjorn-kvist-det-moderna-krigets-forste-general-om4696136.aspx

Det var vad Reinhardt Heydrich kallade honom, inledningsvis med stor beundran, senare, strax innan sin död, utifrån ren förrakt – en slug gammal räv. På den sluges skrivbord stod en känd figurin föreställande de tre aporna, en som inte hör, den andre som inte ser och så, nummer tre, som inte vill tala. Det stod ett fotografi där också, tillsammans med hustrun och barnen, inte föreställande Der Führer, Adolf Hitler, utan Franscisco Franco, den spanske diktatorn. På väggen hängde ett krucifix.

Berättelsen om Wilhelm Franz Canaris (1887-1945) är inte enkel, just därför att han var underrättelseman under nästan hela sitt yrkesliv och därför att han bytte sida mitt i andra världskriget. Han var en av de mest kontroversiella personerna under andra världskriget. En man som genom sin krigsorganisation ansvarade för folkmord, men vars religion fick honom att opponera sig och även rädda livet på människor. En amiral och spionchef som förrådde det land han älskade mest av allt, som aktivt deltog i attentatet mot Adolf Hitler. Canaris avrättades under de mest fruktansvärda av omständigheter i krigets sista timmar.

Namnet var italienskt, ett resultat av framgångsrika affärsmän från söder som slog sig ner i Westfalen inför Tysklands stora industriella revolution. Hans far, den stenrike industrimagnaten, bytte den katolska tron till den protestantiska. Själv trodde han länge att han var släkt med den grekiske amiralen, premiärministern och nationsbyggaren Constantin Kanaris (1795-1877), något som starkt påverkade både hans politik och yrkesval redan i unga år. Han drogs alltid till Medelhavet, till Spanien, som han älskade och familjens sommarhus som han senare ärvde, åter igen något som kom att ha stor inverkan på hans liv. Wilhelm Canaris behärskade spanskan flytande, tillsammans med fem övriga språk, bl.a. engelskan.

George Hansen

1905 tog han en storslagen examen vid kejserliga flottans officersakademi i Kiel och gick nästan omedlbart in vid underrättelseväsendet. Vid första världskrigets inledning tjänstgjorde han i den kapaciteten som officer ombord på lätta kryssaren SMS Dresden, en bedrift som utmärkte honom särskilt i kriget. Under slaget vid Falklandsöarna bidrog hans arbete till att utmanövrera den brittiska överheten och illa skadad kunde Dresden fly till det neutrala Chile. Besättningen internerades, men Canaris rymde och med hjälp av sin spanska flydde han under dramatiska förhållanden över Anderna till Argentina. Därifrån tog han lastbåt till Europa och under förklädnad tillbaka till Tyskland för att avlägga rapport.

Amiraliteten var mycket imponerad, befordrade honom och gav honom fartygskommando, det svåraste i kejserliga flottan, ombord på en U-båt. Under resten av kriget slogs Canaris med den äran i Medelhavet och när det hela var över var han en av Tysklands mest kända, dekorerade och aktade sjöofficerare. Han blev en mytomspunnen man. Oroligheterna i landet efter kriget tillbringade han naturligtvis i dubbla funktioner. Han satte upp frikårer i statens tjänst, samtidigt som han deltog i tunga militärjuridiska sammanhang. Han satt bl.a. i rättegången mot dem som mördat de kända kommunisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Canaris deltog aktivt i arbetet att under försvarsminister Gustav Noske lägga officiella dimridåer kring den politiska kampen i Tyskland.

Canaris var mycket sin egen man, trots den militära tillhörigheten. 1924 sändes han till Japan för att överse en enligt Versailesfördraget olaglig ubåtsaffär. När initiativet skrotades under en ny marinledning, fortsatte han den från Spanien med privata initiativ, tillsammans med redaren kapten Walter Lohmann och spanska och argentinska finanser. Affären slutade illa, med konkurs och Canaris sattes i drängstugan i Wilhemshaven som fästningschef. Där lärde han sig att Lohmann var en skurk. 1928 kom han ut igen, nu som chef ombord på utbildningsfartyget Schlesien. Där trollband han och inspererade en generation unga sjöbefäl, bl.a. en viss kadett Reinhard Heydrich – som han också relegerade p.g.a. sexuella utsvävningar. Öppet förevisade han sin politiska fascism och sitt stöd till den nazistiska ideologien. Han hade inget till övers för demokrati.

Gamla vänner

Nazismens övertagande av Tyskland innebar inledningsvis inget särskilt för Canaris. Det tycktes snarare att han drog sig tillbaka inför en pension som baschef i Swinemünde. Ödet ville annat. Med en raketkarriär som säkerhetschef i SS hade Reinhard Heydrich sin mästare Heinrich Himmlers och därmed Adolf Hitlers öra. På frågan vem som skulle premieras till chef för det nya Wehrmachts underrättelseorganisation Abwehr, stödde han sin gamle skolchef Wilhelm Canaris. Myterna kring den framstående sjöofficeren passade Hitler mycket bättre än preussarnas önskemål om en en officer från armén. Sagt och gjort, 1935 befordrades canaris till konteramiral och chef för Abwehr, då en mycket liten organisation. Positionen var helt avgörande i uppbyggandet av den nya krigsmakten.

Canaris spelade en mycket viktig roll i Nazitysklands inblandning i Spanska inbördeskriget. Samarbetet förhandlades direkt på spanska mellan Canaris och general Fransisco Franco. De båda männen blev goda vänner och Canaris imponerades av den trinde lille generalens omutliga integritet som ledare. Franco spelade ett tight spel med sina undersåtar, en mytomspunnen, mycket kompetent militär, med traditionell nationalism och kristenhet i förgrunden, men helt och hållet på hans egna villkor. Ett frö hade såtts i den tyske amiralens inre och hans stab i Abwehr, under ledning av hans andreman, överste Hans Oster, var alla Spanienkämpar.

Hans Oster

Det är omöjligt att bestämma exakt när amiral Canaris svängde i sina lojaliteter. Det bör ha varit en komplicerad process, men att den tog fart någon gång i samband med andra världskrigets start 1939. Han hade varit helt med på banan i samband med Anschluss 1938 och spelade en nyckelroll i övertagandet av Österrike. Han oroade sig dock för det krig han såg komma och reagerade negativt på annekteringen av tjeckiska Sudetenland samma år. Ändå fortsatte han att bidra till att finta Storbritannien och Frankrike i München. Det är samtidigt någonstans här han börjar träffa generalerna Ludwig Beck och Erwin von Witzleben, samt förste statssekreteraren på utrikesdepartementet, Ernst von Weizsäcker. Vid den här tiden var dessa gryende nazi-motståndare mest oroliga för fientligheten mot väst. För dem kom hotet från kommunisterna i öst och pakten Molotov-Ribbentrop bör ha kommit som en chock för dem.

Det är dock en sak att vara motståndare i tanken, en helt annan att agera emot de egna intressena. Här bör Canaris andreman, överste Oster ha spelat en tung roll. Han var tidigt direkt fientligt inställd till nationalsocialismen, som han såg som just socialistisk och i grunden gudlös. Tidigt hade Hitler börjat tala om nödvändigheten att alliera sig med Spanien, liksom man gjort med Italien. Det fanns ett starkt intresse i att neutralisera Gibraltar med deras hjälp. Detta kom med Kriegsmarines och amiral Erich Raeders s.k. Z-plan för snabb expansion av flottans styrka sedan 1935. Vid den här tiden låg fortfarande tyngdpunkten för Nazitysklands militära operationer på Frankrike, med en stark marin kraft omringande dem från Atlanten och Medelhavet. Gibraltar stod i centrum.

Gibraltar kan ha varit den händelse som tippade över Canaris, för redan nu, innan kriget ens startat, gav han Hitlers planer om Spanien och den viktiga udden på Europas absoluta sydspets, till just Spaniens ledare, general Franco. Franco hade stor nytta av Canaris samarbete, det gav honom möjlighet att göra cirklar kring führern de få gånger de träffades. Spanjorerna lyckades hålla en perfekt balans i förhandlingarna, avvisande utan att vara respektlösa. Samtidigt öppnades här en ny dörr för Canaris, till Storbritannien, som han beundrade. Franco upprätthöll goda kontakter med London, de hade trots allt assisterat honom inför inbördeskriget 1936. MI6: chef under kriget, Stewart Menzies, kände väl till Canaris ståndpunkt. Dessa kontakter, via Secret Intelligence Service: s bas i Madrid, grundade Canaris och Abwehrs förräderi.

Walter Schellenberg

Operation Barbarossa blev, som för många tyska motståndsmän, en vågledare. Vi ett internt möte för Abwehr och andra underrättelseofficerare i armén, sa Canaris – att judefrågan inte var något för dem, att de skulle hålla sig för god för den. Han uttryckte sin oro för den s.k. kommissarieordern inför Barbarossa, till ingen mindre än fältmarskalk Wilhelm Keitel, Wehrmacht: s underdånige stabschef, som svarade kallt att de hade sina order. Samtidigt deltog Abwehr aktivt i förrintelsen, vare sig Canaris ville det eller inte. Deras direkta närvaro på marken gick genom den tyska krigsmaktens militärpolisorganisation och dess säkerhetsavdelning. Geheime Feldpolizei var underlydande Abwehr centralt, till skillnad från Feldgendarmerie, som var självstående direkt under kår- och divisionsstaber, och ingick i kontraspionaget. Hemliga fältpolisen hade för ovana att direkt blanda sig i SS: s s.k. polisiära verksamheter bakom fiendens linjer. Kanske var det ofrånkomligt och kanske var Canaris emot det, men han var ansvarig för det som faktiskt hände allt för ofta.

Trots detta, om Canaris överlevt kriget och ställts inför rätta i Nürnberg, så hade han antagligen kommit undan med fängelsestraff. Orsaken var hans uppenbara kollaboration med de allierade under kriget. Abwehr: s s.k. spionringar i väst var löjligt enkla att rulla upp. I Storbritannien anlände spioner antingen via ubåt eller per flyg, men var så illa förberedda att de kunde gripas av den enklaste by-konstapeln. Amerikanska FBI hade inga problem med att avslöja Operation Pastorius, tyskarnas sabotagestyrka i USA. Dessa agenter antingen avrättades för spioneri, eller brukades som dubbelspioner. Det är ingen slump att Abwehr utgjorde en viktig rekryteringsbas efter kriget för MI6 och CIA i kampen mot kommunismen.

Amiral Canaris var helt avgörande för det militära motståndet mot Hitler. Han var antagligen en av de få, mycket möjligt den ende, som kände till allt samtidigt. Han deltog direkt i attentatsförsöket 1944, han översåg och godkände Claus von Stauffenberg i egenskap av högsta instans. De två bomber som användes, båda av brittisk tillverkning, tillhandahölls av Abwehr. Hitler hade avskaffat Abwehr redan i februari 1944, men ingen hade ännu gripits. Deras verksamhet leddes nu direkt från OKW. Misstankarna hade staplats på varandra länge och mycket tyder på att lönnmordet på Reinhardt Heydrich i Prag hade kopplingar till Canaris. Han lät britterna ta bort en allt farligare motståndare, vilket kostade tiotusentals tjecker livet.

Franco och Hitler

Nu slog dock SS igen butiken och Gestapo-chefen, SS-Obergruppenführer Heinrich Müller, fick Führer-befehl att låta ta över Wehrmacht: s underrättelsetjänst i sin helhet. Han gav uppdraget till SS-Brigadeführer Walter Schellenberg, 34 år gammal.Canaris greps den 23 juli 1944 och sattes i husarrest i sitt hem. Samtidigt greps hela ledningen för hans organisation, men under betydligt hårdare regim och Schellenberg ersatte dem med eget folk. SS var nu i kontroll av krigsmaktens underrättelsetjänst, något Heinrich Himmler velat hela tiden. Chockvågen bland militärerna var alldeles påtaglig och självmordsfrekvensen bland leden ökade påtagligt. Den unge Schellenberg respekterade den gamle amiralen och Canaris förhördes inledningsvis av sin formelle efterträdare, överste Georg Hansen, en underrättelse- och motståndsman från OKW som SS ännu inte hade avslöjat. Förhören gav inte mycket, utom att sopa igen många spår – men så fann Gestapo amiralens högst personliga dagbok.

Canaris gamla stab, tillsammans med förhörsledaren Hansen, greps redan i augusti och kastades inför den gapande Roland Freisler i folkdomstolen. Han lyckades hålla ut till våren 1945, mycket tack vare nazisternas rädsla för militärens reaktioner, samt hans egen list. Men när Hitler fick kännedom om Canaris dagbok och vidden av hans förräderi fick han ett raserianfall och beordrade amiralens snabba avslut på jordelivet. Den 58-årige amiralen transporterades i kedjor till en summarisk SS-rättegång där han dömdes till döden. Han fördes sedan vidare till koncentrationslägret Flossenburg, där han torterades svårt. På hans dödsdag, den 9 april 1945, väntade han tillsammans med sina gamla väner, Hans Oster, samt prästen och teologiprofessorn Dietrich Bonhoeffer. De kände knappt igen varandra, så sönderslagna var de.

De fördes nakna till en gård och de kunde höra de allierades kanoner på avstånd. Wilhelm Canaris hölls vid liv i mer än 30 minuter medan han garrotterades med pianotråd, sittande på en stol. Endast fyra dagar senare intogs Flossenburg av amerikanska trupper. Amiralens arv blev bland de viktigaste bevisen framförda av de överlevande bland hans folk under Nürnbergrättegångarna.

En garrott

Fotnot:

Koncentrationslägret Flossenburg, uppförd 1938 märkligt nära staden ifråga, blev med tiden en speciell anläggning för särskilda fångar. Omkring 95 000 människor gick igenom lägret, ca 30 000 kom aldrig ut igen. Det var politiska fångar, förrädare, utländska spioner, även särskilt rymningsbenägna krigsfångar, som slutade sina dagar där, varför en särskild kommission upprättades av amerikanerna för just detta läger. Även om Flossenburg aldrig var titulerad som ett förrintelseläger, så blev det så ändå. Man hade även ett litet krematorium för detta ändamål. Lägret utgjorde även skola för kvinnliga lägervakter, s.k. Aufseherinnen. Den vanliga avrättningsmetoden var hängning. Den särskilt råa avlivningen av amiral Wilhelm Canaris utfördes antagligen av en lägerfånge, en s.k. capo. Man hade gott om sinnesjuka individer i lägret som gärna ställde upp med det egna livet som insats.

Antagligen var han den främste divisionschefen i tyska armén under andra världskriget, men allting börjar med hans far, eller kanske snarare hans farfar, George Balck. Han var överstelöjtnant i brittiska Royal Army och stationerad i Berlin som militärattaché i mitten av 1800-talet. Han träffade Charlotte, dotter till general Conrad Lütgen, preussare ut i fingerspetsarna, även med svensk-finskt påbrå så långt tillbaka som det elfte århundradet. Det kan också finnas ytterligare preussisk bakgrund utmed fädernesledet, kanske ett grevskap över Balcksee.

Deras son, William – inte Wilhelm – blev officer i den kejserliga armén, gifte sig med danskan Mathilde Jensen och 1893, i deras hem utanför Danzig, fick de en son, Hermann, vår berättelses huvudperson. Vad som är utmärkande med far och son Balck är de slående likheterna i deras karriärer. De gick tillsammans in i första världskriget och Villiam blev inte general förrän på slagfälten. Hermann var löjtnant och plutonchef i den bergsjägarbataljon han senare skulle leda i strid. De var båda exceptionellt tappra och framgångsrika, båda erhöll också Pour le Mérite, vilket var högst ovanligt i Viliams fall, som general.

Fadern

Det var aldrig ett uns tvekan vare sig för Hermann Balck, eller det nya Reichwehr, att han skulle fortsätta som militär. Han gick tillbaka som kapten och kompanichef. Fadern gick bort 1924 och begravdes under militär pompa och ståt. Alla var där och alla utgick ifrån att Balck skulle fortsätta till staben, vägen till högre befattningar. Balck tackade nej. Det var inte så att han missunnade stabsarbete, han utförde många arbeten för dem, som sakkunnig, men han såg sig först och främst som en infanteriofficer i fält. Dessutom, enligt honom, var det ett privilegium att leda den nya, professionella och överkvalificerade armén.

Han blev major och bataljonschef igen vid skiftet till 1930-talet, men hans karriär såg ut att gå i stå. Kanske kunde han sluta som överste och regementschef, i bästa fall. Balck klagade inte, han var först och främst soldat och gjorde sitt jobb. Som den skicklige officer han var kom han med nazisternas maktövertagande och skapandet av Wehrmacht att knytas till den veritabla experimentverkstad som armén blivit från 1936 och framåt. Balck upptäcktes av den nye generalen Heinz Guderian, som i honom såg en av de få gamla infanteribataljonscheferna som begrep mekaniserad krigföring.

En nöjd Guderian

1938 gjorde Guderian Hermann Balck till överstelöjtnant i hans nya pansartrupper och chef för första bataljonen i hans första pansardivisions första mekaniserade infanteriregemente. Balck tog på sig den svarta båtmössan och den nya, fräna kamouflagejackan. De var pansargrenadjärer, den nya eliten och han trivdes som aldrig förut. Föga anade han att han skulle sluta sin karriär sex år senare som generallöjtnant och General der Panzertruppen.

Under det polska fälttåget tjänstgjorde han dock vid Oberkommando das Heeres, OKH, som sakkunnig i samband med organiserandet av alla de nya pansarförbanden i armén. Efter Polen fick han till sist sitt regemente, det pansrade av de två infanteriregementena* i 1: a pansardivisionen, under generallöjtnant Friedrich Kirchner. Det var i denna funktion han i maj 1940 makade sig genom Ardennerna och stormade in över norra Frankrike i ledningen för Guderians pansar. Med detta stod Balck i blixtkrigets absoluta epicentrum. Det tyska pansaret var fortfarande mycket lätt och det var huvudsakligen pansarinfanteriet som garanterade deras skydd och förmåga. Balck och hans mannar utförde snabba, ursinniga striduppgifter långt bortom deras funktioner. De sov sällan, men det de gjorde var det närmaste en krigsfest någon kunde komma.

Balck var en inspiration för Guderian, en bekräftelse att han hade haft rätt hela tiden. Balck gjorde att det såg enkelt ut, det var alltid ett leende i det utmattade, orakade ansiktet. Balck ledde från täten, den ultimate regementschefen, soldaternas samlande fader och de avgudade honom. Riddarkorset delades ut enligtFührerbefehl och i fallet Balck gjorde man en ansträngning, en egen ceremoni vid von Rundstedts armégruppsstab. Hitler skall ha haft en tår i ögat.

Han befordrades till överste och fördes över till nästa stridsscenario, till Balkan och den grekiska försvarslinjen Metaxas, som han gjorde kaffeved av som chef för 3: e pansarregementet ur generallöjtnant Rudolf Veiels 2: a pansardivision. Balck körde igenom Grekland utan att stanna och på vägen omringade han greker och britter om vartannat. Under fälttåget fick han även en egen stridsgrupp, officiellt kallad en brigad, sammansatt av pansar och pansarinfanteri – alltid den evige pansargrenadjären. Det var som om överste Balck var den tyska militärens framgångar personifierad. Det kompletterades med eklöv i guld till hans Riddarkors.

Balck in action

Inför Operation Barbarossa befordrades han till generalmajor och han tog befälet för en av arméns senaste pansardivisioner, den 11: e. I ledningen för denna division agerade han i Armégrupp Syd, i södra Ryssland och Ukraina, både i framgång och i motgång. I samband med katastrofen vid Stalingrad och ryssarnas Operation Uranus, utgjorde 11: e pansardivisionen spjutspets i hindrandet av Röda arméns framfart och Wehrmachts hämnd på marskalk Sjukov under våren 1943. Balck beskrevs av general Manstein som en orubblig klippa, en källa till inspiration och ledarskap i det värsta av lidande och kaos. Han flögs till Varglyan i Ostpreussen och en mycket rörd Hitler ersatte hans gamla Riddarkors med ett utrustat med eklöv och svärd i diamanter, den högsta utmärkelsen i Wehrmacht, som en av endast 27 man totalt under kriget.

Befordrad till generallöjtnant och General der Panzertruppen, axlade Balck sin kommande utmaning, Panzer-Grenadier-Division Grossdeutschland. Pansargrenadjärdivisioner är vanligtvis förknippade med Waffen-SS, men även den reguljära armén hade ett tiotal av dem, där Grossdeutschland utgjorde den absoluta eliten. En pansargrenadjärdivision vänder uppochner på styrkeförhållandena i en pansardivision. I den tyska pansardivisionen backade det ensamma pansarregementet av två pansarinfanteriregementen, vardera utrustade med eget pansar. I pansargrenadjärdivisionen var vart och ett av de tre pansarinfanteriregementena utrustade med en tung pansarbataljon, tillsammans ett regemente pansar, på papperet.

Grossdeutschland

Man skall ha klart för sig att pansargrenadjärdivisionerna var ett resultat av bristande resurser i Wehrmacht. Man hade inte råd längre att komplettera sina pansardivisioner och pansargrenadjärerna fick allt snabbare takt nöja sig med infanterikanonvagnar snarare än tanks. Även så, en pansargrenadjärdivision var fortfarande en mycket svår fiende för ryssar som för västallierade. De var ytterst kompetenta elitformationer, ledde av tyska arméns bästa generaler. General Balck ledde Grossdeutschland med framgång under sommaren 1943, då han i augusti följde den nyuppsatta XVI Panzer Korps till Italien och Sicilien, som dess chef. Här försökte han stoppa general Patton, utan framgång och han skadades svårt i en flygolycka i oktober.

Redan i december var han i sadeln igen, långt ifrån återställd, nu som chef för XLVIII Panzer Korps på östfronten. I den funktionen var han instrumental i försöken att hålla samman fronten i Ukraina mot förnyade, allt starkare sovjetiska motangrepp. Han deltog i det hopplösa försöket att rädda den kringrända XIII armékåren i Brody. I augusti tog han kommandot för den fjärde pansararmén, nu i Polen. I september förflyttades han i all hast till Frankrike och den mycket illa åtgångna Armegrupp G, som flytt norrut från franska medelhavskusten med generalöverste Johannes Blaskowitz. Balcks uppgift blev att försöka omorganisera tyskarnas söndertrasade sydfront i väst. Det var inte lätt, han mötte åter Patton, som gjorde slarvsylta av hans sista pansar.

Mellenthin tillsammans med pansargreven Strachwitz

En mycket utmattad och fysiskt bruten general Balck ersattes i december 1944 och placerades i arméns reserv. Hans gamle vän och välgörare, Guderian, erbjöd honom dock den nya sjätte armén i Ungern. Kommandot innefattade även hela två ungerska arméer. I realiteten var han tysk armékommendant i Ungern, något han inte ville ha. Mycket tyder på att Guderian gav honom befälet därför att han ville ha en man han kunde lita på, en som visste när det var dags att sluta slåss och istället rädda liv. Den 8 maj 1945 kapitulerade generallöjtnant Hermann Balck till amerikanska XX Corps, under Patton, i Österrike. Den korpulente, cigarrpuffande generallöjtnanten Walton Walker såg förundrat på det blänkande riddarkorset runt halsen på sitt senaste kap.

Efter att ha suttit i krigsfångeläger i USA, där han vägrade bistå i några som helst historiska arbeten kring hans gärningar under kriget, återvände han till Tyskland. Balck hade aldrig varit gift och hade inga barn. Under en period livnärde han sig som en lagerarbetare. 1948 arresterades han av tysk polis för ett påstått mord på en överstelöjtnant ur artilleriet, Johan Schottke, i november 1944. Balck skulle ha kommenderat avrättning utan anledning. Han nekade till anklagelsen, men dömdes till tre års fängelse och släpptes efter halva tiden.

Balck hade fört noggrann dagbok mellan åren 1914 och 1945. Dessa gavs ut i omarbetat form under viss uppståndelse 1979. Boken, Order in Chaos, tjänade honom förnyad berömmelse och en hel del pengar. Samtidigt slog han sig samman med vännen och tidigare generalen Friedrich von Mellenthin i en mycket uppskattad föreläsningstur i Europa och USA. Innan sin död 1982 fick den gamle krigaren ändå ett gott pensionärsliv som en berest och uppskattad man.

Hans gravplats utanför Stuttgart, Baden-Württemberg, vårdas av Bundeswehr.

* Fortfarande var den ena av de två pansarinfanteriregementena i varje pansardivision endast utrustade med lastbilar, ett resultat av brist på resurser helt enkelt. Det primära infanteriregementet – Balck – transporterades med halvbandvagnar och hade eget pansar, om än lätt sådant.

Om man aldrig hört talats om slaget vid Chosin-reservoaren så är det inte så konstigt. Inte ens i USA är slaget allt för känt utanför de någorlunda insatta historienördarna. I Sverige är det knappast känt alls. Det saknas helt en svensk artikel i Wikipedia och den för hela Koreakriget nämner inte ens namnet Chosin. I kinesisk och nordkoreansk historiegrafi går händelsen knappt att bryta loss ur det allmänna, nationalistiska segerruset. Det finns annars två geografiska benämningar för alltid förknippade med Koreakriget. Det första är Inchon, den fantastiskt djärva och framgångsrika landsättningen av den amerikanska 10: e armékåren bakom ryggen på nordkoreanerna. Det andra, och av rakt motsatt anledning, är givetvis Chosin.

I realiteten utgör slaget vid Chosin-reservoaren, 27 november – 13 december 1950, själva sinnebilden av Koreakriget. Chosin blev det fyrbåk varpå hela västvärlden fäste sin motivation och vilja att utkämpa det kalla kriget mot världskommunismen. Chosin satte ribban. Vad än Vietnamveteranerna drog fram ur skräck-kabinettet, så var det ändå intet mot Chosin. Detta var den amerikanska krigsmaktens enskilt hårdaste fältslag någonsin på främmande mark. För den amerikanska Marinkåren är Chosin fastetsad i deras stolta annaler till denna dag. Chosin var i sanningen deras Dunkirque.

Det främsta skälet till att slaget tappats bort i historien är den politiska korrekta oviljan för Koreakriget. Det går inte att slå mynt på den koloniala aspekten då kommunismens fiende i Korea var Förenta nationerna. Sverige deltog i Koreakriget, Sverige slogs mot kommunismen mitt i det förra århundradet. Tänka sig, Sverige sände ett fältlasarett och hundratalet militär sjukvårdspersonal med komplett underhåll till FN: s trupper 1950.

Chosin-reservoaren heter så därför att det är en av flera konstgjorda sjöar i Nordkorea. Det var japanerna som på 1930-talet lät dämma upp flera vattendrag för att framför allt skapa bättre jordbruksförhållanden i det annars svårodlade nord. Skillnaden till det flacka och mycket bördiga Sydkorea är stor. Chosin är den japanska versionen av namnet för denna plats, från början ett kinesiskt ord; Chösin. Reservoaren är ett strategiskt hinder i den nordöstra delen av Nordkorea och upptar en betydande del av landet väster om bergskedjan Taebaek, som bokstavligen utgör Nordkoreas ryggrad och klyver landet i sydnordlig riktning.

Den legendariske, sjuttioårige och femstjärnige generalen Douglas MacArthur hade vid sommarens slut 1950 blivit Koreas räddare efter sitt snilledrag vid Inchon den 15 september. Under den resterande hösten hade han pressat de hårt ansträngda nordkoreanska trupperna, under Kim Il-sung, bakåt och norrut mot Yalufloden och den kinesiska gränsen. Han var oerhört säker på sig själv och agerade emot en mycket orolig president Harry Truman och mot kritik från Pentagon. Han hade med sitt agerande gjort en reverserad version av kommunisternas krigsstart den 25 juni och gått över den 38: e breddgraden. Det fanns en stark oro för vad de två stora kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen, båda stödjande Nordkorea, skulle göra. General MacArthurs lät sin arrogans gå ut över världen i både politiska och direkt rasistiska uttalanden. En direkt motvilja hade byggts upp mellan honom och president Truman när vintern tog vid i november 1950.

MacArthur avancerade mot den kinesiska gränsen med sin huvudsakliga styrka kluven av bergskedjan Taebaek. Han hade amerikanska åttonde armén i väster, under generallöjtnant Walton Walker*, samt sydkoreanska I Corps och amerikanska X Corps i öster. Chosin-reservoaren utgjorde därmed en viktig stödjepunkt på den östra flanken.

Kinesiska folkarmén

Man visste att Kina radade upp avsevärda styrkor utmed den nordkoreanska gränsen, men MacArthurs antaganden byggde delvis på riktiga antaganden. Kinas röda armé var inte i stånd att möta FN: s [USA: s] trupper i direkt, konventionell strid, för det var man allt för svag materiellt. Däremot missbedömde han helt och hållet det kinesiska kynnet i allmänhet och deras ledare Mao Zedong i synnerhet. Det var endast två år sedan det kinesiska inbördeskriget hade avslutats, det fanns gott om stridsvana officerare och soldater i reserven. Mao blev oerhört förolämpad av MacArthurs arrogans, hans avfärdande av kinesernas vilja och förmåga att gå till motanfall. Han beslutade att göra tvärtemot alla antagandena, han lät Röda armén gå till motangrepp.

Mao agerade mot sin militärs initiala rådgivning. Även med krigslist skulle ett sådant anfall bli fruktansvärt kostsamt. Mao fick som han ville och redan den 19 oktober började kinesiska styrkor ur general Song Shiluns nionde armégrupp att i hemlighet marschera in i Nordkorea. Planen var typisk för Mao. Under ett inledande skeende skulle man marschera en större truppstyrka – 150 000 man – utmed ryggen av bergskedjan Taebaek, utom synhåll för FN: s styrkor som kom upp på båda sidor. När sedan anfallorder gavs, skulle kineserna slå till dels rakt framifrån från gränsen, men också bakifrån från bergen. Kanske skulle man kunna ringa in avsevärda styrkor. Om man kunde åsamka FN svåra förluster skulle de svaga demokratierna i väst tvinga fram en förödmjukande vapenvila.

General Almond

För general Shiluns trupper var operationen inte enkel. Eftersom att skedde i hemlighet, till fots, med möjligen cyklar som enda fortskaffningsmedel, blev underhållet minimalt. Man skulle tvingas leva i bergen i upp till en månad, mitt i vintern. Temperaturen i bergen föll som regel till minus 30 grader. I jakten på färdigutbildade förband hämtade man bl.a. en division infanteri direkt från södra Kina, vid gränsen mot Vietnam. Utan möjlighet till reekipering för vinterförhållanden, sändes dessa soldater upp i Taebaek. Nästan samtliga 10 000 man skulle duka under i kylan innan de ens sattes i strid. Det var typisk kommunistisk vårdslöshet med människoliv. Shilun lyckades dock hålla allting hemligt. Hans trupper marscherade nattetid och låg gömda under dagarna. FN: s flygspaning upptäckte dem inte.

Däremot kunde vaksamma ögon på marken se tecken på att något inte var som det skulle uppe i bergen. Djur kom flyende ner från bergen, undan kinesiska armén, som ju åt sig genom bergen. Det dök även upp halvt ihjälfrusna och svältande kinesiska soldater som berättade att höjderna var fulla av trupper, redo att anfalla. Problemet var bara att general MacArthur inte var beredd att lyssna på det örat. Det måste vara ett missförstånd, kanske var det enskilda spaningsenheter? Man kan inte gömma så stora truppansamlingar där uppe – nonsens.

Kinesiska soldater

Chosin-reservoaren var också en av de mest betydande anfalls-punkterna för kineserna. Platsen skulle bli en flaskhals för retirerande fiendeförband, antog man, och därför viktig att utnyttja som en dödszon. FN: s stridsledning var av liknande åsikt, fast då från en defensiv position. Chef för den amerikanska X Army Corps var generallöjtnant Edward Almond. Han hade varit en god chef för 92nd Infantry Division i Italien under andra världskriget, men som kårchef hade han mycket kvar att önska. Han var favoriserad av MacArthur, som gärna befordrade officerare som kröp för honom. General Almond hade dock lyckats placerat det bästa han hade vid Chosin.

Sedan juni 1950 hade generalmajor Oliver Prince Smith varit chef för 1st Marine Division. Han var en lång och tystlåten man som aldrig egentligen fört befäl över större förband i strid. Även om han under en tid fört befälet över divisionens 5: e regemente, så hade all hans tid under andra världskriget handlat om stabspositioner, med ställfäreträdande stabschef för tionde armén under slaget om Okinawa som främsta erfarenhet. Däremot var han en Marine från topp till tå. Med stabsplats i den lilla staden Hagaru-ri, rakt söder om reservoaren, där huvudvägarna på vardera sidan av vattnet sammanstrålade inför resan söderut, hade han grupperat sin division utmed Chosins västra sida. Längst bort från honom hade han placerat sitt absoluta stormregemente, 1st Marine Infantry Regiment, under överste Lewis Chesty Puller**.

Knutna till de amerikanska marinenheterna fanns tre kompanier, inkl. pansar, ur brittiska 41 Independent Commando Royal Marines. Under general Smiths ledarskap fanns även skilda amerikanska arméenheter som höll reservoarens östra sida. De tillhörde 3rd Infantry Division, samt nästan allt artilleri tillhörande 7th Infantry. Det befälet hade dock Smith inte hunnit inspektera, annat än att han låtit upprätta radiokommunikation med dem.

Det finns ett amerikanskt, mycket rasistiskt uttryck som hängt med sedan Chosin-reservoaren – and the gooks came over the hill. Det skedde natten till den 27 november och de kom ner från bergen i tiotusentals. Kineserna gav fullständigt attan i att de inte kunde navigera ordentligt i mörkret. De stormade på med allt de hade, med vapen och bajonetter, blåsande i trumpeter. Kraften i den starka anstormningen mitt i natten gav dem omedelbart övertag. Marinkåren sköt med allt man hade, natten lystes upp av lysgranater och spårljus. Samtliga soldater var indelta i närstrider med bajonetter, spadar och knivar. Överste Puller lämnade ett meddelande över radion till general Smith – Regiment overrun, we fight individually at least to daylight. See you.

Kinesiskt anfall

Eftersom kineserna sprungit rakt igenom regementet, hade samtliga enheter dragits samman i igelkottförsvar och sköt i 360 graders riktning. Kulspruteskyttar berättar om hur de tvingades svänga runt sina vapen i alla riktningar och skjuta över kamraternas hjälmar. Samma natt tvingades general Smith försätta sin egen divisionsstab i högsta stridsberedskap och med eget Garand-gevär ledde han åtminstone ett försvar mot kinesiskt anfall mot deras position. Det var bara början. När dagsljuset anlände befann sig alla förband intakta, minus svåra förluster, och de var omgivna av högar med kinesiska lik. Alla berättelser om att amerikanerna staplade kinesiska lik på hög istället för sandsäckar är sanna. Tack vare kylan fanns där ingen liklukt. Det var nu viktigt att omgruppera för tätare försvar. Vad värre var, man hade misst kontakten med arméförbanden i öster. Artillerield hade hörts under natten, så de måste ha varit indelta i strid, antog man.

Med meddelanden om allmän reträtt för samtliga FN-enheter kom samtidigt insikten att kineserna trängt runt nästan hela reservoaren. På nyheten att man nästan var omringade svarade överste Puller – Surrounded? Good, then we know where they are, easier to kill them that way. Och så blev marinkårens inställning för resten av striden. När en stridkorrespondent till sist lyckades få ett kort radiosamtal med general Smith, svarade han – Retreating? We are not retreating, we are advancing out of this hell hole.

Slaget om Chosin-reservoaren var ovanlig på så vis att dagen innebar relativ frid, medan natten var en mardröm. Om vädret var bra kunde marinflyget utifrån havs bistå med bombningar av de kinesiska ställningarna uppe på höjderna. Piloterna gjorde sitt yttersta, med nära på omöjliga lågflygningar i extremt låga hastigheter för att släppa deras napalmbomber på de truppsammandragningar de kunde finna.

Till sist fann man de försvunna arméförbanden. De hade utstått lika hårda anfall som marinkåren, men man hade i alla fall lyckats hålla reträttvägen öppen och allt artilleri hade förstörts. Nu blev allt en fråga om att dra sig tillbaka på den enda vägen från Hagaru-ri söderut. Taktiskt var det en mycket svår manöver. Vägen var på sina platser övertagna av kinesiska förband, samtidigt måste man vakta ryggen.

Chesty Puller

Man satte av den 29 november med alla tillgängliga fordon och till fots i minus 25-30 graders kyla. Man lastade alla sårade, samt alla döda marinsoldater (en tradition). Rear guard utgjordes givetvis av överste Pullers 1st Marine Regiment. Nattetid gjorde man halt och slog tillbaka många massiva infanterianfall från bergen. Till sist kunde man inte ta med sig de döda längre. Antalet sårade ökade alarm-artat, de flesta hade fallit offer för exponering från kyla. General Smith gav order, trots ilska från soldaterna, att begrava alla döda i en massgrav. Under ledning av en regementspräst sprängdes en stor grop med dynamit och korum hölls över dem, ledd av prästen med en automatkarbin över bröstet.

General Smith visade sig vara en förstklassig divisionschef. Han skall aldrig ha förlorat sitt stoiska lugn under hela striden, utan löst samtliga problem med klar och logisk kreativitet. Han hade som mest först befälet över 100 000 man. Merparten av dem hade slunkit undan, på hans order, i ett tidigt skeende, så under hela slaget förde han befälet över drygt 30 000 man i samlad styrka. Hur många som skulle komma ut levande berodde hur disciplinerade och samordnade de var. Det var enkelt i ett läge som detta, när utmattning och rädsla satte in, att begå taktiska misstag och släppa in fienden i de egna leden. Dagtid släppte flyget ner ammunition, proviant och även bränsle. Nattetid slogs alla, amerikaner, britter och sydkoreaner, oavsett rang, sida vid sida mot fortsatt intensiva kinesiska anfall.

Mitt på dagen den 11 december 1950, efter 11 mils marscherande under helt vidriga omständigheter, anlände man så till hamnstaden Hungnam, där man ställt samman en av de största räddningsarmadorna i amerikansk historik, med närmare 200 fartyg, de flesta civila. Härifrån evakuerade man samtliga retirerande FN-förband på den östra flanken. General Smith hade förlorat 17 000 man, varav drygt 1 000 hade stupat i strid. 7 300 hade fallit offer för kylan och hela 4 800 hade rapporterats som saknade. Samtidigt uppskattas idag de kinesiska förlusterna till uppåt 60 000 man just vid detta avsnitt av den totala striden. General Smiths hårda engagemang av fienden hade dragit till sig den största delen kinesiska förband och därmed räddat många andra FN-soldater undan döden.

Detta markerade slutet för general MacArthurs långa karriär. General Matthew B Ridgeway, tidigare chef för 82nd Airborne Division och XVIII Airborne Corps under andra världskriget, tog befälet den 23 december över vad som nu blev åttonde amerikanska armén i sin helhet. Ridgeway var en av amerikanska arméns främsta stridshundar och han vände vapnen mot kineserna, drev dem tillbaka och stabiliserade fronten med en myckenhet av djävlar anamma och taktisk skicklighet. Man kan säga att Ridgeway satte den nuvarande gränsen utmed 38: e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea.

General Smith

Överste Chesty Puller befordrades givetvis till brigadgeneral och ledde återuppbyggnaden av 1st Marine Division som dess ställföreträdande chef. Dock, i slutet av februari 1951 kommenderades general Smith att ta över IX Army Corps när dess chef, generalmajor Bryant Moore, plötsligt avled i en hjärtattack. Under mars månad var Puller aktiv chef för 1: a divisionen, lagom till nya bataljer. General Almond fick ta en massiv dos kritik från Pentagon, men Ridgeway behöll honom ändå som kårchef, mycket p.g.a. hans enda positiva egenskap, den som stoisk ordertagare, som gjorde exakt vad hans chef sa, i alla väder, alltid. General Smith säkrade sin fortsatta karriär och gick i pension 1955 som fyrstjärnig general och som en av kårens mest hyllade hjälte-generaler.

* General Walker var känd från andra världskriget i egenskap av chef för XX Army Corps, en av Pattons kårer.

** Överste Puller skall dagarna innan katastrofen ha gått omkring och vädrat med näsan i den kyliga vinterluften. Han hade varnat om kommande strid.

Dunkerque 1940 blev den taktiska förnedringen som istället omvandlades till en strategisk seger för Storbritannien. Det var tack vare tyska arméns oväntade halt framför Dunkerques portar som räddade situationen och gjorde det möjligt för britterna att rädda nära på 350 000 man, varav 100 000 fransmän, i en heroisk räddningsmanöver över kanalen. Varför denna, en av de största tyska blundrarna under kriget skedde, det har stötts och blötts av historikerna sedan kriget. Med tiden har en klarare bild trätt fram och den visar på hur även i framgång svåra misstag kan ske när den mänskliga faktorn griper in.

Ordern gavs klockan 12:45 den 24 maj 1940, av general Gerd von Rundstedt, chef för Armégrupp A, på ett direkt Führer-befehl från Hitler personligen. Vi kan därmed radera ut tveksamheterna kring vem som gav ordern. Både von Rundstedt och Hitler gav den. Orderns direkta orsak var Hitlers besök vid von Rundstedts stabsplats, som då fortfarande låg i Tyskland. Han fann då att OKH, Oberkommando des Heeres, strippat von Rundstedt på hans fjärde pansararmé, eftersom arméstaben, under fältmarskalk Walther von Brauchitsch, kände att den gamle generalen agerade för långsamt. Detta var riktigt och orsaken till von Rundstedts tvekan var hans oförstående inför den snabba mekaniserade striden som spelades ut i norra Frankrike.

von Rundstedt

Von Rundstedt hade fått kalla fötter och han ville stanna och invänta infanteriet och artilleriet, hela dess hästdragna underhåll. Fjärde armén, under generalöverste Günther von Kluge, hade därför av OKH, helt inom deras befogenhet, flyttats till fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp B.

Problemet för arméstaben var att Hitler aldrig hade informerats om detta och han gick i taket. När sedan von Brauchitsch käftade emot honom i telefonen, blev führern galen och godtog på stående fot von Rundstedts råd att stoppa allting för att reda ut saken.

Guderians fältstab i Frankrike

Gick utvecklingen för snabbt? Svaret är nej. Med facit i hand hade de tyska pansarförbanden kunnat slå Dunkirk och ändrat mycket av historien. Den i sammanhanget oväsentlige fältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för OKW, Oberkommando das Wehrmacht, fick gå in och medla mellan generalerna, vilket ingen uppskattade. Reaktionen hos fältförbanden på kår- och divisionsnivå var mycket stark och negativ. Vad menades med detta, stoppa armén när den håller på att krossa fienden vid havet? Generallöjtnant Heinz Guderian fick dra sina tätförband tillbaka flera kilometer efter att han inledningsvis helt enkelt vägrat lyda ordern.

Det var således inte heller Hermann Göring som låg bakom ordern, som ofta påståtts. Visserligen skulle han komma att försöka kapitalisera på arméns situation, men han hade inget med ordern att göra. Även hans Luftwaffes fältförband klagade kraftigt, eftersom de var en intim del av arméns blixtkrig. Det var och förblev von Rundstedt som bestämde tidsplanen för arméns halt vid kusten och det skulle få förödande konsekvenser för tyskarna.

von Brauchitsch

Bakgrunden till denna situation kan finnas lite längre bak i historien, till planeringen för invasionen av Frankrike och Benelux. Det som från början var Fall Gelb No. 1, den högst traditionella anfallsplanen som OKH tog fram för anfallet mot Frankrike, genom Belgien. Den ifrågasattes starkt, på goda grunder, av Hitler. Några underliggande generaler, som Heinz Guderian och framför allt Erich von Manstein, slog upp en alternativ plan, Fall Gelb No. 2, som blev den som godtogs. Detta var den djärva mekaniserade manövern genom Ardennerna för att skära av tre franska arméer och hela BEF från den övriga franska armén i söder.

Därmed hade OKH blivit slagna på fingrarna och traditionalisterna inom armén, inkl. von Rundstedt, var inte glada. Vad som uppkom var en rivalitet inom den tyska armén rörande Fall Gul. Detta ledde tidigt till en konflikt rörande vad som skulle hända när man nådde kanalkusten. Detta hade inverkan på kommande operationer, som Fall Rot, det fortsatta anfallet söderut och ockupationen av Frankrike, även de tänkta framtida striderna mot, eller den eventuella invasionen av Storbritannien. Under hela Fall Gul, fram till den ödesdigra halt-ordern, d.v.s. perioden mellan den 10 och 24 maj, rök ideligen tyska generaler ihop i pinsamma, rytande sammandrabbningar, men nu hade till sist von Rundstedt kommit ut som segrare.

Halt-ordern skulle skapa ett vakuum i striden om Dunkirk. Britterna gavs en möjlighet att iscensätta sin räddningsaktion, Operation Dynamo, något tyskarna inte väntat sig, åtminstone inte i den skalan. Luftwaffe, som tog över striden, inledningsvis, misslyckades med att slå sönder britternas aktiviteter, mycket p.g.a. RAF: s heroiska motstånd, en annan myt som därmed kan läggas åt sidan. Ordern gällde de ledande tyska pansarenheterna. Snart skulle det tyska infanteriet hinna ikapp utvecklingen, varpå de kastades in i striderna om Dunkirk, men då var det för sent.

Ordern skulle dessutom markera början till slutet för von Brauchitsch som chef för OKH. Han avgick strax innan Operation Barbarossaåret därpå och ersättas av sin ställföreträdare, general Franz Halder. Händelsen skulle inte påverka von Rundstedts ställning i armén. Hans renome var ohotad som en stabiliserande faktor. Det skulle dock markera den första sprickan i relationen mellan Hitler och hans armé. Med Halder som stabschef skulle motsättningen öka, han tillhörde skeptikerna inom armén.

När jag skrev titeln på denna text insåg jag att deras efternamn består av lika många bokstäver, sex stycken, Mattis och Patton. Det här skall handla om general James N Mattis, USMC, och general George S Patton Jr, US Army. Det skall bli en jämförelse, därför att så har man gjort det i både sociala media och i övriga media. Man har kallat Mattis för en modern Patton. Det ligger mycket bakom den föreställningen, men man bör också känna till motsatserna dem emellan.

Låt oss börja med det som sammanför dem. Bortsett från bokstäver, så påminner de om varandra i utseende. De är långa, stadiga, med ovala huvuden och förhållandevis sluttande, så kallade veka hakor, åtminstone i äldre år. De talar på samma sätt, det är direkt, det är hårt, iskallt – true grit. Det finns definitivt något irländskt över dem båda. Bortsett från detta, finns där två mycket väsentliga likheter.

1. Mattis och Patton är och var båda mycket lärda generaler. Man har gjort en stor sak av att general Mattis bar med sig Marcus Aurelius texter i jobbet. Mattis hade i sanningen flera böcker med sig i tjänsten, säkert så även i jobbet som försvarsminister. General Patton hade med största sannolikhet inte enbart läst den gamle kejsarens skrifter, han skulle också ha hävdat att han mött honom i verkligheten. Patton var en av USA: s mest utbildade generaler någonsin och han var minst lika lärd som Mattis. Det här är två män med en påtaglig passion för sina yrken. De behärskade sina professioner utifrån samtliga aspekter, alla dimensioner, vilket är grunden till deras framgångar.

2. Mattis och Patton är och var båda stridsgeneraler. De har blivit fyrstjärniga med en dominans av karriären förlagd i fält. Därmed inte sagt att de inte behärskade stabsarbete. Patton var en virtuos med sina staber, han var långt före sina samtida kollegor, på båda sidor av fronten. Mattis har aldrig lagt undan det faktum att han gått från grupp- och plutonchef ända till ledarskapet av Mellanöstern i CENTCOM, en av de helt ledande strategiska stabsfunktionerna i den amerikanska stridsmaskinen. Han behöll sitt fokus hela vägen. Han har fortfarande sin killer instinct. De har båda sökt striden, de har båda behärskat den och det gav dem fyra stjärnor på axeln, vilket är en sann bedrift i sig.

Där tar likheterna slut. Bortsett från att världen utvecklats mycket sedan andra världskriget, så även en amerikansk generals arbete, så finns där viktiga skillnader att peka ut mellan Mattis och Patton. På många sätt har de båda generalerna gjort helt motsatta karriärer. När Patton startade som ung löjtnant i början av 1900-talet, var US Army litet och spridd tunt över den väldiga nationens yta. Arméns traditioner och förväntningar vid den tiden var att utkämpa små, gerillakrigsliknande bataljer på hemmaplan, kanske mot indianer. Det stora vapenslaget var flottan och deras lilla infanteri, Marinkåren. Pattons första stridserfarenhet av vikt skedde 1916 i Mexiko, i jakten på banditgäng i öknen, utrustade med bilar. Han var mycket framgångsrik.

När Mattis beträdde US Marine Corps 1969 skedde det i en väldig krigsmakt byggt för världskrig mot Sovjetunionen, helt indelt i ett trångt gerillakrig i Vietnam. På ett sätt finns där en likhet mellan deras båda tidiga erfarenheter. Att Mattis valde Marinkåren innebar att han beträdde det vapenslag i US Military Forces som var bäst lämpad för deras uppdrag i Vietnam. USMC har en tradition sedan 1700-talet att slåss i småkrig världen över. De är ämnad att slåss lika bra i en tropp om 18 riflemen, som i en division om 18 000 man. I Marinkåren räknas varje man, varför deras stridsvärde, trots deras storlek, är så god.

Mattis deltog aldrig i Vietnamkriget, inte ens i den senaste delen. Han satt på skolbänken då. Hans stridserfarenhet kom sent, i hans högre positioner, men kom ihåg: Mattis gjorde sig alltid känd som en officer som ledde från fronten, vilket förväntas i USMC. En av hans biografer, en f.d. överste i Marinkåren, har berättat att han en gång fann brigadgeneral Mattis i ett fox hole i Afghanistan, där han bistod en sergeant med att förbinda en sårad korpral. General Mattis kan ses som en general Patton, en av de största stridskukarna USA någonsin producerat, och göra det i modern tid just därför att han kommer från US Marine Corps.

USMC är per definition general George S Patton Jr. Se på deras generaler, de ser ut som äldre versioner av sina unga jag. Här finns det anledning att påminna om att den amerikanska krigsmakten skiljer sig från de flesta motsvarigheter i världen, i synnerhet med tanke på deras storlek, i det att de har nästan helt kontinuerlig stridserfarenhet sedan andra världskriget. Amerikanska generaler och amiraler har alla, antingen personligen som soldater/officerare direkt erfarit, eller lett trupp i strid, någon gång under deras karriärer. Detta är en viktig och avgörande skillnad från dem som aldrig gjort det. Pentagon kan falla tillbaka på en enastående erfarenhet bland sina mest seniora officerare. General Mattis är en produkt av detta.

Det finns väsentliga personliga skillnader mellan Mattis och Patton. Old Blood and Guts kom från en stenrik familj i Kalifornien. Han hade inga problem med att antas till både VMI, Virginia Military Institute och West Point. Patton var ovanlig på det viset, de flesta officerare kom från medelklassen, som bäst. Mad DogMattis, å sin sida, härstammar från mediokra förhållanden i Pullman, Washington. Pengar var det snålt med, så Mattis värvade sig som menig i Marinkåren för att på så vis få stipendium till högre utbildning genom ROTC, Reserv Officer Training Corps.

Mattis har ett bredare ledarskapsämne än vad Patton hade, baserat på intresse och vilja. Patton avfärdade politik som smutsigt och skulle aldrig ha blivit försvarsminister i någon regering överhuvudtaget. Antagligen stod de båda på samma plattform, den republikanska, men Patton avfärdade samtliga propåer från GOP under sin sista vistelse i USA, sommaren 1945. Det fanns inget office han sökte, det var armén eller inget alls. Mattis, däremot, har ett genuint intresse för politik, antagligen baserat på hans bakgrund. Att bli försvarsminister var för honom ett naturligt val. Patton hade antagligen fnyst åt detta och kallat honom förrädare mot yrkeskåren.

Hade de uppskattat varandra? Absolut, de hade blivit goda vänner, om än i konkurrens med varandras kunskaper. Patton hade aldrig mycket erfarenhet av Marinkåren, deras vägar korsade sällan, eller aldrig, varandra. Helt klart hade kårens officerare uppskattat den gamle generalen bättre än många av hans armékollegor, ungefär på samma sätt som hans brittiska kollegor hade lättare för honom än hans amerikanska landsmän.

Mattis och Patton, två av deras sort i militärhistorien.

Coffeyville, Kansas, den 5 oktober 1892, var ett sömnigt litet samhälle, som morskat upp sig betydligt efter en långdragen, men till sist framgångsrik politisk strid med delstaten rörande deras legalitet som stad. Den hade allvarligt stukat medborgarnas självkänsla, men också sporrat dem till nya åtaganden. De hade börjat stenlägga gatorna och man var i färd med att dra en spårvagnslinje genom stadens centrum inför det nya sekelskiftet. Detta var en framgångsrik tid efter vad vi idag historiskt kallar den vilda västern (1865–1885), ett begrepp de på den tiden inte hade en aning om.

Dagen lovade kylslaget solsken och strax efter det att handeln startade på förmiddagen red fem män in i staden, klädda i vidbrättade hattar och långa rockar. De var uppdelade i två grupper om två och tre för att inte väcka uppmärksamhet. Tre av dem bar dessutom peruker och lösskägg för att inte bli igenkända, eftersom Coffeyville var deras hemstad. De var alls inte välkomna i staden, de representerade tvärtom de värsta rötägg den lilla staden någonsin producerat. De var elakartade män som de senaste två åren förpestat delstaten Oklahoma med återkommande rånförsök, de flesta resulterande i sparsamma byten, men desto fler mord.

De var de ökända bröderna Dalton, Bob och Emmett i par, samt Grat i ledning för kumpanerna Dick Broadwell och Bob Power. Deras mål var stadens två banker, First National och C. M. Condon, belägna mittemot varandra på High Street. Skurkarnas första missräkning var att de inte varit hemma på länge och blev överraskade av den omfattande ombyggnaden i staden. Eftersom man lade om gatorna, hade de traditionella räckena för hästarna utefter de upphöjda gångverandorna tagits bort. De kunde inte ställa hästarna framför bankerna, som planerat, utan man tvingades parkera dem i en närliggande gränd. Det skulle visa sig vara ett ödesmättat beslut.

En kort samling innan verket tog vid. Männen bar sina revolvrar i livremmarna, väl dolda under rockarna. Hölster hade nästan helt försvunnit i en amerikansk mellanvästern, som allt mer antog moderna former. De fem männen var redo för det största rånet i historien, två banker på en gång. De delade upp sig ånyo i den ursprungliga formeringen innan de beträdde huvudgatan. Bob och Emmett Dalton till First National och Grat Dalton, tillsammans med Groadwell och Power, till Condon Bank.

Det var dags för action.

De kända bröderna Dalton var fem till antalet, av totalt femton barn, och hade poppat ut i snabb takt mellan åren 1859 och 1871 i ordningen Frank, Gratton, William, Bob och Emmett. Deras far var bartendern Lewis Dalton från Jackson County, Missouri. Den strävsamma modern var Adeline Younger, även hon från Jackson County. Hon var syster till Henry Washington Younger och därmed faster till bröderna Cole och Jim Younger, de legendariska kriminella som ridit med Jesse James i det fruktade James-Younger Gang på 1870-talet. Familjen Dalton formades egentligen i Indian Territory, idag Oklahoma, men av olika anledningar slagit sig ner i Coffeyville mitten av 1880-talet. Bröderna hade gått i både skolan och kyrkan här. De kände de flesta människorna i deras generation i staden.

Condon Bank

Av de fem bröderna var det enbart William Marion, Bob, som från början tycktes ha bländats av moderns mustiga familjeband. Han försvann tidigt ut i kriminalitet och red vid tiden för vår berättelse med det stora bandet Wild Bunch. Han skulle dödas av en posse från Texas i hans hem i Pooleville, Oklahoma två år senare, 1894. Frank, den äldste av de fem, gick i motsats riktning och blev en av USA: s mest tuffa och respekterade Deputy US Marshalls. Han mördades i en eldstrid av en Will Towerly i Oklahoma 1887. Han var endast 28 år gammal och vilade under Coffeyvilles största gravsten, endast någon minut per fot från de båda bankerna på High Street.

De återstående tre bröderna, Grat, Bob och Emmett, försökte också att bli lagmän. Det fanns gott om jobb, framför allt där ute i det ännu oexploaterade USA, men organisationen var tunn, betalning låg, om ens existerande. Mötet med kriminella, deras egen familjebakgrund och brodern Bill, inspirerade de tre bröderna att 1890 bli outlaws. Det utmärkande med Dalton Gang var att de var flitiga i sina bank- och tågrån, men sällan riktigt framgångsrika mätt i pengar. De var inte väl organiserade, kanske inte allt för listiga heller, men de gav allt för ofta vakter och Pinkertons möjlighet att skjuta tillbaka. Därför blev deras härjande kända i historien som osedvanlig blodig, men många dödsfall på båda sidor.

De hade mycket tur och de var skickliga på att fly och gömma sig. I nästan två år hade de gäckat lagen i Oklahoma. Nu hade fått för sig, antagligen utifrån deras stärkta självförtroende, att de kunde rida hem till Kansas, där de ännu inte hade spridit sitt ovett, och råna Coffeyvilles båda banker, samtidigt. Det skulle bli något för den vakna pressen och populärkulturen, som vältrade sig i myten om den vilda västern mer än någonsin. De kände väl till staden, trodde de, de visste att bankerna var lastade med kontanter i den gryende industrialiseringen av området. Deras föräldrar hade båda avlidit, så de behövde inget se.

Det var dags.

First National Bank

Antagligen hade det hänt redan när de red in i Coffeyville. Bröderna Dalton blev igenkända av någon. Det var inte bara det att deras nunor prydde City Marshalls kontor, deras gamla klasskamrater och övriga vänner visste ju vilka de var, hur de såg ut. Denna någon skyndade sig att berätta för en kamrat och så var det hela igång. När andra insåg att de gick i riktningen bankerna, lade man enkelt ihop två och två. En stad som Coffeyville tog inte upp skatter, utan all kommunal verksamhet betalades med insamlingar genom organisationer, kommittéer och församlingar. Coffeyville hade därför ett finmaskigt civilt samhälle, där alla kände alla och allas bekymmer var alla andras. Likt en löpeld gick ordet i hemlighet genom staden.

De fem männen med onda avsikter anträdde sina mål nästan exakt samtidigt. Redan genom fönstret ut mot gatan hade någon i Condon Bank förstått att något var görningen, baserat på de tre männen som var på väg att anträda deras arbetsplats och deras utseende. Några sekunder räckte för att fatta ett lika modigt som klassiskt beslut. När revolvrarna kom fram och kommandona började ljuda, bestämde sig den ledande kassören på Condon att helt enkelt urskulda sig med armarna i vädret och revolvermynningarna i ansiktet. Condon hade inrättat ett modernt system med tidlås på bankens valv, vilket var en lögn. Låset hade ännu inte öppnats, förklarade han skrämt. Kanske anade kassören att mannen framför honom, Gratton Dalton, även känts igen ute på gatan och han försökte vinna tid åt dem.

Man kunde inte tro det om man tittade ut på gatan genom fönstren till banken, men staden var i uppror. Butiker, caféer, barberare, salooner, alla stängde i tysthet, kunder och anställda kutade hem på bakgator och gränder för att hämta sina vapen. Intressant nog varnades stadens Marshall, Charles Connelly, mycket sent i den fläta av meddelanden som spreds genom staden. Han fick snabbt på sig sitt pistolhölster, för han förstod vad som skulle hända och han hade för sig att hindra det – ett fatalt beslut för hans del. Runt i staden hördes rasslet från fingrar i ammunitionskartonger, de metalliska ljuden när patroner trycktes in i magasin och när mantelrörelser gjordes. Vanliga män på gatan vägde sina vapen i händerna.

De döda skurkarna

Coffeyville, Kansas gick den 5 oktober 1892 i strid för sina pengar, sitt levebröd, för friheten att slippa skurkars terror.

På First National Bank hade bröderna Bob och Emmett under vapenhot pressat anställda och kunder in i bankens kontor, där man skulle rafsa ihop pengarna som plockats fram ur valvet. De skulle aldrig hinna få det med sig. Det enda bytet blev de stackars 1 500 dollar av de kontanter som Grat Dalton lyckats utvinna ur Condon Banks dagskassa bakom disken. Det var när han och hans kumpaner försökte gå ut på gatan, som de såg Marshall Connelly med draget vapen där ute. Han skrek något åt dem, antagligen att slänga sina vapen och ge upp. Connelly hade ingen aningen aning om att båda bankerna var anfäktade. Rånarna kunde höra folk ropa från alla håll i försök att stoppa Connelly.

Marshall Connelly kan ha varit första offret bland stadens medborgare. Han sköts ihjäl där ute på gatan, men lyckades träffa en av rånarna med sitt vapen, osäkert vem, innan han föll. Det kan ha varit så många som sextio vapen riktade mot de båda bankerna. En eldöppning likt en explosion blåste helt ut fönstren på båda bankerna och rånarna tvingades snabbt backa, chockade och sårade. De haltade bakåt i fastigheterna för att nå bakgatorna och hästarna, som stod allt för långt borta. När de öppnade bakdörrarna möttes de av samma våldsamma eldgivning. De var omringade, men vägrade att ge upp. De besvarade elden bäst de kunde, medan de dumdristigt försökte fly. En efter en pepprades de ner med bly.

Walking dead

Isherhams järnaffär, från vilken man hade perfekt vy över bankerna, hade blivit till ett högkvarter för stadsborna, som leddes av stridserfaret folk från inbördeskriget. Isherham hade sponsrat obeväpnade stadsbor med vapen och ammunition. Man hade lokaliserat skurkarnas hästar och den gränden var bevakad av en styrka ledd av en hyrstallsägare och en barberare, båda veteraner från det forna kriget. Detta erfor unge Emmett Dalton när han, otroligt nog fortfarande oskadad, lyckades ta sig till gränden och gränsla sin häst. I en makaber dans träffades han och hans häst av en skur av kulor och hagel från alla håll. Än mer fantastiskt, han överlevde, träffad över tjugo gånger, mestadels i de yttre extremiteterna. Han hade en tvåpipig hagelsvärm över hela ryggen.

Till sist avslutades den mördande eldgivningen och krutlukten stod stark i hela staden. Fyra rånare var sönderskjutna till döds och ytterligare fyra stadsbor, inklusive Marshall Connelly, hade fått sätta livet till i den häftiga striden. Nyheterna gick snabbt ut i landet. Coffeyville hade utraderat Daltongänget. Otäcka bilder på de döda skurkarna sändes ut, det fanns de där County Sheriff med folk håller upp dem mellan sig, som vore de levande. De båda döda bröderna begravdes i Coffeyville, men en bit bort från Frank Dalton.

Emmett Dalton reparerades, trots sina svåra skador. Han ställdes inför rätta och slapp dödsstraff eftersom det inte gick att bevisa om han dödat någon. Han fick livstid, men kom ut ur fängelse efter fjorton år och slog sig ner i Kalifornien. Han blev en uppmärksammad affärsman och liksom Wyatt Earp en teknisk instruktör i Hollywood. Han avled 1937, en reformerad man.

Emmett Dalton på gamla dar

Eldstriden i Coffeyville räknas till en av de största i amerikansk kriminalhistoria. Händelsen blev ett starkt verktyg för det amerikanska civilsamhället och vikten av andra tillägget i konstitutionen vid sekelskiftet. Dock, när det väl var dags för Emmett Dalton att dö den naturliga vägen, hade det progressiva USA och dess Great Depression raderat ut Coffeyville-bornas meddelande till nationen. Banditer hade blivit hjältar på film, i litteratur och i media.

Kanske även Mr. Dalton rynkade på näsan åt den utvecklingen.

Frank Daltons grav

Om man kunde resa tillbaka i tiden och personligen få träffa general Robert E. Lee i högform, så skulle man möta en medelålders, mycket vänlig man i vitt skägg, som talade saktmodigt och eftertänksamt på släpig dialekt från Virginia. Man skulle antagligen fatta tycke för honom, som en gästvänlig värd och spännande samtalspartner. Man skulle finna honom både mycket intelligent och påfallande intellektuell, även starkt religiös. Lee svor aldrig, nyttjade inte rusdrycker mer än vin till maten och han brusade sällan, eller aldrig upp. Han avskydde sånt beteende, något hans omgivning hade att rätta sig efter. Lee var kort sagt, en snäll äldre herre.

Detta sagt, den amerikanska militärhistorien känner samtidigt Lee som en av de mest aggressiva, ja, rent av våghalsiga generaler som någonsin lett en armé i strid. Fältslaget skrämde honom knappast, han tvekade aldrig att gå i strid, ens mot en betydligt större och bättre rustad armé. Lee hade nästan alltid initiativet, åtminstone under de första två tredjedelarna av kriget. Få militära ledare har haft förmågan att översätta deras yrkeskunnande och intentioner till praktisk handling på slagfältet som general Lee. Han hade ett närmast magiskt förtroende bland inte enbart sina officerare, utan framför allt bland de enskilda soldaterna. Var än han visade sig hyllades han av männen med hurrarop. Allt detta sammantaget, det fanns knappast vid mitten av det nittonde århundradet en farligare militär motståndare än Robert E. Lee.

Det fanns en förklaring till hans agerande genom hela inbördeskriget. Det var något man länge har undertryckt i amerikansk militärhistoria, eftersom det lägger en viss skugga över hans minne. Som den ledande generalen i den konfederala krigsmakten*, med befälet över huvudarmén, Army of Northern Virginia, stred han mot klockan. Konfederationen hade, till skillnad från USA, inte alls råd med ett långdraget krig. Presidenten, Jefferson Davis, och Lee var överens om att kriget måste vinnas snabbt, att unionsarmén måste krossas medan man fortfarande hade styrka att göra det. Det var inte egentligen en fråga om militär seger, utan om att nöta ner stridsviljan hos det amerikanska medvetandet, politiskt, socialt och militärt. Man visste att man hade demokraterna i den amerikanska kongressen mycket i sin hand.

Ingen fältherre vid den tiden var bättre lämpad att utföra ett så stort, och för att inte säga blodigt strategiskt åtagande, som general Lee. Planen innebar i realiteten att Lee måste angripa fienden konstant, hela tiden. Att ständigt söka fältslag och segra vid varje tillfälle. Om fienden fick övertaget, måste det kosta dem maximala förluster. Det amerikanska inbördeskriget är Amerikas blodigaste krig någonsin, med förlustsiffror överstigande samtliga övriga krig sammantaget. Motorn i detta krigs framdrift utgjordes till stora delar av Lee. Den saktmodige, vänlige, djupt kristna generalen drog ut på fälttåg för att i grunden slakta sin fiende och i detta ha mycket överseende med sina egna förluster. Man frågar sig, var också personen Lee med på detta? Svaret på detta ligger kanske i de många svåra beslut han hade inför axlandet av sitt ansvar från början.

När det amerikanska inbördeskriget stod för dörren 1861 var överste Lee antagligen den högst aktade och skattade militären i USA. Han hade en fläckfri och storartad karriär bakom sig. Kursetta på West Point, med sedvanlig start vid ingenjörerna, en enastående prestation under kriget mot Mexiko, ett produktivt ledarskap av krigsakademin West Point. Lee var en uppskattad gestalt i Washington DC, en av de främsta debattörerna och naturligtvis ansedd som den mest briljanta militära hjärnan i nationen. Generalspositionen stod för dörren och då kom kriget. För Lee personligen var det en katastrof.

Robert Edward Lee föddes 1807, eller möjligtvis 1806, på Stratford Hall Plantation i Westmoreland County, Virginia, nästan ett stenkast från Washinton DC, på andra sidan Potomac River**. Fädernesledet var plantageägare och militärer. Farfar var general och hjälte under frihetskriget. Familjen var också en av de första Virginianstillbaka på 1600-talet, så de var praktiskt taget amerikansk adel. Mycket talar dock för att Lee barndom inte var enkel och han vidtalade den nästan aldrig för egen del. Det finns uppgifter om konkurser och en far i finanshäkte när han inte kunde betala sina skulder. Lee fick dock den bästa skolning som kunde erbjudas och valet av militäryrket föll säkert tillbaka på traditioner och framtida möjligheter.

När väl inbördeskriget var ett faktum och president Abraham Lincoln kommenderade 50 000 nya trupper att rekryteras, kallades överste Lee till Lincolns försvarsminister, Simon Cameron. Lee visste vad det handlade om, att han skulle erbjudas en mycket prominent roll i den amerikanska armén, kanske rent av befordran till generallöjtnant, den då högsta rangen. Det var förväntat av alla och eventuellt motstånd till detta i Washington DC var litet. Problemet för Lee var att han också visste vad han skulle svara. När Cameron presenterades med Lees respons, förstod han först inte vad han hörde. Överste Lee, iförd paraduniform, ursäktade sig på sitt vanliga, mycket vänliga sätt, men nej tack, han kunde inte anta ett sådant erbjudande. Han skulle slåss för sin hemstat Virginia, även om det innebar att han nu blev fiende till Cameron.

Faktiskt, när Lee lämnade den förstummade försvarsministern, var det plötsligt bråttom. Han kunde ju gripas. Lee tog av sig sin blå uniform och reste snabbt civilklädd ut ur huvudstaden, över Potomac och in i sitt hemland. Chocken lät inte vänta på sig. Lincoln var bestört, kongressen drog efter andan och det fanns flera höga militärer som defaitistiskt slog ut med armarna och deklarerade att allt nu var kört. I södern jublade man. Detta var ett järtecken, nu skulle man kunna freda sig från norr. Lee själv var inte glad. Hans beslut hade varit mycket svårt. Det hade tagits med hjärtat, inte med hjärnan. Alla kände väl till hans ståndpunkter i sakfrågorna för kriget. Lee var emot söderns separering från unionen, ansåg det stundande kriget som absolut fel. Han var tydligt emot slaveriet. Även om hans familj genom tiderna varit plantageägare och slavdrivare, så fanns det sedan revolutionen en stark ådra av motstånd bland dem. Lee ägde inga slavar, det hade aldrig kommit ifråga.

Lee kallades nu till Richmond och den nye presidenten för konfederationen, tidigare översten, försvarsministern och amerikanske senatorn från Mississippi, Jefferson Davis. Han befordrades till generallöjtnant och blev Davis närmaste militära rådgivare. Det var nu man lade ut strategin för kriget. Snart stod det klart att Lee behövdes där ute på fältet. Konfederationen blev 1862 överens om att samla huvudparten av alla förband till en armé under Lee, i Virginia, där krigets tyngdpunkt naturligtvis låg***. Det blir därmed så mycket enklare att förstå aggressiviteten och taktiken som Lee valde, när man inser hans dilemma. Han var tvungen att slå unionen upprepade gånger för att få dem att vika sig. Det var för sydstaterna aldrig tal om att erövra land, eller att ockupera Washington DC, något man var mycket nära att göra vid ett par tillfällen.

Kriget var istället mentalt och man kan med fördel jämföra med betydligt modernare David/Goliat-liknelser, som Afghanistan och Vietnam. Lee led brist på allt, trupper, vapen, ammunition, kläder, mat. Hans armé liknade en medeltida bondehär. Att soldater marscherade barfota, i trasor och utan mat i magen var vanligt. Det enda han hade tillgång till var en oproportionerlig stor andel dugliga officerare, om man jämför med unionens armé. Det hade existerat en tradition i södern, att liksom den forna brittiska adeln, sända åtminstone en son till krigsmakten. Lee hade därför ett relativt gott ledarskap under sig, vilket visades i ett beundransvärt brödraskap i deras gemensamma armé. Sydstaterna slogs helt enkelt bättre än norr, de marscherade snabbare och längre, de anföll betydligt hårdare, sköt bättre – och stupade oftare.

Lee förstod att hans ekvation hotade att kantra. Hans enastående framgångar i början av kriget tappade mycket folk. I genomsnitt levde han igenom förlustsiffror motsvarande 25, ibland 30 procent, vid fältslagen. Under Ulysses Grant förlorade Army of Potomac som mest 10–15 procent, ändå var det han man har kallat för slaktaren i historieböckerna. Till detta kom sjukdomarna, som härjade mer frekvent i Lees fattiga läger än hos motståndaren. Frustrationen för Lee var att trots de häpnadsväckande segrarna i fältslag efter fältslag, så ansåg han att man aldrig fick utdelning. Hans motståndare var allt för försiktiga, allt för snabba att dra sig undan. Lee sökte aktivt efter förintelseslaget.

De enda i hans absoluta närhet som förstod detta var Thomas Stonewall Jackson, med entusiasm, och, men desto mer motvilligt, James Longstreet. Jackson skötte med bravur Lees många försök att kringränna fienden, medan Longstreet argumenterade att samma förödande effekt på fienden kunde nås med listig försvarsstrid. Det skulle dessutom spara de egna trupperna. Lee var dock av den meningen att utnötningskriget inte var den snabbaste vägen till ett fredsfördrag med Lincoln. Det var istället den mentala effekten på motståndarna han sökte, med maximal rörlighet och attack, attack, attack.

Brytpunkten mellan de två taktikerna kom med Gettysburg, sommaren 1863. Här lät Lee blända sig själv med en given hand. Det var absolut så att ännu en seger över unionen norr om Washington DC, på deras planhalva, skulle tvinga ett nu helt sargat politiskt läge för Lincoln till fred, på söderns premisser. För fösta gången missbedömde Lee fiendens intentioner och vilja. Den här gången stod nordstaterna kvar och slogs, men det var Lee som betalade The Butchers Bill. Senare, i slaget om Cold Harbor, sommaren 1864, lyckades han dock fullt ut med sin taktik, den här gången på Longstreets premisser. Unionsarmén blev överilad och gav Lee tillfället. I en fruktansvärd strid massakrerade sydstaterna 5 000 man på ett par timmar.

Mycket riktigt, i norr undrade man om inte detta vansinne skulle ta slut någon gång, men nu hade Lincoln en lika kallhamrad yrkessoldat i ledningen som Lee, i general Grant. Kriget gick i rätt riktning och nu var det verkligen inte dags att slå av på tempot. Man skall inte underskatta den hårda beslutsamhet Lincoln visade mot slutet av kriget. Han sökte obönhörligt en villkorslös kapitulation av södern, kosta vad det kosta ville. Initiativet hade vänts och det var inte förrän hela södern hotades med total inringning som Lee accepterade att fortsatt strid var meningslös och godkände en villkorslös kapitulation.

General Grant tillät aldrig någon så mycket som klyva ett hårstrå på Lees huvud. Respekten för honom var fortsatt mycket stor. Man förstod Lees dilemma och man accepterade att den gamle generalen först och främst var en professionell soldat som gjorde exakt det som förväntades av honom under rådande omständigheter. Lee återvände till sitt hem, där han levde en tid under ett slags husarrest, bevakad av amerikanska armén. Det var lika mycket ett skydd för honom som det var ett fängelse. För sin familjs överlevnad antog han arbetet som president för Washington College i Lexington, Virginia. Han stödde officiellt återanpassningen till unionen och han lät sitt namn pryda en del påbud att lägga ner vapnen. Lee var demokrat politiskt och motsatte sig allt för hårda straff mot olika potentater i södern. Så mycket mer blev det inte tid till.

General Robert E. Lee önskade aldrig kriget, men kom ändå att utgöra mer än hälften av det amerikanska inbördeskrigets massiva, destruktiva kraft. Han är en av de riktigt stora fältherrarna i militärhistorien, hans taktiska förmåga begrundas fortfarande världen över. För den amerikanska militären utgör han en lysande fyrbåk. Ända till våra dagar predikar West Point och Pentagon exakt den rationella beslutsamheten och aggressiviteten som var general Lee. Detta att iskallt greppa situationen och agera utifrån vad som måste göras, snarare än vad man hoppas, vilket är politikernas jobb, har varit amerikanska krigsmaktens legio sedan inbördeskriget.

General Lee avled 1870 efter ett antal hjärnblödningar. Han ligger begraven i Lee Chapel vid Washington and Lee University i Lexington.

* Eftersom Confederate States of America, CSA, var en konfederation och inte en federation, som USA, så saknade egentligen deras armé en central ledning. Varje delstat bidrog med sina styrkor, som sedan sattes samman efter behov.

** Arlington National Cemetary var tidigare, innan den federala staten beslagtog marken under kriget, ägd av Lees hustru, Mary Anna Custis. Familjen fick ingen kompensation för beslaget förrän långt efter generalens död.

*** Av samtliga involverade delstater var Virginia den som drabbades hårdast av kriget. Det var naturligt. Virginia gränsade direkt Washington DC, här låg också konfederationens huvudstad. Insikten att så skulle bli fallet inverkade starkt på Lee att slåss för sitt land, snarare än om ideologi och politik.

Följande text är en reflektion på Victor Davis Hansons nya bok, The Second World Wars. Såsom saker och ting utvecklats sig detta 2017 – ett enastående bokår – så har samtidigt Stephen Kotkin kommit ut med den andra av hans tre böcker om Josef Stalin, Volume II: Waiting for Hitler 1929 – 1941. Två mastodontverk som visavi det andra världskriget drar likartade slutsatser. Hansons argument är medvetet ett helikopterperspektiv, Kotkins likartade resultat om andra världskriget är nödvändigt eftersom hans huvudperson är Stalin. Gemensamt har dessa två utan samarbete tagit ett mycket nyttigt steg tillbaka från de traditionella förklaringsmodellerna och erbjuder en ny, fräsch slutsats*.

Denna text kan inte enbart redovisa dessa två historiska giganters argument, utan kan även peka ut en övergripande skyldig faktor till andra världskriget bortom det uppenbara. Visst, kriget, eller krigen, startades av huvudsakligen tre aggressiva diktaturer, Nazityskland och de fascistiska Italien och Japan, men givetvis var det mer än så. Dock inte i enlighet med den föredragna tolkningen av idag, men jag återkommer till det.

Låt mig istället inleda med tre kontroversiella slutsatser som var och en speglar tonarterna i ovanstående historiska verk.

Hanson avfärdar bestämt Versailles som ett hårt straff för Tyskland efter första världskriget. Han tar ner detta traktat till jorden och betraktar det utifrån dess verkliga proportioner. I jämförelse med fredsfördraget i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Sovjetunionen 1917, bleknar Versailles. Än värre blir det när Hanson jämför med vad tyskarna kallade Septemberprogramm 1914, d.v.s. deras krav på Frankrike och Belgien hade de besegrat dem det året. Det var drakoniskt och hade reducerat Västeuropa till Storbritannien enbart. Versailles tillhör Tysklands självömkande mytologi och den allmänt accepterade historiska beskrivningen av mellankrigstiden har tagit den till sig, kanske i brist på annat. Enkla förklaringsmodeller är ju så mycket mer attraktiva, men varför ta Hitler på orden?

Hanson slår fast att även om den aggressiva parten givetvis är nödvändig för att starta krig, så får man inte glömma passiviteten hos den andra sidan. Han pekar på att Storbritannien och Frankrike vaggade in Hitler och Mussolini i en falsk tro att vägen var öppen. Här spelar också västvärldens likgiltighet inför Japans framgångar i Asien en viktig roll. Oförståndet inför brute force var övergripande, vilket gjorde att nationer utan egentlig förmåga att starta, än mindre driva storkrig, läts hållas gående tills det var för sent. Tyskland, Italien och Japan såg inget världskrig framför sig, de planerade inom ramen för deras begränsade kapaciteter. 1939 hade de allierade rustat ikapp Tyskland. Storbritannien hade världens största flotta. Frankrike hade större pansarkapacitet än Tyskland och Italien tillsammans. Deras flygplansproduktioner matchade, eller övertog Tysklands, ändå gav man axelmakterna fri lejd de första två åren.

Det är nämligen så att mellan de aggressiva och de passiva fanns det en tredje, tidigare mestadels förbisedd part. Hanson kallar dem enablers, de som i eget intresse ger de aggressiva svängrum. Sovjetunionen under Stalin hade större militär styrka än axelmakterna, större än de allierades före 1941. Sovjetunionen var en gåta och en potentiellt farlig sådan. Stephen Kotkin slår fast att frånsett gränsjusteringar mot flertalet grannar, så saknade Stalin aggressiva ambitioner i ett större sammanhang. Man undertecknade Molotov-Ribbentroppakten för att nå begränsade, men för kommunisterna viktiga landvinster och därmed gav denna gigant fascismen fri lejd mot väst – vilket också var en tanke i sig. Sovjetunionen gav Japan samma respit, även efter ett kort gränskrig med dem 1939. På så vis spelade Stalin en betydligt större roll i andra världskrigets start än tidigare erkänt, men jag återkommer till detta.

Kotkin går vidare genom att ge Neville Chamberlain en olivkvist i efterhand. Oftast sedd som hopplöst naiv, vilket han var, så fanns det betydligt mer substans i Chamberlains argument för att blidka Hitler än man kanske vill förstå. Den gamle knarren tänkte längre än de flesta och hade en sylvass insikt i internationell politik. Han ville ha fred, han ville inte ha ett nytt storkrig. Alternativet till att resa till München och kohandla med Hitler var att få till ett avtal med Stalin, precis som med Ryssland under det förra kriget. I parlamentet fanns det starka krafter för ett närmande till öst, inte minst hos socialisterna i Labour. Det fanns också en massiv antikommunism. Till skillnad från Winston Churchill och hans motstånd från höger, så visade Chamberlain prov på en nära på kuslig insikt inför alternativet Stalin. Han lade fram för parlamentet följande fråga: Om vi samarbetar med Stalin mot Hitler, hur får vi då bort kommunisterna från Centraleuropa efteråt? Inget svar.

Det står klart att de allierade hade kunnat stävja Hitlers krigshetsande utan att egentligen gå i krig med honom. Hade man rustat bara lite tidigare, eller inför Anschluss radat upp trupper utmed tyskarnas västgräns, något som var helt riktigt enligt Versailles, hade man sagt nej till Hitlers krav på Sudetenland, så hade Hitler backat, vis av sin militära underlägsenhet som han var. Hade USA i ett tidigt skeende sagt att de inte ämnade tolerera en repris i Europa, utan mönstra avsevärda styrkor till de allierades hjälp om axelmakterna morskade upp sig, då hade Hitler backat. Kotkin ger ett enastående exempel, glömt i historien. Engelbert Dolfuss, Österrikes fascistoida diktator redan när Hitler tog makten 1933, var nära vän med och beundrare av Benito Mussolini. Detta var innan Mussolini blev vän med Hitler och precis som Francisco Franco var Dolfuss inte nödvändigtvis en vän av nazisterna. Detta irriterade Hitler och de österrikiska nazisterna, med tyskarnas hjälp, genomförde 1934 ett lönnmord på Dolfuss. Dolfuss familj befann sig då i Rom och Mussolini blev topp tunnor rasande. Han kommenderade italiensk trupp till Österrikes gräns och Hitler backade. Anschluss fick vänta till 1938**.

Första världskriget lade grunden till det andra. Ut ur ruinerna av den gamla världsordningen kom fascismen, ett snabbt hopkok från den hoprafsade politiska verkstan. Nazityskland sökte revansch, medan Italien och Japan var missnöjda med att ha tillhört segrarmakterna. Det var progressiviteten, kallade kolonialism eller Lebensraum, som drev dessa nationer till stora ambitioner, erövringskrig, terror och folkmord. De hade bråttom och med förhållandevis små resurser kunde de besegra den betydligt svagare fienden inledningsvis, Japan mot ett sargat Kina, Italien mot Etiopien och Tyskland mot Polen, Danmark och Norge. Tyskland kunde slå de allierade i Frankrike därför att de var taktiskt smartare, inte för att de militärt var bättre rustade. Vi måste alltid dra oss till minnes att förklaringarna om överlägsen militär styrka enbart var en historisk ursäkt för de inledande motgångarna.

Tyskland ådrog sig sin första förlust redan sommaren och hösten 1940, då man blev helt utmanövrerade av det betydligt bättre brittiska flygvapnet i slaget om Storbritannien. Detta blev den satta trenden. Så fort axelmakterna mötte en tekniskt mer avancerad och ekonomiskt starkare fiende, så inleddes omedelbart kräftgången. Redan 1941 stod vändpunkten. Tyskarnas s.k. Bevegungskrieg, det vi annars envisas med att kalla Blixtkrig, kom till sitt korta i den ryska oceanen. Japan hade ingen aning om den gigantiska marina upprustning som den amerikanska kongressen redan klubbat igenom samma sommar, dussinet nya hangarfartyg, lika många slagskepp och hundratals kryssare, jagare och ubåtar. Operation Barabarossa var upptakten till slutet, Pearl Harbor slog in sista spiken i kistan. Det var nu enbart en fråga om hur länge Axelmakterna orkade hålla emot. Knappt fyra år tog det.

Axelmakterna var dessutom inte ens goda allierade med varandra. Molotov-Ribbentroppakten innebar att Sovjetunionen fick fria händer mot Japan 1939. Japan kontrade senare med en icke angreppspakt med Sovjetunionen, som möjliggjorde överförandet av 40 ryska divisioner från Sibirien till väst inför vintern 1941–42. Tyskland var oförmögna, men också viljelösa, till att bistå sina allierade Italien, Ungern och Rumänien med materiell och underhåll. Tysklands ockupationer av Norge och Nederländerna fick stora negativa resultat för Japan, en nation helt beroende av sjöfart. Efter Storbritannien hade Norge och Nederländerna världens största handelsflottor. Deras tidigare status som neutrala hade spelat japanerna väl i handen. Från sommaren 1940 blev Japan tvungna att klara sig med sin egen handelsflotta, något man misslyckades med.

Lägg märke till att Sovjetunionen hela tiden återkommer före och under upptakten till andra världskriget. Victor Davis Hanson beskriver andra världskriget i pluralis, det var de facto flera krig som utspelades över hela världen. Den enda medverkande som faktiskt hade gränser till båda de största konflikterna, Europa och Stilla havet, var Sovjetunionen. Stalins roll i inledningen av de världsomspännande konflikterna har alltid tonats ner i historiebeskrivningen. Detta har skett därför att Moskva har önskat det så. I själva verket spelade Stalin och Sovjetunionen huvudroller i krigens tillkomst. De spelade en aktiv roll i manipuleringen av samtliga parter och hoppades att kunna gå ut som segrare utan att aktivt medverka. Det blev inte så och det är intressant att de två nationer som förlorade mest folk, Sovjetunionen och Kina, gick båda ut som segrare och de var, eller strax blev, kommunistiska.

Kontentan man kan dra genom att ta ett steg tillbaka och betrakta världens största mänskliga katastrof, den är att oavsett fascism och kommunism, så är det socialismen som står som katalysator för krigen. Denna efter första världskriget så krisartade och ändå dominerande ideologi ligger som ett rött täcke över det hela. Socialismen var the enabler, möjliggöraren, inte bara för de smutsiga kusinerna kommunismen och fascismen, utan de intrigerade mycket i den fria, demokratiska västvärlden.

Socialismen var orsaken till andra världskriget, en förvånansvärt ny, tyvärr kontroversiell, men absolut nödvändig slutsats för att förstå vår samtid.

* De är båda på den politiska högerkanten, Hanson mer uttalande än Kotkin. Båda har svängt rätt kraftigt angående president Donald Trump. De var ganska skärrade från början och Kotkin är fortfarande misstänksam, men är också den mest ilskne under ytan. Kotkin drar sig inte för att offentligt förkasta CNN och han kallar MSNBC för Red Army TV, vilket i hans fall är en mycket tung anklagelse, något vi alla bör ta till oss.

** Anschluss var en sur promenadseger för Wehrmacht. Man hade nämligen inte kapacitet att med motoriserade styrkor inta Österrike. Det existerade inget motoriserat underhåll för de mekaniserade enheterna så sent som 1938. De var tvungna att använda sig av österrikiska bensinmackar för att ta sig fram, ett faktum som därefter nogsamt dolts i militärhistorien. Dock var det en erfarenhet de kunde använda sig av i Frankrike 1940, när man körde ifrån samma, huvudsakligen hästdragna underhåll.

*** Tysklands invasion av Nederländerna rimmade illa med den tyska folkviljan. Det blev en operation vid sidan av och Wehrmacht hade nästan inga resurser kvar för att utföra den. Man använde sig av de sista reserverna, överåriga reservister utan professionellt ledarskap, en första världskrigsarmé som transporterades med pråmar på kanalerna. Vore det inte för fallskärmsjägarna och små Waffen-SS förband, så var tyskarna i Nederländerna nästan jämställda med den sorgliga holländska armén. Initiativet kom från Luftwaffe och Hermann Göring, som ansåg sig behöva de holländska flygfälten, eftersom man saknade förmåga att bygga dem själva.

Amerika var den enda stridande nationen under andra världskriget som hade militära enheter på samtliga slagfält runt jorden. Amerikanska krigsmakten slogs i Europa, Stilla havet, Nordafrika och Asien. USA var den enda allierade parten som deltog i Kinas krig mot Japan, US Merchant Navy – som i krig är en militär enhet – seglade samtliga världshav. Amerikanska transportflyg flög materiell och personer till jordens alla hörn, inklusive Sydamerika. Föregångaren till CIA, d.v.s. OSS, hade folk stationerade i de svenska fjällen.

Sammanlagt 12.3 miljoner amerikanska män och kvinnor tjänstgjorde i militären under kriget. Det var den näst största krigsmakten efter Sovjetunionens 12.6 miljoner. Den röda krigsmakten var dock nästan enbart inriktad på strider till lands, eftersom tyska Wehrmacht fungerade likaledes. USA däremot, slogs lika aktivt i krigets samtliga dimensioner, till lands, till sjöss, i luften och under vattnet.

Samtidigt som USA var den mest krigförande nationen, engagerade de den minsta delen av sin befolkning till militären. Dessutom, trots detta totala, globala engagemang, förlorade USA minst antal stupade, tillsammans inte fullt en halv miljon människoliv.

USA gick in i andra världskriget med triumf på sin hand. De kunde förbereda sig på ett sätt ingen annan nation kunde. Den amerikanska militären studerade kriget och drog deras slutsatser baserade på gamla amerikanska traditioner. Man säger att USA vann andra världskriget på grund av överlägset antal, överlägsen hårdvara i stor myckenhet och det är sant, men endast till hälften. Det är så mycket mer än så. Man gick medvetet in i kriget för att segra och det med minsta antalet förluster, något annat var det aldrig tal om.

Jänkarna var otåliga, de var stöddiga, de var vetgiriga och laddade, man ville så mycket. Britterna både gladdes och förfasades över the American Way. Winston Churchill däremot, han bara log under lugg och nynnade vidare på sin trudelutt, väl medveten om vilken formidabel best han lockat fram från andra sidan havet.

Namn som William D. Leahy, Harold W. Stark, Thomas Holcombe och Henry H. Arnold är tämligen okända i dagens öron. Däremot är George C. Marshall för evigt inpräntat i historien som chef för den amerikanska armén under hela det andra världskriget. Amiralerna Leahy och Stark var chefer för US Navy. Leahy blev 1942 USA: s första egentliga Chairman of the Joint Chiefs of Staff. Generallöjtnanterna Holcombe och Arnold var var under de första kritiska åren kommendant för US Marine Corps respektive chef för US Army Air Force, USAAF. Samtliga dessa höga amiraler och generaler byggde den amerikanska krigsmakten 1939–1942. De är att betrakta som genier.

De skapade förutsättningarna för politikernas krav på seger så fort som möjligt och med så få förluster som möjligt. Politikerna kände amerikanernas otålighet, att de inte skulle acceptera annat än seger och det snabbt – and bring the boys back home. Vad de gemensamt åstadkom var den bäst utrustade, bäst gödda, bäst klädda, bäst underhållna krigsmakten som historien någonsin sett maken till. Den var tillräckligt väl tränad för att möta vilken fiende som helst, under vilka förhållanden som helst, över hela världen, utan att tveka ett ögonblick. Ingen krigsmakt har någonsin ens försökt komma i närheten av detta.

Det finns mycket paradoxer i detta konstaterande. Hur många vet, eller ens reflekterar över att amerikanska armén slogs med mindre antal infanteridivisioner än någon annan armé bland de huvudsakliga deltagarna. Man behöver inte ens räkna per capita, US Army hade aldrig mer än 64 infanteridivisioner i aktiv strid sammantaget på jordens yta under hela andra världskriget vid något tillfälle. Det är ingenting, britterna opererade med fler, Nazityskland och Röda armén men betydligt fler. Detta var grundbulten i amerikanernas doktrin – infanteri = höga förluster = sparsamhet. Så, hur löser man den ekvationen?

Svaret är undvik infanteristrid med eldkraft, rörelse och underhåll. Vad som skiljer de amerikanska infanteridivisionerna mot alla andras var att de som regel alltid var fullt utrustade och stridsredo. Nazityskland och Röda armén brydde sig föga om detta, antingen utav nödtvång eller perverterad ideologi. De amerikanska infanterisoldaterna var också de mest skyddade. De hade mer pansar (tillsammans med betänkligt få pansardivisioner), med betydligt mer artilleri och flygunderstöd än alla andra. Begreppet In the rear with the gear betydde verkligen någonting på den tiden. 80 procent av de 12.3 miljoner rekryterade männen och kvinnorna pysslade enbart med underhåll.

Den amerikanska krigsmakten var den första riktigt moderna i sitt slag. Den byggde helt och hållet på den amerikanska militära traditionen om rationalism, klara, slagkraftiga målsättningar och resultatdrivet genomförande. Därigenom hade amerikanerna funnit ut formeln för en resolut och snabb seger i det största kriget i världshistorien.

Man kan gå djupare än så i sökande efter amerikansk briljans under andra världskriget. Infanteridivisionen var stommen i den amerikanska armén vid den tiden. Divisionen samlade regementen och brigader, som regel den minsta enheten under generals ledarskap. Divisionen var så väsentlig att general Marshall skapade en helt ny doktrin för dess existens, helt unik bland arméer. Han erkände att det var omöjligt att ta ut lämpliga ledare på hans nivån, så han lät divisionscheferna bli ambulerande. I vanliga fall mycket svårt, men fullt möjligt i den gigantiska amerikanska armén.

Ingen armé bytte divisionschefer så ofta som den amerikanska. Andra allierade blev helt konfysa inför den formliga paraden av amerikanska generalmajorer de presenterades med. Målet var att vässa divisionerna så mycket som möjligt, hela tiden och det lyckades. Amerikanska divisioner, oavsett truppslag, levererade som regel alltid, fullt ut och med kraft. De var många, de pensionerade divisionscheferna efter andra världskriget. De flesta startade som reservofficerare, som bataljonschefer vikta för högre stridstjänst och de stöptes i blod, svett och tårar.

Det var alls inte enbart p.g.a. olämplighet som divisionschefer byttes ut. Tvärtom, ofta flyttades de mest kompetenta, eller befordrades, för att bereda plats för nya kandidater. Ett perfekt exempel på detta var generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr.

Det finns en anekdot om honom som sätter hans personlighet i rätt sken. Tunisien, våren 1943, general de la Mesa Allen var den som tagit ut amerikanska arméns första division, Red Big One, 1st Infantry Divison, i strid. De hade på morgonen stormat och intagit sina primära positioner med all den äran. Generalen bestämde sig för att sträck ut sig på en grästuva med huvudet mot sin hjälm, klädd i sin svettiga undertröja. Hans sol skuggades plötsligt och han kisade upp mot en väldig profil i motljuset, hans chef, generallöjtnant George S. Patton. Patton var spelat förgrymmad och undrade – Din ”blipp”, varför i ”blipp” kan du inte lyda mina ”blipp” order och anfalla med alla de andra ”blipp”? Allen log upp mot honom och svarade – Mina män var ”blipp” och vem i ”blipp” är jag att hindra deras önskan, Sir?” Patton gjorde helt om och gick skrattande därifrån.

General de la Mesa Allen föddes som katolik in i armén, på Fort Douglas, Utah, där hans irländske far var överste och regementschef i kavalleriet. Hans mor var spansk adel, vars far varit överste i unionsarmén och hjälte från Gettysburg. Innan han äntrade West Point 1907 arbetade han två år som cowboy på prärien. Han var en sträv och hårdför yngling som stammade. Inget läshuvud, men med en mycket stark ledarkapacitet. Han blev relegerad från krigsakademin p.g.a. dåliga resultat, men första världskriget återförde honom till militären. Han blev antagen till officersutbildning och startade som plutonchef i 50: e infanteridivisionen.

Under den korta tiden den amerikanska armén aktivt slogs i första världskriget, knappt ett år, stred han sig till majorsgraden och ledarskapet över en infanteribataljon. Han fick nästan munnen bortskjuten och lämnade kriget med Silver Star och en förlorad stamning (!). Under mellankrigstiden visade sig de la Mesa Allen vara en superb officer, framför allt som förbandschef, men även i stab och på skola som instruktör. 1940 befordrade general Marshall honom från överstelöjtnant direkt till brigadgeneral, som en av hans mycket få handplockade divisionschefer. Allen var helt självgående, ledarskapet för infanteridivisionen var hans kall, hans naturliga väsen. Efter att Patton öst beröm över honom förflyttades han märkligt nog från 1: a infanteridivisionen på Sicilien för att lämna plats för en ny divisionschef.

Det var egentligen inte så märkligt. General Dwight Eisenhower placerade honom i sin stab som inspektör av infanteriet. I denna roll utvärderade han andra divisionschefer, han fungerade som mentor för många och hade en avgörande betydelse för det amerikanska infanteriets utformning inför 1944. Efter Operation Overlord, i oktober, tog han så åter befälet över en egen division, 104th Infantry Divisioni norra Frankrike. I den positionen kom han att utgöra en viktig kugge i tillbakapressandet av tyska armén efter Ardenneroffensiven. The 104th var en av de första över Rhen och bildade spjutspets i avancemanget genom Tyskland. Bilderna på amerikanska soldater skakande hand med ryska kollegor vid floden Elbe är som regel från 104: e divisionen.

General de la Mesa Allen lämnade armén 1946 som generalmajor och divisionschef i infanteriet, antagligen den bäste av dem alla. Hans son, överstelöjtnant Terry de la Mesa Allen Jr, stupade 1967 i Vietnam när han kommenderade en bataljon ur 1st US Infantry Division, The Big Red One.

De steg ut ur 1800-talets industriella revolution, de europeiska nationalistiska uppvaknanden och kraftiga militära upprustningar, två nationers sjöstridskrafter som de stora konkurrenterna, Storbritannien och Tyskland. Vid 1900-talets inledning mättes militär teknisk utveckling och styrka i första hand genom deras marina kapaciteter. Det var den gamle giganten Royal Navy mot den nya, moderna Kaiserliche Marine. Brittiska flottan hade dominerat världshaven under åtminstone fyra hundra år och enbart dess Grand Fleetvar större än tyskarnas hela flotta sammantaget, men de hade i sin tur rustat kraftigt och väl under de senaste decennierna.

I två legendariska sjöstridsdrabbningar övergripande båda världskrigen under 1900-talet drabbades brittiska flottan av så svåra taktiska bakslag att de drog kalla kårar utefter ryggraden på det brittiska lejonet. En förbannelse tycktes ligga tung över britternas slagskeppsstyrkor i förhållande till deras tyska motståndare. Det var något oförklarligt och inte så lite kusligt, som inte skulle släppa förrän den 27 maj 1941 och sänkningen av Bismarck.

Den svåraste dagen i Royal Navy: s långa historia inträffade mellan dagarna 31 maj och 1 juni 1916 med förlusten av fjorton krigsfartyg, inklusive tre slagkryssare och totalt nästan 7 000 man, varav 6 000 förlorade till havets djup. Detta var resultatet av det Skagerrakslaget, den största drabbningen mellan slagskepp någonsin i tonnage och eldkraft räknat. Slaget var en definitiv strategisk seger för britterna, som slutligen förseglade blockaden mot Tyskland och lade grunden för de politiska oroligheter som renderade kejsadömets krigsförmåga och fortsatta existens. Dock, ur ett strikt taktiskt perspektiv var Skagerrakslaget en katastrof för Royal Navy.

Vid halvtid 1916 hade sjökriget i Atlanten utvecklats till ett utnötningskrig rörande blockader. Tyskarna genomförde en förvånansvärt framgångsrik ubåtskampanj mot brittiska transportkonvojer från Kanada och USA, genom att skickligt slinka förbi britternas blockad av Nordsjön. Vid krigsstarten hade framförallt brittiska allmänheten förväntat sig ett enda avgörande sjöslag i Nordsjön, likt Spanska armadan eller Trafalgar, och sedan skulle kriget vara över, punkt och slut. Att så inte blev fallet berodde helt naturligt på att tyskarna inte var idioter, de insåg att en kraftmätning med Royal Navy var dömt att misslyckas, så man fortsatte med ubåtarna och lät den stora s.k. högsjöflottan ligga i hamn i väntan på bättre tider.

Det fanns dock en uppfattning hos högsjöflottan att det enda sättet att slå britternas Grand Fleet var att plocka dem i delar, att lura ut deras reaktionsstyrkor och sänka dem med överlägsen eldkraft. Britterna hade mycket större eldkraft totalt, men tyskarna var modernare och snabbare. Chefen för kejserliga flottan, amiral Hugo von Pohl, kommenderade ut högsjöflottan, under amiral Friedrich von Ingenohl, i ett sådan operation i januari 1915. Det var ett försök att dra ut britternas slagkryssareskader, den huvudsakliga reaktionsstyrkan Grand Fleetförfogade över, och slå dem utanför Doggers bankar. Man angrep brittiska handelsfartyg nära kusten och flera hamnstäder utmed Nordsjökusten. Detta var slaget vid Doggers bankar och det var ett misslyckande från tyskt håll. Man förlorade bl.a. tunga kryssaren Blucherhelt i onödan. Amiral von Pohl avsatte då von Ingenohl och placerade istället dennes värste kritiker på posten som chef för högsjöflottan.

Amiral Jellicoe

Viceamiral Reinhard Scheer var av ett helt annat virke, en sann representant av det tyska sjöstålet, iskall, hård och vass. Han stod beredd att satsa hela sin flotta för att dra ut britterna till havs. Målet var att förvirra i syfte att manövrera sönder Grand Fleet och slå valda bitar av dem. Därigenom skulle man vända på förhållandet och tvinga britterna i hamn, åtminstone tills ett totalt avgörande i kriget kunde nås. Planen godkändes av kejsaren och von Pohl. Nu inleddes ett år av stenhård träning och övning, framförallt i Östersjön. Man lärde sig att utnyttja sin snabbhet och bättre utrustning. I maj 1916 var man redo. Man visste att britterna hade koll på dem, det var ganska omöjligt att hålla något så stort hemligt. Natten till den 31 maj lättade man ankar. Scheer installerade sig ombord på hans flaggskepp, slagskeppet Friedrich der Grosse, i Wilhelmshaven. Han kastade tärningen och de gick ut.

De var totalt 99 krigsfartyg och 60 000 man, 16 slagskepp, 5 slagkryssare, 6 äldre typer av slagskepp, 11 lätta kryssare och 68 jagare, den största marina styrka i Tysklands historia någonsin. Sammanlagt 10 ubåtar låg i spaning utanför de viktigaste brittiska baserna. I täten för flottan gick viceamiral Franz Hipper ombord på slagkryssaren Lützow, som chef för de fem fartygen i den tyska slagkryssareskadern, havets snabba marodörer. Slagkryssarna var snäppet lättare än slagskeppen, varför de var snabbare utan att ge allt för mycket avkall på eldkraft. Hippers flagglöjtnant var en viss fregattenkapitän Erich Raeder. De visste att de hade hade övermakten mot sig, men inte i vilken skala.

Amiral Scheer

Chef för Royal Navy Grand Fleet var Admiral and First Sea Lord, Sir John Rushworth Jellicoe, KCB, KCVO. Han satt i sitt flaggskepp, slagskeppet HMS Iron Duke, i Scapa Flow, Orkney Islands, och han hade väntat sig detta. Britterna hade förstått att det stora slaget skulle komma en dag. Tyskarna kunde inte sitta och trycka i evigheter, på sikt höll de på att förlora utmattningskriget om blockaderna. När amiralitetet i London meddelade tyskarnas utgång ur hamn, fick han direkt efter en kabel från Rosyth vid mynningen av Firth of Forth. Ombord på slagkryssaren HMS Lion meddelade chefen för slagkryssarflottans sex fartyg, viceamiral Sir David Richard Beatty, KCB, MVO, DSO, sin sprudlande entusiasm. Amiral Jellicoe gav omedelbart order om att lätta ankar och gå redo för strid ut på Nordsjön. Och så kom det sig att Royal Navy släppte ut sin största flotta någonsin i historien, 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 8 tunga kryssare, 26 lätta kryssare, 71 jagare, ett förhistoriskt hangarfartyg och över 100 000 man.

Det blev fel redan från början. Brittiska flottan hade väl reda på tyskarnas förehavanden, tack vare Room 40 på amiraliteten i London. Detta var den plats där underrättelsen satt och tydde tyskarnas telegraftrafik. Problemet var att flottan hade börjat anställa civila kodknäckare och det gick inte hem hos militären. Ett missförstånd gjorde att britterna faktiskt missade nästan ett dygn i tyskarnas rörelser. De var gott och väl på väg på Nordsjön när britterna masade sig ut till havs. Amiral Jellicoe hade uppfattningen att man hade god tid på sig att gruppera inför drabbningen. Samtidigt gick viceamrial Beatty på med sina slagkryssare som om det inte existerade en morgondag. De splittrades och det skulle bli omöjligt för britterna att utnyttja sitt väldiga övertag. Så långt gick allt enligt tyskarnas planer.

HMS Hood

Det fanns knappast två befälhavare som var mer olika än Jellicoe och Beatty. Jellicoe var en tystlåten, vänlig och mycket god ledare av män, medan Beatty hade ett svårartat Nelson-komplex. Han var tuff och lynnig, men ingen vidare ledare av så stora enheter. Britterna gick på gammal rutin och var inte särskilt samövade. Skillnaden mot tyskarna var stor, de agerade som en kropp utan slitningar. Samtidigt som tyskarna upprätthöll förstklassig kommunikation efter dåtidens mått, hade britterna på något vis återvänt till signalflaggor, i synnerhet Beatty. Vid 14:00 den 31 maj befann sig de båda flottorna på kollisionskurs i Skagerack, rakt väster om norra Danmark och söder om Kristiansand i Norge. Tyskarna gick norrut med Hippers slagkryssare en timme framför Scheers huvudstyrka. Från väster kom britterna i två parallella kolonner med kanske två timmar emellan dem. Beatty i söder kom först i rakt ostlig riktning, medan Jellicoe styrde sin huvudstyrka en flack sydostlig riktning.

Klockan 15:30 siktar Beatty Hippers styrka och öppnar 18 minuter senare eld samtidigt som han går söderut utmed tyskarnas kolonn. Hipper gör helt om och tar upp striden söderut, medveten om att Scheer kommer efter honom. Britterna sköt snabbare, men tyskarna sköt bättre. Britterna var dåligt samordnade. Tanken med två engagerade kolonner var att man valde ut var sitt mål. Även om tyskarna befann sig i en skog av höga vattenplymer från brittiskt artilleri, så var några av deras fartyg aldrig utsatta för eldgivning. Britterna däremot fick samtliga sina fartyg beskjutna med välriktad eld. Man besköt varandra på mer än två kilometers avstånd, men fullt synliga i kikare och riktmedel. Man sköt med högt eleverade kanoner, droppande granater över varandra.

Amiral Beatty

Klockan 16:06 exploderade slagkryssaren HMS Indefatigable. Hon sprängdes helt i luften i en fruktansvärd explosion, bröts itu och sjönk i delar inom några minuter med besättning och allt. Endast två man överlevde av drygt tusen. Beatty trodde inte sina ögon, det gjorde heller inte Hipper. Klockan 16:26 gick HMS Queen Mary exakt samma öde, hon exploderade med nio överlevande. Beatty girar sin hårt utsatta styrka undan tyskarnas eld. 16:45 når Scheers huvudstyrka platsen för striden, Hipper gör åter helt om tillsammans med dem, medan Beatty tar upp jakten på behörigt avstånd. Desperat försöker han kontakta Jellicoe, som borde befinna sig någonstans norr därom.

Jellicoe och hans styrka visste vid det här laget att Beatty var engagerad på något vis söderut, för man kunde både höra och se effekterna av striden. Faktiskt, dansk befolkning utmed den norra jylländska västkusten kunde också höra mullret från väst och se ljusblixtarna i den låga, mulna molnbanken. Om något dygn skulle de få fiska upp tusentals vattenstinna lik i stora klungor utmed stränderna och de danska myndigheterna kontakta de tyska och brittiska ambassaderna för omhändertagande av deras fallna söner. Jellicoe manövrerade ytterligare något sydost, väl medveten om Scheers huvudstyrka där nere någonstans.

Den andra stridskontakten denna ödesdigra dag skedde vid ungefär 17:15, då Jellicoe siktade tyskarna kommandes rakt emot deras kolonn. Han hade också äntligen fått kontakt med Beatty fyrtiofem minuter tidigare. Jellicoe agerade lugnt och med stor skicklighet med sin väldiga styrka. Han engagerade Scheer i överlägsen stil, hela tiden bombarderande honom med samtliga granater, medan tyskarna tvingades manövrera utifrån mycket sämre positioner. Klockan 18:55 vände Scheer sin flotta och tog till flykten, fortfarande under mördande eldgivning från de överlägsna britterna. Världen hade aldrig sett något liknande i sjöstrid och skulle aldrig göra så heller i framtiden. Två stora flottor skjutande med sina s.k. svåra artilleri, pjäser med kalibrar på över 30 cm, granater tunga som gamla folkvagnar. Vattenplymer i havet höga som skyskrapor, rök från skorstenar och bränder. Det var Armageddon.

Lämna en tanke till de arma männen långt under däck. De stora slagskeppen gick för högsta maskin. Med nakna, sotiga överkroppar skyfflade dessa män kol i timmar utan uppehåll för att hålla farten. Ovanför dem rasade striden. De enda uppfattningar de hade om utkomsten var de vildögda minerna från deras befäl, som ofta tvingades hugga in dem själva för att upprätthålla moralen. Vid träffar skakades hela fartyget, men jobbet måste ändå fortgå så länge semaforen stod på Full Speed. På däck stupade män i drivor, sprängda i bitar. De togs om hans av räddningsgrupper bestående av kökspersonal, tekniker, marketenteriet, icke stridande män som drog de sårade i någon slags säkerhet och kämpade mot bränderna. Sjömännen, som arméerna ofta avfärdade som däckssopare, utsattes i strid för betydligt större faror än landkrabborna. Ett sänkt fartyg innebar som regel döden för de flesta. Sjöstrid är helvetet reinkarnerat, glöm aldrig det. All ära till dessa unga män.

Bismarck

Tyskarna drog sig undan den brittiska styrkan under amiral Jellicoe. Beatty återgick i striden med sin stukade slagstyrka. Det var dock Jellicoes dag, något som i historisk betraktelse är ytterst viktig. Förlusterna var förödande. Britterna förlorade 6 100 man i stupade efter en halv dags strid. Tre slagkryssare var förlorade, samtliga sprängda i luften och ytterligare tre tunga kryssare gick till botten. Sammanlagt förlorade man 113 000 ton fartyg denna dag. Tyskarna kom undan betydligt mildare med endast tre tyngre förlorade fartyg och 2 500 stupade. Deras mest sårade fartyg kunde bogseras hem till hamn, en viktig notering i detta sammanhang.

Tyska flottan kom undan med blotta förskräckelsen den dagen, även om de vunnit dagen i frågan om volym. Den brittiska flottan var allt för stark, särskilt under skickliga amiraler som Jellicoe. Blockade mot Tyskland skulle fortsätta, den kejserliga högsjöflottan skulle aldrig våga sig ut igen och slaget om haven var därmed vunnet av Storbritannien. Nu var det inte så britterna nödvändigtvis såg på det. Flottan var skymfad, de stora förlusterna måste förklaras, tre stolta slagkryssare hade försvunnit i havet på några minuter, frågetecknen skulle rätas ut. Så sa alla, militärer som politiker. Amiralitetet genomförde en utredning som omedelbart hemlighetsstämplades till denna dag.

Amiral Lütjens

Jellicoe tog sitt ansvar, som den hederlige officer han var. Han entledigades från sin tjänst och tjänstgjorde som generalguvernör över Nya Zeeland efter kriget. Äran gick till Beatty, som nu tog hans tjänst, i vilken han tog emot tyskarnas kapitulation 1918. Slaget vid Skagerack fick stora inverkningar på brittiska flottan, särskilt i utformandet av kommande slagskepp. Den allmänna uppfattningen, utan amiralitetets hemliga rapport, var att däcken måste stärkas betydligt på bekostnad av pansaret på sidorna av fartygen. Det fientliga artilleriet hade slagit igenom däcken och träffat de stora krut och granatförråden där under. Den nya generationen Admiral-class slagkryssare, snabba och välbestyckade, försenades till efter kriget, vilket innebar att dess moderfartyg HMS Hood inte sjösattes förrän i augusti 1918. Dessutom skalades klassen ner betydligt under mellankrigstiden.

Idag vet vi vad amiralitetets rapport sa, vad som förorsakade britternas stora förluster den sista maj 1916 ute på Skagerack. Det var amiral Beattys fel. I sin pompösa framfart beordrade han besättningen att hålla samtliga skott öppnade mellan vapenförråd och kanontorn i syfte att upprätthålla maximal skjuthastighet. Han trodde i sin enfald att eldhastighet skulle vinna dagen. Ingen av tyskarnas fartyg, trots svåra skador, sprängdes i luften. Deras pricksäkerhet däremot utgjorde skillnaden. Man skjuter i första hand mot kanontornen. Vid träff gäller det att samtliga skott är väl stängda, annars sprider sig verkningarna av explosionen där upp på däck likt en lunta och når förråden under däck. Det var vad som hände britterna den dagen. Tusentals män offrades för en ensam amirals strålglans.

Läxan är att hederlighet och integritet sällan betalar sig när politik och den korrupta mänskliga faktorn griper in. Historien skulle dessutom upprepa sig med slaget om Danmarkssundet den 24 maj 1941.

Den 19 maj 1941 inleddes Unternehmen Rheinübung och det nya slagskeppet Bismarck lämnade Kiel tillsammans med tunga kryssaren Prinz Eugen. Syftet var att utföra räder mot brittiskt handelstonnage och i allmänhet skrämma förståndet ur den brittiska flottan. Chef för operationen var amiral Günther Lütjens, medan Bismarck fördes av kommendör Ernst Lindemann. Prinz Eugen fördes av kommendör Helmuth Brinkmann. De upptäcktes nästan genast av den svenska pansarkryssaren Gotland på kryssning i skydd av tyska vatten och svenska underrättelsetjänsten skvallrade för britterna. Senare skulle de siktas av norska motståndsrörelsen, men i verkligheten spelade det ingen roll, Enigmahade redan varnat den brittiska amiralitetet om vad som var i görningen.

Britterna var inte så mycket rädda som de var alarmerade. Det handlade inte bara om att slagskepp i det fria var betydligt farligare än ubåtar för den brittiska handeln, det var också en mycket stor prestigefråga. Det gick inte för sig att Bismarck, världens modernaste slagskepp skulle få härja fritt där ute. Problemet var att det som nu kallades Home Fleet var betydligare svagare i tonnage än vad gamla Grand Fleet någonsin varit under det första världskriget. Royal Air Force assisterade och kunde koncentrera tyskarnas väg ut i Atlanten till Danmarkssundet, mellan Island och Grönland. Det brittiska amiralitetet skickade sin starkaste enhet i den riktningen.

Amiral Leach

Det var slagskeppet HMS Hood, The Mighty Hood, Royal Navy: s stoltaste fartyg, under befäl av viceamiral Lancelot Holland, tillsammans med slagkryssaren HMS Prince of Wales, under kommendör John Leach. De hinner först till det aktuella sundet och tack vare radar kan de lokalisera Bismarck. De har fördelen av tidigt varsel och kan placera sig i slagordning. En kryssarenhet är på väg bakom dem, likaså en jagarskärm. Amiral Holland har sina order, att finna Bismarck och sänka henne utan omsvep. Han har det starkaste brittiska flottan har att tillgå och lite till. Kommendör Leach är med 100 procent, han skall stödja HMS Hood och angripa den svagare Prinz Eugen. Nu skall det slå gnistor om det tyska stålet.

Amiral Holland gör allt rätt, han lyckas närma sig Bismarcksnett bakifrån från sydostlig riktning. I det ögonblick som tyskarna upptäckte dem öppnade de eld med det formidabla svåra artilleriet. Britterna lärde sig snabbt att kommendör Lindemann var första klassens artilleriofficer, granaterna slår ner farligt nära dem, men de forcerar vidare, vilt skjutande. Den avgörande skillnaden mellan den här striden och slaget om Skagerack 25 år tidigare är att avstånden är så mycket närmare. Befälhavarna kan se varandra med blotta ögat, något som i teorin är oönskat för artilleriofficerare. De föredrar avstånd de kan droppa granaterna från höjd. Nu måste de skjuta direkt mot fienden, likt tanks.

Strax efter 06:00 den 24 maj 1941 träffade en modern tyska granat i sidan på HMS Hood. Den var konstruerad att detonerad sekunderna efter det att dess topp penetrerat fiendens stål. Denna granat passerade inte bara höljet på Hood, utan ytterligare ett par skott, innan den exploderar i den brittiska helighetens allra innersta, dess främre ammunitionslager. HMS Hood gick i luften likt en gigantisk fyrverkeripjäs, felkonstruerad för ändamålet som hon var. Så när som på 9 stycken överlevande, som hämtades upp av jagare senare, gick samtliga 1 500 man till botten, befäl och allt.

Allt blev tyst på samtliga kommandobryggor. De flesta seniora befäl nu levande på plats hade tjänstgjort under första världskriget och detta var som ett kvitto på den gamla förbannelsen. Kommendör Leach kommenderade omedelbart reträtt av sitt fartyg och trots att de stävade med högsta fart och lade ut rök, träffades de av välriktad eld från den livsfarliga Bismarck. Sårad, men fortfarande redo fortsatte Leach förföljandet av tyskarna, tills han senare tappade kontakten.

Amiral Beattys fåfänga och det brittiska amiralitets hemlighetsmakeri hade offrat den stolta HMS Hood på Bismarcks slaktbord, Hennes tjocka däck hade byggts på bekostnad av den svaga sidan. Ingen hade väl 25 år tidigare anat att Mighty Hood skulle slåss Point Blank i en otänkbar framtid. Chocken i Storbritannien var förlamande. Premiärminister Churchill skall ha tappat all färg i ansiktet och sjunkit ner i en stol. Han om någon förstod de historiska implikationerna. Sekunderna senare ringde han amiralitetet och beordrade klart skepp. Allt annat var nu oväsentligt, sänkandet av Bismarck var den högsta av alla prioriteter.

Naturligtvis gjorde Royal Navy jobbet. De hämtade krafter ända från Gibraltar i jakten på Bismarck. Detta var tyskarnas missräkning, britternas stora återhämtningsförmåga. Bismarck sänktes den 27 maj 1941 sydväst om Irland, i en kombination av sjöflygplan från hangarfartyget HMS Ark Royal, allt för otillräcklig artillerield från flera underdimensionerade, men tappra fartyg och i slutet, en ettrig jagarskärm som sänkte hennes med deras torpeder. Blott 400 man utav en besättning på 2 500 överlevde. Det sved i skinnet ordentligt för Hitler.

Förbannelsen var bruten, men slagskeppseran var för alltid över, vilket egentligen var den viktigaste orsaken.

Det var ett av dessa tillfällen i början av andra världskriget, när Adolf Hitler visade sig ha rätt och hans generaler, eller i det fallet; hans amiraler, hade fel. Det var något med hans intuition, hans politiska radikalism, eller också hade han bara tur som en dåre. Det startade dock med en negativ slutsats vintern 1941–42, medan Operation Barbarossadefinitivt frusit fast borta i Ryssland och man lade ut den slutliga lösningen för Europas undermänniskor i förorten Wannsee, Berlin.

Tyska flottans, Kriegsmarine: s ursprungliga plan, att använda de stolta, tunga krigsfartygen, som man konstruerat med största noggrannhet och till enorma summor, för att på världshaven jaga fiendens underhållstonnage, den hade gått i baklås. Den strame chefen för Ubootwaffe, amiral Karl Dönitz, hade statistiken i svart på vitt. De stora ytfartygen producerade inte på långa vägar lika mycket förstörelse och undergång som hans betydligt billigare undervattensflotta. Haven hade helt enkelt blivit trängre för ytfartygen.

Amiralerna var därför försiktiga med dem. Man hade lärt sig mycket från sänkningen av Bismarck nästan ett år tidigare. Var de tyska krigsfartygens tekniska fulländning, dess hastighet i förhållande till deras tunga bestyckning, endast till för uppvisning, amiraler emellan? Man hade inga bra svar och nazismen hade mycket sig själva att skylla, som gjort flottan till Wehrmachts strykpojkar. Två av de stolta krigsfartygen hade gjort en räd över vintern nere vid Afrikas västkust, Operation Berlin, men nu hukade de sig i hamn i franska Brest efter att med nöd och näppe slunkit undan Royal Navy: s ilska.

Amiral Ciliax

Hitler var irriterad, samtidigt förstod han mycket väl en viktig faktor med hans stolta slagskeppsflotta. Britterna var helt besatta av den. Den var en blödande vagel i deras öga och det fanns definitivt propagandavinster att göra nu, särskilt med utvecklingen i Ryssland och därför Skandinavien ur ett örlogsperspektiv i baktanke. Man hade nyligen utsett en eskaderchef för den betydande närvaro av den tunga tyska flottan som samlats i Brest och Hitler kallade så till sig honom för konferens.

Amiral Otto Ciliax var Befehlshaber der Schlachtschiffe och hade en enastående styrka under sig. Två slagskepp, systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, samt nu senast tunga slagkryssaren Prinz Eugen*, plus jagareskort om sex fartyg. Till hans blandning av chock och entusiasm, kommenderades Ciliax av Hitler personligen i januari 1942, att med sin slagskeppseskader forcera Engelska kanalen och återföra fartygen till sina respektive hemmahamnar i Tyskland. Detta för vidare operationer i norra Atlanten tillsammans med slagskeppet Admiral Tirpitz** från norska hamnar.

Scharnhorst och Gneisenau

Hitler gav planen dess namn, Unternehmen Zerberus, Operation Cerberus, efter den flerhövdade besten till hund som vaktade de gamla grekernas Hades, så de döda inte skulle kunna återvända till de levande igen.

Amiralitetet var naturligtvis absolut emot detta och stackars amiral Erich Raeder fick nästan slaganfall. Kryssa genom Engelska kanalen, fullt synliga med blotta ögat från Dovers klippor, vad i hela världen var detta? Samtidigt hade amiral Ciliax talat med sina marina befälhavare, samt med kustartilleriet utmed franska kusten, Atlantvallen. Antagligen hade även Hitler sett deras rapporter. Britterna var verkligen besatta av tyska flottans stora krigsfartyg, mer så än med ubåtarna. Det var en fråga om gamla traditioner, om storartad prestige, om än bakåtsträvande, men fortfarande i högsta grad gällande. Royal Navy höll sig borta från kanalen med sina primära krafter, det var huvudsakligen RAF som förde deras talan i den smala passagen.

Amiral Ciliax hade därmed ett krav för genomförandet av Cerberus. Med sitt Führerbefehl brännande i innerfickan på sin uniformskavaj mötte han upp i Paris med fältmarskalk Hugo Sperrle, chef för Luftflotte 3, det huvudsakliga Luftwaffei Västeuropa. Han fick allt han pekade på, inklusive lånet från tyska flygvapnets stamstyrka, generalöverste Hubert Weises Luftflotte Reich och dennes högpotenta Jaktgrupp Galland, givetvis under ledning av det österrikiska flygaresset, överste Adolf Galland. Av Sperrle fick Ciliax även med sig en av flygmarskalkens bästa officerare, överste Max Ibel, en fanatisk seglare, som ny flygstridsadjutant ombord på Scharnhorst. Flygvapnets inblandning gick under namnet Unternehmen Donnerkeil.

Amiral Ramsay

Hitler och Ciliax var inne på rätt spår, hur otroligt det än kunde låta. Britterna hade vid det här laget, efter Bismarck, slaget om Storbritannien och amerikanernas inträde i kriget, lagt sin omedelbara närhet åt sidan. Idén att de tre stora krigsskeppen i Brest skulle göra en tjurrusning genom deras kanal, mitt framför näsan på dem, var absolut teoretiskt möjlig, men knappast trolig, ansåg de. Och om så ändå skulle ske, så måste det ske på natten – eller hur? Tyska flottan i Engelska kanalen, mestadels torpedbåtar, hade med tiden lärt sig britternas slöa arrogans, vilket också bekräftades av Luftwaffe. Ciliax tog vid sin återkomst till Brest kontakt med väderlekstjänsten och kunde den 10 februari meddela führern och amiralitetet att han hade för avsikt att lätta ankar strax innan gryningen den 11 februari 1942.

Samtidigt började minsvepare i hemlighet, nattetid, det svåra arbetet att röja väg för rusningen. Minor ansåg Ciliax vara det verkliga hotet. Britterna hade lagt ut hur mycket som helst. Ett formligen minkrig hade utväxlat mellan stormakterna i kanalen, där man lade ut och röjde om vartannat. Man aktade sig för att bruka ökad flygspaning för att inte röja intentionerna. Radiotystnad gällde, den viktigaste faktorn, med facit i hand. Utmed den brittiska kusten började en styrka av tyska ubåtar att under tystnad patrullera och agera lyssnarposter. Inte ens den franska motståndsrörelsen upptäckte att de tre stora bjässarna utmed den förhållandevis höga kustlinjen vid hamnen i Brest, avvecklade sina väldiga kamouflagenät och lättade ankar.

Prinz Eugen

Det var innan gryningen och Cerberus var ett faktum. Hela Kriegsmarine: s organisation utmed Atlantvallen hade satts i stridsberedskap. Amiral Ciliax: s eskader om två slagskepp, en slagkryssare och sex jagare, sammanlagt närmare 13 000 mans besättning, gick under strikt mörkerdisciplin ut från Brest. De rundade Bretagnes spets och med 30 knots hastighet satte man kurs norrut. Mannarna skulle tillbringa hela resan vid sina stridsstationer, kanonbesättningarna skulle äta och sova i sin flamsäkra skyddskläder invid sina laddade pjäser. Varenda kikare ombord samtliga fartyg spejade över himlen. Vinden var loj, men det viktigaste var att molnbanken var låg. Man skulle löpa en stafett mellan de tyska marinbaserna utefter de franska, belgiska och holländska kusterna, för minsveparnas och torpedbåtarnas skull. Dessa kunde inte förväntas hålla eskaderns högt uppskruvade hastighet i full högsjö.

Solen stod redan högt över molnbankarna den 11 februari och ingen britt hade setts röken av. Sperrles jaktflyg hälsade regelbundet på och brakade över dem med tjutande motorer. Det fanns alltid minst 250 av dem till eskaderns disposition inom någon minut utefter hela resan. Överste Ibel imponerade Ciliax med små demonstrationer av den enastående snabbheten i hans vapens kapacitet. Han pekade också ut kollegan Gallands överflygningar, vilket rapporterades till besättningarna över högtalare. Detta möttes med stort jubel. Tänka sig, en av Tysklands största superkändisar brydde sig om dem, vanliga däckssvepare.

Överste Ibel

Det var Luftwaffes närvaro som först efter flera timmars dagsljus väckte britternas intresse. RAF: s radar plockade upp dem som märkliga manövrer på andra sidan kanalen. Två Spitfires sändes ut för att diskret kontrollera på låg höjd. De upptäckte också Ciliax eskader, men eftersom de beordrats radiotystnad måste de först återvända hem innan de kunde rapportera utvecklingen. Nu befann sig tyskarna utanför Cherbourg med skummet yrande över deras bogar. Britterna slösade bort hela 11 februari med interna diskussioner om vad som var i görningen, ända tills premiärminister Winston Churchill blev varse och omedelbart insåg vad som höll på att hända. Hans order var lika ilsken som den var direkt: Sänk dem omedelbart!

I Dover satt Royal Navy: s direkt ansvarige för kanalen, amiral Sir Bertram Ramsay, hjälten från Dunkirk. Han slog hopplöst ut med armarna. Förutom attackflyg, torpedbåtar och några ubåtar så hade han ingenting att stoppa kollegan Ciliax med. Home Fleet hade dragit tillbaka allting av tyngd norrut, antingen utefter den skotska kusten, eller i Scapa Flow. Om han gick ut på en av klipporna utanför hans bas skulle han snart kunna se fartygen passera förbi med fladdrande naziflaggor. Vad göra?

Vad som överraskade britterna mest var att de trott att de två stora bestarna, Scharnhorst och Gneisenau, varit allt för skadade efter Operation Berlin. Det hade Enigmaövertygad amiralitetet i London. Det hade dock varit lättare skador, som snabbt reparerats. Det fanns en plan, framtagen av Ramsay och kallad Operation Fuller. Den kombinerade flygvapnets radar och spaningsflyg med flottans resurser av lättare stridsbåtar i kanalen. Det var 32 torpedbåtar ur Dover och Ramsgate, eskorterade av något tyngre kanonbåtar, samt flottans eget torpedflyg utmed kusten. Från baser i Kent fanns det en spärr av sex Harwich-jagare som kunde sättas in i kanalen. Det var i sammanhanget mycket tunt och, skulle det visa sig, för sent.

Under natten mot den 12 februari gick den nu kallade Brest-gruppen ohotat mot tryggheten i hemmahamn. På morgonen försökte RAF Fighter Command att göra sig märkbara, men motades omedelbart bort av överlägsna tyska luftstyrkor. Närmare lunch försökte RAF Bomber Command, men med fel bomber och återvände. Vid Dover, strax efteråt, sköt kustartilleriet, men missade – out of range. Attacker med torpedbåtar och jagare misslyckades också. Det var allt för sena och hann aldrig gruppera sig för strid. Det var som förbannat.

Vid 19:55 gick Gneisenau på en mina vid den holländska ön Terschelling. Hon fick tillfälligtvis göra stopp i maskin, men kunde fortsätta, nu i 25 knops hastighet. 21;34 gick Scharnhorst på en mina i samma fält och fick svårare skador. Hon linkade i hamn med förstört roder och endast en propeller i drift. Det var minorna som gjorde jobbet, men utan att hindra Operation Cerberus. Churchill var rasande och det brittiska amiralitetet var skymfat. Man hade helt missbedömt tyskarnas fräckhet.

Dock, ingenting av detta hade någon betydelse i kriget. Redan natten till den 27 februari bombades Gneisenaui sin torrdocka av RAF och skulle aldrig mer beträda havet. Prinz Eugenskadades svårt av torpeder vid Norge och förflyttades till Östersjön. Hon skulle sluta som mål för atombomber hos amerikanarna. Det mest kända ödet stod Scharnhorst för, sänkt av Royal Navy vid Nordkap den 26 december 1943, efter att ha gömts undan i norska fjordar.

Det var som med Graf Spee, Bismarck och Tirpitz, all bravur och teknik till trots, Kriegsmarines stolthet gick under ensamma och övermannade, utnötta och stukade, offer för en helt missriktad satsning av en galen ledare.

* Fältmarskalk Gerhardt von Scharnhorst (1755–1813) var bl.a. organisatör av den preussiska krigshögskolan i Berlin. Fältmarskalk August Neiderhardt von Gneisenau (1760–1831) var ännu en betydande organisatör av den preussiska armén, tillika rektor på krigshögskolan. Prinsen Eugen av Savojen (1663–1736) var en av den germanska historiens största härförare.

** Storamiral Alfred von Tirpitz (1849–1930) var de facto skaparen av den moderna tyska flottan såsom den framstod under de båda världskrigen.

Brittiska armén ståtar idag med sju gardesregementen knutna till Londons garnison. De är fördelade på fem regementen infanteri (Foot Guard) och två regementen kavalleri (Horse Guard). Efter återkommande nedskärningar i försvarsbudgeten efter kalla krigets avslut, bär dessa förband, till skillnad från de s.k. linjeförbanden, sin regementsstatus endast i namn.

I själva verket är de idag bataljoner. Den 2: a bataljonen är för tre av Foot Guard Regiments försatta i s.k. Suspended Animation och representeras av varsitt Incremental Infantry Company, fristående kompanier, för högvakt i hennes majestät drottningens tjänst. Bataljonerna kan återinsättas vid behov.

De två Horse Guard Regiments delar på uppgiften att på reguljär basis upprätta en skvadron ryttare för ceremoniell tjänst i London och allestädes.

Regementena är:

1: a bataljonen, Royal Grenadier Guards + Nijmegen Company, Grenadier Guards.

1: a bataljonen, Royal Coldstream Guards + No 7 Company, Coldstream Guards.

1: a bataljonen, Royal Scots Guards + F Company, Scots Guards.

1: a bataljonen, Royal Irish Guards.

1: a bataljonen, Royal Welsh Guards.

Dessa fem infanteribataljoner utgör Royal Guards Division: s två brigader i krigsorganisationen. De två kavalleriregementena, Royal Horse Guards + 1st Dragoons (en skvadron), har renderat liknande öden som infanteriet och utgör idag vardera en bataljon. Tillsammans bildar de Royal British Household Cavalry, pansarspaning tillhörande Royal Armoured Corps.

Regementena är:

1: a bataljonen, Royal Life Guards.

1: a bataljonen, Blues and Royals.

1^st Dragoons.

Reservenhet för Guards Divisionär Royal London Regiment, huvudstadens Territorial’s, TA (motsvarande hemvärnet), som även utför högvakt vid olika tillfällen. Samtliga gardesregementen håller sig med professionella orkestrar (civilanställda som kan marschera). Kavalleriet sätter upp en gemensam Music Troop under samma förutsättningar. Precis som i Sverige delar samtliga vapenslags olika förband på gardestjänsten över året, men endast ett regemente bär titeln First Guards, d.v.s. de finns alltid till hands till drottningens tjänst vid alla tillfällen. Royal Grenadier Guards utgör också London Garrison Reaction Force, senast brukade vid 9/11, då de upprätthöll tunga positioner kring bl.a. samtliga flygplatser.

Royal Grenadier Guards bildades 1656, men är inte arméns äldsta regemente och inte heller det äldsta gardet. Den äran tillfaller Royal Coldstream Guards, med baracker ute vid Windsor Castle. Tillsammans med Blues and Royalsär de bildade 1650 och till skillnad från alla de andra är dessa två direkt knutna till republikanernas New Army under inbördeskriget. Grenadier Guards bildades av den flyende kungafamiljen på kontinenten – Bruges i dagens Belgien. Under tiden blev Grenadier Guards och Blues and Royals gardesförband i London med ansvar för ordningen i staden. Med restaureringen av monarkin 1660 fick Grenadier Guards status som First Guards av Charles II. Han litade naturligtvis inte på männen som nackat hans far, Charles I.

Coldstream Guards har officiellt aldrig accepterat denna skymf och relationen mellan de två regementena kan fortfarande idag beskrivas som hjärtligt förraktfull. Konkurrensen mellan dem är mycket hård och det tillhör traditionen att idrottsliga möten dem emellan alltid leder till blodvite. Det sägs också att det värsta som kan hände en fiende är att hamna framför dessa två gardesregementen tillsammans, eftersom de kommer att göra allt för att övertrumfa den andre i stridens hetta.

Royal Scots Guards har faktiskt sina rötter ända tillbaka till 1642, men i samband med monarkins restaurering och den följande reorganisationen av armén frlorade skottarna det försprånget. Dears officiella start börjar inte förrän 1805. Det engelska inbördeskriget har förkortat många gamla fina regementens historia. Royal Irish Guards har anor tillbaka till 1692 och irlänska trupper som följt Stuarts till Frankrike efter slaget vid Boyne. Det franska regementet 92e Régiment d’infanterieär faktiskt kusin till de irländska gardisterna. Deras nuvarande formation skapades 1900. Irländarnas historia är naturligtvis starkt fläckad av Irlands historia. Deras rekrytering sker hemmavid i Nordirland. Stort arbete har utörts för att invitera katoliker i leden och det förekommer att gossar från den Irländska republiken hittar dit, trots att det utgör ett lagbrott hemma.

Royal Welsh Guards bildades 1915, mitt under brinnande världskrig, genom att man slog samman de sista fristående welsiska regementena. Welsiska regementen har givetvis existerat i den brittiska armén sedan 1600-talets slut. Kavalleriregementet Royal Life Guards har snarlik historia som Grenadier Guards. Den första plutonen sattes upp i Bruges 1658, men formationen som fullt gardesregemente skedde inte förrän 1788.

Varför bär de brittiska gardisterna pälsmössor? Denna mycket förekommande fråga kan enklast förklaras med slaget vid Waterloo, den 18 juni 1815. Det väldiga slaget, som till sist satte stopp på Napoleons ambitioner för alltid, avslutades med en sista, mycket vågad spelinsatts av den lille kejsaren. Han satte in sitt garde i hopp om att bryta Wellingtons center. Detta var dömt att misslyckas, britterna var allt för starka. Det franska gardet vacklade och flydde. De förföljdes av bl.a. Grenadier Guards, vars soldater plockade upp de franska grenadjärernas pälsmössor och tog dem som troféer. Detta ledde till att brittiska armén lät göra pälsmössan till officiell trofé. De tillverkas idag för dyra pengar av svartbjörnsskinn från statliga uppfödare i Kanada.

Drottning Elizabeth II är Colonel-in-Chief för samtliga gardesregementen, med ordinarie överstar som väblar. Colonel of the Regiment för Blues and Royalsär HRHAnne, Princess Royal. Blues and Royals har sitt namn och sina traditioner naglade från första stund, det enda gardesregementet i brittiska armén som bär blå vapenrock istället för röd. Det röda kommer från republikanernas New Army under inbördeskriget, så även Blues and Royals avvikelse och status.

Med dubbla funktioner, högvakt och strid, blir påfrestningen på i första hand Grenadier Guards och Household Cavalry mycket stor. Deras soldater skall både kunna föra sig med precission på paradgården, samtidigt som de skall utgöra elitförband. Under de år som brittiska armén slagits i Irak och Afghanistan har det visat sig vara en utmaning. Grenadier Guardsär s.k. Light Infantry, d.v.s. spaning och framskjutna positioner, på samma sätt som kavalleristerna är pansarspaning, i Mellanöstern oftast som pansarunderstöd till infanteri. Bataljonernas kompanier roterar sina funktioner mellan fronten och London. Det påminner om amerikanska arméns 3rd Infantry Regiment, The Old Guard i Washington DC.

De tillhör de bästa soldaterna i världen och de är definitivt flotta att se på under högvakt. För den intresserade kan det rekomenderas Trooping the Colour i juni månad varje år. Det är då drottningen inspekterar hela sitt garde. Samtliga gardesregementen är på fötter, ca 1 500 man, och alla orkestrarna är på plats. Det är en paradorgie under två timmar som knappast existerar någon annanstans. Ledarskapet roterar mellan regementena från år till år, även om prinsessan Anne är ceremonimästare. Det sägs att man bör försöka passa in sitt besök det året då Coldstream Guards styr det hela. Då skall puts och precission vara som allra störst. Alla soldater hatar det, när Coldstream skall visa de övriga civilisterna i uniform hur en militär slipsten skall dras.

För att vara bortglömd i historien, har han också varit en av de mest hyllade amerikanska generalerna under andra världskriget. Han har ofta betraktats som den bäste generalen och det hör till saken att han tjänstgjorde som divisionschef under Patton. Gamle Blod och mod reste honom på en hög piedestal och begärde särskilt, när det blev dags för honom efter kriget att lämna ifrån sig sin så älskade tredje armé, att just han och ingen annan skulle ersätta honom.

Lucian King Truscott Jr var unik på många sätt. Han var en av enbart tre amerikanska generaler under andra världskriget som avancerade från divisionschef, via kårchef till arméchef. De övriga två var Alexander Patch och James Van Fleet. Han var också näst yngst som divisionschef, 48 år, dessutom yngst som både kår- och arméchef. Han hade alls inte gått på West Point och inte haft stridskommendering under första världskriget.

Det fanns stora likheter med Patton. Truscott var kavallerist ut i fingerspetsarna, en mycket skicklig ryttare och polospelare. Han bar ofta ridbyxor och ridstövlar i tjänst, men revolverhölstret var ersatt med rosa byxor – precis som en del brittiska officerare, fast de i manchestertyg – matchande till en nästan alltid förekommande skinnjacka, samt en vit scarf runt halsen, allt symptom på en pockande skrockfullhet.

Hans röst var onaturligt skrovlig, ett resultat av ett misslyckat experiement med syra i skolan som barn. Detta förstärkte hans rykte om sig att vara en riktig hårding, vilket var helt sant. Truscott är i historien anfader till US Ranger Division. Han ledde sina trupper från fronten, alltid nära sina mest utsatta trupper, vilket säger en hel del eftersom hans huvudsakliga ledarskap under kriget låg vid den särskilt svinaktiga italienska fronten.

Det mest utmärkande med general Truscott var den totala avsaknaden av svagheter som härledare. Vad som existerar i hans eftermäle är enbart absolut kompetens och närmast fulländat ledarskap i strid. Hans soldater avgudade honom och marscherade till helvetet och tillbaka för honom. Endast fiendens stridbarhet kunde sätta käppar i hjulet för Truscott. De brittiska militärhistorikerna John Keegan och Antony Beevor gick en gång samman i följande utlåtande:

A first-class professional soldier – as unflamboyant a leader as has appeared in the history of the US Army since Ulysses S Grant.

3rd Infantry Division

Lucian Truscott kom från Texas, född i Chatfield, Navarro County 1895. Enkla uppväxtförhållanden ledde till arméstipendium och reservofficersutbildning i kombination med college. Han blev under en kort tid skollärare, men då det stora kriget nådde USA 1917 sadlade han bokstavligen om och blev yrkesofficer och löjtnant efter tre månaders officersträning hos kavalleriet. Dock behövdes han inte i Europa, utan han placerades på Camp Harry J Jones i Arizona och 17th Cavalry Regiment.

Detta innebar träning och övning av rekryter. Alltid en mycket skicklig och enveten pedagog, hade han sin tjänstgöring under kriget utstakat för sig. Detta skulle återkomma som en mycket viktig del av hans karriär. Under mellankrigstiden fortsatte han i kavalleriet, kombinerande förbandschef med stabsuppgifter och skoluppdrag. Amerikanska armén var liten och han lärde snabbt känna Patton väl och de båda officerarna delade mycket av varandras åsikter om krigets utövande.

Sommaren 1941, under de stora armémanövrerna i södra USA, då generalstaben övade divisions och kårs strid, mejslade man också ut de blivande ledarna. Överstelöjtnant Truscott godkändes med beröm, men där tycktes det ta stopp, han fastnade liksom i flaskhalsen. Så sent som i maj 1942 befordrades han till överste och erhöll stabschefsposition för IX Corps, Fort Lewis, Washington, vikt för Stilla havet. Dock, någon drog i en tåt och Truscott packade kappsäcken, kysste familjen adjö och seglade istället till Storbritannien.

Amerikanska armén behövde specialtrupper, likt de brittiska Commandos under Special Operation Excecutive, SOE.Överste Truscott ansågs perfekt för detta uppdrag, vilket han också var. Han upprättade US Rangers från ingenting och satte upp träningsläger i Skottland. Han rekryterade frivilliga, drog samman officerare och inledde en träningsregim ingen sett maken till tidigare i amerikanska armén. Truscott klarade själv utbidlningen utan problem, det var ett krav han hade på sig själv. Karlen var 47 år gammal.

Han hade inget till övers för britternas individualitet inom Commandos. Hans Rangers var unga, motiverade, vältränade grabbar som jobbade som team i en arméenhet, något annat var det aldrig tal om. Samtidigt blev han befordrad till brigadgeneral och det var hög tid att gå vidare. Den första färdiga enheten, 1st Ranger Battalion, ställdes under den karismatiske majoren William Orlando Darby. Själv placerades han under Lord Louis Mountbatten och Allied Combined Staff. I augusti 1942 deltog Truscott i räden mot Dieppe som den primäre amerikanske observatören. Detta var både hans och US Rangers första erfarenhet av strid i Europa och det dessutom under extrema förhållanden. Ingen av dem tycktes ha haft några problem med det.

Inför november 1942 befordrades han igen, till generalmajor, och stoppades in i ett sjöflygplan för vidare transport ut i Atlanten. Där ute, ombord på en väldig konvoj, välkomnades han av sin välgörare, general Patton. Truscott fick befälet över en särskild stridstyrka, 9 000 man infanteri sammansatta ur regementena 60 och 66, ur 9: e respektive 2: a infanteridivisionerna. Under Pattons ledning stormade de Mehdia och Port Lyautey i Marocko och lade under sig de franska kolonialtrupperna.

I mars 1943 fick general Truscott sitt första riktiga befäl över ett förband, 3rd Infantry Division, kallad The Marne Division eller The Rock of Marne. Det skedde naturligtvis under ledning av Pattons befäl över den sjunde armén. Man förberedde sig för Operation Husky och Sicilien. Truscott tränade sin division i den tunisiska öknen som reguljärt amerikanskt infanteri aldrig tränats tidigare. Soldaterna trodde att det var Boot Camp igen. Han lärde dem det som skulle komma att kallas Truscott Trot, en extrem marschform som innebar en hastighet av fem miles per timme under den första milen, därefter fyra miles per timme. Normal standard för amerikanska armén var 2.5 miles per timme.

Truscott delade helt Pattons åsikt att Montgomerys plan för Husky skulle stanna upp utmed Siciliens östra strand, i skuggan av vulkanen Etna. De, d.v.s. amerikanerna, skulle få göra jobbet själva och det inte dem emot. Patton förberedde under tystnad för en utbrytning och general Truscotts 3: e division skulle bli hans spjutspets. Tack och bock, hans division var mer än redo. Nu skulle de få se på gnistor, infanteri i rollen som kavalleri. De båda generalerna log slugt mot varandra.

Den amerikanska 3: e infanteridivisionens snabba avancemang utefter Siciliens västra och nordliga kust, deras tagande av både Palermo och Messina, huvudsakligen per fot, har gått till militärhistorien som en av de mest spektakulära infanteriframgångarna någonsin. Truscotts gossar utmarscherade både pansar och kavalleri. Det innebar inte enbart att marschera i medeltal fem mil per dygn under pågående strid, utan också några mycket vågade taktiska manövrer, innefattande kringgående rörelser medels amfibieoperationer.

Det gjordes möjligt därför att de hade Patton bakom ryggen, som gav det understöd de behövde. Både Patton och Truscott vågade sina liv under de hårda striderna, ofta manade de på sina trupper mitt i stridens hetta, med dragna vapen och med kulorna visslade omkring sig. Fältmarskalk Montgomery var ursinnig, han såg det som ett knivhugg i ryggen. General Omar Bradley, då kårchef under Patton, uttryckte sin chock och besvikelse över Pattons – vad han såg som – prima ballerinaroll på Sicilien, genom att hävda att han nått framgång genom att utnyttja Truscott. General Eisenhower vägrade lyssna till detta och Truscott bara ruskade på huvudet. De hade ett jobb att utföra och de gjorde exakt det, med råge.

Efter Sicilien separerades Patton och Truscotts vägar. Båda sörjde det. Patton flög till England och upprättandet av tredje armén. Sjunde armén övergick till ockupationstjänst på Sicilien och in på arenan kom istället den amerikanska femte armén från Nordafrika, under general Mark Clark. Rockaden var för invasionen av det italienska fastlandet. Truscotts 3: e division ansågs nu som den nya arméns främsta enhet. De stoppades in i VI Corps, under ett koppel mindre framgångsrika generaler, Ernest J Dawley och John P Lucas. Under detta ledarskap deltog 3: e divisionen i några av de hårdaste striderna i amerikansk krigshistoria, vid floden Volturna och så givetvis, Monte Cassino.

Truscotts män stred som djävlar, men man nådde aldrig riktigt fram i bergen och leran. Tyskarna, huvudsakligen fallskärmsjägare i infanteriposition, var rörligare och skickligare att utnyttja de taktiska förhållandena. Truscott var frustrerad och i slutet av 1943 drogs han och divisionen tillbaka för vila och reorganisation. I januari 1944 satte man sig i båtarna igen för att med VI Corps och britterna storma Anzio. Det hela hade kunnat bli ett fiasko om inte Mark Clark avsatt general Lucas som kårchef och istället placerat Truscott på posten.

VI Army Corps

Anzio var en amerikansk operation, VI Corps var det primära förbandet och Truscott kom därför att utgöra hela skillnaden för de allierades framgång. Det var som om han aldrig gjort något annat i sitt liv, när han mitt under pressade strider tog befälet över en organisation minst fyra gånger så stor som femton minuter tidigare. Han styrde upp hela striden och tog initiativet. Man pressade tillbaka tyskarna och kunde säkra ett ordentligt brohuvu varifrån man nu kunde stöta mot Rom, vilket var hela idén från början.

VI Corps drogs ut ur Italien direkt efter Rom för att ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Truscott ingick åter i den sjunde armén, Pattons gamla, nu under generallöjtnant Patch, som kommit ända från hårda strider i Stilla havet för detta tillfälle. Invasionen gick förhållandevis stilla tillväga och Truscotts kår avancerade stadigt norrut för att länka ihop med Pattons tredje armé. I detta sammanhang befordrades han till generallöjtnant och blev chef för en helt ny arméformation, den femtonde amerikanska armén, en rent administrativ ockupationsarmé bestående av helt gröna soldater. Befattningen var tillfällig, Truscott hade att sätta dem i funktion i Frankrike, skaffa dem lite råg i ryggen. I december flögs han tillbaka till Italien.

General Clark, en överreklamerad figur, men en favorit hos Eisenhower, skulle besätta ledarskapet för 15: e armégruppen i Italien, d.v.s. brittiska åttonde armén, under generallöjtnant Sir Oliver Leese och givetvis amerikanska femte armén, nu under Truscott. Som arméchef kom nu den gamle kavalleristen att styra över en hård och sur vinter innan en stor offensiv kunde genomföras på våren 1945 och tyskarna drevs upp i Alperna. Det var här han mötte kapitulationen och inledde arbetet med att befria det nu vunna Italien. Han tillhörde den lilla kader av ärrade fältgeneraler som Eisenhower valde att hålla kvar i Europa. För Truscott passade det bra, han hade ingen lust att åka hem och möta en fredstidsdegradering.

Så i oktober 1945 kom en skrivelse från Washington DC. General George S. Patton skulle lämna tredje armén för att istället axla femtonde ockupationsarmén i södra Tyskland. Patton har av armén fått förmånen att själv utnämna sin efterträdare och han har valt er, generallöjtnant Lucian K. Truscott, att göra honom den äran.

Truscott flög omedelbart över Alperna för att stötta sin vän i denna svåra stund. Den gamle generalen var grå och bedrövad, men evigt tacksam för att hans favorit och protegé var den som skulle ta hand om hans grabbar. För Truscott innebar tjänsten att parallellt med ockupationstjänst i västra Tyskland i princip marschera tredje armén hem. Han avrustade den i god ordning och introducerade nya trupper om vartannat. Själv kom han hem till USA och Texas 1947 med den fastställda rangen generallöjtnant. Som sådan lämnade han aktiv tjänst i armén.

Han var fortfarande i arbetsför ålder och påbörjade olika högre positioner i Washington DC. Han skrev samtidigt på sin bok, Command Missions, som kom ut 1954. Vi det här laget var han anställd av Central Intelligence Agency, CIA, med Tyskland som specialområde. 1953 blev han av president Eisenhower förordnad som ställföreträdande chef för CIA, under Allen Dulles. Han blev chef för den operationella verksamheten och ansvarade för flera av CIA: s framgångar vid den tiden. Han lämnade CIA 1958 och gick i pension. Han hade fyra år tidigare förärats den militära rangen av fyrstjärnig general.

Han slog sig ner i Alexandria, Virginia där han avled 1965. 1986 gavs en bok postumt ut i hans namn. Det var ett favoritprojekt han arbetat med under en stor del av sitt liv, The Twillight of the US Cavalry. Boken gavs ut av hans son, general Lucian Truscott III.

Andra världskriget och Kina blev för Japan vad Sovjetunionen var för Nazityskland, platsen där deras militära förmåga blöddes ut. Likheterna är slående, precis som i det väldiga Sovjetunionen kunde de kinesiska försvararna utnyttja sin nations storlek till att göra nödvändiga strategiska reträtter inom det egna territoriet. Japan kom att ha närmare 80 procent av sin armé i Kina, den främsta orsaken till varför USA engagerade sig så pass i kinesernas kamp.

Det lyckades. Stilla havet, som var japanska flottans ansvarsområde, hade enbart begränsade resurser till lands och i luften. Den japanska kejserliga armén kunde enbart upprätthålla 140 000 man, den lilla sjuttonde armén. I Burma stod femtonde armé med 350 000 man. Efter att man kämpat till sig Burma var man i början av 1944 helt utmattade. Underhållslinjerna var farligt uttänjda. De allierades tumskruvar hade börjat dras åt och vägen över Saigon i Vietnam förtvinade allt mer under trycket från fientliga flottstyrkor.

General Sato

Chefen för femtonde armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, var väl medveten om situationen. Hans styrkor var försvagade efter långa och hårda strider i den oländiga djungeln, med liten eller ingen avlösning. Han behövde tid för återhämtning innan de uppenbara hotbilderna utvecklade sig. Läget var trängt efter de tidigare framgångarna. Den brittiska fjortonde armén, under general William Slim, hade dragit sig bakåt i god ordning. Deras stora förluster kunde alltid ersättas av nya, friska trupper.

Från norr hotade en ny aktör, amerikanerna och kinesiska nationalistarmén, under general Joseph Stilwell. Japanerna stod en bit in i det mest nordöstra hörnet av Indien och de förstod att de måste förbereda sig för den förnyade styrkan i den huvudsakligen indiska armén. Japanernas chans var att deras närvaro skulle skapa den revolt som man utgick ifrån skulle inträffa i Indien, ett folkligt uppror mot kolonialmakten. Mutaguchi ämnade bita sig fast i djungeln, om han bara kunde lösa underhållsfrågan.

Japanskt infanteri

Goda råd var dyra och ett sätt att avstyra kommande offensiver från en fiende man visste skulle komma, var att utföra störande, begränsade anfall i syfte att förstöra och skära av motståndarens militära infrastrukturer. Mutaguchi presenterade sina planer, under namnet U-go, för sina generaler redan i december 1943. De gavs godkännande av kejserliga generalstaben i Tokyo den 7 januari 1944. Idén var att stöta hårt över floden Chindwin i riktningarna väster och nordväst, mot den regionala huvudstaden Imphal och in i dagens Nagaland. Det skulle på så vis gå att vinna den tid man så desperat krävde.

En av de aktuella förbandscheferna, chefen för 31: a infanteridivisionen, generallöjtnant Katoku Sato, var mycket missnöjd. Hans division på 13 000 man hade fortskaffning för enbart tre veckor och det var under vila. Nu skulle han behöva kasta in sitt folk i aggressiv attack. Han klagade och enligt vittnen, jämförde Mutaguchi med en idiot, men avvisades.

General Sato hade att med sin division avancera nordväst till byn Kohima och därigenom skära av Imphal norrifrån. Därifrån hoppades Mutaguchi att 31: a divisionen skulle avancera vidare till den viktiga järnvägsknuten Dimapur i Brahmaputradalen. Sato betvivlade att detta skulle fungera, såvida de inte stötte på betydande brittiska försörjningsdepåer. Dock, några sådana befann sig knappast vid så framskjutna positioner.

Den logistiska situationen var också svår för de allierade. Stridsområdet i fråga var kraftigt kuperat och djungelklätt. I dalgångarna rann bäckar och åar med otjänligt, malaria-infekterat vatten. Det var hett och fuktigt, bland de värsta tänkbara förhållandena för marsch och strid. Soldaterna var tvungna att hushålla med vatten eftersom underhållet inte kunde garantera friskt vatten fortlöpande. De allierades stora fördel gentemot japanerna var tillgången till försörjning via flygplan, tillhandahållet huvudsakligen av amerikanerna.

General Stopford

Kohima är fortfarande idag en obetydlig plats som domineras av ett stort krigsmonument, rest av den brittiska armén. Det är en glest belägen by, vars strategiska viktighet ligger i dess position på ryggen av en ås vid inledningen av en högt liggande passage, huvudvägen genom området, från Imphal och vidare in i Indien. Därför hade britternas ställföreträdande kommissionär i området, Charles Pawse, en bungalow med tennisbana i Kohima. Förlagd i denna by var vid den här tiden indiska förband, en bataljon infanteri ur Assam Regiment och några plutoner ur det paramilitära Assam Rifles, tillsammans kanske 600 man.

Hela regionen hölls av den indiska XXXIII armékåren under ledningen av generallöjtnant Montagu Stopford, en av general Slims närmaste män. När japanerna inledde sin offensiv den 15 mars 1944 kom deras 15: e infanteridivision, i Satos 31: a divisionens södra flank, att först nå stridskontakt i de norra förorterna till Imphal, där även Satos 58: e regemente fastnade. Decimerad i storlek marscherade 31: a divisionen norrut utmed den åsrygg som ledde till Kohima. Vis av händelseförloppet kastade general Stopford in delar av 161: a indiska brigaden som huvudsaklig styrka på platsen.

Tennisbanan

Brigadör Dermot Warren, chef för 161: e brigaden, kom dock att tvingas återta sina order rörande Kohima, vilket skulle få obehagliga resultat för utvecklingen. General Satos anfall mot Kohima startade den 1 april och de indiska trupperna förskansade sig omedelbart för det inkommande artilleribeskjutningen. Situationen såg inte bra ut för indierna och man bad desperat om förstärkningar och vatten. General Stopford kommenderade åter fram 161: a brigaden, men endast ett fåtal av brigadör Warrens styrkor nådde åsryggen, vilken japanerna nu snabbt inringade söderifrån under allt hårdare strider.

Den lilla garnisonen i Kohima skulle till sist bestå, förutom de indiska soldaterna från Assam, av 4: e bataljonen Queen’s Own Royal West Kent Regiment, delar av en alldeles nyskapad bataljon nepaleser, samt ett par kompanier chindits ur 23rd Long Penetration Brigade, som kom in springande genom kulregn just innan säcken knöts ihop den 4 april. Där fanns även en stor kontingent sjukvårdspersonal med patienter som flytt framför japanerna. Totalt var de ca 2 500 man, varav endast 1 500 var stridande trupp. Chef var överstelöjtnant John Laverty, Royal West Kent.

Indiskt infanteri

2013 röstade Royal British Army Museum i London fram slaget om Kohima till den mest heroiska i brittisk militärhistoria. Detta österns Stalingrad, som det också kallats, var en otrolig uppoffring för de fåtaliga kolonialtrupperna under de nästan tre månader slaget höll på. Tre månader i stekande hetta, minimalt med vatten, svårt med ammunition, under ständig granatbeskjutning och eviga anfall, strider man mot man. Monumentet över de fallna i Kohima listar över 1 400 namn, inkl. de som föll när de försökte bryta inringningen utifrån. Två Victoriakors förärades, talande nog var båda postuma.

Nu var situationen även mycket prekär för de 10 000 soldaterna i general Satos 31: a division. Med sina endast tre veckors fortskaffning tvingades de ransonera redan från start. Sato satsade allt på att bryta ställningskriget och ta Kohima så fort som möjligt och därmed nå sitt primärmål. Detta skapade en bisarr, taktisk position. I sina memoarer Defeat Into Victory (1956) ägnade fältmarskalk Slim ett helt kapitel till Kohima. Han ifrågasätter då Satos position efter det att han klagat på sina överordnade för att sända ut honom på detta uppdrag. Slim frågar i boken varför Sato stod kvar och slogs vid Kohima, när inget hindrade honom från att gå runt och vidare.

Som vid alla belägringar fick Kohimas geografiska och arkitektoniska nyckelpositioner namn som för alltid svetsats in i historien. Treasury Hill, Church Knoll, GPT Ridge och Aradura Spur. Mest känd – och den mest blodiga – är dock Tennis Court. Japanerna lyckades ta och hålla den ena långsidan av kommissionär Pawses tennisbana, de allierade höll den andra. Det blev det enda stället där japanerna kunde anfalla på plant underlag, annars alltid i uppförsbacke. Här ljöd Banzai-ropen som oftast, här måste de allierade hushålla med sin ammunition, så huvuddelen av anstormningarna tvingades mötas med bajonetter, spadar och knivar. Under tre långa månader.

Ibland bröt japanerna igenom mellan olika positioner och man lät dem komma ut på andra sidan, bara för att direkt efter täta linjen med egna motanfall. Britter, indier och nepaleser slogs för sina liv sida vid sida under helt olidliga förhållanden. Från luften släpptes vatten, förnödenheter och ammunition från flygplan, men det var aldrig tillräckligt eftersom mycket hamnade hos japanerna. Förutom egen artilleribeskjutning mot de japanska linjerna, försökte man även lösa upp belägringen med flyganfall. Många var de försök att nå kamraterna i häxkitteln, det var aldrig problem att motivera soldater till anfall, men japanerna vägrade släppa taget. Varje dag erhöll general Stopford från överstelöjtnant Laverty lägesrapport – vi håller våra positioner, begär tillskott av allting i arméns underhållslistor.

Banzai

Med tiden började japanernas baksida att visa sig för de inringade. Hur djävligt det än var för dem, så kom enskilda japanska soldater, ibland små grupper, över till dem, svårt utmärglade och be om hjälp. De fick hjälp, den lilla som fanns, men det var ändå bättre än i deras egna läger. Den 31: a divisionen svalt, kraften i anfallen mattades ut eftersom soldaterna i allt större grad inte orkade röra sig. Belägringen bröts den 22 juni i det att japanska armén totalt löstes upp och general Sato flydde tillbaka. Han återkom till de egna linjerna med endast 800 uthungrade trashankar. Han vägrade Sepuku, självmord, utan krävde krigsrätt för att klarera sitt namn. Istället renderades han mentalt sjuk och skickades hem. Han dog 1956 efter att ha försökt göra allt han kunde för sina få återstående män.

De officiella japanska förlusterna talade om 6–7 000 man, de totala siffrorna för de allierade var 4 064. Ett fåtal av garnisonens män var helt oskadda. En tredjedel av dem hade stupat. Vid japanernas tillbakadragande möttes de allierade förföljarna av svältdödens framfart. Man fann även tecken på självmord och kannibalism. Operation U-go blev en katastrof för japanerna och början på den stora tillbakamarschen i Burma.

Tennisbanan idag

Kohima markerar även det sista anfallet utfört av japanerna i syfte att invadera och ta territorier i andra världskriget.

Det här kan se ut som ett omöjligt uppdrag. Östfronten upptog större delen av andra världskriget och utgjorde den mest väsentliga delen av dess utkomst och inte minst påföljden av det. Jobbet underlättas dock av att jag bestämt mig för att revidera min uppfattning om både östfronten och andra världskriget som helhet. Det har blivit nödvändigt i skenet av hur historiken kring tolkningen av denna konflikt förändrats under de senaste åren. Det har skett avgörande genombrott som förbättrat förståelsen av detta ohyggliga krig. Så, utan mera krusiduller, här följer Östfronten på tvåtusen ord, den reviderade versionen.

Vi har låtit oss fintas av både sovjetisk propaganda och tysk falskhet. Vi har inte kritiserat någon av dem tillräckligt, utan under många årtionden har vi värmt rumporna i fåtöljerna och undvikit det hårda arbetet att gräva fram de faktiska förhållandena. Därför har vi undvikit följande slutsatser till att börja med: Det fanns en rationell orsak till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen, det var alls inga ideologiska nycker, utan iskall kalkylering utifrån den position Tyskland befann sig i 1941. Hitler hade rätt och hans generaler hade fel, han hade faktiskt en logisk orsak till att vägra reträtt vid Stalingrad. Vi blir tvungna att omvärdera den preussiska generalskåren.

Stalin hade inte för avsikt att anfalla Nazityskland det är lika bra att kasta bort den föreställningen, den hör hemma hos nynazisternas läger. Ryssarna togs på sängen och dukade under av en betydligt större fiendes våldsamma anstormning. När anfallet kom var röda armén helt involverade i en nödvändig motorisering av samtliga deras trupper och var i realiteten oförmögna att organisera ett försvar. De förlorade minst fyra miljoner man under hösten 1941 och måste börja om från början mitt under brinnande krig, något deras kommunism misslyckades med ända till 1943. Trots allt detta, den röda arméns många svårigheter, lyckades ändå inte Wehrmacht besegra dem. Det är en viktig slutsats.

Varför Operation Barbarossa? Svaret är det enda korrekta och uppenbara: Nazitysklands ekonomi. Det var samma orsak till att starta kriget 1939. Ekonomin var riktigt usel p.g.a. kriget och socialistisk politik. Framför allt saknade man olja. Det fanns inte tillstymmelse till olja för det krig man nu valde att föra. Det förklarar det fotmarscherande infanteriet och hela artilleriet och underhållet per häst. Det förklarar mycket av Luftwaffes tillkortakommande och varför det aldrig byggdes tillräckligt med ubåtar. Huvuddelen av Tysklands drivmedel kom från Rumänien och från syntetisk olja, men det räckte inte på långa vägar. Det tyska folket stod inför hårdare ransonering och i de ockuperade nationerna var situationen mycket prekär.

Hitler bestämde sig för Barbarossa till stor del av detta skäl och han gav Wehrmacht hårda direktiv. Anfallsriktningen skulle vara åt söder, genom de rika jordbruksområdena i Ukraina och till oljan i Kaukasus. Norr därom skulle man endast utöva flankskydd, inkluderat de säkerligen vänligt inställda balterna, samt länka ihop med Finland, men det var allt. Han gav krigsmakten högst tre månader att utföra detta uppdrag, sedan var oljelagren sinade. Lyckades man skulle Sovjetunionen berövas sin huvudsakliga oljereserv och kornbod. Resultatet var ett betydligt svagare kommunistvälde och i realiteten – schackmatt. Hitler hade antagligen hamnat i en för honom betydligt säkrare sits om man lyckats med detta. Han var den rationelle och hade absolut rätt. Det är något mycket kusligt över detta.

Hitlers generaler ljög verkligen för honom, det var ingenting från han sjuka hjärna. De ljög för honom för de trodde att han var en idiot. Under stabschefen för OKH, Franz Halder, drev man trots Hitler order anfallet norrut, mot Moskva och Leningrad. De drev fram det med argumentering IRL. Varför? Man kan bara spekulera kring detta. Först och främst, militärer fattar inte ekonomi, de har aldrig gjort det och kommer så aldrig att göra. Antagligen var det allt från fornstora korståg till första världskrigets framgångar, eller att göra det Napoleon inte fixade, vem vet? När till sist Hitler ändå satte ner foten och drog förband bort från Moskva-riktningen så kom han i historien att bli kritiserad för det, att han undergrävde intåget i Moskva – något som aldrig var Hitlers order från början.

Vi får också glömma bort allt om ryssarnas enorma överlägsenhet i manskap. Tyskarna var fullt kapabla att ersätta sina förluster, åtminstone i folk. Däremot fick de under 1942 genomföra en bisarr nerdragning av sina mekaniserade förband p.g.a. oljebristen. De kunde ha ersatt varje förlorad stridsvagn om de velat, men kunde inte. De blev kvar i depåerna. Glöm för all del även bort östfronten som pansarlandet. Fram till Kursk 1943 utvecklades ytterst få rena pansarslag. Helt enligt tyska arméns taktiska normer, så var den främsta pansardödaren infanteriet och deras 50mm pansarvärnspjäser. De enda gångerna under Barbarossa som Wehrmacht förlorade stora mängder pansar i strid var när de stötte på ryskt pansarvärn. Östfronten var ett utpräglat infanterikrig med mycket höga förluster som följd.

Slaget vid Kursk och pansarslaget vid Prokorovka var ett ryskt misslyckande rent taktiskt, eftersom de lät sig dras in i en helt vettlös pansarstrid med hundratals förlorade vagnar, som inte spelade den minsta roll i sammanhanget. Stalin blev rasande på sina generaler och ville veta varför de förstörde hans pansararméer. Pansar i den moderna krigsföringen, i Bevegungskrieg, handlade om att öppna anfallsvägar på djupet och förstöra infrastrukturen bakom linjerna, inte att bekämpa fiendens pansar, även om det givetvis förekom. Pansar bekämpades av infanteriet och i allt större omfattning av flygvapnen. Det här är också orsaken till att de västallierade aldrig brydde sig allt för mycket om deras mindre tanks mot tyskarnas bjässar, eller varför Heinz Guderian avskydde Panzer VI Tiger, den var allt för tung och orörlig. Dessa tanks var aldrig tänkta att mötas på slagfältet ändå.

Man kan nu börja att förstå mer av ryssarnas agerande under kriget och deras stora förluster. De tvingades slåss med illa förberedda förband med mycket bristande koordinering, mot en fiende som fortfarande var fler än dem – kom ihåg infanterikriget. Under 1942–43 var det ledande vapenet som ryska fabriker spottade ut inte tanks, utan granatkastare, den stora infanteridödaren. Orsaken till att man höll kvar vid att anfalla tyskarna vid Rzjev under 1942–43 handlade verkligen om att dra fokus från södern och binda Wehrmacht vid sitt tidigare misstag mot Moskva. Det skulle få förödande resultat för tyskarna. Kom ihåg att medan tyskarna drogs med mediokra underrättelser om ryssarna, så hade ryssarna god aning om vad som hände bakom tyskarnas linjer, ända till Berlin. De visste att de tyska generalerna prioriterade Moskva före Baku fortfarande 1942.

När väl Wehrmacht fick ändan ur vagnen och försöka med Kaukasus sommaren 1942 var de inte motoriserade i den ordning de skulle och det blir nu lättare att förstå Stalingrad. Staden hade ingen taktisk betydelse i sig, men ingick i armégrupperna A och B: s norra flankskydd. Statistiken talar tydligt om ett allvarligt misslyckande i OKH: s planering. Den sjätte armén, som varit den största av sitt slag i hela den tyska armén strippades på avgörande förband och fick den minsta andelen ersättningsförband eftersom man utgick ifrån att de endast skulle utgöra försvarsenhet i norr, vid Volga. Ryssarna slogs som djävlar hela vägen till Stalingrad och sjätte armén var stukad, illa tilltygad och försvagad när den väl indelte sig i striderna om staden som aldrig varit ett mål från början. OKH hade mycket att svara för.

Hitler vägrade släppa taget om Stalingrad av den enkla anledningen att slaget band upp ryska enheter och om man gav upp skulle den norra flanken hotas och Kaukasus gå förlorat, vilket var det viktiga i sammanhanget. Nu misslyckades det ändå. Från 1943 var Röda armén helt förändrat och kunde nu agera som en fungerande armé. De hade lärt sig sina läxor och utmanövrerade nu Wehrmacht i alla avseenden. Myten om tyskarnas förnämliga försvarsstrid måste tas med en nypa salt. Det var nu deras tur att dras med större förlustsiffror än vad ryssarna gjorde. Varför då, kan man fråga sig, om de nu var så skickliga? Därför att empirisk militärhistoria gör klart att flyende försvarsstrid alltid kostar, precis som för ryssarna 1941.

Från 1943 besegrar Röda armén Wehrmacht, inte för att de var så många fler, som myterna säger, utan för att man var bättre och med rikliga resurser. Tar man styrkeförhållandena mellan de stridande, var aldrig röda armén mer än 3/1 större än tyskarna, något som dessutom inte inträffade förrän 1945. Under kriget i övrigt var man jämnstora eller som bäst 2/1 i rysk favör.

Det var östfronten i mycket kort sammandrag. Frågan är nu varför det har tagit så lång tid för att se sammanhangen i mera korrekt ljus? Det är en kombination av två motsatta förhållanden. Å den ena sidan är det ryssarnas vilja att visa upp sitt lidande i syfte att smeta över deras tillkortakommanden i början av kriget. De spelar underdog-kortet mot den väldiga, tyranniska fascismen, som sedan besegrades av de sovjetiska arbetarna i en jättelik socialistisk seger. Vi har allt för ofta låtit oss luras av detta. Samtidigt har vi beundrat tysk militär allt för mycket, jag är själv skyldig till detta. Vi har drabbats av västerlandets heroiska kamp mot de eurasiska horderna och spelat med i charaden om skillnaden mellan Wehrmacht och Nazistpartiet (SS).

Östfronten under andra världskriget var en perverterad sammandrabbning mellan två oerhört ondskefulla ideologer där båda parter agerade i ett gemensamt folkmord av gigantiska mått. Vid sidan av SS och NKVD utförde de båda arméerna helt obeskrivliga övergrepp mot civilbefolkningen. 20 miljoner oskyldiga människor (konservativ siffra) mördades i Ryssland och Ukraina. Ryssarna stod själva för mycket av detta, i enlighet med den kommunistiska ideologin, men tyskarna mördade även de i drivor och med påfallande passion. Till skillnad mot SS förde inte Wehrmacht statistik över hur många civila de dödade med vapen, svält eller umbäranden. Det rör sig om ett par, tre miljoner. Medan de ryska arkiven öppnats – de håller nu på att stängas igen av ett allt mer nationalistiskt Kreml – så har det moderna Bundeswehr inte öppnat särskilt mycket om sin vetskap för allmänheten i detta avseende.

De västallierade kunde skatta sig lyckliga över ryssarnas uppoffrande, något de faktiskt räknade kallt med. Sovjetunionen band upp åtminstone 70 procent av Wehrmachts hela styrka på sin front. Samtidigt bidrog Sovjetunionen aktivt till andra världskrigets inledning genom sitt samröre med nazisterna. Dessutom, fortfarande vägrar man erkänna USA: s roll för deras överlevnad. Under 1942–43, när tyskarna stod i Kaukasus utkanter och skar av oljeförbindelsen norrut och drog undan kornboden Ukraina under ryssarnas fötter, då var amerikanernas generösa hjälp över haven den enda livlinan i många avseenden.

Det är fortsatt sant att Hitler inte skulle ha igångsatt Barbarossa, att det förseglade hans undergång, men då skulle han heller aldrig ha startat kriget överhuvudtaget. Gemensamt för de aggressiva staterna Tyskland, Italien och Japan var att de samtliga inte hade resurserna att utföra kriget. Genom att dra in de stora marknadsekonomiska krafterna brittiska imperiet och USA, men också de likvärdigt rabiata diktaturerna Sovjetunionen och Kina, så var det dömt att misslyckas. Det var ett vanvett som kostade över hundra miljoner människor livet.

Så där, östfronten på mindre än 2 000 ord.

Operation Overlord, förde med sig förhoppningen om att nå Berlin och få slut på kriget till julen samma år, 1944. Det blev aldrig så, mycket p.g.a. att hela projektet också var skräckfyllt. Första världskriget hängde som en unken, blöt filt över hela Västeuropa. Det band upp de allierade ledarna, militära som politiska, i en falsk känsla av förebådad katastrof. Det var svårt att ta lärdom av det som faktiskt startat hela kriget, det tyskarna kallade Bevegungskrieg.

Efter den initiala förvirringen vid Normandie, satsade tyskarna skickligt och inledningsvis framgångsrikt på att blockera de allierade i deras lilla brohuvud i nästan två månader. Det lyckades därför att tyngdpunkten på de allierades offensiv låg i norr och tagandet av hamnstaden Caen. Det var allt för uppenbart. Bollen låg därmed hos fältmarskalk Montgomerys brittiska och kanadensiska styrkor. Man skall inte ta ifrån Montgomerys hans seger i Nordafrika, men en blixtkrigare var inte.

Samtidigt är det intressant att studera de statistiska resultaten av slaget om Normandie sommaren 1944. Tyskarna offrade allt man hade i väst för att vidmakthålla situationen i en förhoppning om att kunna kasta tillbaka fienden i havet. Statistiken från den tiden talar dock sin bistra motsats. I genomsnitt förlorade Wehrmacht ca 500 man varje dag i den stora köttkvarnen östfronten. Under juni och juli 1944 i franska Normandie tappade tyskarna dubbla det antalet, 1 000 man per dag.

De allierade sköt helt enkelt skiten ur tyskarna, som aldrig varit med om något liknande i eldkraft tidigare. Från havet, från luften, från marken, de ärrade tyska soldaterna mötte en mur av glödande död. När amerikanerna i söder till sist bröt ut genom Operation Cobra, var Wehrmacht helt slut i väster, det fanns inget mer att göra än att fly hals över huvud hela vägen till Rhen. Tyskarna skulle aldrig mer ha en miljon man att slåss med i väst. Trots detta kunde de allierade inte fullfölja sina önskemål under 1944.

De skulle fortsätta att sjabbla med en svag logistik under hela hösten, man skulle slösa tid på Operation Market Garden och överraskas vid Ardennerna. Allt detta därför att det fanns en ohelig överenskommelse om att marschera på bred front, nå Rhen samtidigt och därefter dela Tyskland mellan sig. Detta var ett misstag, historien är klar med detta. Överenskommelsen var i förstone politisk och militären hade att förhålla sig till detta. General Eisenhower hade en annan åsikt om detta, men han var lojal med sina ledare. Sedan 1942 hade han tillhört den amerikanska militära lobbyn i London, som redan från början var redo att ta språnget.

Det fanns två typer av amerikanska militärer, vi kan kalla dem Grant’s and Sherman’s. Begreppen syftar på amerikanska inbördeskriget och unionens slutliga seger genom att kombinera utnötningskriget i öster, under general Grant, med Bevegungskrieg (ett begrepp myntat av preussarna redan då) i väster, under general Sherman. 1944 var det absolut färre av Shermans i armén och även om Eisenhower var en Grant, så var hans chef, general Marshall i Washington DC, en Sherman. Eisenhower respekterade behovet av Shermans i hans kommando och hade därför, på Marshalls inrådan, behållit ett ess i ärmen.

Så, låt oss vara kontrafaktiska för ett ögonblick och fråga oss: Vad hade hänt om amerikanerna insisterat på kontroll i Normandie? Det var ju deras party hur som helst, de betalade för det. Det var nu inte politiskt möjligt, men tänk om?

I så fall hade Eisenhowers förlyttning av general Patton från Sicilien till England fått sin egentliga betydelse bättre redovisad i historien. Skapandet av amerikanska tredje armén under Patton hade utgjort spjutspetsen i den allierade taktiken för Västeuropa redan från början. Patton hade fortfarande inte deltagit i själva invasionen, det var inte hans roll. Istället skulle den amerikanska grupperingen i Normandie skett i norr och den brittiska i söder. Istället för att tvinga Patton att svinga en uppercut från söder och norrut, hade han nu haft raka spåret österut mot Rhen och Tyskland redan från kanske Dagen D + 10.

Patton hade i detta läge inte haft med hamnstaden Caen att göra, istället hade hans tredje armé, med hjälp av de övriga amerikanska styrkorna i norra Normandie öppnat en kilometerbred öppning i de tyska linjerna, genom vilken den 4: e pansardivisionen hade avancerat under massivt understöd från luften. Antagligen hade hans tredje armé haft mer pansar, kanske rentav en hel pansarkår. Tyskarna hade givetvis gjort allt de kunnat för att hindra detta, men med facit i hand vet vi att de antagligen inte skulle ha lyckats med de styrkor de hade tillgängliga, särskilt inte om Monty engagerade dem i söder. Det betydde att Patton hade inlett marschen mot Berlin två månader i förtid och hade kunnat nå Rhen i augusti, kanske även i slutet av juli 1944.

Faktiskt, situationen hade blivit så mycket mer alarmerande för tyskarna. Begreppet Falaise-fickan hade fått en helt annan innebörd när merparten av de tyska förbanden i Frankrike, mer än 20 divisioner, kom att befinna sig söder om Pattons offensiv. Var skulle de retirera? Montgomery, i söder, hade i det fallet utgjort ett storartat städ för Pattons hammarslag att landa på. Vi kan ha fått se en inringning i Frankrike som fått Stalingrad att blekna. Tänk så här: Inget Market Garden, ingen katastrof i Ardennerna, bara en enda stor allierad offensiv rakt på Rhen, med målet att ta Berlin, Prag och Wien före ryssarna.

Vi talar nu om sommaren 1944 och vi vet att tyskarna just då hade svarat fördelaktigt på en sådan manöver och kanske hade de lagt ner vapnen vid Rhen. De hade kanske varit än djärvare att avpollettera Hitler den 20 juli. Fältmarskalk Rommel hade kanske tagit sitt förrädiska steg tidigare, kanske hade upproret fått hela Waffen-SS med sig, genom SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Invasionen av Tyskland hade ändå skett, inte enbart utifrån lärdomar från det tidigare kriget, utan framför allt inför den nya fienden i kulisserna – Sovjetunionen. Det hade blivit ett annat kallt krig med mindre dominans av kommunism i Europa.

Hade det gått att genomföras? Ja, idag kan vi se att det var fullständigt möjligt, de allierade var betydligt mer överlägsna tyskarna än vad ryssarna var på östfronten. Jag har därför ofta frågat mig varför den amerikanska arméledningen höll så hårt i deras Patton genom Nordafrika och Sicilien, varför de mot så många odds ändå flyttande honom till England och gav honom den tredje armén? Såsom saker och ting utvecklade sig i kriget, var inte Patton överflödig, egentligen? Många tycker det. I själva verket ville amerikanerna ha Patton tillgänglig – just in case.

I ett historiskt perspektiv hade det varit en tuff deal. Vi hade varit skyldig en svärande buffel vår frihet och framgång. Patton är inte ett enkelt geni att uppskatta, annat än professionellt. Han drev sina överordnade och Washington till vansinne med sin vassa tunga. Pressen både älskade och hatade honom. Han bjöd på sig själv, var underhållande och betydligt mer öppenhjärtig med militära ting, men hans svada fick pressen att vid några tillfällen kalla honom för nazist, han som dräpte fler nazister än de flesta. Det var en cirkus kring Patton under andra världskriget.

Jag har tidigare skrivit om jämförelserna som gjorts mellan general Mattis, USA: s nuvarande försvarsminister, och Patton. Det är egentligen fel jämförelse. Den betydligt mer korrekta är den mellan Patton och Trump. Lika buffliga, lika hatade, trots den avgjorda kompetensen, de rätta intentionerna, det goda resultatet. Jag tror att framtiden kommer att ge just den liknelsen rätt.

Big Chief

De allierades plan att bomba Sovjetunionen 1940

Det kejserliga Tysklands planer att anfalla USA under början av förra seklet och Zimmermanns telegram 1917

Artikel i Corren 2017.06.12

En slug gammal räv

Pansargrenadjären

Chosin-reservoaren 1950

Halt-ordern vid Dunkerque

Mattis vs Patton

Bröderna Daltons sista räd

Lee

Orsaken till de andra världskrigen

Bellum Americana

Havets förbannelse

Tjurrusningen

Hennes majestäts alla män

Den siste kavalleristen

Kohima - österns Stalingrad

Östfronten på 2 000 ord

Seger i Europa 1944