KRIGSHISTORIA

En av de stora historiska orättfärdigheterna från andra världskriget är det medvetna förträngandet av nazismens, d.v.s. nationalsocialismens politiska härkomst. Nazismen är en del av den fascistiska familjen av politiska ideiologier som växte fram i början av 1900-talet, som ett resultat av socialismens framgångar under föregående århundradets andra hälft. Det existerar en koppling, en slags ideologisk anomali, mellan två motpoler, socialism och nationalism, i den populistiska jakten på de stora väljargrupperna i skuggan av allmän rösträtt för hundra år sedan. Fascismens grundare, Benito Mussolini, var de facto passionerad socialist innan han sadlade om. Att nazismen hämtat kraft från socialismen är dock ett sådant stort problem för efterkrigstidens politiska berättelse, d.v.s. Sovjetunionens dominans över den politiska vänstern och behovet att fjärma sig från den svarta kusinen och därmed beslutet att för alltid stämpla den som högerextrem.

Det fanns högerextremister i embryot till NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Det lilla Deutsche Arbeiterpartei, DAP, den samling av kanske 200 medlemmar som gefreiter Adolf Hitler fick i uppdrag av armén att infiltrera 1919*, bestod av två till synes diametralt skillda åsiktsgrupper, tokhöger och socialister. Tokhögern bestod av medlemmar från något som kallades Thuleförbundet, en mytologiskt lagd grupp av germanska nationalister. Grundaren av DAP, Anton Drexler, en verktygsmakare från Berlin, hade tidigare tillhört det kortvariga Deutsche Vaterlandpartei, instrumentell i skapandet av myten om knivhugget i ryggen. Karl Harrer, en journalist på uppdrag av Thuleförbundetatt locka arbetarväljare till organisationen, ävertalade Drexler att tillsammans med honom starta DAP.Detta ledde till att attrahera nationalister från vänster, som bröderna Gregor och Otto Strasser. Starka gemenesamma nämnare var antikapitalism och antisemitism.

Hitlers egna åsikter i sammanhanget var mera diffusa och det finns anledning att tro att ideologi var av underordnad betydelse för honom. Hans primära intresse inledningsvis var att bli någonting genom att uttrycka sig och få betalt för det. Hans explosivt snabba väg till makten i DAP gick via Ernst Röhm, anställd av partiet för att sköta dess muskulatur, d.v.s. ordningsvakterna. Röhm var utypen för de tidiga medlemmarna, en f.d. militär och frikårare som hatade den adliga, preussiska officerskåren och önskade skapa en ny, politisk folkarmé utifrån sitt SA, Sturmabteilung. Hitler var en bildad man, med ett livslångt intresse för politik, men, som sagt, ett ambivalent förhållande till ideologi. Han uttalade uppskattning för socialismen, han avskydde kommunismen, med en klassisk germansk nationalism, s.k. völkische, alla tysktalandes gemenskap. Mycket talar för att antisemitismen kommer sent till honom, via DAP, det parti han 1920 byter namn på till det tydligare NSDAP– National-Socialisterna.

SAär ett bra mått på nazisternas framväxt, mycket p.g.a. att organisationen växte snabbare än själva partiet. SA: s ideologi var inte helt homogen och baserades bl.a. på vilken del av Tyskland man tittar på. SA i Berlin var betydligt mer vänster än organisationen i övrigt. SA-Gruppe Berlin-Brandenburg leddes av Walter Stennes, en uttalad revolutionär som med våld konkurrerade om medlemmar med kommunisterna. Ju närmare historien kommer De långa knivarnas natt 1934, desto mer kritisk till Hitler blev Stennes. Han beskyllde führern för att springa kapitalets ärenden. Dock, Stennes tog kontroll över Berlin 1927 och fyra år senare, den 1 april 1931, stormade Stennes SA NSDAP: s högkvarter i Berlin. Stennes tvingades lämna landet och bidrog efter kriget till att ge klarhet i många frågor kring nazisterna. Han var nationalistisk socialist in i det sista (d. 1989). I Berlin huserade också den stridbare gauleiter Josef Goebbels, även han socialist i grunden. Berlin var viktigt för nazisterna och deras tydliga vänsterinriktning var en tillgång för partiet.

Anton Drexler

Josef Goebbels tvingades bekänna färg väl innan De långa knivarnas natt den 30 juni 1934. De som gjorde detta var Hermann Göring, Heinrich Himmler och Reynard Heydrich, tillsammans representerande Gestapo och SS vid tiden, men också den yttersta högern inom Nationalsocialisterna. De bedrog sin führer genom att övertyga honom att SA, under Röhm, planerade en statskupp i syfte att förkomma krigsmaktens hot om att stryka sitt stöd till nazisterna om de inte kontrollerade SA.Goebbels bytta sida och under ledning av Hitler kunde nazisterna rota ut sin vänsterflygel, i första hand SA. Det var inte Hitlers önskan, han vägrade in i det sista, han önskade inget ont mot Röhm, hans gamla vän. Hitler kunde vara mycket lojal mot vad som kallades Alte Kämpfen, han brydde sig i deras fall varken i socialism, homosexualitet, eller annat som nazismen i normala fall betraktade med misstänksamhet.

Efter första världskriget skedde det ett skifte i den politiska vänstern. I flera decennier hade socialisterna, socialdemokrater och kommunister konkurrerat inom sin ideologi under ganska liknande förhållanden. Men under 1920-talet skulle den europeiska socialdemokratin profilera sig hårt i mittenfåran, som en parlamentarisk, demokratiskt rörelse. I Tyskland skedde detta med Weimarrepubliken, som slog ner all revolutionsanda i riket med militär brutalitet, även i maskopi med den konservativa högern. I Sverige skulle det dröja till 1928 och det s.k. kosackvalet, då socialdemokraterna tappade stort till högern på just frågan om revolutioner och Sovjetunionen. Hjalmar Branting avgick som partiledare och istället inledde Per Albin Hansson arbetet att göra SAP till ett massparti genom att inkorporera svenska flaggan och kungligheterna i partiets symbolik.

Man kan säga att med början i Italien, tio år senare följd av Tyskland, lyckades fascismen (och nazismen) bäst med att sammanföra nationalismen och socialismen i en rörelse. Dessa nationer var ganska unika på så vis. I Sverige, där nationalsocialisterna var ett försvinnande litet parti, var det socialdemokraterna i samverkan med Bondeförbundet, som efter 1932 genomförde liknande politik, minus militarism och rasism. De italienska fascisterna saknade också antisemitism, men annars delade man liknande sociala program och protektionism som den svenska koalitionsregeringen i skuggan av depressionen. Man kan också jämföra med Spanien, där politiken var mycket mer polariserad i vänster/höger. De spanska fascisterna, de s.k. falangisterna, var den minsta delen av en politisk fyrklöver av kristen höger och ärkekonservativa, som utgjorde nationaliströrelsen**. Falangisterna var dessutom betydligt mer vänster i sin retorik än både de italienska fascisterna och de tyska nazisterna.

När Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, under Hitler, tog makten i Tyskland 1933 inledde man ett ekonomiskt reformprogram som man delvis ärvt från Weimarrepubliken. Det var en bukett med åtgärder liknande Maynard Keynes teorier, samma som mer eller mindre implementerades i hela västvärlden vid den tiden. Staten satsade kapital i byggnation och arbetsskapande, omfattande sociala åtgärder för medborgarna, vilka bl.a. innebar säkrade regeringposter till nästa val. Hitlers Tyskland tog dock allt detta ett steg längre och man kan ana att de svenska socialdemokraterna var gröna av avund inför den generositet som nazisterna visade den ariska delen av befolkningen. Nazisterna sänkte skatten för de lågavlönade, samtidigt som man höjde dem för de rika. Barnbidragen plussades på ordentligt, särskilt flerbarnsbidragen. Tyska arbetare erbjöds subventionerade semesterresor. Tyska värnpliktiga var de bäst betalda i världen o.s.v. Hitler behövde aldrig oroa sig för omval, hans mål var istället att befria det tyska folket från samma vedermödor man tvingats genomgå under förra kriget, nu när han planerade ett nytt – men det visste inga utomstående om då.

Walter Stennes

Nazisterna betraktade maktövertagandet 1933 som en revolution. De vidtalade alltid händelsen som en revolution. Den tyska staten i relation till det Nationalsocialistiska partiet byggdes upp exakt som ett socialistiskt sådant. Varje federal, statlig och kommunal nivå hade en parallell partifunktion som skuggade den. Man delade helt den socialistiska tron på den nya människan, proletären, i deras version den renrasiga människan. Antikapitalismen var central i deras ideologi. Precis som socialdemokraterna omskar de näringslivet med regleringar och beskattningar utan hänsyn till företagens överlevnadsförmåga. Profit var ett hatat ord. Det går an att beskylla tyska företag för samarbete i slavarbete och förrintelse. I realiteten hade de inte mycket val, den nazistiska staten dikterade var och när det gick att tjäna pengar. Precis som i den socialdemokratiska historien favoriserades vissa företag, särskilt i rustningsindustrin. Annars var givetvis korruption det sätt näringslivet utnyttjade för att kringgå systemet***.

Adolf Hitler konstruerade självmant nästan hela den nazistiska symbolfloran, särskilt då den nazistiska fanan, Hakenkreuzflagge, som blev tysklands nya nationsfana från 1935. Han beskrev hur det svarta hakkorset mot vit botten symboliserade evigheten i den nationalsocialistiska rörelsen och att den röda ramen representerade deras revolutionära hjärta. Både i handling och i symbolspråk är det uppenbart att nazismen, fascismen och socialismen är varandra närstående, även så i alla deras olika varianter och uppblandningar. I slutändan är de alla samma statism, tron på att staten är bäst lämpad att lösa människornas liv. Det är hög tid att dra likhetstecken mellan dessa ismer, oavsett vad socialisterna säger, de har fel och vi kan helt strunta i dem.

* Hitler sändes ut av en kapten Karl Mayr, chef för 16: e infanteriregementets underrättelseavdelning. I filmer och olika litterärar återgivningar beskrivs Mayr som i princip en nazist. Det är fel, Mayr var organiserad socialdemokrat och 1933 flydde han till Frankrike, där han senare greps av Gestapo och avrättades i koncentrationslägret Buchenwald 1945.

** Wehrmachts underrättelsetjänst under kriget, Abwehr, var en viktig central för antinazism i den tyska krigsmakten. Det var inte så att de inte var fascister, det vara bara det att amiral Wilhelm Canaris, och flera av hans närmaste officerare i Abwehr, hade erfarenhet av det Spanska inbördeskriget och den tyska inblandning i detta. De var alla kristna och de beundrade den spanska nationaliströrelsen och general Fransisco Franco. De betraktade nazisterna som gudlösa socialister.

*** Att läsa om Oskar Schindler och bakgrunden till filmen Schindler’s Listär också en insyn i den genomkorrupta nazistiska samhället. Det är enkelt att se hur utköpet av 1 500 judar i själva verket var en förlängning av hans köp av den nazistiska apparaten för att starta sina emaljfabriker.

http://krigochhistoria.blogspot.com/2016/10/freikorps.html

http://krigochhistoria.blogspot.com/2013/01/tio-manader-i-munchen.html

Efter USA: s inträde i andra världskriget, med början i januari 1942, hade generalmajor George S. Patton etablerat US Army Desert Training Center i Empire Valley,40 kvadratkilometer ökenlandskap i Mojave och Sonoran Deserts, mellan södra Kalifornien och västra Arizona. Han var samtidigt chef för I Army Corps, som hade sin stab på samma plats, efter hans stora framgångar under den förutvarande sommarens avgörande militärmanövrer i södra USA. Träningslägret för ökenstrid hade snabbt etablerats under pattons kommando då det snart stod klart för amerikanerna att president Roosevelt inte skulle instistera på en tidig landstigning i Frankrike under 1943, utan istället acceptera britternas föredragna väg över Nordafrika och Medelhavet.

För Patton, liksom amerikanska armén i stort, var det i grunden en besvikelse. Chefen för armén, general George Marshal, hade försäkrat honom att han skulle erhålla stridskommando i det kommande kriget i Europa. Det talades om åtminstone en armékår, eller troligtvis en av de planerade amerikanska arméerna. Patton föll dock till föga för sin egen paranoja. Han var nyligen fyllda 56 och definitivt pensionsmässig. Hans rang som tvåstjärnig general var ännu bara till låns, egentligen var han fortfarande endast överste i kavalleriet och skulle vara så ända fram till den 1 augusti 1944, då han i ledningen för sin tredje armé skulle leda genombrottet i Frankrike. Pattons stora skräck, det som höll honom vaken om nätterna, var att i sista stund bli avpolleterad och skickad hem, medan grabbarna åkte ut i kriget. Han skulle aldrig överleva något sådant.

Han skrev till Marshal – ge mig ett kommando, vad som helst, regemente, betaljon, kompani ... en pluton, och jag skall leda den till framgång. Patton var verkligen a pain in the ... för arméchefen i den meningen.

Hans utbildningsprogram i öknen var däremot, exakt som avsett av Marshall, av absolut högsta klass och snart sändes alla blivande pansarchefer till honom. Patton lärde ut att för mekaniserade förband i ökenkrig var det absolut avgörande att agera aggressivt, att ständigt behålla stridkontakt med fienden. Tappade man kontakten i detta väldiga, sterila landskap skapade man utrymme för fienden att hitta på djävulskap. – Det är när man saktar ner som de flesta soldaters liv slösas, brukade han påpeka. Infanteri, underhåll och flygstridskrafter måste anpassa sig till dessa förhållanden. Det var instruktioner som lika gärna kunde ha skrivits av general Erwin Rommel. Skillnaden var dock att Patton skulle ha de resurser han behövde bakom sig för att upprätthålla dessa premisser, vilket Rommel aldrig hade.

Sommaren 1942 kom till sist ordern från Washington DC, med en glad passus från hans vän generallöjtnant Dwight Eisenhower i England. Patton skulle förbereda sig för att under hösten planera och genomföra en landstigning i Nordafrika, antagligen Marocko. Han hade att ta med sig en ny uppsättning enheter direkt från armépoolen i USA, två infanteridivisioner samt hans tidigare kommando, 2nd Armored Division, nu under ledning av hans gamle ställförträdare och vän, generalmajor Ernest N. Harmon. Sammanlagt rörde det sig inte direkt om en kår, men ändå 35 000 man. Patton hade tårar i ögonen av ren lycka när hans stab lyckönskade honom – nu var den slutliga segern säkrad, Old Blood and Guts was on his way. På så vis kom det sig att general Patton for direkt från Vilda västern till stridens hetta i Nordafrika, utan att passera Storbritannien.

Operation Torch, den allierade invasionen av västra Nordafrika i november 1942, planerades under större delen av 1942. Torch var inledningen till knäckandet av axelmakternas styrkor i Tunisien och delar av norra Libyen. Därmed skulle de allierade kunna koppla det strategiska greppen om Medelhavet och förbereda nästa invasion, av det som Winston Churchill envisades med att kalla Europas veka liv, d.v.s. först och främst Italien. Det stora problemet med hela operationen var relationen till Frankrikes Vichyregim, den som fortfarande kontrollerade de franska kolonialtrupperna och merparten av den återstående franska flottan. Det fanns ett önsketänkande hos de allierade att de franska trupperna i Nordafrika skulle undvika strid vid en invasion.

Man lyckades kontakta merparten av den franska militära ledningen på plats, såsom generalerna Henri Giraud och Charles Mast, samt amiral Francois Darlan. Det fanns en välvilja, trots Darlans förrakt mot britterna efter deras sänkning av hans flotta vid Mers-el-Kébir två år tidigare – varför amerikanerna kom att spela huvudrollen. Fransmännen reagerade mycket personligt och skillt från varandra. Man ville gärna veta vilka positioner som erbjöds i den nya fria, franska armén, samt vilken roll Charles De Gaulle hade från London? De Gaulle var ett problem, ingen av de franska generalspersonerna gillade varandra. Churchill höll på att bli galen och Franklin Roosevelt grundade sin livslånga aversion mot De Gaulle i detta läge. Man ebjöd sig att smuggla ut de franska potentaterna, men man kom aldrig till något avgörande besked. Alla tycktes vilja spela smarta – antagligen allt för smarta.

Det var allvarligt. Operation Torch inriktade sig på tre landstigningsområden: Längst i väster, den största operationen, Western Task Force, 35 000 man under general Patton, skulle landstiga från Atlanten i Marocko vid Safi, Casablanca och Mehdia. Center Task Force, från Medelhavet i Oran, Algeriet, 18 000 man ur amerikanska armén, under generalmajor Lloyd Fredendall. Slutligen, Eastern Task Force skulle landstiga vid huvudstaden Algers, en brittisk/amerikansk styrka om 25 000 man under den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson. Chef för hela operationen var general Dwight Eisenhower, stationerad i Gibraltar. All marin verksamhet stod under brittiskt befäl, amiral Andrew Cunningham. På papperet var man relativt jämnbördiga i styrka med fransmännen, väl i land, medan de allierade flottstyrkorna var vida överlägsna i storlek.

Fransmännen hade totalt 120 000 man förlagda i de tre områdena, med tonvikt på Marocko. Denna armé var så pass god som Frankrike kunde erbjuda, vilket år 1942 innebar att armén var tekniskt efterbliven de allierades styrka. Man hade ett relativt fullgott flygvapen om 500 maskiner, varav ungefär hälften var moderna jaktplan av märket Dewoitine. Till sjöss förlitade man sig på kustartilleri. Där fann man också den huvudsakliga tyska närvaron bestående av ett antal ubåtar under befäl av Kapitän zur see Ernst Kals. De franska styrkorna var illa koordinerade och tveksamheterna kring deras befälhavare fördjupande dess svårigheter.

General Harmon

Patton skeppades över ombord på den tunga kryssaren USS Augusta, flaggskepp för den armada av 100 fartyg som stävade över Atlanten från USA till Marocko. Augusta var som byggd för rollen som flaggskepp. Med fler än en bekväm kaptenshytt tjänstegjorde hon som högkvarter vid flera amfibieoperationer i Europa, samt även transportör av presidenter, både Roosevelt och Truman. Ombord fanns också konteramiral Henry Kent Hewit, chef för Western Task Force: s armada. Överresan tog två veckor och tiden utnyttjades till träning, krigsråd och sociala samkväm. Patton tog sig för att läsa Koranen, vetgirig som han var – It bored me out of my skull, rapporterade han till sin hustru. När han blev riktigt uttråkad fick han fartygschefen att utföra häftiga manövrer med det stora, men snabba krigsfartyget. General Harmon iakttog dessa från sitt fartyg och muttrade – There goes Georgie, getting in a little horse exercise.

Fransmännen valde strid. Ungefär 3 500 av dem skulle dödas eller såras, de flesta av dem i samband med att kustbatterierna slogs ut. De allierade förlusterna blev ca 1 300. Över 500 drabbades i samband med att det brittiska eskorthangarfartyget HMS Avenger sänktes av en tysk ubåt. Försvaret av Nordafrika var inte helt entusiastiskt från alla håll och de allierade höll tillbaka så mycket de förmådde. Man ville inte försvåra relationerna mer än nödvändigt. Pattons operation i Marocko gick färhållandevis smidigt. De franska trupperna blev snabbt övermannad och Patton ägnade mycket tid åt att bearbeta det franska befälet. Han var på så vis rätt man på rätt plats. Hans högdragna stil, den flytande franskan och Croix de Guerre på bröstet gjorde jobbet. Han var en frankofil, hade studerat på kavalleriskolan i Namur och spillt sitt blod för deras land. De förmådde inte värja sig från hans kombination av respekt och underliggande hänsynslöshet.

Sultanen av Marocko, Mohammed V, var så imponerad av Pattons snabba aktion att han erbjöd honom ordern Ouissam Alaouite, med citatet – Les Lions dans leurs tanières tremblent en le voyant approcher,Lejonen i deras hålor darrar vid hans ankomst. Sultanen var också glad eftersom amerikanernas ankomst skulle säkra Marockos kommande självständighet. Historien har ofta underskattat Pattons diplomatiska arbete under hans tid i Marocko. Man har enbart koncentrerat sig på hans beundran av det marockanska kavalleriet som defilerade till hans ära. Det var Patton som organiserade konferensen i Casablanca i januari 1943, mellan de allierade, Churchill och president Roosevelt, och det fria Frankrike. Josef Stalin uteblev p.g.a. slaget om Stalingrad. Han var en av de få närvarande som förstod både De Gaulle och Giraud. Den franske generalen Jean de Lattry de Tassigny tog kommandot över den nya franska första armén 1944, mycket genom rekommendationer från Patton.

I februari 1943 gjorde amerikanska armén sin entré i kriget mot axelmakterna. Det skedde i det bergiga norra Algeriet, i och kring ett väsentligt pass kallat Kasserine. Det blev ett förödmjukande fiasko mycket tack vare chefen för det deltagande amerikanska förbandet, II Corps, general Lloyd Fredendall. Han är något av ett mysterium i den amerikanska militärhistorien. Hur kunde det komma sig att Fredendall blev godkänd som divisions- och kårchef? Kanske fungerade han under manövrerna hemma i USA, men när verkligheten träffade honom i Algeriet, med riktiga tyskar och italienare på andra sidan kullen, då bröt han ihop. Fredendall var rädd, han lät bygga en redig bunker långt bak i ledet, där han satt och tryckte och fattade fel beslut. 2: a armékåren blev manglad i bergen. Situationen blev uppenbar för Eisenhower och han kontaktade Patton, som omedelbart erbjöd sina tjänster – samt att skjuta Fredendall för fanflykt. Istället sände han sitt bästa befäl, general Harmon.

Harmon tog befälet under general Anderson och bröt den negativa trenden, bl.a. genom att centralisera 2: a kårens artilleri och helt enkelt skjuta sönder axelmakternas anfall. När fienden drivits tillbaka och fronten stabiliserats övergick Harmon till att leda 1st Armored Division under det resterande fälttåget i Tunisien. Eisenhower sände generalmajor Omar N Bradley till 2: a kåren för utvärdering av vad som hänt. Redan innan allt detta hände var det planerat att sätta upp Seventh US Army i Nordafrika, i vilken 2: a kåren var den första beståndsdelen. De olika befälspositionerna var ännu inte beslutade. General Fredendall sändes hem. Mot i princip samtliga råd, från Johnson, Bradley och Harmon, lät Eisenhower och Marshall Fredendall behålla sin stridsbefattning som generalmajor, annars hade han återgått till sin faktiska grad, vilket var överstelöjtnant. Man gjorde så för att tysta ryktesspridning i ärendet. Kasserine skulle dock jaga Fredendall ända tills hans död 1963.

Formellt, i mars månad 1943, placerades Patton som ny chef för II Corps, men innan han hann anta kommandot, flyttades han upp till chefspositionen för USA: s första, stridande armé i Europa/Nordafrika, d.v.s. den sjunde, varför han också befordrades till generallöjtnant. Han anlände till Algeriet exakt såsom det har berättats, stående likt en romersk general i sin hästdragna stridsvagn, en halvbandvagn med tjutande sirener. Inget blev som det någonsin varit tidigare. Det är sant att han under sin första, chockartade inspektionsrunda av sin nya stab, snubblade över en sovande soldat på golvet i en korridor. Soldaten blev helt dödsförskräckt och Patton var inte glad. Han frågade soldaten vad i h...e han gjorde på golvet? Jag försökte sova, Sir, svarade soldaten. Patton mjuknade och sa: Okay, son, you go back down there, your probably the only one in this place who knows what he’s doing. Det är också sant att Patton utmanade ett tyskt jaktplan under attack med sin reservpistol, en liten Browning.

General Fredendall inspekterar Royal Marines

Patton bad Eisenhower att få behålla Bradley som en slags ställföreträdare. Senare skulle han ge II Corps till honom, Bradleys första stridskommendering någonsin. Efter att ha skärpt upp situationen och börjat samla sjunde armén kring sig, var det dags att ge sig på tyskarna. Situationen för axelmakterna i Tunisien var svår, det som nu kallades Armegrupp Afrika, bestående av tyska femte pansararmén, under general jurgen von Arnim, och general Giovanni Messes italienska första armé, var klämd mellan Andersons första brittiska armé från väster och den brittiska åttonde armén från öster, under general Bernard Montgomery. Fältmarskalk Erwin Rommel hade lämnat Afrika för Tyskland och givit sitt befäl till von Arnim. Han skulle aldrig återvända, utan dirigeras om till Grekland, antagligen för att skona honom propagandamässigt inför kollapsen i Tunisien.

En som däremot fanns på plats var Hasso von Manteuffel, den briljante lille pansargeneralen, som kommit till Afrika i egenskap av Hitlers enmansbrandkår och nu tagit över den absoluta elitdivisionen, under eget namn, i Afrika. Divison von Manteuffels frontförband bestod av Regiment Barenthin, mekaniserade Fallschirmjäger, Kampfgruppe Ballerstedt, Panzergrenadieren, samt det bästa regementet, Nr 10, ur italienska Bersaglieri. Det var dags för Pattons entré mot tyska Wehrmacht i andra världskriget, den 23 mars 1943, slaget vid El Guettar i Tunisien.

Patton var lugn som en filbunke, trots att hela den amerikanska armén, Eisenhower, Marshall och Vita huset, följde vad som skulle bli rond 2. Det var II Corps, direkt under Pattons befäl, med Bradley som ställföreträdare, som gick i strid den morgonen. När britterna hörde av sig om vart allt deras attackflyg tagit vägen, bad Patton dem att dra åt skogen. Det följande slaget har ofta underskattats i historien och fått sina olika beståndsdelar berättade var för sig. Så var t.ex. det stora elddopet för Big Red One, 1st US Infantry Division, en medveten manöver från Patton. Han hade bett dess tillfällige chef, generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr, att ta samhället Gafsa och gruppera mitt ute i öknen. Detta drog till sig den 10: e tyska pansardivisionen, men Big Red One bet ifrån sig i sin nästan omöjliga position. De utgjorde städet i en krigslist.

Patton satte in förvånansvärt begränsade pansarenheter i sitt hammarslag och utnyttjade istället skickligt fasta minfält för att utmanövrera fienden. Med 30 tanks helt förstörda retirerade tyskarna. Samtidigt som brittiskt attackflyg hamrade deras förbindelselinjer och nyckelpositioner, såg von Arnim hur dessa nya amerikaner helt skamlöst körde över dem med enbart delar av general Harmons 1: a pansardivision, hur deras motdrag effektivt manglades av artilleri och framför allt – de slogs som aldrig tidigare, med styrka och självförtroende. Det var i dessa strider som till sist general von Manteuffel drabbades av sitt omtalade nervösa sammanbrott och fick flygas hem till Tyskland för vila. El Guettar var en liten strid i sammanhanget, endast en armékår i omfång, men det var en klar och odiskutabel seger.

Amerikanska arméns heder var återställd, telefonerna hemma i Washington gick varma. Eisenhower skall ha tänt en segercigarr i sin bunker på Gibraltar och kastat upp fötterna på skrivbordet. Britterna fick givetvis tillbaka sitt attackflyg, med en kuslig aning om vad som komma skulle. Old Blood and Guts var dock inte helt nöjd, han hade så gärna velat tvåla till – that S.O.B. Rommel– och i Berlin ville fältmarskalk Wilhelm Keitel absolut veta – wer ist dieser General Patton?

På höstkanten, antagligen i september, år 52 f.kr. utkämpades ett av militärhistoriens märkligaste fältslag på en plats i dagens Frankrike, då kallat Alesia. Exakt var slaget skedde är fortfarande en fråga för dispyt. Det måste dock ha varit i kuperad terräng, därför att Alesia var en betydande gallisk fortifikation på toppen av en hög platå, överseende allt landskap omkring. Vanligen utpekas Mont Auxois, vid Alise-Sainte-Reine, Bourgogne, som den rätta platsen, men även Chaux-des-Crotenay i Jurabergen har använts som ett alternativ, plus ytterligare några exempel.

Händelsen har nedtecknats av flera samtida författare och av naturliga skäl enbart av segrarna, som hade ett skriftspråk, d.v.s. romarna. Segerherren själv, Julius Caesar, lägger ut texten i sin Commentarii de Bello Gallico. Detta var höjdpunkten på Gallerkriget, 58-50 f.kr, ett mycket blodigt ockupationskrig där den romerska armén under Caesar successivt manövrerade ut och/eller mejade ner de många galliska stammarna. Det talas om att så många som en miljon galler föll offer för krig och brutalitet från romarna. Vid år 52 hade tillräckligt med galler kunnat samla sig till ett sista, stort uppror under en påfallande ung ledare, Vercingetorix, kanske 30 år gammal. Caesar var nästan 50.

Slaget om Alesia var en belägringsstrid av en typ historien inte sett maken till vare sig före eller efteråt. Det räknas till Caesars största militära bedrift, att segra i kamp mot en dubbelt så stor fiende, inklämd mellan två egenhändigt resna ringmurar, d.v.s. en dubbel belägring. Det har alltid setts som ett fältslag om försörjning och uthållighet, men taktiskt var det definitivt också en fråga om kommunikation och organisation. Caesar segrade mycket för att han han fann sig väl i en svår situation och ledde en professionell här vida överlägsen motståndarens.

Alesia var ett stort fortifierat järnålderssamhälle, en s.k. oppidum, kanske sex gånger fem kilometer i omfång, på toppen av en högplatå i östra Gallien, dagens Frankrike. Platån var omgiven av två breda åar nere i dalgångarna. Här uppe hade Vercingetorix förlagt hela 80 000 man, inkl. kavalleri, tillsammans med kanske 10 000 bosatta. Vercingetorix förstod att han inte kunde räkna med att slå romarna i ett öppet fältslag, de professionella legionärerna var alldeles för kompetenta för det. Hans krigare bestod huvudsakligen av väpnade bönder. Så han valde att istället försöka nöta ut Caesar, vars position inte alls var säker så djupt inne i Gallien.

Gallerna var fortfarande i en samlingsfas och Vercingetorix förväntade sig att komma ut som segrare i uthållighetsmätningen. Det var dock en mycket riskfylld strategi, särskilt om Caesar mot förmodan skulle välja att belägra honom. Det var en farligt begränsad tid han kunde bära nästan 100 000 människoliv i en sådan prekär situation. I skala utgjorde Alesia en gigantisk mänsklig prövning vid sin tid för båda sidor.

Caesar gjorde exakt vad Vercingetorix inte önskade att han skulle göra, han valde belägring. Till sitt förfogande hade han tolv legioner, eller ca 60 000 man. Caesar förstod sin strategiska position mycket väl. Han insåg att Vercingetorix kunde vänta sig förstärkningar utifrån, att hans egen försörjning var allvarligt hotad. Samtidigt var gallerna där uppe på berget i ett än mer utsatt läge med sitt enorma försörjningsdilemma. Alternativet, att dra sig tillbaka, var att utsatta hans här för stora risker i öppen terräng inför en betydligt större fiendestyrka. Dessutom, vad med hans politiska position hemma i Rom? Han hade nyligen varit hemma för att bistå med stävjandet av upproriska strömningar hemmavid, varvid gallerna passade på att gå på krigsstig som aldrig tidigare. Han hade satsat all sin prestige på Gallien, en potentiellt enorm vinst för Rom, men en som också kostade mycket.

Caesar samlade sin stab och sina förbandschefer omkring sig. Han förklarade sitt beslut bland de ärrade ansiktena. De skulle stanna och slåss, han beordrade samlandet av förråd i grannskapet för tre månaders strid och så var det där andra som han ville att de skulle göra. Man får anta att hans närmaste befäl inte bara accepterade, självfallet, utan att de även log grymt medan de tog på sig sina hjälmar och marscherade ut ur generalstältet. Det var en djävulsk plan, som om den lyckades skulle belöna dem alla mångdubbelt. De var alla härdade yrkeskrigare och deras älskade general, Caesar, hade lagt hela sitt förtroende, hela denna enastående operation i deras kapabla armar. Det kunde ju rent utav bli riktigt kul.

Gallerna hade aldrig sett något liknande. Där nere i dalgångarna runt omkring dem rullades snöräta tältstäder upp sig, kompletta med försvarsverk. Tiotusentals soldater, organiserade i jättelika arbetslag började hugga ner skogarna och uppföra en väldig palissad runt hela högplatån. Det hela gick med en oförklarlig hastighet. Väldiga vagnståg anlände och avgick igen med förråd. Arbetet kunde höras natt som dag, ett hav av ljus rörde sig konstant där nere under de mörka timmarna. Vercingetorix försökte störa verksamheten med återkommande kavalleristötar nerför bergets sidor, men de studsade varje gång mot det romerska kavalleriet, eller mot massivt infanteri bakom effektiva formationer av sköldar och sylvassa kastspjut. Ett mörkt moln av förebåd måste ha lagt sig över Vercingetorix: s huvud, åsynen av den skrämmande militära effektivitet mellan fältarbete och försvarsstrid som dessa legionärer uppvisade, hänsynslösheten i deras hyperorganiserade taktik, i mötet man mot man. Till sist sände han ut sitt sista kavalleri i en rusning för att hämta hjälp där ute i Gallien.

Då kom nästa fas i Caesars plan. Hundratalet meter utanför den första palissaden lät nu den väldiga soldatfabriken uppföra ytterligare en palissad, nu riktad åt andra hållet. Det hela var nästan obegripligt. Caesar accepterade vad som komma skulle, han skulle tvingas utöva ett tvåfrontskrig och han gjorde det till synes utan att blinka. På några veckor uppförde de romerska legionärerna vid Alesia åtskilliga mil försvarsverk. Det var inget hafsverk heller, utan noggranna konstruktioner, sju meter höga murar med försvarstorn och ordentliga ramper för trupperna. Sett utifrån ett tvåhövdat försvarsbehov befann sig romarna i en tuff utmaning. Trots 60 000 man, skulle de bli tunt fördelade utefter den väldiga konstruktionen. Caesar accepterade även detta, för de skulle knappast behöva försvara alla positioner samtidigt, så de kunde organisera en rörlig reserv för alla behov, men det ställde utomordentliga höga krav på kommunikation utmed linjen.

Samtidigt knackade svälten på dörren hos Vercingetorix och hans folk uppe på höjden. Han hade offrat sitt kavalleri, nu utförde han nästa manöver för att försöka mildra försörjningssituationen. Han lät sända ut samtliga kvinnor och barn, kanske 3-4 000 personer, nerför berget i förhoppningen att Caesar skulle anta den humanitära uppmaningen, att skona och släppa igenom dem, om så för att göra dem alla till slavar, det vanliga sättet att hantera en sådan gest. Caesar antog inte uppmaningen. De bedjande kvinnorna och de gråtande barnen mötte totalt tystnad från stenansiktena uppe på palissaden. Ordern var ingen pardon, inte en brödsmula skulle offras för gallerna och romarna höll tätt. Tragedin var ett faktum, Vercingetorix hade försatt sig i ett tufft dilemma. Inledningsvis släppte inte heller de tillbaka de fångade människorna mellan murarna. Till sist gick det inte längre, disciplinen bröts och kvinnorna och barnen fick återkomma till samma svältsituation som tidigare. På sitt hänsynslösa vis hade Caesar nu även besegrat Vercingetorix moraliskt.

Då kom förstärkningen från söder. Det var kanske så många som 100 000 man under Commius, en gallisk ledare från norr, eller dagens Belgien. För romarna var detta ingen överaskning, de gnisslade dock tänder åt situationen. Både Commius och Vercingetorix hade tjänstgjort för Caesar tidigare under fälttåget. I romarnas ögon var de alla enbart usla förrädare som förtjänade att dö. Problemet för gallerna var samtidigt att samverka striden mellan sig. Enda sättet att besegra romarna var utöva press på så stora ytor som möjligt, på olika ställen utmed belägringsverket. De hade trupper nog för detta, men det var bönder man hade att göra med, de tog tid att samla för anfall och de tangerade att tappa momentum i manövrer. Det tog ett tag att samverka detta och flera anfall studsade efter varandra, varpå romarna blev varma i kläderna och kunde slipa på sin organisation.

Till sist lyckades gallerna koppla ett grepp i två stora, samverkade anfall på varsin sida av platån. Romarnas linjer töjdes ut till smärtgränsen, men de agerade lugnt och metodiskt. Caesar överblickade situationen från ett torn på den ena kortsidan, så han kunde se båda striderna samtidigt. Det var ingen stress enligt honom, han fördelade trupperna och anfallen slogs ånyo tilbaka med svåra förluster på båda sidor. Gallerna hade förlorat nästan alla sina bågskyttar, bortskjutna av rommarnas motsvarighet i en särskilt avsedd åtgärd från deras sida. Samtidigt kunde Caesar inte gärna utföra många fler liknande manövrer. De hade förlorat tusentals man i strid och lasaretten var fyllda med sårade och döende. Försörjningssituationen höll på samma gång jämna steg med förlusterna. Häri fanns ännu en skillnad mellan de båda sidorna. Caesar, till skillnad från Vercingetorix och Commius, var omgiven av professionella och erfarna ledare, deras krigsråd om kvällarna hade mål och mening på ett sätt som gallerna saknade.

Det måste ha varit otroligt frustrerande för gallerna, att trots romarnas utsatta läge, så var de de som fortfarande dominerade striden. Man tror att gallerna, kanske i stridernas hetta, lyckades smuggla igenom rapportörer till sina kamrater på andra sidan, för den nästkommande manövern från gallerna krävde ett ytterligare moment av samverkan för att lyckas. Antagligen hade Caesar väntat sig det, kanske välkomnade han det. I så fall var det ett högt spel han förde. I den västra kortsidan av romarnas dubbla försvarsverk låg den svaga punkten. De två åarna rann här genom palisaderna ganska nära varandra, ett gemensamt anfall på den här punkten från båda håll, särskilt då som en överraskning, kunde bryta romarnas försvar. Romarna hade nästan inga projektiler kvar, deras spjut och pilar var också nästan slut. Det var hög tid att avsluta det här nu och Caesar var medveten om sitt försvarsverks svaga punkt. Det lät som en tanke.

Anfallet kom om natten, något som vid den här tiden var mycket avancerat, särskilt i den skala det skedde. Det fanns styrka i anfallet, antagligen utifrån ren desperation, åtminstone från krakarna på insidan. Tusentals galler kastade sig över murarna vid de två åarna, man kröp under vid vattnet, man lyckades bryta sönder partier av palissaderna. Striden den natten var massiv och fördes man mot man i skenet från facklor och bränder. Det var en stor röra. Gallernas antal övervann romarnas skicklighet och de började pressas tillbaka. På sitt vakttorn fick Caesar fortlöpande uppdtaringar om situationens allvar. Nedanför honom stod hans sista reserv, ca 3 000 man i god ordning och väntade. Till sist svor han på latin, tog sin hjälm och steg nerför trapporna. Han gränslade sin häst, ordnade sin stora, röda mantel, drog sitt svärd och kommenderade framåt. Man lät blåsa i basuner, en signal som gick runt hela försvarsverket och besvarades på andra sidan. Caesar var bland dem, han ledde nu själv försvaret.

Själv vill han gärna framstå som om han deltog i striden, men med all trolighet gjorde han inte det. Han var inte politiker för intet, men det spelade ingen roll, basunernas signal, tillsammans med hans röda mantel glödande i skenet från elden räckte. Ett jättelikt stridsvrål steg från tusentals legionärer, de fann sin andra andning. Gallerna slaktades inför den romerska härens allra yttersta krigskonst, de drevs ut ur försvarsverket. Vid gryningen var fälten tomma. Commius drog sig undan, han hade förlorat tiotusentals man, de flesta hade flytt all världens väg i ren skräck. Uppe på höjden kunde Vercingetorix och resterna av sin svältande armé se hur romarna åter började reparera skadorna för att tillsluta belägringen. Precis som Caesar, han visste att striden var över.

Vercingetorix hade två val, antingen lät han sina hövdingar döda honom i en ceremoni för en fallen ledare, eller så gav de alla upp tillsammans. Caesar krävde allmän kapitulation. Han önskade belöna sina soldater med slavar och han ville försöka vinna över några av de galliska ledarna på sin sida. Så blev det, alla hövdingarna och Vercingetorix gav sina vapen och tvingades knäböja inför Caesar.

Alesia var en gigantisk seger för Caesar. Det kväste det sista motståndet i Gallien och säkrade hans erövring. När han återvände nästa gång till Rom var det med en jättelik segerparad. Jublet visste inga gränser. Detta lade grunden till hans utropande till diktator år 49. Vercingetorix hölls fången i fem år i Rom tills han blev förevisad för allmänheten i samband med Caesars triumftåg år 46, kedjad bakom hans stridsvagn. Därefter ströp man honom i fängelset enligt romersk tradition.

Caesar blev Consul år 44. Det var republik och han blev aldrig kejsare, vilket fortfarande är en missuppfatning. Han mördades samma år och vägen öppnades för en utveckling till kejsare Augustus, hans dotterdotters son, som han låtit adoptera som sin egen avkomma.

Det var Winston Churchill som satte bollen i rullning. Under hans första tid som First Lord of the Admiralty, 1911-1915, efter det att första världskriget startat, förfasades han över hur saker och ting utvecklades på västfronten. Det var alls inte hans sak, men som den kavalleriofficer han var i botten, kunde han inte låta bli. Hur bryter man stillaståendet på fronten? Som marinminister hade han tillgång till utevklingspengar och han förbluffade sitt tekniska folk med att begära att de skulle komma upp med en tingest som kunde lösa det taktiska dilemmat i Frankrike. Han hade en lös idé om ett bestyckat fortskaffningsmedel av stål, som skulle skydda besättningen från kulsprutorna. De kallade det landskepp, för att inte väcka den resterande regeringens och krigsmaktens misstankar.

Så hände Gallipoli i Turkiet, en i sig klok idé som manövrerades bort i ett slappt genomförande och Churchill fick ta hela ansvaret. Han avsattes från regeringen och blev arméofficer och bataljonschef på västfronten istället. Han upprätthöll dock en hemlig kontakt med chefen för hans tidigare projekt i flottan. Efterträdaren som marinminister, Arthur Balfour, hade officiellt skrotat alla gamla Churchill-projekt, utan att titta på dem och den lilla gruppen hade arbetat lite i lönndom. Churchill började brevledes från fronten dra i de politiska tåtarna hemmavid och hur det än var, det var så stridsvagnen, The Tank, kom upp på agendan under 1916 för lösningar rörande västfronten. Det var Churchill, men han har sällan, eller aldrig, fått äran för det.

USA hade kunnat vara väl framme i utvecklingen. Som den jordbrukarnation de fortfarande till stora delar var i början av förra seklet och de gigantiska åkerarealer de förfogade över, var man långt gångna vad gällde traktorer. En brittisk journalist på besök i början av kriget 1914 såg något nytt i staterna kallat typ; bandtraktor, en maskin som tog sig fram obehindrat i terrängen på band, istället för hjul. Han undrade lite naivt, om man funderat på använda dem militärt, för transport, eller nåt? Det hade man inte. Amerikanerna hade en försvinnande liten armé, de hade dock världens sjätte största flotta, men det var en annan sak och man var heller inte i krig.

General Pershing

När George S Patton anlände i Frankrike 1917 var han frustrerad. Det var så typiskt honom, att bli till ett lejon i en trång bur, vankades av och an, dregglande, utan att inse att han var priviligerad. Han var 32 år, kapten i kavalleriet, och hade mycket tidigt tagits ut av general John Pershing, chefen för AEF, American Expeditionära Force, till sin stab. De kände varandra väl, året innan hade Patton haft en liknande uppgift, då som löjtnant, direkt under Pershing. Han hade under Punitive Expedition, i jakten på Pancho Villa i Mexiko, använt bestyckade bilar i öknen med stor framgång, men det var då. Nu satt han i generalstaben i Chaumont och hade en massa allt-i-allo-uppgifter, inkl. Provost Marshal, d.v.s. polischef. Han såg yngre, oerfarna officerare få sina stridskommenderingar, med vederbörliga befordringar, medan han slog dank i staben. Det var orättvist och det hotade hans öde, utstakat sedan barnsben. Pershing hade alls inte glömt bort honom, den brittiska stridsvagnen, The Tank, var nu ett faktum, men den stränge generalen hade större problem än så på sitt bord. Han kämpade med näbbar och klor, samt med framgång, att förverkliga president Wilsons vision om ett själständigt AEF.

Patton umgicks mycket med överstelöjtnant LeRoy Eltinge, ställföreträdande stabschef och snart brigadgeneral. Eltinge är en av dessa helt bortglömda figurerna i historien. Tillhörande trängen och något av en logistic-wizzard, hade han liksom Patton tagits ut särskilt av Pershing. De var båda från 8th Cavalry Regiment och de hade tjänstgjort tillsammans i Mexiko. Eltinge delade helt Pattons passion för motoriserad krigföring, han hade dessutom senioriteten, hade Washingtons ögon på sig och blev därför en mentor för Patton. Det var Eltinge som fungerade som nyckelperson i vad som nu hände.

American Expeditionary Force ville vara självständigt, till de brittiska och franska arméernas stora förtret. USA hade pengar, mycket pengar, mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans. Det var Frankrike som skulle utrusta AEF, Frankrike var bankrutt efter tre års krigande och blödande. Därför var det den franska rustningsindustrin som gick upp till franska regeringen och dikterade Wilsons och Pershings agenda. Visst tusan skall jänkarna ha en husvagn. Kapitalismen segrade. Överstelöjtnant Eltinge kallade in Patton till sin expedition, meddelade honom att de rykten han hört, att amerikanska armén var i färd att sätta upp ett helt nytt vapenslag, var alldeles sant. Vi anser att du skall leda det här, George. Vad säger du om det? Patton, som var lättrörd, fick tårar i ögonen, hans dröm hade förverkligats. Befordrad till major åkte han till Boulogne-Billancourt i västra Paris där Louis Renault öppnade sin fantastiska fabrik för honom.

M1917

Fransmännen hade sett britternas tank i aktion och rynkat på näsan. Något så stort, klumpigt och brutalt dög inte åt Frankrike. Renault hade, på begäran av överste J. B. E. Estienne, en artillerist som blivit franska arméns ingenjörssnille, tagit ut ett helt nytt koncept för stridsvagn, något mycket mindre, smidigare, snabbare och framför allt, den första av sitt slag. Renault FT, eller FT-17, var militärhistoriens första riktiga tank, d.v.s. med ett torn som kunde snurra 360 grader. Amerikanerna döpte den till M1917. Inte större än en modern van, med en vikt av 7.25 ton, två mans besättning, förare och befäl, som även skötte vagnens två vapen i dubbelmontage i tornet, en 37mm kanon och en kulspruta. Med en maxhastighet av 20 km/h var den mer än dubbelt så snabb än något liknande på stridsvagnarnas unga slagfält.

Det var inte enbart en fråga om att sätta upp amerikanska arméns första pansarbataljon, det var även all utbildning, tekniskt och taktiskt, d.v.s. sätta upp en hel pansarskola i Bourge, Haute-Marne. Patton lärde sig hos Renault allt om M1917, ner till minsta skruv. Han lärde sig att köra den under alla omständigheter, att föra befäl över den och flera andra vagnar tillsammans. Allt gjordes på rekordtid. När de första tiotalet vagnar leverades till amerikanerna blev Patton tvungen att själv backa ner dem från tåget, han var den ende som kunde hantera dem. Medan Renault utbildade alla tekniker och mekaniker, undervisade Patton ensam alla besättningar i framförande, allmän teknik och befäl. Det går inte att underskatta Renaults och M1917: s betydelse för Pattons förståelse för detta nya vapen. Den lilla vagnens rörlighet och snabbhet sporrade hans visioner. Det han skrev officiellt, eller hem till sin hustru, Beatrice, visar tydligt att han redan då såg blixtkriget framför sig, långt innan någon av de tyska pansargeneralerna ens sett stridsvagn.

Patton var den första officeren i de amerikanska pansartrupperna, men inte den första chefen. Det var istället brigadgeneral Samuel D Rockenbach, 49, även han en närstående officer till Pershing efter att ha varit hans kvartermästare i Mexiko. Rockenbach kände därför även Patton väl. Tanken var från början att sätta upp en brigad med pansar, ett arbete Patton startade direkt i slutet av 1917, men då vi kommer in i 1918 tog Rockenbach över. Patton blev då den förste bataljonchefen och befordrades till överstelöjtnant. Det var stora planer på gång. Initiellt skulle hela 2 000 Renault FT: s köpas in, tillsammans med 200 brittiska Mark VI. En s.k. Light Tank Battalionbestod av fyra skvadroner och sammanlagt hela 77 st FT: s. En tung bataljon med samma antal skvadroner hade 45 st brittiska Mark VI: s*. Till sist skulle totalt 8 tunga bataljoner (301-308) och 21 lätta bataljoner (326-346) sättas upp. Samtliga tunga bataljoner skulle användas i strid, men endast fyra av de lätta kom i bruk, 310st, 331st, 344th och 345th.

Enda bilden på Eltinge

Planering och träning utfördes under hela våren och sommaren 1918. Vid augusti var Patton chef för 1st Provsional Tank Brigade, sammansatt av 326: e och 327: e bataljonerna, d.v.s. över 150 tanks. Med denna sattes han in som allra första amerikanska pansarenhet vid St. Mihiel den 12 september, tillhörande V Army Corps, under generalmajor George H Cameron. Mycket har skrivits om Pattons sätt att leda sina förband. Utan radio var det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att styra fler vagnar än man kunde överblicka med egna ögon. De förhållandevis snabba rörelserna gjorde pansar till infanteriets verktyg. Patton hade insett att han enklare kunde leda tanks från motorcykel, eller till fots, vilket han också gjorde, till allas förvåning. Han utsatte sig för stor fara när han rusade med sina kurirer från granathål till granathål framför stridsvagnar, men det var det effektivaste sättet att leda striden.

Den 26 september hade hans brigad flyttats till I Corps, under generalmajor Hunter Liggett, som en del av den stora amerikanska offensiven vid Meuse-Argonne. Han ledde personligen en pluton FT: s, tillsammans med infanteri, i dimma, vid staden Cheppy, hela 5 km in på tyskt territorium, när han vid niotiden på morgonen träffades högt i vänster lår av en kula på ca 50 meters avstånd. Senare skrev han entusiastiskt till sin hustru – att kulan kom ut rakt under vänster skinka, endast centimeter från mitt rektum. Naturligtvis stannade han kvar i en granatgrop ytterligare en timme och ledde striden, innan han linkade bakåt i ledet, stödd på menige Joe Angelo, som han såg till fick Distinguished Service Cross för besväret. Befälet för brigaden togs över av chefen 326: e bataljonen, major Sereno E Brett, som långt senare skulle tjänstgöra vid 5th Armored Divisionsom brigadgeneral och stabschef under andra världskriget.

Första världskriget var över för Patton. Under sjukhusvistelsen befordrades han till överste, vilket innebar att när han kom hem petades han ner enbart till major, med överstes lön, vilket var ett gott betyg om något. Han erhöll både Distinguished Service Cross (för strid) och Distinguished Service Medal (för pansarskolan), samt Purple Hart. Det gick sämre för AEF Tank Corps. Hemskeppad, med samtliga tanks och allting, efter freden, slogs de existerande två brigaderna, 304: e (Pattons gamla) och 305: e, samman till First Tank Group 1921. Den snabba och omfattande nedrustningen renderade enheten till 1st Tank Regiment 1929. 1932 fördes de sista beståndsdelarna över till 66: e infanteriregementet i formen av ett kompani ålderdomliga M1917.

Major Patton följde sina tanks till Camp Meade och började slåss för deras överlevnad. Redan 1920, under en förflyttning till Washington för att skriva manualer för pansarstrid, propagerade han för att bryta loss pansar från infanteriet och utveckla en helt ny taktik för det nya vapenslaget. Han beskrev det som ett nytt kavalleri, som skulle bryta igenom fiendens linjer och med understöd av flyg leda infanteriet i djupa penetreringar och kringränningar av fienden. Patton var flera år före de stora agitatörerna i ämnet, som J. F. C. Fuller, B. H. Liddel Hart, Michail Tuchatjevskij och Heinz Guderian. Som tack för besväret sändes Patton till Fort Mayer, Virginia och 3rd Cavalry Regiment, som chef för 3: e skvadronen. Han fortsatte att plåga generalstaben med skrivelser och offentliga artiklar, redigerade av hustrun, eftersom han var dyslektiker.

Patton deltog i amerikanska arméns tester av J Walter Christie och hans revolutionerande system för upphängning och stötdämpning för tanks. Hans provvagnar for fram över fälten och hoppade över hinder i hastigheter på upp till 60 km/h. Patton var extatisk, men generalerna i huvudsak förnekade vad de faktiskt sett och menade att så där fort kunde inte tanks gå. Christie sålde därmed sin uppfinning till Sovjetunionen och därigenom fick tyskarna tag på den under 1920-talet.

Pattons vurm för mekaniserad strid gick obelönad i 20 år och medverkade menligt på hans karriär på så vis att han tillhörde arméns avdelning för nördar. Han kompenserade detta till viss del med alltid förstklassig tjänstgöring och fler befälskurser än någon annan senior officer. Han skrev massor av texter, samtliga visade på ett militärt tänk långt före sin tid. Däremot aldrig någon bok, p.g.a. hans handikapp. Han tog tillbaka sin grad som överste i juli 1938. Han fyllde 55 två år senare, 1940, d.v.s. öppen för pension, vilket han vägrade. Han behöll mycket därför sin faktiska rang som överste ända till augusti 1944, då han formellt befordrades till generalmajor. Då hade han varit generallöjtnant i stridkommendering och arméchef sedan mars 1943.

Hade Patton velat göra karriär i fredstid hade han suttit still i båten och tillbringat mycket tid i Washington DC, som t.ex. Douglas McArthur. Hans passion var dock tanks och motoriserad strid. Något drev honom framåt, vilket var hans öde, en slags insikt att en dag skulle han leda tanks i Europa. En sista gång skulle han manövrera soldater och tanks på de franska fälten. Han var helt övertygad om det.

* De tunga bataljonerna sattes upp i USA, på Camp Meade i Maryland, för att sedan skeppas över till en särskild Tank School i Bovinton Camp, Södra England.

Frankrike var knappast medveten om det, men Storbritannien såg sig inte som redo att reprisera erfarenheterna från det tidigare kriget i Europa, när andra världskriget startade 1939. Winston Churchill, som då blev marinminister, med stort inflytande över nationens militära strategi, var instrumental i detta avseende. Det var hans klara uppfattning att Storbritannien inte, för allt i livet, fick utkämpa ett nytt ställningskrig på den europeiska kontinenten.

När han blev premiärminister den 10 maj 1940, samma dag som tyskarna inledde invasionen av Frankrike och Benelux, och allt började rasa samman, blev det så viktigt för honom att föra en dialog med Paris. Han riskerade sitt liv med att flyga till Frankrike och försöka tala till dem. Döm om hans djupa besvikelse när han insåg att den franska regeringen och generalstaben var hopplösa defaitister. Han kommenderade omedelbart tillbakadragandet av brittiska styrkor från kontinenten. I det avseendet hade han kung och fosterland bakom sig.

Däremot var han påfallande isolerad i sin vilja att fortsätta bekämpa nazisterna med alla till buds stående medel. När han senare kommenderade sänkandet av den franska Medelhavsflottan för att hindra den falla i tyska händer, blev relationen till de fria fransmännen mycket sur. Han bidrog med sitt ledarskap att avstyra en tysk invasion av de brittiska öarna, men därefter uppkom frågan – hur fortsätta kriget mot Nazityskland härifrån?

Det var alls inte självklart så här innan Japans och USA: s inblandning i kriget, men svaret kom från Italien. Det var inte enbart ett kolonialistiskt initiativ att försvara brittiska intressen i Nordafrika och Mellanöstern. De brittiska oljefälten var livsviktiga för fortsatt brittiskt krig mot ett nu mycket irriterat Nazityskland och Suezkanalen var här en absolut nyckelposition. Medelhavet var dessutom ett gammalt strategiskt argument hos Churchill och nu fick han äntligen rätt. Här skulle kampen fortsätta, här skulle striden stå. Han kallade det – Europe’s weak underbelly.

Det blev storstryk i Grekland, med ännu ett nytt Dunkerque på Kreta, när Hitler bistod Mussolini i Europa. Britterna knöt näven i fickan och gnisslade tänder. Det brittiska imperiet kom till hjälp, trupper från Australien, New Zeeland, Indien och Sydafrika. Det var en liten tröst när dessa främmande soldater tvålade till italienarna i Nordafrikas öken. Storbritannien hängde i fingertopparna som Europas enda, fortsatt kämpande fria demokrati, med Royal Air Forces nattliga bombningar av Tyskland som enda underhållning. Så kom först den tyska invasionen av Sovjetunionen och därefter Japans inträde i kriget med Pearl Harbor.

Två nya, mycket mäktiga bundsförvanter, Sovjetunionen och USA. Det rådde nu absolut ingen tvekan om hur kriget skulle gå, men det fanns fortfarande frågan om prislappen för denna seger. Ryssarnas fruktansvärda uppoffring under hösten 1941 var något demokratier inte kunde överleva, USA var enig med sin brittiska kusin om detta. Samtidigt hade amerikanerna inget intresse av att inte dra ut lidandet i onödan. De ville ha en snabb utveckling här, men britterna stretade emot. De menade, på goda grunder, att tyskarna fortfarande var allt för starka i Västeuropa, att en invasion av kontinenten i Frankrike redan 1942 riskerade att misslyckas.

I detta avseende, vid den tiden, hade Churchill både sin regering, parlamentet och framför allt den brittiska krigsmakten bakom sig. Amerikanerna lärde sig sanningshalten i detta i två steg. Först när de redan våren 1942 vecklade upp det väldiga US Army Air Force i England och började komplettera britternas blödande av tyskarna med dagbombningar. Man mötte ett fortfarande existerande tyskt luftherravälde över Europa. USAAF tog fruktansvärda förluster i fruktansvärda luftstrider över Tyskland och 60 procent av flygbesättningarna kom aldrig hem igen. Den andra lärdomen kom med räden mot Dieppe i augusti 1942.

USA böjde sig under stor tvekan för Churchills doktrin och i skenet av ryssarnas direkta kritik. Man slog Rommels Afrikakår och höll upp El Alamein som en seger i klass med Stalingrad. Man invaderade Sicilien, därför att det skulle leda till Italiens utträde ur Axelmakterna, men när Churchill samtidigt tryckte på för att även anfalla utefter de grekiska öarna, då slog amerikanerna till bromsarna. Vid hösten 1943 började även det brittiska War Office att protestera. Det var dags att ta den slutliga utmaningen, Mr Prime Minister. Trots det lyckades Churchill få igenom en kompromiss, han accepterade att börja planera inte enbart en, utan två stora invasioner av Frankrike, operationerna Overlord och Dragoon, men under förutsättning att det italienska koståget fick fortsätta. Han ville binda tyska trupper där – Fair enough.

Två historiska faktum utvecklade sig med detta. Man bör inte underskatta hur Churchills envishet rörande Europas veka underliv innebar ett närmande mellan president Franklin D Roosevelt och Josef Stalin. Han tappade dem där någonstans. De två blivande supermakterna började beundra varandra. Washington uppskattade verkligen ryssarnas stora folkliga uppoffring och Kreml var i sanningen mycket imponerad av amerikanernas enorma resurser. De delade varandras åsikter om kriget och Roosevelt-administrationens Woodrow Wilsonska vurm för internationalism var hjälplöst frestad av kommunisternas international. Samtidigt utvecklade sig det italienska fälttåget till ett vedertaget helvete på jorden.

De allierades Italienkampanj var ett misslyckande även om det resulterade i en slutlig seger. Det här var något helt annat än det soliga Italien på vykort. Två år av fruktansvärda strider eftersom Wehrmacht stretade emot med absolut briljant defensiv krigföring. De allierades totala förluster slutade vid 325 000 man, fler per dag än i Västeuropa. Den slutliga tyska formationen 1945, den lilla, men tajta, tionde armén, anses i historien som den enda obesgrade tyska armén. De strök flagg helt på eget bevåg och marscherade ner från Alperna, med huvudena hållna högt. Det var bara orkestrar och basuner som fattades.

Amerikanerna hatade verkligen denna kampanj, varje sekund av den. De betraktade den, helt korrekt, som en pyrrhusseger och fullständigt oväsentlig i sammanhanget. Den är för alltid undanstoppad i amerikansk militärhistora som en dyster parantes. Den duger endast som exempel på enskild heroism, men fortfarande 1955, i filmens värld, klev Spencer Tracy av tåget i den eländiga hålan Black Rock, en enarmad, härdad krigsveteran från Italien, en amerikansk looser på väg att vinna sin självrespekt. Den amerikanska armén var inte sen att peka ut hur de gnälliga britterna minsann fyllde sin åttonde armé, Montgomerys gamla, med huvudsakligen kolonialtrupper, som ju kunde offras precis som de forna rebellerna.

Det ironiska är att Italien blev exakt det Churchill ville undvika från början, ett blodigt ställningskrig i leriga och iskalla skyttegravar. Det blev hans andra Gallipoli och början till slutet av hans period som ledare för en stormakt.

Den första essän i denna min blogg, tillbaka i sommaren 2012, handlade om den tyska ockupationen av de brittiska kanalöarna, Guernsey och Jersey. Då den fortfarande lockar många läsare, har det så blivit dags att utveckla den berättelsen med en ytterligare i samma anda. Även denna är en relativt bortglömd historia från andra världskriget. Det handlar om tyskarnas beslut att befästa specifika hamnstäder utmed Atlantkusten, resulterande i mycket hårda strider, omfattande bombförstörelse och trots detta fortsatta tyska ockupationer ända till efter Nazitysklands kapitulation i maj 1945.

De kallades på tyska Atlantikfestungen och var givetvis Adolf Hitlers personliga påhitt. Beslutet kom den 19 januari 1944, när ett direktiv från stabschefen för Oberkommando der Wehrmacht, OKW, generalöverste Alfred Jodl, landade på Oberbefehlshaber West, OB West, generalfältmarskalk Gerd von Rundstedts bord. Syftet med fästningsstatusen var att förvägra de allierade tillgång till hamnarna ifall de bröt igenom den tyska Atlantvallen. Flera utav de aktuella hamnarna var också viktiga baser för Kriegsmarine: s ubåtsflotta. Viktigt i sammanhanget var dock att beslutet gick i takt med Hitlers ständiga behov av att springa till sin politiska ideologi om strid till sista man varje gång han tvekade i militära sammanhang.

För von Rundstedt innebar ordern att han måste avsätta resurser från Atlantvallen, det omfattande kustförsvar som löpte utmed hela den europeiska Atlantkusten, för att förbereda dessa hamnstäder för igelkottsförsvar. Fästningarna fick inte ges upp, de skulle försvaras till slutet, till sista man. Jodl delade inledningsvis in Atlantkusten i fyra sektorer, från norr till syd:

Nederländerna: 1. IJmuiden och Hoek van Holland.

Frankrike: 2. Dunkerque, Boulogne-sur-Mer och Le Havre. 3. Brest, Cherbourg, Lorient och Saint-Nazaire. 4. Floden Girondes utflöde; La Rochelle och Royan-Pointe de Grave.

Vid den allierade invasionens start den 6 juni 1944 kompletterade general Jodl listan med ytterligare två hamnstäder: Nederländska Walcheren och franska Calais.

För de allierade var givetvis dessa städer mycket viktiga och genom Enigmavisste de att tyskarna förberedde dessa platser för särskilt hårt försvar. Huvudmålen för deras gigantiska och viktiga logistik var de stora hamnarna i Caen, senare Antwerpen och givetvis Rotterdam, men man hade inte råd att bortse från någon hamn. Det var inte bara en fråga om att försörja fyra miljoner soldater, det var också den humanitära uppgiften att ta hand om civilbefolkningen. De stora, interkontinentala hamnarna skulle dock tyskarna lyckas särdeles bra med att sabotera så pass att de inte såg normal sjötrafik förrän väl efter nyåret 1945. Antwerpen öppnades hjälpligt den 16 november 1944.

Brest

Den tyska strategin att sitta på de ovan nämnda hamnarna renderade de allierade i stort sett enbart två hamnar av volym i Frankrike, Marseille i söder, tack vare Operation Dragoon– det andra Overlord– och Normandies stränder. Man tvingades bygga ut de flytande Mullberryhamnarna, som enbart planerats att användas en kort tid efter invasionen. Fram till vintern 1944 var denna flytande och för väder mycket sårbara anläggning den största hamnen i mänsklighetens historia, räknat i tonnage. Man tvingades även etablera Red Ball Express, ett uttryck myntat av general George S Patton redan 1940 i samband med en större manöver i Louisiana.

Under ledning av överste Loren A Ayers, ofta kallad Little Patton, körde chaufförer i par, som mest 6 000 lastbilar, eller 12 500 ton, per dygn, mellan Atlant- och Medelhavskusterna till försörjningsdepåerna närmare fronterna. Dessa män hade att dygnet runt, med minimal vila, framföra de tunga lastbilarna, lastade med allt från bensin och ammunition, till förnödenheter och kläder. De körde på särskilt markerade huvudvägar där de var befriade från ansvar ifall olyckan var framme. Grejerna bara måste fram, sådana var orderna. Problemet var att finna chaufförer. I USA snabbinkallades några tusen man till den amerikanska trängen, de flesta svarta chaufförer, som tack vare Jimmy Hoffas transportarbetarfack hade svårt att få jobb, kriget till trots.

Red Ball Express

På så vis ställde tyskarnas strategi till stora problem för de allierade, som trots alla ansträngningar led av resursbrist hela hösten 1944. Man måste ta denna faktor i beräkning när general Dwight D Eisenhower och hans stab nekade till att satsa på en utvald riktning för offensiv till fördel för en allmän framryckning. Det drog definitivt ner hastigheten i den allierade framfarten, vilket kan tyckas märkligt med facit i hand.

Det var dock en liten tröst för de tyska soldater som kommenderades att stanna kvar i sina garnisoner medan kamraterna flydde österut. Deras öden skulle bli mycket olika, beroende på hur väl förberedda de var, deras befäls kvaliteer och på det sätt de allierade antog deras utmaning. På ett vis blev dock deras erfarenheter likartade. De allierades attityd till detta problem var tydligt. Motståndet skulle krossas. Man förberedda de aktuella städerna och hamnarna, först via motståndsrörelserna, som varnade civilbefolkningen, därefter med släppande av tiotusentals meddelanden från luften. Packa era tillhörigheter och lämna området, snarast. Därefter började man bomba och man hade inte för avsikt att bry sig om skillnaden mellan civila och militära mål.

De holländska positionerna skulle tas med relativt lite motstånd av kanadensiska styrkor när de väl ryckte in i landet i slutet av 1944, med början i september. Den första fästningen att hamna i de allierades arméstridskrafters blickfång var givetvis Cherbourg, i Normandie, längst ut på Cotentin, eller Cherbourghalvön. Uppdraget hade givits till US VII Corps, under generalmajor J Lawton Collins. Deras 4th Infantry Division skulle landstiga på Utah Beach den 6 juni. Operationen låg också inom ramen för generalmajor Matthew Ridgeways två luftburna divisioner, 82ndoch 101st, landsättningar tidigare samma morgon. Stormningen av Utah Beach gick förhållandevis bra, men de luftburna trupperna hade haft stora problem att samla sig på Cotentin, trots det hade man klarat av majoriteten av sina uppdrag, inkl. hårda strider om den lilla hamnstaden Carentan. VII Corpsnådde staden Cherbourg den 18 juni.

Fästningen Cherbourg hade av generalöverste Friedrich Dollmann, i funktionen som kommendant på Cotentin, tilldelats generallöjtnant Karl-Wilhelm von Schlieben den 23 juni, mitt under brinnande strid. von Schlieben var en ärrad och överkvalificerad pansargeneral från östfronten som p.g.a. uppstudsighetplacerats i Normandie efter slaget om Kursk föregående år. Han hade ca 20 000 man, av ursprungligen 40 000, till sitt förfogande, de flesta andra klassens infanteri och tredje klassens kustartilleri. På andra sidan stod generalmajor Manton Eddys US 9th Infantry Division. Dollmann hade varnat om att Charbourg inte alls var förberedd som fästning. von Schlieben upprätthöll detta nonsens i tre dygn, sedan strök han flagg och räddade därmed tusentals människors liv. General Dollmann avled den 29 juni, antagligen genom självmord.

De svåraste striderna om fästningarna skedde i Bretagne i augusti. Slaget om Brest blev bland de hårdaste på västfronten och det berodde på en enda faktor: Resterna av 2. Fallschirmjäger Division och deras fruktade chef, general Hermann-Bernard Ramcke. Ramcke var en av Wehrmachtsmest kompetenta generaler, men också en av de mest fanatiska, både som militär och som nazist. Han hade flyttats över från armén 1940, som överste, och var med under luftlandsättningarna på Kreta året därpå, som chef för Fallschirmjäger-Sturmregiment 1.Därefter hade han bildat en fallskärmsbrigad i eget namn under Erwin Rommels Afrikakår och lämnat för Frankrike 1943, som chef för 2: a fallskärmsjägardivisionen. Tillsammans med två undermåliga infanteridivisioner, 266: e och 344: e, bestod garnisonen i Brest av lite drygt 40 000 man.

För amerikanerna ingick Brest, Lorient och Saint-Nazaire i deras Operation Cobra, d.v.s. utbrytningen ur Normandie söderut, egentligen en sido-offensiv in i Bretagne. General George S Patton och hans tredje armé avancerade österut i sin snabba uppercutmot Paris, men han fick lämna efter sig VIII Corps*, under generalmajor Troy H Middleton, just för detta ändamål. Den 7 augusti 1944 nådde de brest och inledde omedelbart inringningen. Staden var nästan helt förstörd av bombningar och erbjöd mycket gott defensivt skydd för tyskarna. Fallskärmsjägarna hade lovat varandra att dö tillsammans likt de frontkamrater de var. De använde det övriga infanteriet i fasta positioner medan de själva fungerade som rörlig reserv. Från amerikanskt håll var det först och främst 8th Infantry Division, under generalmajor Donald H Stroh, understödd bl.a. av utlånade specialenheter ur brittiska 79th Armoured Division, utrustade med s.k. Churchill Crocodile Tanks (eldkastare).

General Ramcke

Striderna rasade mellan husruinerna på ett sätt ingen sett maken till annat än i Italien. Tyskarna vägrade släppa taget. VIII Corps drog på sig 4 000 man i förluster. Den 19 september beslutade Ramcke att släppa staden, eller snarare resterna av den. Ställföreträdande chef för 8: e divisionen, brigadgeneral Charles Canham, ledde förhandlingarna för amerikanarnas del. Ramcke blev förolämpad av den låga graden på Canham, som i sin tur knappast brydde sig i detta. På frågan vilka amerikanens befogenheter var, svarade Canham, med en handrörelse mot sina män bakom honom – Sir, deras befogenhet. Händelsen hamnade i amerikanska arméns bevingade uttryck för all framtid.

Ramcke släppte dock inte flottbasen. Han lät de soldater som inte ansåg sig vilja slåss för detta begränsade utrymme att sträcka vapen utan repressalier. Detta blev nu en sak mellan Ramcke och hans kvarvarande män. Vid det här laget hade de allierade tröttnat på de vettlösa och kostsamma striderna för dessa hamnar och en ny policy togs fram. Man skulle enbart lämna kvar styrkor för belägring, men i övrigt strunta i dem. Ramcke och hans fallskärmsjägare kapitulerade den 9 maj 1945, dagen efter Nazitysklands stora kapitulation. Ramcke blev något av en celebritet i USA under fångenskapen. Han avled 1968.

Saint-Nazaire kapitulerar 1945

Förutom Brest var följande positioner under tysk ockupation fram till krigsslutet: Kanalöarna, Dunkerque, Lorient och Saint-Nazaire, där den sistnämnda inte kapitulerade förrän den 11 maj 1945. Soldaterna i denna situation levde på nattliga räder av fiendens förråd. Hamnarna i Bretagne hade kontakt med kamraterna på Kanalöarna under hela denna period. Inga särskilda utmärkelser gavs till dessa män när de väl gav sig. De kapitulerade till en helt annan, fri värld.

* Middletons VIII Corps var så pass illa åtgången efter Bretagne på hösten 1944 att den var ämnad för vila och rekonstruktion. De hamnade under Cortney Hodges första armé (Patton hade helst velat ha tillbaka dem i sitt hägn) och i den situationen placerades de i Ardennerna, direkt vid den påstått lugna fronten. Det var en dålig position hur man än betraktade den. Middleton klagade på detta, han fick stöd av Patton, som varnade för kommande tyska motoffensiver, men varken Hodges eller armégruppchefen Omar Bradley brydde sig. Det var VIII Corps som fick ta hela smällen när tyskarna släppte lös Ardenneroffensiven i december 1944.

Hur många idag vet att det fanns en särskild bataljon i finska armén 1940, mitt i vinterkriget, bestående av sydafrikanska frivilliga? De kallades De La Rey Commando, efter den legendariske generalen Koos de la Rey, och bestod av totalt ca 1 300 man, afrikaans, eller boer. De hade hoppat av inkallelsen till den sydafrikanska expeditionsstyrkan i brittiska armén, ett förräderi mot deras nationalistiska anda enligt dem, för att istället bekämpa kommunismen i Finland. De flesta av dem tillhörde Ossewabrandwag, (Oxvagnsvakten), en militant, starkt anti-brittisk och pro-nazistisk rörelse med en allt större väpnad gren, Stormjaer (Stormstyrkan), under det fortlöpande kriget.

Bortsett från det politiska motivet så fanns där även ett historiskt perspektiv. Männen i den sydafrikanska bataljonen kände att de med sin gärning betalade tillbaka för vad finska frivilliga gjort för deras nation under Boerkriget 40 år tidigare. Det är ju inte heller allt för känt att det under denna mycket komplexa och blodiga konflikt existerade en skandinavisk kår under den Sydafrikanska republiken, Transvaal.

Det vi idag kallar Boerkriget var i själva verket det andra i ordningen. Det första, 1880-1881, var mera en revolt, med hundratalet stupade, som ledde till bildandet av de två fria republikerna, Transvaal och Oranjefristaten. Boerkriget pågick mellan 1899 och 1902 och kostade ca 60 000 döda, samt ett oändligt lidande för civilbefolkningen – Boerkriget var påfallande modernt på så vis. Precis innan den officiella starten av kriget, den 11 november 1899, hade den svenske järnvägsingenjören och kaptenen Axel Uggla, inför presidenten för Transvaal, Paul Kruger, presenterat sin kår. Den 16 november paraderade skandinaverna inför presidenten i Pretoria innan de red till fronten.

Uttrycket kår är i dessa sammanhang som vanligt missvisande. De var ett kompani om 9 officerare och underofficerare, samt 104 soldater, 45 svenskar, 24 danskar, 18 finnar, 13 norrmän, samt 4 s.k. övriga, antagligen finskspråkiga finnar. Chef – Veldkornet– blev kapten Johannes Flygare, född i Transvaal av svenska missionärsföräldrar och därmed fullt språkkunnig. Den ende officeren med militär erfarenhet var tidigare reservofficeren vid Kungliga svenska armén, kapten Erik Ståhlberg från Delsbo, som nu blev ställföreträdande chef. Ståhlberg hade inte mer än en vecka på sig att träna soldaterna, inte minst i den nödvändiga konsten att rida till häst. Dessa skandinaver bestod främst av gruvarbetare och rallare, samt sjömän, få hade hanterat skjutvapen, än mindre moderna, tyska Mausergevär.

Det var omkring 6 500 frivilliga från världens hörn som av olika anledningar anslöt sig till boernas sak i kriget mot det brittiska imperiet. Det gav ett gott tillskott för de ca 40 000 boerna, mot snart nära på en halv miljon brittiska och koloniala trupper. Särskilt alla prefessionella soldater, legoknektar som engerade sig var välkomna. Den största kontignenten kom från Nederländerna, ca 2 000 man. 1 600 man kom från Tyskland, så skandinaverna blev faktiskt den tredje största styrkan, med totalt 1 350 soldater under hela konflikten. Irländare utgjorde en utmärkande andel, även dem från både Australien och USA, tillsammans kanske 1 000 man. De tillhörande brittiska imperiet kunde räkna med avrättning för förräderi vid tillfångatagande. Boerkriget innebar en viktig träningsplats för IRA inför 1900-talet.

Skandinaverna sattes först in vid belägringen av Mafeking, november 1899-maj 1900, i vakttjänst, p.g.a. deras brist på träning, för det oerhört viktiga och toppmoderna belägringsartilleriet som boerna förfogade över*. Kåren, eller kompaniet, hade även medicinsk enhet till sitt förfogande. Den leddes av den norske läkaren Wilhelm Biedenkap. Fyra sjuksköterskor bistod honom, varav tre var svenska (den fjärde var boer), systrarna Lindblom, Anna och Elin, samt Hildur Svensson. Det fanns också en ambulans bestående av fyra svenska och finska – samt en tysk – bårbärare. De skulle alla få fiskarna varma.

I månadsskiftet november-december 1899 närmade sig en betydande styrka brittiska trupper Mafeking i syfte att bryta belägringen. En pluton skandinaver, 50 man, under ledning av Ståhlberg, avdelades för att bistå vid slaget om Magersfontein. Den 11 december drabbades de p.g.a. av ett boerskt misstag för överväldigande motstånd. Det 4 000 man starka Highland Brigade svepte undan boerna vid deras avsnitt, men ingen hade sagt något till nordmännen, som nu stod ensamma kvar. Man sköt för allt vad tygeln höll, Ståhlberg även avdelade en sanslöst djärv motattack på ett avsnitt, men till sist fick man fly lägret med 50 procent förluster, bland dem kapten Flygare och danske löjtnanten Berentsen, båda stupade. Belägringen av Mafeking höll dock.

Magersfontein var en katastrof för skandinaverna och Sveriges militärattaché i Kapstaden, major Erland Mossberg, tillsammans med norske ställföreträdaren J. Allum, reste emot Stockholms inrådan till Mafeking för att dokumentera de döda landsmännen. 27 stupade män noterades, 15 svenskar, 4 danskar, 3 norrmän, 3 finnar och 2 av dessa övriga. Kapten Ståhberg var sårad tillsammans med nästan hela resten av stridsstyrkan. En reorganisation av styrkan krävdes och nytt folk togs in. Ny chef för kåren blev danske kaptenen Jens Friis, med svenska löjtnanterna Helge Fägersköld, Carl Magnus Lang samt Adolf Claudelin (kvartermästare) som biträdande officerare. Man delades nu in i fem plutoner, organiserade landsvis, där svenskarna hade två. En sergeant ledde var och en av dem, utom den mindre svenska plutonen som hade en korpral som chef.

Nästa större drabbning blev Paardeberg, 18-27 februari 1900. 5 000 boer, inkl. skandinaverna, höll höjden Paarderberg i Oranjefristaten mot 15 000 britter och kanadensare. Man slog tillbaka flera av generallöjtnant Thomas Kelly-Kennys anfall, bara för att bli kringrända av den nyblivne generalmajoren John Frenchs – exakt den John French – styrkor. Man höll ut i tio dagar, men blev till sist tvugna att ge sig. Detta var inledningen till andra fasen i Boerkriget, d.v.s. britternas allt mer effektiva motoffensiver, som skulle leda till boernas hopplösa gerillakrig i ytterligare ett år, den tredje fasen. Med detta var skandinavernas tid på slagfälten över. De marscherade samtliga till fångenskap, många hamnade på St. Helena, andra låstes in i Mellanöstern.

Det existerar minnesmärken i Sydafrika om skandinavernas kamp och de vårdas ömt av boerna, som en viktig del i deras kamp för deras version av friheten. Tyvärr så har hela denna historia svärtats av fasanfulla övergrepp, där den senare Apartheid, nazism i modern tappning, utgör den svåraste**. Ändå, trots det, när Sydafrikanska armén 2007 beställde 250 nya pansarbilar av typen Patria AMV, i fyra olika typer, av det egna Danel Land Systems, en del av amerikanska Armscor International, och den första delen av produktionen lades i Finland, så väckte det gamla militära vibrationer till liv. Det uppmärksammades både i Sydafrika och Finland, vilket även ledde till ökad kunskap om ovanstående historia.

* Boerna, sin civila gerillaframtoning till trots, var betydligt bättre utrustade än brittiska armén. De förfogade över det modernaste på den då aktuella vapenmarknaden, betalat med Sydafrikanskt guld. Boerna hade framför allt tysk beväpning, gevär från Mauser, kulsprutor från Maxim och mycket duktigt artilleri från Krupp.

** Det är en stor synd att så mycket material om detta finns att hämta på nynazistiska sidor på nätet.

The Story of the English Civil War is short and simple. King, Lords and Commons, landlords, merchants, the City and the countryside, bishops and presbyters, the Scottish army, the Welsh people, and the English Fleet, all now turned against the New Model Army. The Army beat the lot!

Winston Churchill

Sedan april 1644 hade parlamentets trupper, Roundheads, under Lord Fairfax, tillsammans med covenanter– presbytarianer – från Skottland, belägrat det av royalisterna, Cavaliers, hållna York. Den brittiska kungen, Charles I, lät marschera nya trupper från nordväst, under prins Rupert av Pfalz, i syfte att bryta belägringen. Lord Fairfax antog utmaningen och mötte upp i North Yorkshire, utanför vad som idag är byn Long Marston, på öppen mark kallat Marston Moor. Det var de första dagarna i juli och det engelska inbördeskrigets största fältslag stod för dörren.

Parlamentarikernas armé, totalt ca 22 000 man, gick under samlingsnamnet Army of Both Kingdoms, i meningen England och Skottland. Lord Fairfax hade utsett ledaren för den största hären, den skotska Army of the Solemn League and Covenant, general Sir Alexander Leslie, Earl of Leven, som arméchef. Han var en hårdför och kompetent legoknekt, som tjänat under svensk flagg i Trettioåriga kriget och av Gustav II Adolf utnämnts till fältmarskalk. Övriga två arméer var Parlamentarian Army of the Eastern Association, under general Sir Edward Montagu, Earl of Manchester, samt Parlamentarian Army of Ferdinando, under Lord Halifax själv. Den största kavallerienheten, en styrka om 3 000 ryttare, leddes av överste Oliver Cromwell, som därigenom skulle agera Lieutnant General för allt parlamentariskt kavalleri på slagfältet, totalt 7 000 ryttare.

Royalisterna, under prins Rupert, mätte totalt drygt 17 000 man, inkl. ca 4 000 man ur Yorks garnison, under general William Cavendish, markisen av Newcastle. Där fanns också den s.k. Contingent of Northern Horse, ett förstärkt kavalleriförband om drygt 3 500 ryttare, under Lord Goring. Totalt hade royalisterna 6 000 ryttare. Fördelningen av artilleri var 30 mot 14 i parlamentarikernas favör.

Det kan tyckas märkligt, att 1642 års upprorsmakare mot Charles I, parlamentarikerna, verkade mer förberedda än den egentliga maktens armé, men så var det och det finns en klart definierad orsak till detta. Parlamentarikerna var bättre finansierade, bättre ledda och bättre utrustade än kungens folk. De var långt bättre tränade, mer disciplinerade och såg tusan så mycket bättre ut när de gick i strid. De var rena, väl klädda och som regel mätta i magarna, därför att de var professionella soldater. Deras ledare betraktade dem alla som kollegor i en ärans kamp mot förtrycket från en otrogen konung. Nyckelordet är protestantism, sträng protestantism. Stommen i parlamentarikernas kall var religiositet, det var puritaner och presbytarianer, i kampen för att en gång för alla kasta ut det katolska oket från de brittiska öarna, d.v.s. Charles I och hans anhang.

Se på Oliver Cromwell, som på Marston Moore stod helt i centrum för utvecklingen, knubbig och satt, sittande på sin häst framför sina reserverade och tysta ryttare. Han utgjorde standarden för alla andra, propsat på professionalism, anställda krigare, goda puritaner allihop. För honom var detta ett heligt krig mot satans bålverk. De gjorde alla Guds arbete, av fri vilja och under mycket ordnade former. Hans soldater, huvudsakligen rekryterade i hans eget East Anglia, fick varken supa eller hora. De var betalda och därför krävdes fokus på uppgiften för hand. Cromwell själv, landägare och medlem i parlamentet, saknade helt militär skolning, men hade visat sig vara en enastående militär ledare utifrån ren självdisciplin och okuvlig vilja. Denna dag, den 2 juli 1644, skulle bli Cromwells, i denna stund skulle hans stjärna göras, den som skulle leda till bildandet av den brittiska republiken och senare till hans egen tyranniska diktatur.

Vad ingen av vare sig adelsmännen Lord Halifax, Sir Alexander eller earlen av Manchester, än mindre allmoge Cromwell, ens kunde föreställa sig där på fältet, framför slutna linjer och under fladdrande baner, var att de var i görningen att skapa grunden till det moderna Royal British Army. Så här i början av det engelska inbördeskriget var det ännu inte gångbart, men ännu under konfliktens härjningar, fram till 1651, skulle parlamentarikernas här erhålla namnet New Model Army och det stod Oliver Cromwell skrivet över hela skapelsen. Kungliga brittiska armén har sina rötter tillbaka till 1200-talet, men officiell start i historien är 1660. En av parlamentet reducerad kungamakt, under Charles II, önskade skapa en stående här, just för att förhindra en ny revolt. Det gick inte att undvika New Model Army, den stod där, fix och färdig, fortfarande fullständigt livsfarlig. Den första armé som enat britter under en fana, professionell, lika disciplinerad som mycket egensinnig.

Det var fyra principer som styrde New Model Army, enligt Cromwell: 1. Endast välartade män fick tjänstgöra; 2. De måste tro på moraliteten i deras tjänst; 3. Fungerande system för organisation, disciplin och rang; 4. Teamwork.

Genom små, som stora konflikter, under kolonialkrig, stora kontinentala drabbningar, två hela världskrig, genom seger och förlust, har brittiska armén kämpat med en beundransvärd tåga, kommen någonstans från djupet av deras keltiska härkomst. Många är de som drabbats av deras ovilja att ge sig, eller förundrats av deras djupt rotade traditioner, stunsen i deras högst egna stil, den märkliga honnören, det udda anslaget i drillen. Den brittiska armén utgör själva epitetet i det som är brittiskhet. Därför är det kanske märkligt, men på nåt sätt ändå logiskt, att en av de viktigaste grundarna av denna här var en revoltör mot kungen, en republikan, vars trosfränder skulle fly landet för att istället lägga grunden till Amerikas förenta stater.

Nu satte han sporrarna i hästens sida och överste Cromwell red åter igen i skritt utefter linjen av ryttare på den vänstra flanken. Klockan var sent på eftermiddagen, kanske närmare klockan fem, men det var sommar och solen skulle stanna uppe ett tag till. Än fanns det tid för strid. Hans ryttare mötte Cromwells blick när han passerade dem, de var samlade, bistra, redo för vad än den kommande drabbningen hade att erbjuda. De var s.k. harquebusiers, lätt kavalleri, med värja och två pistoler i sadlarna. Regementena var grupperade i tunna linjer, skvadronvis, 150-200 man, om tre träffar, modellerade efter svensk modell. De var övade att rida an med dragna värjor, hugga in på fienden i chock, studsa, omgruppera och rida an igen, nu kanske i en annan riktning. Det ställdes höga krav på alla för att momentum och snabbhet skulle kunna upprätthållas. Det krävdes även dödsförrakt, inte minst hos deras ledare.

Cromwells eget regemente stod där, 14 skvadroner stark, redan kallad The Ironsides av både vän som fiende, nu under ledning av överstelöjtnant Edward Whalley, son till sheriffen i Nottinghamshire och en av dem som 1649 skulle överse avrättningen av Charles I.

Det var rojalisterna som kommit marscherande, medan Sir Alexander hade valt slagfält. Man rörde sig från två håll allt närmare vägen genom dagens Long Marston, i väst-ostlig riktning. Roundheads artilleri, under Sir Alexander Hamilton, sköt kulor och kartescher i Cavalierernas riktning, medan de grupperade sig på en låg höjd söder om vägen, kallad Marston Hill. Prins Rupert hade önskat att slippa drabbning den dagen eftersom de var utsjasade av allt marscherande. Det var lätt att få fel uppfattning om prinsen. Han var alltid extravagant klädd med fantastiska peruker och han hade alltid en liten vit pudel med sig i fält, vid namn Boye. Han var dock en ärrad krigare och alls inte överförsiktig på något vis. Han lät gruppera sin här utmed ett dike, som löpte längs med och norr om vägen. Han trodde inte på strid, eftersom det var så sent på dagen och satte sig i gräset med sitt närmaste entourage för att spisa middag.

Prins Rupert

Parlamentarikernas anfall ca klockan 19:00 var inte helt koordinerat. Cromwell stormade Lord Byrons kavalleri och tryckte dem bestämt tillbaka, men då prins Rupert inte kände sig överlagt hotad någon annanstans, kunde han erbjuda understöd och anfallet studsade. Mitt i denna strid sårades Cromwell i nacken och drog sig tillfälligtvis tillbaka för omplåstring. Samtidigt lyckades hans underställde Sir David Leslie skjuta in en kil mellan Byron och prinsens livgarde och man fick således ett ordentligt grepp om rojalisternas högeflank. Medan infanteriet brakade samman i mitten, var Lord Hallifax på parlamentarikernas höger inte like framgångsrik med att pressa Lord Gorings kavalleri. Hallifax själv höll på att bli tillfångatagen, men undkom genom att ta bort det vita bandet i hans hatt som var hans igenkänning i stridslarmet.

Striden var i full gång, med de tusentals männen insvepta av stora moln av svartkrut, standarer och vajande skogar av infanteriets långa pikar. För ett ögonblick denna kväll, medan solen började dala i väster, såg det ut som om parlamentarikerna skulle misslyckas. Flera av deras ledare började tveka, inte minst Lord Hallifax. Om prins Rupet kunde hålla fältet skulle han kunna rida ut momentet i parlamentarikernas anfall, deras fördelar kunde snabbt vändas till nackdelar om trupperna greps av panik. Det farligaste som fanns var att låta ett fältslag gå i stå. Initiativet måste återtas. Cromwell, som nu var tillbaka i sin position med ett bandage om halsen, darrade dock inte på hanen. Med understöd av det egna infanteriet började han lugnt och resolut utnyttja Sir Davids kil för att angripa rojalisternas infanteri i flanken. Detta höll de inte för och snart började rojalisternas mitt att rullas upp.

Cromwell hade återtagit initiativet hos parlamentarikerna. Med det nya hotet från sin höger, tappade Lord Goring motivationen att hålla sitt kavalleri i en snart framskjuten position på fältet. Han vek tillbaka. Denna manöver innebar snabbt att rojalisternas soldater tappade huvudet och började fly okontrollerat. Cromwell lät sitt hela kavalleri gå an med värja och pistol. En massaker stod för dörren och Cromwell återkallade inte sina trupper förrän de nått fiendens tross. Parlamentarikernas seger var förkrossande. Prins rupert hade förlorat över 4 000 man, medan Sir Alexander kunde räkna in ett par, tre hundra döda och sårade.

Slaget vid Marston Moore innebar att staden York kapitulerade och att rojalisternas armé splittrades. Parlamentarikerna lyckades att vidmakthålla sin starka position i landet och tvinga motståndaren att skramla ihop nytt folk i nya försök att kraftsamla. Slaget gjorde Oliver Cromwell till permanent generallöjtnant och föra honom framåt till den absoluta täten av parlamentets strävan. Med skicklighet och hänsynslöshet skulle han leda rörelsen till seger och under nästan ett decennium Storbritanniens enda republik.

Det var armén som var hans främsta verktyg till makten. Den var absolut lojal till honom och utgjorde inte bara ett formidabelt hot mot rojalisterna, utan även mot hans fiender bland de egna. Likt en romersk legion gav den Cromwell hans främsta argument, i krig som i fred. De gav honom även till sist ryggen i skuggan av hans tyranni och öppnade för monarkins återkomst. Det är bl.a. därför som de slutna leden av det professionella Royal Army efter 1660 aldrig utgjort utgjort något hot mot den brittiska konstitutionella parlamentariska monarki som den var med och skapade.

Vladivostok ligger längst bort i östra Sibirien, slutstation för Transsibiriska järnvägen, en stad med en halv miljon invånare. Det är huvudorten i distriktet Primorje kraj, en rysk bit territorium som bryter av söderut och separerar det kinesiska Manchuriet från Japanska havet. Distriktet vidrör Nordkoreas nordöstra spets vid staden Khasan, ungefär 15 km söder om Vladivostok. Primorje kraj domineras av bergmassivet Sichote-Alin och flera floder rinner härifrån och norrut. De bildar tillsammans en gräns, enligt ett avtal från 1860, mellan kejsardömet Ryssland och den kinesiska Qingdynastin. Ett av dessa vatten heter Ussuri, som utmed sin sträckning huserar en platt, sandig och delvis skogsbeklädd ö om ca 740 kvadratmeter mitt i flodens lopp. Ön kallas av kineserna för Zhenbao, ryssarna säger Damanskij.

Det kom att dröja till 1991 innan de båda nationerna kom överens att floden och därför ön tillhörde Kina.

I mars 1969 utspelades på denna ö den blodigaste militära striden mellan den sovjetiska Röda armén och den kinesiska folkarmén. Det var kraftfulla strider innefattande i första hand markförband, infanteri, pansar och artilleri. Röda armén fick en T-62 stridsvagn kapad. Den står fortfarande i museum i Beijing. Officiella siffror talar om nästan 60 stupade ryska soldater och drygt 90 sårade. Kinesernas siffror säger ca 70 dödade, lika många sårade, men om Moskva får sin vilja fram så skulle det istället ha handlat om närmare 800 kinesiska förluster. Denna händelse utgjorde brännpunkten på de då aktiva gränskonflikten mellan dessa båda kommunistiska supermakter, vilket samtidigt var kulmen på en process som gått till historien som splittringen mellan Sovjetunionen och Kina.

Sovjetunionen hade aktivt stött kommunisternas successiva framgång i Kina under 1930-talet och andra världskriget, något som till sist ledde till deras makttillträde 1948 efter ett inbördeskrig med nationalisterna. Relationen mellan Moskva och Beijing var dock inte helt fri från slitage. Ryssarna ansåg att kinesernas tro på jordbrukets revolutionära kraft var fel. De menade att kommunismens kärna låg i industrin. Moskva godkände ett lån på det dåvarande beloppet $300 miljoner dollar, vilket inte räckte långt. När så kineserna återkom med önskemål om flera miljarder i lån, surnade relationen ytterligare. Mao Zedongs maktövertag över det kinesiska kommunistpartiet sågs däremot som en positiv sak i Moskva, han var en trogen Stalinist. Vid Koreakrigets början 1950 visade Stalin mycket goodwill till kineserna, även om han inte direkt stödde kriget. Mao ansåg att Kina inte kunde assistera Kim Il-sungs Nordkorea förrän Moskva gav sin välsignelse.

Vid Stalins död 1953 ställdes relationen mellan nationerna på sin spets. Nikita Chrusjtjovs separation från Stalin innebar ett problem för Mao. Samtidigt försökte han följa ryssarnas råd på sitt högst egensinniga vis, det Stora språnget 1958-1962, ett hopplöst försök att industrialisera Kina via böndernas bakgårdar. Det slutade med katastrof, miljoner människor avled i världshistoriens största av människan skapade hungersnöd. Mao lade mycket av skulden på ryssarna, men blev tillfälligtvis sidsteppad av kommunistpartiet i maktens Beijing. Därefter kom Vietnam, en konflikt både Kina och Sovjetunionen hade anspråk på. Moskva kunde utnyttja vietnamesernas inneboende misstänksamhet mot kineserna och plocka hem den interna segern över världsrevolutionen. Relationen mellan nationerna var nu rekordlåg. Samtidigt hade Mao återtagit sin topposition via Kulturrevolutionen, med början 1966.

Gränsen mellan Kina och Sovjetunionen var ett arvegods från tidigare kejserliga territoriella krav och problemet hade aldrig fått en fulländad lösning. Fram till 1964 hade Moskva och Beijing snärjt in sig i gamla kejserliga förhandlingar, som krockade med löften och antaganden gjorda dem emellan inför krigsslutet 1945, då japanernas gamla Manchukuo skulle delas upp. Det året, 1964, lyckades diplomaterna trots allt komma överens om en preliminär tolkning där de omstridda delarna av gränsen, inklusive ön Zhenbao skulle tillhöra Kina. När Mao fick det klart för sig, började han i ett internt regeringsmöte orera om Tsar-Rysslands stöld av kinesisk mark. Detta läckte ut till allmänheten, varpå Chrusjtjov gick i taket och rev diplomaternas arbete i bitar.

Från 1968 hade den sovjetiska armén stationerat 375 000 man, 1 200 stridsflyg och 120 medium-distans kärnstridsspetsar utmed den 440 mil långa gränsen mot Kina. Mot dem stod 1.5 miljoner kinesiska soldater. Kinas stridskrafter låg långt efter de sovjetiska rent tekniskt. Man hade 1964 testat sin första kärnladdning i den uttorkade saltsjön Lop Nor i nordvästra Kina, men från ett perspektiv av terrorbalans var förhållandet dem emellan inget att tala om. Kina lutade sig mot Maos föredragna militärstrategi, ett folkets krig, en assymetrisk taktik att möta den betydligt mer mekaniserade sovjetiska motparten. Sovjetunionen, å sin sida, räddes inte Kinas nukleära potential, men däremot den globala situationen, d.v.s. USA. Man var rädd för att en konflikt med Kina i och för sig skulle bli ytterst blodig som batalj, men få långt gångna följder i det kalla kriget. Ryssarna var därför försiktigare utmed gränsen än kineserna.

Den 2 mars 1969 iakttog ryska gränsposteringar kinesiska soldater som tagit sig ut på Zhenbao, ett brott mot avtal om att ön skulle betraktas som neutral mark. En militärstyrka sändes över floden, ledd av en överste. Den blev omedelbart fångad i ett blodigt bakhåll där flera stupade, inkl. översten. Ett förädiskt stillestånd etablerades medan man samlade in sina sårade och byggde upp styrkorna i området. Kineserna var fortfarande grupperade på Zhenbao. Den 15 mars slog ryssarna tillbaka genom att bombardera kinesiska förstärkningar på andra sidans fastland med artilleri. Man genomförde samtidigt en regelrätt stormning av ön, infanteri understödda av två T-62 tanks. T-62: an var då fortfarande hemlig. En ny strid drogs igång, som kineserna ånyo slog tillbaka med svåra förluster. En av stridsvagnarna träffades av ett granatgevär och vagnchefen stupade. Den övergavs när ryssarna retirerade över floden. Vid försök att återhämta stridsvagnen den 17 mars fick man dra sig tillbaka p.g.a. kinesiskt artilleri.

Den 21 mars försökte ett team ryska ingenjörer spränga stridsvagnen, men drevs bort av kinesiskt infanteri. Kinesers lät nu med flottans hjälp hämta det delikata krigsbytet och den står fortfarande uppställd på ett militärmuseum i Beijing. Den 15 april utförde ryssarna en mindre försiktig, fullskalig stormning av Zhenbao och stötte bort hårt åtsatta kinesiska trupper från ön. Kinesisk trupp kunde nu inte återkomma till sina framskjutna positioner förrän i september, efter nya, lokala överenskommelser.

Det blossade även upp strider i augusti samma år, på ett annat område i väster, i närheten av byn Tielieketi, mot den kazanska gränsen. Gränsförband från båda sidor attackerade varandra och gjorde gränsöverträdelser. Striderna ledde till 30 stupade kineser och ett okänt antal, troligtvis färra antal ryssar.

Gränsbataljerna ledde till förnyade förhandlingar samtidigt som läget mellan de två nationerna försvårades, något som inte gjordes enklare av den pågående kulturrevolutionen i Kina. Detta var den slutliga splittringen mellan Kina och Sovjetunionen. Inte förrän efter kommunismens fall i Europa 1991 skulle läget förbättras och så sent som 1999 skrevs de sista överenskommelserna på. Dessa innebar att Kina fick de omstridda områdena från den Ryska republiken.

Krigsbyte

Konflikten 1969 kom att få en direkt följd att USA: s utrikesminister Henry Kissinger kunde närma sig Beijing och föreslå ett möte mellan Mao och president Richard Nixon 1972. Detta möte innebar att Kina tvådde sina händer rörande Vietnam och att USA kunde lämna den konflikten påföljande år.

För de flesta var andra världskriget en traumatisk upplevelse och inte särskilt belönande. Bakom stolta veteraner gömmer sig ofta tragedier och brustna ambitioner. Populärhistorien har endast plats för hjältarna, deras berättelser och bekräftelser om andra hjältar, levande eller fallna, medan andra tillåts tyna bort i glömska, ibland även förlöjligande. Historien är varken demokratisk eller rättvis.

När Stephen E Ambrose skrev sin bästsäljare, Band of Brothers (1993), om soldater i 506th Parachute Infantry Regiment, 101st Airborne Division, koncentrerade han sig på dem tillhörande E Company (Easy), 2nd Batallion. Orsaken var att detta kompani var det bästa i regementet och att deras chef, kapten Richard Winthers, sedermera major och chef för andra bataljonen, den främste av förbandschefer i hela divisionen.

Ambrose berättelse, som 2001 blev en bejublad miniserie producerad av HBO, genom Steven Spielberg och Tom Hanks, baseras helt på dessa soldaters versioner av deras verklighet under kriget. Band of Brothers var ingalunda okontroversiell, den väckte ont blod bland flera veteraner, även historiker. Många kom att kräva upprättelse och bland dem fanns det en son, som utan större framgång förde sin bortglömde fars talan – kapten Herbert M Sobel.

Spelad nästan porträttlikt av skådespelaren David Schwimmer, framträder i bild en gapig och instabil kadaverdisciplinär och paragrafryttare. Under regementets upprättande i Camp Toccoa, Georgia, plågar han sitt kompani med oändliga marscher och pedantiskt reglemente. Sobel är snarstucken, långsynt och illojal. Detta kommer sig sedan på skam under förbandsövningar i England, då han visar sig värdelös i strid, vilket leder till myteri bland underofficerarna. Sobel avpolleteras till en hoppskola lagom till Normandie. Mot slutet återkommer han och förödmjukas av sin tidgare underlydnad, major Winthers.

506th PIR inför Normandie

Verklighetens Herbert M Sobel föddes i Chicago 1912 som son till en judisk familj. Istället för college gick han på Culver Military Academy, Indiana och tog examen i ekonomi 1934 vid University of Illinois. Därefter arbetade han som säljare i konfektion fram till kriget. Sobel anmälde sig tidigt till officersutbildning i armén och antogs till fallskärmstrupperna som en av de första fänrikarna. Han anslöts 1942 som löjtnant till överste Robert F Sinks 506th PIR vid Camp Toccoa. Där tog han emot Easy Company som deras kompanichef.

Överste Sink var de amerikanska fallskärmstruppernas mest legandariska förbandschef någonsin, en en kompetent och tuff man som vägrade befordran under hela kriget för att inte skiljas fån sitt älskade regemente och från ”hans grabbar”. Sink hade höga tankar om kapten Sobel, hans tillskrev den mycket ambitiöse officeren hela äran för att Easy Company blev regementets elitstyrka, betalningen för hans stenhårda träningsregim. Liksom hela hans officerskår var överste Sink medveten om Sobels stora svaghet, något denne hade dragits med sedan college.

Överste Sink

Oförmågan att läsa kartor, att inte kunna översätta kartors symboler till tredimensionella verkligheter är ett medfött men, som drabbar vissa människor i olika grad. Män har som regel enklare för detta än kvinnor, men för Sobel var det ett oöverstigligt handikapp i hans roll som förbandschef. Det inverkade direkt menligt på hans färmåga att förstå infanteritaktik, att förflytta sig från A till B och gruppera på rätt ställe, anfalla rätt mål, dessutom i strid. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för Sobel att han skulle förlora sin befattning när Operation Overlord stod dörren. Easy togs över av löjtnant Thomas Meehan från Baker Company*.

I TV-serien förflyttades Sobel istället till Chilton Foliat Jump. I verkligheten skedde det senare. Kapten Sobel hoppade över Normandie natten till den 6 juni 1944, sida vid sida med överste Sink som en av regementschefens närmaste stabsofficerare. Han deltog i strider för att upprätta stabsplats. Sobel kunde lägga kraft bakom sin hårda disciplin, han var varken feg eller inkompetent när det gällde. Det var först efter 506th PIR gjort sin plikt som han tog befälet över hoppskolan i Wiltshire, England, faktiskt ett hedersuppdrag i hans position, en eloge till hans kompetens som utbildare.

Carentan

Kort därefter återkallade Sink honom till 506th inför Operation Market Garden, nu i befattningen S4, logistikadjutant, en av de mest rörliga stabstjänsterna. Det var under striderna kring Eindhoven i Holland som Sobel erhöll sin Bronze Star för tapperhet. Han följde regementet till Bastogne, där hans position blev en av de absolut viktigaste, ansvarig för materiell, förnödenheter och ammunition under nästan omöjliga förhållanden.

Vid krigets slut var han en väldekorerad officer med mycket goda vitsord och trädde in i rollen som reservofficer. Han fortlevde som revisor i Chicago, gifte sig, konverterade till kristendom och fick tre söner. Armén återkallade honom i tjänst inför Koreakriget 1950 och han utförde både utbildnings- och stabstjänster. Sobels militära karriär skulle avslutas som överstelöjtnant i National Guard.

I övrigt önskade livet honom illa. Han brottades med psykiska problem, delvis ett resultat av kriget. Han började missbruka alkohol och äktenskapet kraschade. Relationen till sönerna bröts och han blev en tragisk och ensam man. 1970 försökte han ta sitt liv med en småkalibrig pistol. Det misslyckades och skottskadan gjorde honom istället blind för livet.

Herbert Sobel genomförde 1987 ett lyckat självmord i Waukegan, Illinois, den här gången med en redig Colt 45 genom munnen. Han blev 75 år.

* Thomas Meehan stupade efter endast några timmar in på Operation Overlord och Easyövertogs av löjtnant Richard Winthers. Meehan spelades i Band of Brothers av skådespelaren Jason O’Mara.

Knappast någon reflekterar över Sveriges tre grannländer, Estland, Lettland och Litauen, när det kommer till militära diskussioner. Den svenska – infantila – debatten stannar som regel vid Finland och Gotland, utan att ägna så mycket som en tanke åt Sveriges andra, mycket viktiga buffertzon – Baltikum.

Estland, Lettland och Litauen är tre små länder, med vardera små befolkningar, men som till skillnad mot svensken lever direkt granne med slagbjörnen i öster och har en lång relation till detta faktum som de bortskämda på andra sidan Östersjön knappast greppar. De är alla tre medlemmar i NATO utifrån ren självbevarelsedrift.

Lettiska pasnarfordon i Irak

Strategiskt sitter de sämre till än Finland. Finnarna har åtminstone storskogen och general Bore på sin sida, det har inte de tre baltiska staterna. Baltikum är per definition stridsvagnsland, det är lite, eller inte alls kuperat. Skogen ör uppbruten av härliga fält att manövrera stora förband över. Man har dessutom ett högst fungerande vägnät i ost-västlig riktning och i söder har man den ryska enklaven Kaliningrad, som också är en betydande militärbas.

Ryska flottan är mycket aktiv i Östersjön. Det ryska flygvapnet kan nå vart som helst i Baltikum inom några få minuter. När Estland, Lettland och Litauen planerade sina militära försvar så gjorde man sig inga illusioner. Tanken på ett invasionsförsvar skrotades från dag ett. Vad som återstår är ett hårdnackat, mycket rörligt och närmast gerillaförsvar som också kan motstå fasoner som Krim och det ukrainska Donbas.

Estniskt luftvärn

Varken Estland, Lettland eller Litauen uppbär stridsflyg, eller en flotta större än en kustbevakning. Man saknar också helt tyngre pansar och artilleri. Däremot kan de baltiska flottorna spana, deras flygvapen kan ge NATO: s flygstridskrafter all den basservice och flygövervakning de behöver och de övar strid tillsammans med tyngre pansar från NATO. Utan NATO så existerar i realiteten inte ett försvar av Baltikum och Sverige har ingen buffert söder om Finland.

De tre baltiska nationerna kräver NATO: s sjö-, luft- och pansarstridskrafter för att deras ekvation skall gå ihop. Som en reflektion till president Donald Trumps nya krav på NATO så är Estland en av endast fyra nationer i hela organisationen som fullföljer kravet på en försvarsbudget motsvarande minst två procent av GDP. Lettland och Litauen har en liten bit kvar, men kommer antagligen att fullfölja dessa krav inom kort. Försvar är viktigt för balterna, deras rädsla efter Ukraina och Rysslands inblandning i Syrien är inte att ta misste på.

Litauiskt pansarfordon

De tre nationernas olika lösningar liknar varandra i grundläggande faktorer, men skiljer sig utifrån geopolitiska förhållanden och historiska omständigheter. Vi talar här om små försvar, med aktiva element på mellan 25 000 och 40 000 man, totalt. Eftersom man skrotat invasionsförsvaret och deras NATO-medlemskap, så har man gett sig själva en större frihet och kompetens för vad man skall göra i händelse av krig – försvara NATO: s nordöstra flank.

Här följer en sammanställning av de tre ländernas militära försvar. Flyg- och sjöstridskrafter är undantagna, utom i numerären, eftersom de spelar en sekundär roll i sammanhanget. Kvar står arméstridskrafterna, där huvuddelen av kraften ligger. Gemensamt för dem är att de alla utgör lätta mekaniserade förband och lätt infanteri. Detta innebär att det ställs en hel del fysiska krav på deras soldater.

Litauisk kadettexamen

Estland

Estland har allmän värnplikt, 8-11 månader, men har ett begränsat vpl-uttag i syfte att trimma urvalet. Stående personal på årsbasis utgörs av 5 700 man, med ytterligare 12-15 000 man i motsvarande hemvärnet, Eesti Kaitseliit, ung. Etniska försvarsförbundet (motoriserat). Man har även en reserv på 30 000 man. Armén är strukturerad kring två brigader och diverse fristående bataljoner och kompanier. Två specialbataljoner och elitstyrkan ESTSOF består av fast antälld personal.

Lettland

Lettland har ett yrkesförsvar uppbackat av frivilligt hemvärn. Den reguljära försvarsmakten består av 4 800 man, med 10 700 man i Zemessardze, ZS, d.v.s. hemvärnet. Armén är organiserad i en halvbrigad om två bataljoner med understöd. ZS är motoriserat.

Estniskt infanteri

Litauen

Den största nationen, Litauen, gick 2015 tillbaka till värnplikt efter Rysslands inblandning i Ukraina. På årsbasis kan det litauiska försvaret ställa upp 20 000 man. Man bygger också upp en frivillig styrka, KASP, på nuvarande 4 500 man. Armén organiseras kring en mekaniserad brigad, Iron Wolf, samt fristående bataljoner.

Då det litauiska försvaret är under rekonstruktion, så kan man ändå säga att de baltiska länderna lutar sig tungt mot frivillighet. Lettlands erfarenhet från de första åren i frihet under 1990-talet, med svårigheter att hålla Moskva ute ur leden, har gjort dem mera beroende av yrkesförsvar. I båda fallen Estland och Lettland är hemvärnen A och O. Viktigt är också att vässa det lilla man har.

Lettiska armén

De baltiska nationerna deltar också mycket aktivt – och utan gny – i de internationella operationer som de ställs inför. Baltiska förband har deltagit i både Irak och Afghanistan. De baltiska försvarsmakterna välkomnar insatser av olika slag, som ett sätt att träna sin officerskår och manskap.

Sverige har en del att lära från Estland, Lettland och Litauen. Små befolkningar i en utsatt del av Europa. Det är viktigare att kraftsamla de begränsade resurserna, snarare än att vattna ut kraften i ett hopplöst försök att försvara varje kvadratkilometer. NATO-medlemskap är styrka, det innebär möjligheten att organisera och effektivisera försvaret kring tyngre resurser utifrån. Det är hög tid att Sverige ser sin roll i ett större sammanhang och kanske ge våra grannländer en hand på samma gång.

Fotnot: Bilden i toppen föreställer en litauisk bataljon under uppställning.

http://torbjornkvist.blogspot.com/2017/04/de-doda-ateruppstar.html

http://www.lulu.com/spotlight/7851Tk

På året 1945: s allra första dag, mindre än ett halvår innan Hitler tog sitt liv och kriget i Europa var till ända, genomförde det tyska flygvapnet sin sista större operation, Unternehmen Bodenplatte. Egentligen en byggterm, bottenplattan varpå man uppför en byggnad, syftade denna operation till att med ett massivt överraskningsanfall slå de allierades flystridsförmåga på plattan, .d.v.s. på marken, och därigenom uppnå luftherravälde. Idén var naturligtvis Hitlers och den stöddes lika självklart som entusiastiskt av Hermann Göring, chefen för Luftwaffe.

Wehrmachts yngste general, Dietrich Peltz, 46, fick uppdraget att för OKL planera Operation Bodeplatte redan i september 1944. Peltz var expert på markanfall och hade sedan Barbarossabidragit till att utveckla det tyska attackflyget. Han var en brilliant tekniker och lufttaktiker på lägre nivå, men med stor säkerhet utgjorde han också det första misstaget som Luftwaffegjorde i detta sammanhang. Bodenplattevar helt enkelt en alldeles för stor opartion för honom. Sammanlagt 500 stridsflyg, tillhörande jaktdivisionerna 3 och 5, underställda II Jagdkorps, som dessutom ställdes under Peltz direkta befäl den 15 oktober.

General Peltz

Även om idén må ha kommit upp separat, så kom Bodenplatte naturligtvis att knytas till Unternehmen Wacht am Rhein, d.v.s. Ardenneroffensiven, Battle of the Bulge. Häri ligger ett andra misstag av Luftwaffe, ett märkligt dessutom, eftersom det dåliga väder i december, som förväntades underlätta för de tyska marktrupperna i Ardennerna givetvis skulle innebära samma problem för det egna flygvapnet som för de allierades flygstyrkor. Bodenplatteskulle heller inte kicka igång gemensamt med markoperationerna den 16 december, de skulle dröja till den 1 januari 1945. Glückliches neues Jahr.

Det överhängande misstaget för unge general Peltz var ändå underskattningen av de allierades sanslösa överlägsenhet i luften, inte bara i antal utan också i koordination och ledarskap. Kanske hade man lurats av deras rätt så mediokra uppträdande under Operation Market Garden i september 1944, ett resultat av den manöverns extraordinära krav just på flygvapnen. I det stridsområde OKL pekade ut som prioriterade, den befriade delen av Nederländerna, Belgien och nordligaste Frankrike, opererade de allierade tre luftflottor: Amerikanska Eighth och Ninth Air Force: s under generalerna James Doolittle (den legendariske) och Hoyt Vandenberg respektive, samt Air Marshal Sir Arthur MaryConninghams RAF 2nd Tactical Air Force, sammanlagt drygt 3 000 stridsflyg.

Bodenplatte var inte alls fel tänkt. Att med några hundra plan kunna skapa totalt kaos och förstörelse hos en överlägsen fiende är fullständigt genomförbart, men den hade enbart en fördel på sin sida, en sådan där slipprig en som lätt går förlorad i det lilla fönster av möjlighet som erbjuds – överraskning. Precis som med Wacht am Rhein omgärdades därför även Bodenplatte av stort hemlighetsmakeri. Det rådde nästan total radiotystnad, all kommunikation skedde genom landlinjer eller via ordonans. Här uppkom ytterligare ett misstag. Med det betydligt större operationsområde som Luftwaffehade i jämförelse med markstridskrafterna, så ställde detta ett mycket större krav på deras strategiska organisation. Långt ifrån samtliga instanser involverade i Bodenplatte var medvetna om allting de behövde veta, med tragiska och fatala resultat som följd.

En annan faktor som märkligt nog också översågs var Luftwaffes ansvar i relation till Wacht amd Rhein.Marktrupperna väntade sig understöd när väl himlen klarnade. Allt för få luftstyrkor var avsatta för detta ändamål och livet skulle bli mycket surt för Göring.

Kick off skedde i gryningen den 1 januari. Sammanlagt, med tyngre attackplan och den nattjakt som användes för spaning och ledning, lyfte 1 035 stridflygplan från dussinet flygbaser i Tyskland. Målen var 16 allierade i Nederländerna, Belgien och Frankrike, valda utifrån deras storlek och öndamål. Uppgiften var att förstöra dem alla och därigenom slå ut de allierades kapacitet att skydda de tunga bombarna från Storbritannien och Italien. De allierade jaktflottan var i fokus. Man måste här också komma ihåg att förutsättningen var även att Operation Wacht am Rhein skulle lyckas, d.v.s. de tyska markstyrkorna skulle nå belgiska Antwerpen, ett prospekt som vid den 1 januari såg mycket orealistisk ut.

Den tyska flygarmadan flög mycket lågt över de frostvita trädtopparna i olika glesa formationer, med en uppstigande, om än blek morgonsol i ryggen. Majoriteten av samtliga piloter var helt gröna och hade liten, eller ingen stridserfarenhet, ett faktum som berodde på tyskarnasoförmåga att fylla sina snabbt glesnande led av stridspiloter med nya aspiranter. Därigenom utgjorde detta ett ytterligare, allvarligt misstag från OKL. Luftwaffe anno 1945 led fortfarande av sviterna från slaget om Storbritannien fyra och halvt år tidigare. General Peltz hoppades helt enkelt att överraskningsmomentet skylle lyckas.

På grund av de svåra förberedlerna under begränsade kommunikationer hade stora delar av de enheter som måste meddelas inte fått sina uppgifter uppdaterade. En stor del del av den tyska flygarmadan svepte dessa morgontimmar lågt över norra Nederländerna, de delar som fortfarande hölls av tyskarna. Här låg vitala delar av Luftwaffes avskjutningsramper för V1 och V2 raketerna. Detta innebar att denna region var det mest luftvärnsbevakade i världen. Tillsammans med flottans kustbatterier pekade här kanske 1 000 luftvärnspjäser mot himlen. Långt ifrån samtliga av dessa förband var nu medvetna om att de flyg de kunde se komma in över dem var vänner, så armadan hamnade snabbt i en vägg av FLAK och tog förluster. Med detta öppnades den tyska radiokommunikationen upp i syfte att stoppa detta och de allierades signalspaning vaknade till liv på sin kant.

Nu hände en unik sak i krigshistorien. Kodnamn Ultra, Betchley Park i England, reagerade föredömligt snabbt och i ett mycket ovanligt ögonblick sände den militära underrättelsetjänsten en varning i direkta ordalag – något djävligt stort i luften kommer in från öster.

SCRAMBLE. I händelse av ett tyskt motanfall från luften var den allierade planen att ställa den defensiva reaktionen under Air MarshalConninghams befäl, vilket också skedde med omedelbar verkan. Samtidigt med detta händelseförlopp hade de allierade suttit och väntat på klart väder, vilket nu hade anlänt, för att iscensätta deras efterlängtade luftattacker mot mot de framryckande tyska markstyrkorna. Den offensiva delen stod under general Vandenberg och avsevärda flygstyrkor stod redo att ge sig iväg.

Det blev en våldsam, om än märklig, luftstrid, en av de allra största i historien. Av de 16 utvalda baserna skulle 7 drabbas hårt enligt de tyska planerna. Resterande 9 klarade sig relativt väl, antingen genom tyska misstag, eller därför att de allierade hann få upp sina jaktplan i tid. Luftstriderna utvecklades i direkt anslutning till baserna. De allierade piloterna gick direkt från start in i strid, en del tvingades använda sina kulsprutor i samband med att de drog styrspaken bakåt för att lyfta från marken. Man lyfte i ett regn av kulor, granater och krashande plan. Här kom nu stridpiloternas erfarenheter och kunnande in. De allierade piloterna var mycket erfarna och lyckades trots taktiskt undeläge snabbt vrida utvecklingen till sin fördel i luften.

Vad värre var för tyskarna, de allierade erhöll omedelbar och snabb förstärkning över kanalen med hundratals stridshungriga piloter i sina Spitfires and Mustangs. Ett viktigt exempel på tyskarnas misslyckande var det faktum att de allierades luftattacker på Wacht am Rhein denna första dag på intet sätt drabbades av bakslag. Även om general Vandenergs attackplan var upphållna av strider, så styrdes deras uppdrag direkt över till general Doolittles övermäktiga styrkor. Med detta grusades alla förhoppningar för tyska framgångar i Ardennerna. Inom en timmes strid var allt klart, Operation Bodenplatte hade fullständigt misslyckats och man lämnade det allierade luftrummet så fort man kunde.

De allierade förlorade 144 plan på marken. 70 gick förlorade i luften, plus 69 skadade. 35 piloter och besättningsmedlemmar stupade. I betraktelse av förlustsiffrorna ser man en överrepresentation av polska plan och piloter ur RAF-skvadronerna 308 och 317. Det var deras dag. Trots ett våldsamt tyskt angrepp över deras baser, lyckades de ta sig upp och i formidabelt underläge slå tillbaka angreppet

Tyskarnas förluster under Operation Bodenplatteär svårare att sammanfatta. De har medvetet tryckts undan av Luftwaffe efter striderna och historiker har tvingats pussla samman siffrorna med indirekta uppgifter. En slags slutsiffra från 2003 uppger 271 förlorade jaktplan, plus 70 skadade. 143 piloter stupade, ytterligare 70 togs till fånga, 21 rapporterades som sårade. Detta var dock endast inledningen av en mycket svart månad i Luftwaffeshistoria. Operationerna Bodenplatteoch Wacht am Rhein kostade tyskarna under januari 1945: s första två veckor upp till 600 förlorade stridsplan.

Det innebar att Luftwaffe i praktiken blev bortskjutet från luften. Under den resterande våren förmådde aldrig Luftwaffe upprätthålla ett fungerande försvar vare sig i väst eller i öster, utom möjligtvis nattetid. Man kan lika gärna se Operation Bodenplatte som ett veritabelt självmordsanfall i sämsta japansk stil. Det innebar även en allt mer försvårad relation mellan Göring och Hitler under denna den sista våren i deras samarbete. Den fryntlige riksmarskalken i de grälla uniformerna hade ljugit en gång för mycket för sin führer.

Master and Commander: The Far Side of the World var en merikansk film från 2003 i regi av den australiske regissören Peter Weir, med landsmannen Russel Crow i huvudrollen som kapten Jack Aubrey och Paul Bettany som skeppsläkaren Stephen Maturin. Filmen var baserad på författaren Patrick O’Brians bokserie om Captain Aubrey och Dr Maturin. Det är definitivt en av de bästa av krigsfilmer och i synnerhet i toppklass rörande örlog per segel. Fartyget i fråga var det verkliga HMS Surprise, en tidigare fransk fregatt – Unité– som kapats och gjorde succé i Royal Navy under sekelskiftet 17-1800.

Berättelserna om kapten Aubrey bygger på verklighetens Admiral Sir Thomas Cochrane, 10th Earl of Dundonald (1775-1860), en av brittiska flottans genom tidernas mest djärva och framgångsrika fartygschefer. Cochrane gjorde de sju haven osäkra för alla med sin hypersnabba brigg HMS Speedy under Napoleonkrigen och det är från hans memoarer som alla de trick som kapten Aubrey använder kommer ifrån. Även C. S. Forsters karraktär, kapten Horatio Hornblower, bygger på Cochrains härjningar.

I filmens berättelse är året 1805, just inför Napoleonkrigens inledning, och kapten Aubrey har fått hemliga order om att finna och jaga ikapp den franska fregatten Acheron i syfte att förstöra, eller kapa henne. Uppdraget är av avgörande betydelse, men också ytterst farligt. Acheronär är både större och snabbare än HMS Surprise. En liknande operation utfördes även av kapten Cochrain 1812. I filmen används förutsättningarna för den amerikanska tunga fregatten USS Constitution som byte och en replika av en modell av dess skrov visas också i filmen. Dock, de amerikanska producenterna vägrade att finansiera en film där man jagade amerikaner, varför en fransk fiende fick diktas upp.

Verklighetens USS Constitution utgjorde exakt lika stort hot mot Ryal Navy under kriget 1812 och jagades därför konstant, utan framgång. USS Constitutionär fortfarande idag kommissionerad och i drift av US Navy, nu som skolfartyg, bl.a. för US Naval Academy.

USS Constitution

Fregatten var den viktigaste fartygstypen alla kategorier under de stora segelfartygens tidevarv, stommen i stormakternas örlogsflottor. De må ha olika storlekar, men fregatter tjänade alla samma syfte. De var stora nog för last, men ändå smidiga och snabba på haven. I örlogssammanhang rådde samma förhållande: stor nog för kanoner och manskap i tillräcklig mängd, men ändå manövrerbara för snabb passage till havs. Steget över fregatten var dåtidens slagskepp, linjefartygen, d.v.s. fartyg med fler än 40 kanoner. Dessa var till för krig enbart och flyttades ogärna över haven i andra syften. Fregatter återfanns aldrig sida vid sida med linjefartyg i strid, för det var de allt för små. Istället tjänstgjorde de som spanings- och signalfartyg. I världens största flotta, Royal Navy, kallades de därför – the Eyes of the Navy– flottans ögon.

I samtliga sjöbefäls drömmar lyste chefsskapet över en fregatt som allra klarast. Man kunde heller aldrig bli amiral om inte med framgång varit kapten på en fregatt. Fregatten innebar en frihet under ansvar som kanppast existerade annars i den tidens samhällen. Med en fregatt seglade man oftast ensam på olika uppdrag. Det kunde vara handel, spaning, kartläggning och strid – inte minst piratverksamhet, en vid sin tid mycket förekommande ekonomisk krigföring. Precis som kapten Aubrey säger i filmen – vi är en liten bit av England. Fartygschefen var Gud fader själv ombord, hans ord var lag och han hade stora befogeheter till sitt förfogande, som t.ex. utöva dödsstraff. För att förstå den organisation de styrde över kan man ta en närmare till på en typisk brittisk fregatt av Minerva-klass från 1700-talets slut och framåt.

Amiral Cochrain

Totalt hade man 278 mans besättning. Kaptenen och hans fyra officerare, en för varje vakt, var de enda av amiraliteten kommissionerade fartygsofficerare ombord. Till officerskåren hörde även en löjtnant ur Royal Marines, chefen för fartygets marinkårsavdelning, i det här fallet 50 man. Övriga befäl var 5 st Seamen Warrant Officers och 10 st Civilian Warrant Officers. Där återfanns olika experter, som t.ex. fartygets Master, besättningens direkte befälhavare [och skräck], men också skeppsläkaren, kvartermästaren, byggmästaren (chief, eller fartygsingenjör) och artillerimästaren – Minerva-klassen förde 38 kanoner. Till dessa följde 10 st Mates and Midshipmen, ungdomar mellan 13 och 20 år som var där för att lära sig sjöbefälets mycket hårda skola.

Kaptenen tilltalade alla under honom som Mister. Officerarna kunde han tilltala med förnamn, men då endast i mässen, aldrig annars. Samma gällde för Warrant Officers. Alla under kaptenen tilltalade honom för Sir. Allt befäl kallade officerarna för Sir. Manskapet kallade samtliga befäl, utom officerarna, för Mister. Att bryta mot denna ordning var ett allvarligt brott som kunde leda till prygel av Masters Mate, den högste underofficeren på fartyget. Alla kaptener hade gått denna befälsväg. De med familj i flottan kunde mjukstarta som Midshipman. Andra, som den legendariske kapten William Bligh, utan kontakter, startade som mässpojke vid 7 års ålder*. Det fanns 12 små Servants ombord en Minerva.

Minerva Class

Manskapet var uppdelade i tre avdelningar eftersom fregatter hade tre master och tre överdäck. Samtliga var uppdelade i två vakter. Mastbesättningarna kallades Fore-topmen 24 st gånger två, Main-topmen 30X2 och Mizzen-topmen 9X2. Däcksmanskapet kallades Overcastle 10X2, Waistes 8X2 och Afterguard 40X2. Ledare för varje vakt kallades Landsman och hade underofficers rang. Andra besättningsmän/underofficerare som var indelade i vakter var Boatswain Mates 2X2 (t.ex. Masters Mate), Quatermasters Mates 3X2 (t.ex. kockar), Gunners Crew 5X2 och Carpenters Crew 5X2. De två sistnämda var inte alltid upptagna med sitt och kunde designeras till annat av Masters Mate.

Fartygets marinkårsavdelning, 50 man, hade endast två uppgifter ombord – profoss (polis) och framför allt strid. De var alltid förlagda skilda från övrig besättning, som regel i fartygets akter, under kaptenens hytt. Under gång stod alltid ett par man i stram vakt vid officerarnas avdelning. I främmande hamn hade de ansvaret för all vakthållning. Soldaterna fick aldrig fratenisera med övrig besättning (inse disciplinen i detta). De lydde heller aldrig order från andra än deras egen befälsgång och fartygets officerare. I strid var marinkårens löjtnant chef, med kaptenen som överséende befälhavare, det var dock enbart på hans order de gick i strid. I strid bemannade besättningen oavsett sina ordinarie sysslor deras stridspositioner, i första hand pjäserna på kanondäck, deras normala bostad. Varje pjäs krävde 8 mans besättning. Nu blev artillerimästaren och hans Mates kungar på kanondäcket. Det var bl.a. deras ansvar att tillse att besättningen klarade av ett minimum av två skott i minuten.

Royal Marines

Vid bordning behövdes enbart den ena sidan av kanondäck bemannas. Den andra sidan beväpnades då med all den uppsjö av dödliga vapen som fanns inlåsta ombord – pistoler, svärd – eller snarare huggare – knivar, yxor och spikklubbor. Endast marinkåren hade tillgång till musköter, till dessa hade de också pistoler och – huggare. I strid rensades officerarnas mäss och kaptens hytt till förmån för skeppsläkarens behov, eftersom det var det rymligaste utrymmet ombord. Till hans hjälp ställdes som regel kvartermästarens folk. Barnen ombord deltog givetvis i striden, oftast i kapaciteten som aronnanser och ammunitionsbärare. Strid, oavsett utgång, innebar som regel stort trauma för hela fartyget och det var något kaptenen ensam ansvarade över.

Ändå var denna uppgift en önskedröm för allt sjöfolk. Fregatter var ofta kapare ute till sjöss och de flesta bordningar skedde utan strid. Att ge sig i kamp med Royal Navys fregatter var nästan alltid dömt att misslyckas. Britterna var havens kungar, de hade det bästa befälet, den bäst övade besättningarna. De sköt snabbast av alla. Det fanns en sammanhållning och disciplin ombord på deras fartyg som inte existerade någon annanstans, särskilt på de friseglande fregatterna. Det var nämligen ett mycket lönande arbete. Allt kapat gods tillföll besättningen enligt ett procentsystem. Det finns exempel i brittiska flottans rullor på kaptener med årsinkomster på 40 000 pund, en ofantlig summa pengar vid den tiden. Därför var det många fregattkaptener som vägrade befordran eftersom kronan aldrig kunde ersätta en amiral lika mycket som kapandet gjorde.

Royal Navy var vid denna tid, från medeltiden till ca 1850, en av de få platser där det förekom klassresor. Kaptenerna pensionerades med gigantiska förmögenheter som de omsatte i fastigheter, internationella handel och allmänna affärer. Betänk hur många tidiga industrimagnater och ledare för handelshus i den nya tid som Storbritannien steg in i kring år 1800 och Napoleonkrigen, som gick under titeln Captain. Samma för besättningar, många som efter kanske 10 år till sjöss återvände hem och blev sina egna, köpte en pub, ett värdshus, en bondgård, eller flera fiskebåtar. Många kaptener anlitade gamla kamrater från sjön i deras affärer, gjorde dem alla framgångsrika och förmögna.

Det var inga problem att bemanna fregatterna med lycksökande män för det stora äventyret. Svårmod, hårda bud och krig var bara extra grädde på moset, något att berätta för barnbarnen vid kvällsbrasan.

* Om Bounty varit en fregatt istället för typ en brigg, då hade ett myteri aldrig skett. Det var ett av Blighs och hans försvarares argument efter myteriet. Bounty var för liten för uppdraget. När alla brödfrukterna lastats ombord inkräktade de så pass på allas utrymme, inklusive Blighs hytt, att det drev upp ilskan ytterligare. Blighs enda kollegium, eller stab, ombord var en handfull överåriga och därför misslyckade Midshipmen, andra klassens befäl. Ombord på en fregatt, något Bligh redan var kvalificerad för, hade arbetet att upprätthålla disciplinen underlättats. Fletcher Christian hade inte ens kvalificerats till officer på det fartyget.

Det är inte normalt att se på slaget vid Somme på det här viset. Traditionell historik har beskrivit de oerhört svåra och kostsamma striderna direkt norr om floden Somme, vid samhället Thiepval i dagens Hauts-de-France, som en pyrrhusseger, som bäst. Slaget vid Somme var en seger och en betydande sådan dessutom. Det var en seger både för de allierade i ententen som helhet, men framför allt för den brittiska armén. Detta är ett faktum som har mejslats fram genom decennier av militärhistorisk forskning, men som inte fått genomslagskraft förrän efter millennieskiftet 2000.

Det är huvudsakligen de litterära, massmediala och populärhistoriska beskrivningarna som fått härska under 1900-talet. En berättelse ivrigt påhejad av den då aktuelle brittiske premiärministern Lloyd George och hans trängande behov att förklara sig efter kriget i sina bejublade memoarer. Efter Winston Churchill var han den främste av brittiska politiska ledare under det förra seklet. Han hade direkt bidragit till Storbritanniens inblandning i kriget*, dock utan att överhuvudtaget förstå sig på väpnad konflikt. Det ledde till att han lika mycket missförstod som han avskydde sin främste militäre undersåte, chefen för British Expeditionary Force, BEF, fältmarskalk Sir Douglas Haig.

Haig hade å sin sida inte lyxen av att ständigt ha en stor megafon att konversera genom. Han hade som soldat få eller inga val. Somme var inte hans idé, han uppskattade inte ens prospektet efter Londons eftergift för Paris. Sedan i februari 1916 var den svårt trängda franska armén indelt i en strid för nationens överlevnad vid bastionstaden Verdun. Paris begärde – nej, de krävde – britternas omedelbara aktion sommaren 1916 vid deras avsnitt av fronten, från floden Somme och vidare till Engelska kanalen. Samtidigt skulle ryssarna i öster trycka på i en ytterligare sommaroffensiv för att försöka avlasta västfronten ytterligare. Detta var en stor politisk uppgörelse som Lloyd George lade i Haigs knä.

Hela 1915 hade fransmännen tagit större delen av striden medan britterna byggt upp en helt ny armé, sedan det ursprungliga BEF plöjts ner i den fransk-belgiska myllan 1914. Den nya brittiska armén var den största man någonsin satt på stridsfot, det var en massarmé efter det att allmän värnplikt införts i landet. Det var något totalt nytt för den brittiska erfarenheten och nervositeten var stor hos både War Officei London och BEF i Frankrike. Fältmarskalk Haig tvekade inte för ett ögonblick att använda sina trupper, han önskade bara att ha fått större inflytande i hur och var den skulle användas. Han hade nu att med oprövade förband iscensätta en majestätisk offensiv mot de tyska linjerna direkt norr om floden Somme.

Lloyd George

En initial anfallsstyrka bestående av drygt 350 000 man, huvudsakligen från den brittiska fjärde armén, 13 divisioner ur sex armékårer, med ytterligare 11 franska divisioner som understöd, började göra plats för sig bland skyttegravarna. Det var huvudsakligen oerfarna soldater som gick i ställning och det fanns stor oro för hur det skulle gå. Mot sig hade man svåra tyska linjer, duktigt nergrävda och mycket väl understödda av återkommande befästningsverk, såsom ruinstaden Thiepval i frontens centrum. Tyskarna var dessutom stridserfarna. Deras sammanlagda styrka i samma område var ca 100 000 man, ett perfekt ratio för framgångsrik försvarsstrid, 1/3.

Att Somme inledningsvis blev en katastrof redan första dagen, med den brittiska militärhistoriens absolut svåraste förluster någonsin – 57 500 fallna, varav 19 200 stupade under blott 12 timmar – berodde på tre orsaker: 1. Undermåliga underrättelser. 2. Allt för stor tillit till artilleriets förmåga. 3. Oförmåga från kår- och divisionsstaber att delegera stridsledning till brigad- och bataljonsledning som faktiskt var på plats. Fältmarskalk Haig tog in den lärdomen med bister min och han planerade att göra något åt det, men anfallen måste likt förbannat fortsätta**, allt enligt 10 Downing Streets löfte till Paris.

Analyserna efter slagets inledning gav klara besked till Haig. Artilleriet hade föga effekt på de ordentligt nedgrävda tyska linjerna och de kunde inte bereda väg genom ingenmanslands taggtråd. Infanteriet var allt för statiskt i sitt agerande när de väl intog fiendens positioner. Bataljonschefer saknade operationell frihet på plats och den fientliga svarselden förstörde de egna förbindelselinjerna. Innan det inledande anfallet hade en livlig diskussion hållits i den brittiska arméstaben. Valet hade stått mellan en bred anfallsfront, eller smalare, koncentrerade anfall. Lärdomen angav tydligt att det sistnämnda alternativet var att föredra. Det var lättare för artilleriet pch infanteriet att samverka under dessa förhållanden.

Det största problemet var dock hur man skulle kunna spara de egna trupperna under attack. Man måste i vilket fall som helst avancera över ingenmansland. Fältmarskalk Haig förde en aktiv diskussion med sina generaler under de fortsatta striderna. Man övade och testade samverkan, offensiv artillerield framför framryckande infanteri, med skiftande resultat. Det var mycket svårt utan fungerande eldledning längst fram, eftersom man saknade kommunikationsmedel. Man försökte med noggranna tidtabeller, men hamnade antingen i situationer där artilleriet sköt för långt fram och passerade över tyskarnas linjer, eller så utsatte man de egna trupperna för egen eldgivning, den största skammen för artilleristerna.

Man måste komma ihåg att allt detta fortsatte medan striderna höll på för fullt och soldater stupade per de tusende i veckan. I London vred politikerna sina händer, Lloyd George hotade med att sparka Haig, något War Office totalt förkastade, väl medvetna som de var att få, eller ingen, kunde göra jobbet bättre än han. Lugnt och metodiskt stretade Haig och hans folk vidare med kriget. Haig var mycket populär bland trupperna och efter kriget skulle de brittiska veteranorganisationerna stötta honom när kritiken blev för orättvis i deras öron. Han var ansedd som en envis fighter som aldrig gav upp.

Slaget vid Somme höll på i fyra och en halv månad, mellan den 1 juli och den 18 november 1916. Slaget kostade britterna 420 000 sårade och stupade, fransmännen 200 000 och tyskarna närmare en halv miljon man. Om man skulle mäta framgång i erövrat territorium, så såg det inte bra ut. Ententen vann som mest knappt 10 kilometer land, en svensk mil. Det låter inte mycket, men Haigh och hans militärer vägrade ta kritik för att ha misslyckats. De hade bistått deras franska frontkamrater att segra vid Verdun och än en gång räddat nationens huvudstad. Den viktigaste segern för den brittiska armén låg dock på ett helt annat plan.

De hade löst dilemmat med deras taktiska problem vid fronten.

Haig

Vid den s.k. tredje och sista fasen av slaget vid Somme, hösten 1916, koncentrerade britterna sina anfall till Thiepval. Anfallen inleddes med korta, intensiva artilleristötar, som följdes av infanteriets anfall bakom en skärm av tanks. Dessa rullande pillerburkar hade testats under slagets gång och man hade börjat få kläm på deras användbarhet. Förutom skydd och artilleriunderstöd, så fungerade de utmärkt som ambulerande sambandsstationer, eftersom de kunde dra tjocka, tåligare telekablar bakom sig och skydda dessa. Divisions- och brigadchefer kunde nu stanna i de egna linjerna, där man hade översikten genom förbättrad kommunikation, dessutom drönerade man inte ledarskapet. Tidigare hade över sextio procent av dessa chefer dukat under i triderna.

Istället kunde nu de mest lämpade cheferna på bataljons- och kompaninivå styra striderna efter vad som taktiskt fungerade bäst vid frontavsnitten. Man kunde nu äntligen dra fördelar av att ta fiendens linjer. Vad inte många reflekterat över tidigare var att brittiska armén under slagets första dag, den 1 juli, faktiskt intog merparten av sina primärmål, de första tyska skyttegravarna, men att man fullständigt misslyckades hålla de nya ställningarna eftersom befälslinjen brytit samman och lägre chefer inte visste vad de skulle göra. Det var inte marschen över ingenmansland som dödade tiotusentals mön den dagen, det var kaoset när de väl kom fram som gjorde det. Nu, på hösten, korrigerade förbanden själva sina positioner och rapporterade tillbaka till de högre staberna som nöjde sig med att följa utvecklingen beredda att kasta in nödvändiga reserver där de behövdes bäst.

Förutom tanksen användes även flygvapnet mera taktiskt effektivt. De fick nu angripa tyska sambands- och stödjepunkter längre bak, något som definitivt skapade förvirring hos dem. Genom sitt envetna arbete, ofta i blindo genom trial and error, hade fältmarskalk Haig aktivt lett en militär metamorfos under fyra usla månader vid Somme. Han hade inte enbart radikalt förbättrat sin armés stridsförmåga, han hade även svängt det svåra sambandsförhållandet från sig själv, över till fienden, samt – och det här är det mest enastående – omedvetet skapat förutsättningarna för framtidens s.k. blixtkrig.

Ingen, efter kriget, förutom dem som faktiskt var med, tog Douglas Haigs vägran att acceptera medias och poplärkulturens häcklande på allvar. Istället hyllades mannen som varit med att starta kriget, men som nu önskade framstå som en fredsduva, Lloyd George. Slaget vid Somme var ett fruktansvärt blodbad, som krävde hårda nerver och outtröttlig beslutsamhet. Det var inget för politiska lättingar, snarare för iskalla krigshundar.

*Lloyd George hade innan kriget varit en av de parlamentariker som inspirerat Winston Churchill att byta parti från det konservativa Tory’s till den då ledande progressiva kraften i brittisk politik, liberalerna. När han väl fått Storbritannien med i kriget blev fötterna iskalla och det var bl.a. George som stod bakom Churchills försök att öppna en ny front i Dardanellerna, vilket ledde till katastrofen vid Gallipoli – som George gick oskadad ur, men som Churchill fick betala för med sin heder. Lloyd George lade hela skulden för lidandet under det stora kriget på militärerna i allmänhet och Haig i synnerhet.

** Det var ett stort misstag att locka soldater till tjänstgöring genom att erbjuda dem möjligheten att göra det tillsammans i s.k. Pals Battalions. Majoriteten av de stupade den första dagen, 1 juli 1916, var varken yrkessoldater eller värnpliktiga, de var frivilliga genom Territorial Army. Inget av detta var heller Haigs idé, utan en politisk konstruktion för att snabbt dra samman leden. Resultatet blev katastrofalt och fick ett mycket svårt slag hemmavid. Hela byar och stadsdelar drabbades av gemensamma försluster av nästan allt manfolk över 18 år, äkta män, fäder, bröder och söner. Somme är för alltid ihågkommen för just den där dagen och alla de förlorade männen.

Den brittiska konungen George V avled på natten till den 20 januari 1936, efter det att hans chefsläkare, Lord Dawson of Penn, administrerat en överdos av opium och morfin i hans kropp, för att förkorta lidandet och passa in monarkens död med morgontidningarnas pressläggning. Hans majestäts sista ord skall ha varit – God damn you.

Följdaktige, hans äldste son, Edward, kronprinsen, Prince of Wales, kallad David inom familjen, övertog tronen som Edward VIII, en position han skulle bära under knappt ett år. Han tvingades avsäga sig tronen den 11 december, officiellt för hans obrutna vilja att gifta sig med den amerikanska Wallis Simpson, en kvinna som just genomgått sin andra skilsmässa. Detta förhållande, att den brittiska regeringen, under premiärministern Stanley Baldwin, krävde kungens avgång, pressade honom till det slutliga beslutet, har fungerat som ett effektivt skynke för den verkliga orsaken bakom hans abdikation.

Den underliggande romansen mellan de uppenbarligen mycket kära och till varandra oerhört lojala Edward och Wallis, har odlat en naiv politisk narrativ. Där återfinns Edward, en kung av folket, som det sagts, en regent som ogillade sitt ämbete och flirtade med sociala, progressiva idéer, definitivt opassande för en konung. Han ville äkta en enkel, amerikansk kvinna med en påstådd mindre bemedlad bakgrund. Deras förhållande hade krossats av reaktionära krafter som vägrade acceptera den nya tidens strömningar. Det är en politiskt laddad slutsats bland dem som för dessa teorier, som samtidigt bedvilligt undervärderar Edwards egna politiska uppfattning, något de avfärdar som ovidkommande.

Samtidigt, romansen mellan Edward och Wallis tjänade som en skänk från ovan, ett nödvändigt ont för regeringen Baldwin. Det hade annars blivit mycket svårt att avsätta konungen utan att orsaka en större, nationell katastrof. Katastrof därför att man då tvingats avslöja Edwards olämplighet som monark, hans dunkla motiv, hans politik och ytterst, hans lojalitet mot landet han förväntade sig styra. Edward VIII, på randen till ett nytt världskrig, visade politiskt radikala tendenser, redan till viss del uppsnappat i vissa läger, kallat socialism. Han beundrade Adolf Hitler och sa vid flera tillfällen, i privata sammanhang, att nazismen var bäst ämnad för att rädda hela Europa. Edwards lojalitet till Storbritannien skulle skrumpna och till sist hade han blivit – Förrädaronarken.

Edward var tidigt i sitt liv medveten om sin tyska bakgrund. Hans familj, Windsor, hade bytt namn genom George V: s beslut så sent som 1917. Deras namn var egentligen Sachsen-Coburg-Gota och under Edwards uppväxt talades tyska dagligdags i familjen. Han kunde inte komma över detta och han reste till Tyskland 1913, samlade sin tyska släkt omkring sig och talade tyska utan accent. Första världskriget tillbringade han, enligt traditionen, som mycket ung officer i flottan och armén. Han sökte action hos Grenadier Guards, men förbjöds aktiv tjänstgöring. Han tilläts endast i undantagsfall besöka fronten, hårt bevakad och utan att kunna erfara krigets fasor – se men inte röra. Visserligen syntes han mer än normalt för kungligheter och vann en del respekt bland veteraner. I slutet av kriget lärde han sig istället att flyga.

Prins Edward hade alltid stått nära sin kusin, Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, morfar till Sveriges konung Karl XVI Gustaf. Karl Edvard, född i England, var en pinsamhet för den brittiska kungafamiljen då han valt den tyska sidan i kriget och därmed fråntagits samtliga sina brittiska titlar. I slutet av kriget, efter den tyska revolutionen 1918, fråntogs han även sina tyska titlar, även om han fick behålla delar av sina ägor. Karl Edvard gick med i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSDAP, och blev till sist SA-Obergruppenführer, d.v.s. general i Stormtrupperna. Inget av detta avhöll den blivande brittiske konungen Edward från att upprätthålla nära kontakter med sin kusin. Karl Edvard stod i centrum för den nazistiska anglofilian och antagligen var han en faktor i styrandet av Adolf Hitler in på vägen till en lösning på det brittiska problemet, via den tänkte Edward VIII.

Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha

Under 1920-talet och början av 1930-talet stadfäste prins Edward sin position som den unge, stilige och vilde kronprinsen. Det brittiska folket såg bara det stora leendet, de flotta uniformerna, resorna utomlands, som var hans offentliga uppdrag, då kungen, George V, avskydde resandet. På den tiden var media hårt censurerat, det var förbjudet att rapportera om kungligheters privatliv, så ingen utanför hov och regering kände till de skandaler kring Edwards person som radade upp sig, hans ohörsamhet, alkoholkonsumtionen, uttalandena och så kvinnoaffärerna. Prinsar har i alla tider förväntats ha sin beskärda del av s.k. affärer, men Edwards antal översteg det som kunde anses som normalt, dessutom valde han som regel äldre, gifta kvinnor, vilket tvingade hovet att betala av många äkta, och inte så lite mäktiga, män för deras tystnad.

George V hade alltid varit en återhållsam och mycket formell, ja, rent av en tråkig kung. Många menar att hans stelhet och fokus på plikten framför allt, var resultatet av hans svåra dilemma som alltid plågade honom, hans olämplige tronsarvinge, värstingen Edward, ställd intill alternativet, den svårt stammande, kuvade prins Albert, kallad Bertie, som han faktiskt högaktade. Innan han förföll i demens strax innan sin död anförtrodde konungen till en chockad premiärminister Baldwin – min son kommer att förstöra sig själv inom tolv månader. Han bad också Gud att bevara – Bertie och lilla Lilibet (dagens drottning Elizabeth II).

Edward och Wallis träffades första gången den 10 januari 1931 på godset Burrough Court, nära Melton Mowbray, Leicestershire. Huset tillhörde Marmaduke Furness, 1st Viscount Furness och prinsen var där i hans frånvaro, i egenskap av hustruns, Lady Thelma Furness, senaste älskare. Thelma var nära väninna till Wallis och hade bjudit hem henne för att – se efter hennes mycket specielle vän medan hon var på resa i solen. Wallis svek sin väninna och tog prinsen för sig själv. Samtliga som var med under den växande passionen mellan Edward och Wallis har vittnat om ett mycket speciellt förhållande, en stark dragningskraft, ett band man sällan sett maken till. Prinsen hade definitivt hittat hem, fr.o.m. nu blir han monogam, det finns ingen annan än Wallis. Hans behov av henne var totalt och för henne var han givetvis det ultimata kapet, ty Wallis Simpson ville till toppen, den absoluta toppen.

Wallis hade aldrig varit fattig, det påståendet är ett missförstånd. Däremot var hennes uppväxt och liv kaotiskt. Hennes far, Teackle Wallis Warfield, en affärsman från Pennsylvania, avled 1896, när Wallis inte ens var ett år. Hon och hennes mor, Alice, togs om hand av Teackles rike bror, Salomon. Däri ligger missförståndet, att leva på släktingars goda minne kan uppfattas som fattigt, men uncle Salomon var generös. De flyttade runt bland familjen en hel del, men Wallis var ett intelligent barn som det gick bra för, med en vilja av stål. Det hon satte sitt mål mot, fick hon också som regel. Hennes första äktenskap, 1916, med piloten Earl W. Spencer Jr slutar med att han lämnar henne för en annan kvinna. Earl var också alkoholist och hans otrohet besvarades även av henne. De separerade 1922 och Wallis hade ett förhållande med en diplomat från Argentina, Felipe de Espil. Med honom reser hon till Europa och till Kina, där hon träffar den stilige italienske greven Galeazzo Ciano, blivande svärson till Benito Mussolini och det fascistiska Italiens utrikesminister.

Relationen med Ciano ledde enligt rykten till att hon blir med barn och den påföljande aborten går illa, hon renderas oförmögen att få barn i framtiden – det är däremot ett faktum. Wallis gjorde sig känd som ett framgångsrikt socitetslejon, skicklig med konversation, utan att gå in för mycket på djupet. 1925 är hon tillbaka i USA och familjens pengar. 1927 skiljer hon sig officiellt från Earl. Vid det laget hade hon redan blivit involverad med Ernest A. Simpson, framgångsrik angloamerikansk skeppsredare. De gifter sig i London 1928. Medan hennes mor dukade under i börskraschen hemma i USA, flyttade Wallis in en stor våning med tjänare i Mayfair.

Det i särklass effektivaste vapnet nazi-kolaboratörerna utanför Tyskland hade var freden. Det var idén att Adolf Hitler var missförstådd och egentligen var en fredsivrare, som gjorde att de lockade till sig betydelsefulla människor i sin krets. Det var Scotland Yard Special Branch: s jobb att hålla efter Edward och med Wallis inträde började även det amerikanska FBI att rota i förehavanden rörande de älskande*. Wallis hade av naturliga skäl ett större kontaktnät på stan än vad prinsen förmåddes ha. Ett antal män dyker upp i sällskapet, introducerade av Wallis. Det var den franskfödde amerikanske mångmiljonären Charles Bedaux, en man rörde sig i samtliga kretsar, men som säkerhetspolisen klassade som en risk med tanke på hans samröre med Nazityskland. En annan prominent person introducerad av henne var den svenske miljardären Axel Wennergren, en nära förtrogen till Hermann Göring och aktivt deltagande i de senare, svenska, missriktade fredstrevarna mellan Nazityskland och Storbritannien.

Wallis inverkan på parets offentliga kretsar har alltid varit höljda i dunkel, eller också helt ignorerade. De träffade även gärna amerikanerna Charles Lindberg och Henry Ford, båda uttalade nazisympatisörer och, givetvis, fredsvänner. Utmanande möten skedde under mer diskreta former, som med Oswald Mosley, den brittiske fascistledaren, eller än värre Joachim von Ribbentrop, som innan han blev Nazitysklands ambassadör, var särskilt utsänd av Hitler till London för att sondera terrängen kring kronprinsen. Det existerar uppgifter om att Wallis skulle ha haft ett sexuellt förhållande med von Ribbentrop, men det verkar inte särskilt troligt. Däremot umgicks de alla tillsammans som goda vänner. Både Edward och Wallis var väl att betrakta som politiska idioter, men radikalism i uniform kan vara mycket sexigt och för prinsens del var det också en önskan om att kunna bidra med något när han väl blev kung – och vem kunde väl säga nej till fred?

Storbritannien vaknade upp med en ny kung den 20 januari 1936. Den första vinken om att allt inte var riktigt som det brukade kom redan under den officiella proklameringen av konungens död och leve den nye regenten, ett klart brott mot protokoll. Edward besåg ceremonin från ett fönster tillsammans med Wallis, väl synliga från gatan, där folk undrade vad som hänt. Den nye kungen markerade för hovet att stora förändringar var på gång och man ville förbereda för Wallis instalation på Buckingham Palace. Baldwins regering, tillsammans med Archbishop of Canterbury, såg ingen annan lösning än att bilda en högeligen okonstitutionell konspiration att avsätta Edward. Kungen var en säkerhetsrisk såsom världen utvecklade sig. De konservativa styrde nationen, ett parti mycket insyltad inte enbart i rojalism utan även i kungahuset direkt. De var monarkins beskyddare och nu agerade de farligt nära statskupp. De invigde försiktigt prins Albert i konspirationen, han fick fungera som säkerhetsventil. Bertie var förfärad, nästan i chock och det är lätt att se desperationen i hans försök att få bukt med sitt stammande under sin brors enda år som regent.

Man kan också fundera över hur detta dilemma påverkade den sittande regeringen i deras till synes naiva tillmötesgående mot Adolf Hitlers Nazityskland. Samtidigt som man bevisligen fruktade konungens pro-nazism, så fortsatte man oförtrutet med den s.k. appeasement politics. Var det en olycksalig balansakt för att upprätthålla god ton med Hitler? Kung Edward fortsatte att träffa sina olämpliga vänner, Tysklands ambassad i London skrev otaliga, positiva brev till Berlin där man talade om en snar öppning med Storbritannien, att det stora imperiet inte skulle utgöra ett hinder i framtiden etc. Edward VIII spelade en mycket viktig roll i Hitlers uppfattning att han skulle kunna förhandla bort Storbritannien ur den Europeiska ekvationen och då, åren 1936-1940, hade en separatuppgörelse Berlin-London varit en mer eller mindre realistisk lösning.

Edward VIII abdikerade den 11 december 1936, officiellt, i sitt radiotal till folket, p.g.a. sin kärlek till kvinnan han inte kunde vara utan. Det var uppgörelsen han gjort med regering, kyrka och sin bror, Bertie, som nu äntrade tronen som en motvillig George VI. Det brittiska folket, som inte varit särskilt informerade, var som förstummade. Edward blev nu Duke of Windsor och flyttade till Frankrike med sin Wallis. De gifte sig den 3 juni 1937 i Chateau de Cande, nära Tours. George VI vägrade samtliga tillhörande den kungliga familjen att medverka. Wallis blev Duchess of Windsor, men inte Her Royal Highness, detta förvägrades henne av hovet och skulle bli en livslång konflikt dem emellan.

Samma sommar besökte det nya hertigparet Nazityskland och mötte Adolf Hitler. För nazisterna var abdikeringen ett bakslag, samtidigt kan ingen veta hur diskussionerna gick mellan tyskarna och Edward. Den tyske ambassadören i Paris blev en nära länk till hertigparet. Resan till Tyskland skapade mycket irritation i London och i brevväxlingen med regeringen syns motsättningarna tydligt. Edward menade att som resultat av hand abdikation kunde han nu göra som han ville, han var inte längre bunden av kronans plikt gentemot regeringen. Däremot var det inget problem för honom att ta emot ett generöst underhåll från sin bror, som även betalade för Sandringham House och Balmoral Castle, hans gods i England. Det var även ungefär nu som Edwards startade sin olagliga valutahandel, som endast nyligen kommit upp på ytan. Rädslan att förlora underhållet – av någon anledning – var stark. Ända fram till hans död 1972 gjorde han luckrativa affärer på valutamarknaden, något som på den tiden var betydligt mer restriktiv än idag. I decennier tvingades brittiska regeringar att för kungahusets räkning be nationer runt världen om ursäkt för Edwards kriminalitet. Ingen officiell skugga föll någonsin över honom och ingen vet hur mycket brittiska staten betalade i vite för hertigen vid återkommande tillfällen.

När andra världskriget bröt ut återgick Edward i militär tjänst. Han placerades i Paris som en slags sambandsofficer. Brittiska krigsmakten ville dock inte ha med honom att göra, förtroendet för honom var mycket lågt, men han hade ju sin titel – generalmajor och högtidlig fältmarskalk. När låtsaskriget övergick i tyska invasion av Frankrike i maj 1940, lämnade Edward sin position i Paris utan att meddela sig och åkte med Wallis ner till Biarritz. Detta var direkt fanflykt, vem som helst annars hade hamnat i krigsrätt och en generalsperson hade med största säkerhet avrättats, men inte Edward. Nu började en högst ovärdig katt och råttalek mellan Storbritannien och Nazityskland. I London var man livrädda för att Edward skulle kidnappas – låta sig kidnappas – av tyskarna och användas emot dem. Tyskarna ville samtidigt ha klarhet i Edwards ståndpunkt i kriget, d.v.s. gick han att användas på något vis? Mycket tyder på att Edward tidigt, redan innan kriget, hade gett vissa tecken på att tänka sig återta den brittiska tronen om det innebar en fred mellan Storbritannien och Tyskland.

Axel Wennergren

Edward och Wallis uppvisade nu en mycket dryg attityd gentemot London. Han skickade flera krav på besked från en strängt upptagen premiärminister Winston Churchill, som tvingades ta i saken p.g.a. dess kungliga betydelse. Det rörde triviala ting som hertigparets standard, position och, som alltid, Wallis titel – ers höghet. I juni 1940, när den tyska ockupationen av Frankrike gick igenom och den franska lydregeringen i Vichy etablerades, åkte hertigparet till det neutrala Spanien, inte till Storbritannien, som avtalats. Edward hade försökt stanna i Vichy som brittisk ambassadör, men någon brittisk representation där var inte aktuell. I Spanien slog man sig ner hos bekanta falangister utanför Madrid. Pressen både från britter och tyskar ökade, agenter från båda håll vakade över dem. Edward hade order från både sin regering och från sin bror, kungen, att infinna sig på Bahamas som guvernör. Varje dag gjorde han sig skyldig till fanflykt och ordervägran. I juli gick flyttlasset vidare till Portugal, där man ånyo levde hos kända fascister.

Det är här, i Portugal, som ärendet Edward når sin spets. Två händelser markerar det som sker. Officiellt var det tyska SS-Sicherheitsdienst, SD: s planer på att kidnappa hetigparet och med ubåt föra dem till Berlin, via Frankrike. Bakom detta rörde sig det hårresande avslöjandet från tyska ambassaden i Madrid, att Edward, Duke of Windsor, sagt till tysk säkerhetspersonal och diplomater att en större bombkampanj mot Storbritannien skulle få dem att mjukna och acceptera honom tillbaka till till tronen. En separatfred mellan deras båda nationer skulle då kunna säkras. Hitler blev mycket imponerad av detta. Idag vet man att både Churchill och George VI informerats om Edwards tilltag av den brittiska underrättelsetjänsten, inte minst via Enigma. Edward blev uppenbarligen varse om sakens allvar i Portugal av brittiska agenter. Bakom de redan kända, allt hårdare, men fortfarande sansade breven från London, låg det nu ett uttalat hot.

Förräderi kan bestraffas även på avstånd. Hade George VI lyft så mycket som ett finger hade Winston Churchill inte tvekat ett ögonblick att låta lönnmörda hertigparet i Portugal.

Edward och Wallis anlände i Nassau, Bahamas, med kanadensiskt lastfartyg från Bermuda den 17 augusti 1940. Han tillträdde som guvernör och inrättade sig i ett betydligt enklare, men fortfarande överdådigt leverne. Wallis var olycklig och klagade på allt. Inte heller här slapp London undan politiska kontroverser. Axel Wennergren satt och tryckte på Bahamas efter krigsutbrottet och han var en ofta sedd gäst hos guvernören. När USA gick med i kriget i december 1941, tvingades Wennergren fly till Mexiko, då han var eftersökt av amerikanska FBI i olika ärenden, inte minst i samband med hans samröre med tyskarna. För att lätta på det brittiska trycket på hertigparet var det också den federala amerikanska polisens uppgift under resten av kriget att hålla det närmaste ögat på Edward och Wallis. J Edgar Hoover hade en fet dossie i ärendet i sitt kassavalv.

Därefter lugnade allt ner sig, förutom i ärendet med valutaspekulationerna. 1945 kunde de lämna Bahamas och återvända till Frankrike, där de sedan levde i sus och dus tills dess att Edward avled. Han begravdes i Windsor Castle och drottning Elizabeth sågs vandra tillsammans med hertiginnan Windsor, klädda helt i svart. Hon behöll sin titel och kungahuset köpte sedvanligt hennes tystnad livet ut med feta utgiftskonton. Wallis Simpson slog sig ner i Paris och avled den 24 april 1986. Kungafamiljen fullföljde Edwards önskan och lade henne till vila vid hans sida intill Windsor Castle i en en mycket sluten ceremoni där hela kungafamiljen deltog, som för att garantera hennes slutliga bortgång.

* Vad var det som attraherade prins Edward så till Wallis Simpson? Förutom att de utan tvekan älskade varandra, delade många åsikter och livsfilosofier tillsammans, så finns där ryktet om deras sexualitet. Båda drack för mycket alkohol och i obevakade ögonblick kunde de båda visa upp ett beteende som förbluffade ett antal vittnen – bilden av Wallis matandes prinsen vid sina fötter, tiggande som en hund. Det är klart, prins Edwards många affärer med äldre, gifta kvinnor, kan ha varit ett försök att nå en ytterligare preferens i hans sexualitet. Kvinnor har i slutet av sina liv berättat om sitt kuckelikuande med prinsen och hans böjelse för det undergivna i sin relation med dem. Han fick det inte till förrän han träffade Wallis. Hon gav honom sista pusselbiten i en annan perfekt mix.Förrädarmonarken

General Patton är fortfarande baktalad i historien. Den gamla kadren av militärhistoriker, de som beundrade de okontroversiella, städade härförarna under decennierna närmast efter kriget, som Eisenhower, Bradley och Montgomery, de har nu mer eller mindre dött bort, men deras arv lever kvar. Patton skulle ha varit dålig på koordination, han skulle ha varit medioker i defensiv krigföring, säger man.

Samtliga är eniga i en sak. Patton hade en specifik uppgift i andra världskriget. En del dystergökar kallar det förföljelsekrig – pursuit tactics– andra säger som det är, d.v.s. besegrandet av det tyska, mekaniserade kriget. Och han gjorde exakt det, i Nordafrika, på Sicilien och i Frankrike. Patton hade inget till övers för senfärdighet, därav anklagelsen om brist på koordination. Som amerikansk arméchef i Europa berördes han sällan, eller aldrig av försvarsstrid. Sånt sysslade man eventuellt med betydligt längre ner på förbandsstegen. Det var heller inget han beivrade.

Så, vad var det då som gjorde Patton till Patton, vad gjorde honom så framgångsrik att hans kollegor och deras levnadstecknare hatade honom så? Det var två saker: Hans modus operandi, tillvägagångssätt, samt hans mentalitet. Tillsammans gjorde dessa egenskaper honom, trots all kontroversitet, till ett sant geni för krigsföring.

Det mest utmärkande med Pattons taktik var hans konstanta hamrande på fienden. Det här var alls inte något finlir, utan det var ett upprätthållande av stridens momentum 24/7. För att klara detta ställde Patton mycket stora krav på i första hand sin arméstab. Hans handplockade staber utgjordes av en samling udda nördar valda utifrån deras kompetens enbart, aldrig något annat. Detta var viktigt eftersom han sällan, eller aldrig, hängde över dem i kartrummen. Patton ledde i första hand sin armé från fronten, varför han var beroende av snabb och korrekt kommunikation, vilket han bemästrade till fullo.

Hans stab förväntades att alltid vara offensiv, alltid bibehålla aktiv stridskontakt och slå fienden till förstörelse och underkastelse, alltid. Det existerande inga ursäkter för att hålla upp med kriget, om än så bara för en minut. Ett sådant här fanatiskt momentum i strid är mycket svårt att upprätthålla med så stora formationer som en hel fältarmé om två till tre krårer, 15-25 divsioner och mer än en kvarts miljon man. Patton gjorde det, ihållande, som antagligen den ende generalen under andra världskriget. Det var hans signum.

Som fiende var dina uppgifter tre till antalet, antingen att dö, kapitulera eller att fly. Patton brydde sig inte om vilket, ditt välbefinnande var helt och hållet ditt huvudbry. Du kunde stundtals vara smart och ståndaktig, lyckas avvärja Pattons infanteri för en timme eller så, bara för att bli hamrad till pulver av hans artilleri, pansar och/eller attackflyg. Pattons infanteri var antagligen det mest skyddade fram till den tiden i historien, vilket hans relativt små förlustsiffror berättar om. Han hade en metodik som han kallade koka-soppa-på-en-spik-taktik. Spaning var fundamental för honom, inte enbart för att samla underrättelser, utan även för att initiera direkta anfallsriktningar. Patton suddade effektivt ut gränsdragningar mellan spaning och anfall.

En mycket obskyr spaningsposition med en liten grupp i ett skogsbryn, kunde på några minuter övergå i tung spaning, ett test av en anfallsriktning, som snabbt exploderade i ett fullskaligt anfall med samtliga resurser bakom sig. Den strame och till synes formelle Patton var i själva verket en mycket djärv improvisatör, en militär virtuous i stor skala. Pattons ledarskap var helt ambulerande, ständigt på resande fot i ett halvbandsfordon eller i en jeep, ibland i ett spaningsplan. En chef för spaningsgruppen i skogsbrynet kunde räkna med att inom ett dygn få en dunk i ryggen av Patton själv, bli kallad ”en djävla stridskuk” och få en flaska bourbon till de ”underbara grabbarna”. Många liknade hans ledarstil med en mycket engagerad idrottsledare, en sån man älskar att följa till helvetet och tillbaka.

Det kunde också innebära att ett stabskompani på en bataljon kunde få sina lägeskartor korrigerade av en plötsligt uppdykande Patton – ”det där kompaniet befinner sig inte där, utan där”, eller ”bron där är nästan reparerad, markera den för infanteriövergång per omgående”. Patton hade koll på makronivå som ingen annan general. Han kände till samtliga sina förbands positioner och stridsvärden. Han visste status på pansarenheter, hur många vagnar de hade redo för direkt strid, hur många som kunde vara det inom tolv timmar, eller nästa dag – tjugofyra timmar om dygnet, alla dagar i veckan, månad ut och månad in. Denna dedikation och kompetens kom från ren och skär passion. Patton var unik på så vis att han öppet erkände att han älskade det han gjorde, att det var höjden av hans liv att leda män i strid – under stundom en uttalad kärlek till kriget. Det var en helt klart kontroversiell ståndpunkt, men helt nödvändig i hans verksamhet som stridande arméchef.

Patton var den mest amerikanske av generaler. Bland samtliga landsmän bland generaler var han den som kontinuerligt och framgångsrikt praktiserade klassisk amerikansk krigsdoktrin. Denna doktrin talade om rationalitet i första rummet. Fienden besegras genom att man alltid tar initiativet, med rörelse och framför allt med överlägsen eldkraft. Det har sagts att Patton tog över och finjusterade tyskarnas blixtkrig, men problemet med det påståendet är att han beskrivit det redan under tidigt 1930-tal, i artiklar och essäer när han fortfarande var överste. Patton var en produkt av funderingarna kring den mekaniserade striden redan från första världskriget. Ett av hans tidiga utfästelser var det bevingade uttrycket – det finns inget som heter land för stridsvagnar. Med detta menade han båda tolkningssätten, d.v.s. att man inte skulle snöa in på vissa föreställningar kring pansarstrid, samtidigt som det aldrig fanns någon ursäkt för att inte använda stridsvagnar.

Patton menade dödligt allvar när han instruerade sina förbandschefer att ignorera sina flanker. Bakom detta stod hans närmast abnorma självförtroende i strid. Med kommunikationer, organisation och laganda kan allt repareras på slagfältet. Flanker var fjollerier som fienden skulle bekymra sig för, det var deras problem. – Vi håller inga fronter. Jag vill aldrig höra mina män säga att vi håller någonting, det är fiendens jobb att försöka hålla sig fast. Det enda vi håller taget i är deras snokar så vi kan sparka dem i röven hela tiden. Vägar och broar var till att marschera på, skog och mark var dit fienden flydde till, om de överlevde, vill säga.

Det är viktigt att komma ihåg en sak rörande Patton. Wehrmacht, hela militarismens absoluta världselit, respekterade honom som ingen annan fiende. Tyskarna fruktade honom, hos honom såg de deras egen antidot. Patton var den ende fiendegeneralen som var värdig deras beundran. När tyska generaler togs till fånga och de insåg att de tagits av amerikanska tredje armén, hände det ofta att de begärde audiens hos Patton. Han gav dem aldrig det, istället gjorde han klart för alla att han inte fratiniserade med fienden. De hade givit upp, i motsats till att stupa för sitt land. Han såg det som en svaghet och han hade inget till övers för det. Först efter kriget kunde han hälsa på tillfångatagna generaler. Han möttes alltid med det stramaste givakt. General Norman Schwarzkopf Jr. antog samma förhållningssätt efter Operation Desert Storm– kapitulera eller dö för ditt land.

Patton gick på övertid under andra världskriget. Generalerna George Marshal och Ike Eisenhower behövde honom och gav honom den tiden. Det var politik som hindrade honom att utveckla sitt geni fullt ut och det frustrerade honom och blottade hans svagheter. Det är helt uppenbart att om man gett Patton rollen som spjutspets i Europa efter Normandie, så hade Nazityskland besegrats innan julen 1944, Berlins roll hade blivit oändligt mycket svårare att bortförklara politiskt och med stor sannolikhet hade Europas efterkrigsliv sett annorlunda ut, antagligen också det kalla kriget.

Kanske hade Patton levt många år till och kunnat försvara sitt eftermäle, men det är klart, då hade han avlidit av total leda istället. Inget krig att utkämpa, inga män att leda. Han var en enda av sin sort.

Det här blir en cake walk och kommer att vara över på tre dagar.

Denna förutsägelse gavs av generalmajor William H. Rupertus efter att ha sett lägeskartorna över hans nästa uppdrag som chef för 1st US Marine Division, Peleliu*, en liten ö i gruppen Karolinerna, nordväst om Nya Guinea. Det var i augusti 1944, direkt efter slaget om Saipan. Uppdraget döptes till Operation Stalement II och blev ytterligare en förberedelse inför invasionen av Filippinerna. General Rupertus var en hårding, en Marine rakt igenom. Han hade varit divisionens ställföreträdande chef sedan krigsstarten och tagit över lederskapet 1943 efter det att legenden från Guadalcanal, general Alexander Vandegrift, tagit befälet över I Marine Amphibious Corps.

Det var general Rupertus som innan kriget skrev Rifleman’s Creed, en slags bön för det allra yttersta av gevärsmannaskap, ett opus för det egna vapnet, som varje marinsoldat måste lära sig utantill än till våra dagar.

Stalement II var ett ödesmättat namn på något som gav dåliga vibbar ända upp i amerikanska flottans toppskikt. Amiral William Halsey varnade för att hans spaningsflyg drog på sig ovanligt mycket luftvärnsled från den lilla ön. Peleliu hade en väl tilltagen, men av japanerna övergiven flygbas med två långa start- och landsningsbanor som i ett kors på den södra delen av ön. Vare sig flottans flygstridskrafter eller arméns flygvapen såg det som absolut nödvändigt att inta ön, åtminstone inte för invasionen av Filippinernas skull. Beslut fattades ändå att anfalla ön. Om det nu ändå skulle bli en cake walk, menade man. Jobbet gick till Rupertus 1st Marine Division ur III Amphibious Corps, med arméns 81st Infantry Division, under generalmajor Paul J. Mueller, i reserv. Det där sista var inte något Rupertus gillade, han var känd för sin avoga inställning till att armén var för nära kåren i sånt som han inte ansåg var deras business.

Den totala amerikanska invasionstyrkan bestod av 47 000 man infanteri. Fem stycken slagskepp, sju kryssare och åtta hangarfartyg ur amerikanska femte flottan, tillhandahöll artilleri- och flygunderstöd, samt transport och underhåll, mer än 100 fartyg. Chef var konteramiral Jesse Oldendorf. Oldendorf var av Stillahavsflottans chef, amiral Chester Nimitz, ansedd som en av hans tre bästa flaggofficerare, alltså amiraler i stridskommendering. Han var trots det en doldis som skulle utmärka sig särskilt senare i historien, under invasionen av Filippinerna och slaget vid Leytebukten.

Vad en del tvivlare i den amerikanska ledningen tyckte sig se var ett japanskt försvar utöver det vanliga för en ö av Pelelius storlek. De hade inte fel. Den japanska militära närvaron var större än under liknande förhållanden och räknade nästan 11 000 man fördelade på 2: a regementet ur 14: e infanteridivisionen, 49: e kombinerade brigaden (bl.a. marininfanteri och fallskärmssoldater), samt mindre enheter kopplade till flygfältet. Man hade också 17 lätta stridsvagnar, vilket var unikt. Där fanns även flera hundra civila arbetare från Okinawa och Korea. Allt stod under ledning av generallöjtnant Sadae Inou, men försvaret av Peleliu var organiserat av chefen för 2: a regementet, överste Kunio Nakagawa. Under den kommande striden skulle general Inou befinna sig med resterande divisionen på den närliggande ön Angaur, en sekundär position i sammanhanget.

Japanska krigsmakten hade under 1944 sett över sin taktik för defensiv strid på öarna. Man hade skrotat den hittills förda taktiken, att möta fienden vid stranden i syfte att kasta tillbaka dem. Istället ämnade man nu agera på djupet och istället utnyttja terrängen med bunkrar och försåt. Syftet här var att dra ut på striden så mycket som möjligt. Man ville blöda ut amerikanerna. Insikten att i en demokrati kan folkviljan besegras och politikerna tvingas till villkorlig fred, hade slagit rot. Både Inou och Nakagawa visste att läget var hopplöst för dem och åtminstone den ståndaktige översten hade redan meddelat sin familj att han skulle dö på Peleliu. Soldaterna var väldrillade och nogsamt indoktrinerade för sitt uppdrag, segern låg i så många döda amerikaner som möjligt, innan de själva tilläts att dö.

Nakagawa hade organiserat vad som bör ses som det skickligaste försvaret någon japansk styrka lyckats med i Stilla havet. Hans system av befästningar, löpgravar och tunnlar var av högsta klass. Han utnyttjade mycket väl de djungelklädda bergen utmed den nordliga delen av ön för positionering av artilleri och granatkastare. Det var där slutstriden skulle stå. Nakagawa förstod att amerikanerna skulle gå iland där det var enklast, vid den flacka, sydliga delen, där flygfälten låg. Han behöll enbart en bataljon infanteri där nere, väl nergrävda i skyttegravar och värn under fruktansvärda förhållanden. Peleliu ligger vid ekvatorn och vid den här tiden på året förvandlades denna del av ön till en formidabel stekpanna. Här skulle han grilla amerikanerna, något som även drabbade hans eget folk minst lika illa.

Mycket riktigt, på morgonen den 15 september gjorde sig den första vågen av marinsoldater redo att från trupptransportfartygen storma Pelelius stränder. Det hade föregåtts av ett sedvanligt bombardemang av kända ställningar på ön från marinartilleri och attackflyg. Valet av den flacka, sydvästra stranden var naturlig, längre norrut var visserligen stränderna mer tillgängliga, men bergen tornade upp sig direkt därefter och det ansågs allt för vågat. Problemet med de valda stränderna var att de hade en barriär av korallrev framför sig. Det omöjliggjorde ett närmande med landsstigningsbåtar, utan man måste använda sig av enbart LVT: s, Landing Vehicle Tracked, pansrade amphibiefordon för trupptransport. Det, i sin tur, innebar en betydligt långsammare landsättning av trupp, eftersom de rymde mindre än hälften antal soldater som en landstigningsbåt klarade. I den händelse japanerna försökte sig på ett omedelbart frontalangrepp, så kunde det innebära katastrof. Därför bestod även första vågen av kanonbestyckade LVT: s, som skulle stanna kvar på stranden och bekämpa fienden.

Man hade därmed helt missbedömt japanernas positioner på ön. Dessa var mycket väl förskansade och den inledande kanonaden skrapade bara på ytan. När nu marininfanteriet närmade sig stranden möttes de av svår artillerield från bergen, samt även kulspruteeld från flera ställningar något längre in från stranden. Det hade man inte räknat med. Landstigningen blev snabbt ett helvete snarlikt Omaha Beach i europeiska Normandie två månader tidigare. Marinkårssoldaterna skyndade sig upp från stranden och sökte skydd vid brynet till den krans av palmdungar som omgärdade flygfältet. Kulspruteelden var mördande, artillerigranater exploderade överallt, flera LVT: s träffades.

Enheter ur 1: Marinregementet landsteg på den nordligaste delen av stranden. Dess chef, överste Lewis Chesty Puller, nära på dödades när en granat landade i hans LVT och slog ut huvuddelen av hans stab. För de första enheterna som landsattes handlade det bara om att upprätta en eldlinje ifall japanerna skulle slå till med en motattack. Den kom dock aldrig.

I den amerikanska marinkårens officiella historik utgör Peleliu en snäppet värre erfarenhet än Iwo Jima. Det är deras värsta strid, ingen marinkårsdivision har tagit så stora förluster som First Marines hösten 1944. Från att ha suttit fast på en smal remsa mellan havet och det stora flygfältet, blev man nu tvugna att försöka stöta vidare framåt, totalt exponerade från orubbat japanskt artilleri i bergen ovanför dem, ut på en stekhet platta, genomsållat med dolda bunkrar. Till sist reducerades taktiken till frontalangrepp en masseöver startbanorna. Man måste göra plats för det egna artilleriet vid stranden, då sjöartilleri var alldeles för trubbigt under så små marginaler. Det var som Somme 1916 än en gång. Dessa oerhört dyrköpta anfall krävde ledare som Chesty Puller att kommendera och genomföra.

På det stekheta flygfältet fanns det både fästningar och stridsvagnar. Marinkårssoldaterna tvingades improvisera strider de aldrig utfört tidigare. Man försökte med avancerad eldledning av slagskeppens svåra artilleri och många japanska tanks pulvriserades av massiva 30 cm granater. Friendly Fire var mycket vanligt. Mitt i röran kommenderade överste Nakagawa plötsligt välplacerade motattacker och striden övergick i handgemäng i vilket ett japanskt kompani reducerades från 157 man till blott 18. En amerikansk kompanichef, kapten George Hunt, och en korpral vid en kulspruta, Henry Hawn, rekommenderades till Navy Cross av överste Puller, för aktioner långt utöver deras plikter och förutsättningar. Det kom att ta tre dygn att ta hela flygfältet. Här föll merparten av de totalt 11 000 förluster amerikanerna tog på Peleliu.

Under tiden hade general Muellers 81: a infanteridivision tagit sig an ön Angaur, där en kort men våldsam strid raderade ut allt motstånd och man faktiskt tog general Inoue till fånga. Han hade inte för avsikt att stupa med sina män. Med armén i stort sett sysslolös vändes fokus till huvudön och operationens egentlige ledare, amiral Oldendorf, kommenderade Mueller att förbereda en andra landstigning för att lösa trycket på marinkåren. General Rupertus tre regementen, 1: a, 5: e och 7: e hade samtliga engagerats i de mördande striderna. Han hade de facto inga reserver längre. Pullers 1: a regemente hade förlorat nästan 1 800 man, d.v.s. 70 procent av sin styrka och han signalerade nödvändigheten i att kunna ta sitt sarjade förband ur striden för rekonstruktion.

När Rupertus protesterade arméns inblandning fick Oldendorf nog och hans maringeneral fick sin nästa, mycket klara order från chefen III Marine Amphibious Corps på Nya Guinea, generallöjtnant Roy S Geiger – Stand down, Sir. Now! Den 23 september gick 321: a och 323: e infanteriregementena iland på stränderna vid den västra foten av Pelelius nordliga berg. Terrängen här var betydligt svårare än vid flygfältet, med en stark omedelbar stigning i djungelmiljö, men japanerna hade inte väntat anfall här och armén kunde embarkera i det närmaste ostört. Striderna uppför bergssidan blev naturligtvis mycket hårda, men då marinkåren stötte vidare söderifrån, så kopplade nu amerikanerna greppet om situationen. Man kunde härmed bättre eldleda sitt eget artilleri och marinflyget, samtidigt som japanerna måste sprida ut sitt försvar på två sidor.

Under ytterligare två månader sprängde och brände man ut överste Nakagawa försvar till sista man. Nakagawa begick seppuku i sin bunker den 24 november 1944. Han befordrades postumt till generalmajor av Tokyo. Endast 200 av de 11 000 försvarare på Peleliu togs till fånga. Av dem var hela 180 civila arbetare, många koreaner. 2 800 amerikaner hade stupat. General Rupertus Cake Walk hade visat sig vara ett blodbad och resultatet lät inte vänta på sig. Han förlorade befälet över 1st Marine Division direkt efter stridernas avslut i november och blev istället chef för Marine Corps School, Qantico, Virginia.

Det blev för mycket för honom och han avled i en hjärtattack redan den 25 mars 1945. Ny chef för First Marine blev istället generalmajor Pedro del Valle, tidigare artilleriadjutant under general Geiger. Del Valle var marinkårens förste latinske general och han ledde divisionen med den äran under resten av kriget.

Rifleman’s Creed

This is my rifle. There are many like it, but this one is mine.

My rifle is my best friend. It is my life. I must master it as I must master my life.

Without me, my rifle is useless. Without my rifle, I am useless. I must fire my rifle true. I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me. I must shoot him before he shoots me.

My rifle and I know that what counts in war is not the rounds we fire, the noise of our burst, nor the smoke we make. We know that it is the hits that count. We will hit... My rifle is human, even as I, because it is my life. Thus, I will learn it as a brother. I will learn its weaknesses, its strength, its parts, its accessories, its sights and its barrel.

I will keep my rifle clean and ready, even as I am clean and ready. We will become part of each other.

Before God, I swear this creed. My rifle and I are the defenders of my country. We are the masters of our enemy. We are the saviors of my life.

So be it, until there is no enemy, but peace. Amen.

* Idag den oberoende staten Palau.Pe

Med det som kallas The Italian Campaign menar man i första hand kampen om det italienska fastlandet, själva stöveln. Befrielsen av Sicilien var en inledande bisak. Orsaken till detta beror på krigets skiftande karraktär i det att Italien kapitulerade i samband med invasionen av fastlandet, Benito Mussolini avsattes och fängslades, samt att Italien därefter bytte sida till de allierade. Tyska Wehrmacht blev nu dessutom ockupationsmakt, med stöd av de italienska fascisterna.

Bakgrunden till detta fälttåg var mycket Winston Churchills ovilja att släppa fram en invasion över Engelska kanalen mot det franska fastlandet. Han fruktade, liksom den brittiska militären, en upprepning av första världskrigets västfront. I detta agerade man emot inte bara USA, utan även Sovjetunionen, som båda krävde en snabbare utveckling i kriget som helhet. Det italienska fälttåget blev därför en kompromiss. De västallierade kunde nå en önskad avlastning av östfronten, riktad mot det Churchill föredrog att kalla – axelmakternas oskyddade buk.

Fältlmarskalk Albert Kesselring

Amerikanerna gillade det inte alls. Deras engagemang skedde under protest då de betraktade fälttåget som en missriktad överkurs och ett slöseri med resurser. De fick rätt i mycket med sin attityd. Det italienska fälttåget blev långt, segt och hade ofta karraktären av första världskrigets västfront, fast i extremt kuperat landskap. Det skulle bidra stark till Churchills förlust av pondus bland de tre stora.

Med de allierades invasion, Operation Baytown, av det italienska fastlandet vid stortån, d.v.s. staden Reggio, den 3 september 1943, kapitulerade Italien under fältmarskalk Pietro Bodaglio, den nye premiärministern. Detta följdes direkt av ytterligare en invasion vid Taranto, Operation Slapstick, och amerikanernas inträde vid Salerno, Operation Avalanche, båda den 9 september. Dessa manövrer, utom Avalanche, som beläget betydligt längre norrut tog merparten av tyskarnas försvar och över 3 000 förluster, fortlöpte relativt smärtfria och amerikanerna pekade åter på blodiga järtecken.

Fortfarande vid den här tiden leddes dessa operationer av general Bernard Montgomery, som chef för brittiska åttonde armén, Ökenråttorna. Stora omvälvningar var dock på gång. Montgomery skulle förflyttas till England och ta över den nya 21th Army Group inför Operation Overlord i juni 1944. Åttonde armén togs därmed över av generallöjtnant Oliver Leese, senare generallöjtnant Richard McCreery. Den amerikanska sjunde armén hade även de förlorat sin gamla chef, general George Patton, till England och det bestämdes också att de skulle stanna på Sicilien som ckupationsarmé. Senare skulle de ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike, augusti 1944. En ny amerikansk armé, den femte, under generallöjtnant Mark W Clark, hämtades upp från Nordafrika. Tillsammans ställdes de under 15th Army Group och fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, Supreme Allied Commander i Medelhavet. I december 1943 skulle den positionen tas över av fältmarskalk Sir Harold Alexander.

När man tänker Italien så ser man framför sig sol och bad, pitoreska små kuststäder, Rom, Venedig, Florens och vingårdar i Tuscana. Krigets vardags-Italien innebar den långa bergskedja som utgör den italienska halvöns ryggrad, med en myriard av floder som rinner från den, västerut såsom österut. Det innebar branta kuster och två vintrar av misserabelt väder i iskallt snöglopp och djup lera. Italien var obarmhärtig för den avancerande armén och ironiskt nog, välkomnande, åtminstone militärtaktiskt, för försvararen. När sedan försvaret leddes av en av tyska Wehrmachts allra främsta härledare, då blev detta fälttåg till ett nära på två år långt helvete.

Generalöverste von Vietinghoff

Tyskarnas version av det italienska fälttåget kan summeras i ett enda namn, Luftwaffe Generalfeldmarschall Albert Kesselring. Vid sidan av fryntlig nazist och personlig vän till Hermann Göring, så var Kesselring konkurrent om den absoluta toppositionen som tyskarnas bäste general. Han var ett geni, en tidigare artilleriofficer och tekniskt snille, som byggt upp Luftwaffe från ingenting, skapat och lett den 2: a luftflottan både i väst och öst, och sedan november 1941 Oberbefehlshaber Süd, med ansvar för hela Medelhavet. I denna position hade han läxat upp general Erwin Rommel i militär strategi, vilket medfört att primadonnan gick till sin vän führern och klagade, varpå Göring inte vågade backa upp sin favoritgeneral när han hade rätt, så Rommel förlorade vid El Alamein.

Kesselring hade sin stab i Rom och var fortfarande chef för Luftflotte 2, så även för Heeres Gruppe C, som hade två arméer till sitt förfogande inför försvaret av Italien: Den tionde armén, under Generaloberst Heinrich von Vietinghoff, och den fjortonde armén, under general Eberhard von Mackensen, båda mycket skarpa fältherrar enligt den preussiska traditionen. Det faktum att italienarna bytte sida mitt i alltihop, tog Kesselring med jämnmod. Detta var nu en strikt militär angelägenhet, inte en politisk sådan, vad brydde han sig egentligen om att Mussolini satt fängslad på Campo Imperatore. Istället fär att slösa sina begränsade styrkor på ockupationstjänst, så släppte han lös en kvarts miljon fortfarande lojala fascistiska svartskjortor på civilbefolkningen.

Monte Cassino

Styrkeförhållandena var slående. Kesselring befogade som mest över ca 750 000 man, med små möjligheter till ersättningspersonal, de allierade 1.4 miljoner, med närmast obegränsade resurser. De allierade hade också nästan luftherravälde och havet var en No Go Zone för tyskarna. Av alla de stridande arméerna i Italien var den amerikanska den mest sammansatta och reguljära, med friska trupper direkt från Staterna. För första gången ställde man nu upp med rena latinamerikanska, frivilliga trupper i amerikansk uniform, bl.a. en komplett brasiliansk infanteridivision. Samtidigt anklagade Pentagon det brittiska War Office för att inte ge sitt allt i denna kampanj. Britternas nya åttonde armé blev snabbt en ren imperialistisk affär när nu de brittiska enheterna återvände hem för Overlord. De kom från Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien, men också från det fria Frankrike, Belgien, Syrien, Tjeckoslovakien, Grekland och – som väl var – Polen.

Tyskarna var även de ett hopkok av vad Kesselring kunde finna i den nu mycket ansträngda soldatpoolen. Han hade officerskårens absoluta lojalitet och skicklighet oavsett förband och soldaterna litade ännu helhjärtade på deras ledare. Italienarnas frånfälle hade haft en mycket samlande effekt på tyskarna. Arméenheterna var decimerade, men namnkunniga och erfarna. Hans pansar var tight, men mycket dödligt. Hans största tillgång var också det han hade mest kontroll över – Luftwaffe. Göring hade ställt så mycket av flygvapnets markstyrkor han förmådde till sin väns förfogande. Nästan hela Kesselrings infanteri bestod av Fallschirmjäger, Hitlers gröna djävlar. Det var general Alfred Schlemm och hela hans 1. Fallschirm Korps, samt ytterligare ett par fristående fallskärmsdivisioner. Där fanns också resterna av 1. Fallschirm-Panzer Division Hermann Göring, under generalmajor Paul Conrath.

Det var hårda, fanatiska män, som tog striden hela vägen ut och sedan ytterligare en bit, som satte stolthet i lidandet. De allierade kände lika mycket beundran som skräck inför dessa krigares förmåga, dessa gossar från det tyska låglandet, som behärskade de italienska bergen bättre än vad italienarna själva någonsin gjort.

Låt ridån gå upp.

De allierades avanceman norrut, utefter den italienska stöveln hade, förutom de formidabla geografiska hindren, att stort antal upplagda tyska försvarslinjer att betvinga. De kom i kluster efter varandra, mellan större reträtter då tyskarna behövde omgruppera och reorganisera. Dessa linjer bar namn som Bernhardt, Adolf Hitler, men också Volturno och Caesar. Linjerna var inte särskilt befästa, utan tjänade mer som förberedda, benämnda positioner vid förstärkning och reträtt. De följde dock alltid de högre bergsformationerna och var valda med stor omsorg. Förutom dessa kunde de allierade alltid räkna med eldöverfall, när och var som helst. De tyska fallskärmsjägarna tog sig lätt fram per fot med mulåsnor. De allierade höll sig till de få och svåragerade landsvägarna. Deras huvudsakliga moteld utgjordes av flygattacker, eller artilleribeskjutning, både från land och från havet. Man litade mycket till sin överlägsna eldkraft.

General Clark i Rom

Amerikanerna hade det tyngsta lasset att dra, vilket de aldrig lät britterna att glömma. De avancerade utefter den västra sidan av halvön, där den mesta infrastrukturen och de stora städerna Rom och Neapel låg. Det kom att ta hela 10 månader att nå och befria Rom och då hade de allierade under våren 1944 utkämpat de två mest ökända slagen under kampanjen – Monte Cassino och Anzio.

Monte Cassino ligger 13 mil sydost om Rom. Det är en bergstopp på 520 meter, krönt av ett stort kloster uppfört av St. Benedikt av Nursia år 529 e.kr. Vid andra världskriget kom klostret, som dominerar omkringliggande landskap, att ingå i tyskarnas Vinterlinje, en del av det sörre komplexet Gustavlinjen. Efter julfirandet 1943 stod det klart för Vatikanen att ett av deras mest monumentala klenoder stod under direkt hot för krigets fasor. De kontaktade Kesselring i Rom, som försäkrade dem att hans trupper inte hade för avsikt att inta klostret, eller att använda det som en del av försvarssystemet. Däremot, menade han, var det fienden som utgjorde det största hotet med sin eldkraft och vilja att använda den. Vatikanens kontakter med de allierade blev mindre fruktsamma och klostret bombades till ruiner. Dessa intogs därefter av tyskarna – ruiner är betydligt enklare att försvara än stående byggnader.

Anzio

Slaget började den 17 januari 1944 och under fyra månader skulle både amerikanska, brittiska och franska trupper stånga sig blodiga mot bergssluttningen. Till sist, i maj, kunde generallöjtnant Wladyslaw Anders polska II Army Corpsta toppen. Cassino hade då kostat de allierade otroliga 55 000 totala förluster, tyskarna hade förlorat 22 000 man.

Kuststaden Anzio ligger lite drygt 5 mil söder om Rom. Med början den 22 januari 1944 landsattes här US VI Army Corps, under generalmajor John P Lucas, som ett led i vad som också kallas slaget om Rom, till vilken även Monte Cassino tillhörde. Målet med landsättningen var att vinna tid. Istället för att stångas till lands, ämnade man kringgå flera tyska försvarsposition. Tanken var god, men amerikanerna hade lärt sig av att slåss mot tyskarna och väntade sig en tuff match – men kanske inte så tuff. I amerikansk militärhistorik benäms Operation Shingle som en generalrepetition inför Omaha Beach i Normandie och kallas därför alltid Bloody Anzio. General von Mackensen satte in enheter ur general Schlemmes fallskärmsjägare och LXXVI Panzer Korps, under General der Panzertruppe Traugott Herr.

En fruktansvärd och utdragen strid utspelade sig, där amerikanernas brofäste inte var säkrat förrän kort innan general Mark Clark, mycket nödig, kunde rulla in i ett jublande Rom den 5 Juni. Då hade han tvingats byta ut general Lucas redan i februari, mot den mer stridbare generalmajoren Lucian K Truscott. Anzio kostade amerikanska armén 45 000 man, varav hela 7 000 stupade. Tyskarna förlorade 40 000 man, 5 000 stupade. Clarks segerfest i media blev kortvarig, dagen efter, den 6 juni, startade Operation Overlordpå andra sidan Europa.

Efter Roms befrielse, Kesselring hade struntat i Hitlers krav på strid om staden, och mot hösten 1944, ett år in på kampanjen, försämrades tyskarnas positioner. Italienarna hade organiserat sig, motståndet bakom de tyska linjerna började hårdna, trots att den frigivne Mussolini nu ledde sin Salòrepublik, en tragisk marionettregering. Nästa steg för för de stridande parterna låg längre norrut, utmed bergskedjan Apenninerna, och bar samlingsnamnet Gotiska linjen.

Det här skulle bli fältmarskalk Kesselrings sista strid i Italien. Han skadades illa i en trafikolycka den 23 oktober 1944 och förflyttades på vårkanten 1945 till Tyskland, där han blev den siste Oberbefehlshaber West. I hans ställe togs befälet över av generalöverste von Vietinghoff, med general Joachim Lemelsen som ny chef för tionde armén.

Slaget om Gotiska linjen utkämpades i första hand av brittiska trupper, med förstärkning av vad som nu kallades Forca Expedicionaria Brasileira, FEB, under blivande fältmarskalken hemmavid, den gamle revolutionären, general Joao Baptista Mascarenhas de Morais. De bestod av 25 000 man i amerikansk uniform. De gjorde väl ifrån sig. Nu hjälpte det föga, eftersom tyskarna bet sig fast likt iglar och linjen höll hela vintern. Tyskarna gav inte med sig mycket därför att de italienska fascisterna lyckats värva soldater till den hårt pressade fjortonde armén, nu under namnet Heeresgruppe Ligurien. Precis som i Nordafrika hade tyskarna lyckats skaka fram dugliga italienska trupper, 54 000 av dem, även under dessa svåra omständigheter. Italienska generaler, som Alfred Guzzoni och den otäcke ultrafascisten Rodolfo Graziani, fick nu en andra andning.

Inte förrän tidigt i mars 1945 gav tyskarna vika och retirerade i god ordning över Podalen och upp i Sydtyrolen och Alperna. Italienarna vek av mot väster och Turin, för att där möta sina öden tillsammans med Mussolini.

I januari byttes von Vietinghoff tillfälligt ut av Kesselring, vars ansvar åter inkluderade den italienska fronten. Kesselring ville att han skulle upp till Lettland och Festung Curland för att styra upp saker och ting där. Det italienska befälet under tiden togs över av honom själv. Von Vietinghoff återvände i mars, men placerade General der Infanterie Friedrich Schulz som operativ chef för resterna av tionde armén i Tyrolen. Dessa musikaliska stolarna bland befälet hade ingen menlig inverkan på tyskarnas uppträdande i strid. Myten om en omöjlig nazistisk fästning i Alperna blev mycket stark bland de allierade trupperna, både i Italien och i Tyskland. Man ville allt för livet inte möta dessa krigare i dessa berg.

Lynchad Mussolini med älskarinna

På Kesselrings inrådan inledde von Vietinghoff kapitulationsförhandlingar genom schweiziska statens försorg. Därigenom kapitulerade tionde tyska armén officiellt på eget initiativ, via ombud och blev därför den enda tyska armén som gav sig obesegrade. Under ledning av General der PanzertruppeHans Röttiger marscherade drygt 150 000 man i perfekt ordning nerför Alperna och hem till Tyskland.

Det italienska fälttåget kostade de allierade otroliga 60 000 i döda och sårade. Tyskarna förlorade ca 150 000 man, det jämnaste förhållandet i förluster mellan allierade och tyskar under andra världskriget. För amerikanerna står Italien för sig i historien. Det är bitterhet som dominerar. I decennier tystnade gamla veteraner när de konfronterade dem från The Italian Campaign, de som verkligen offrade sig för ett fritt Europa.

Fotnot:

I slutet av Stephen E Ambroses roman och föjldaktige miniserien på TV, Band of Brothers, finns en scen där en tysk general ber att få tala till sina män inför deras kapitulation. Scenen bygger på flera säkra vittnesmål och det handlade om en tysk general ur tionde armén – spelad av den i sammanhanget mycket kände tyske skådespelaren Wolf Kahler – talandes till sin stab. Det är inte klart vilken general det skall föreställa, men han citerade definitivt William Shakespeares Henry V.

Den händelsen gav romanen och TV-serien sitt namn, men inte ens författaren Ambrose, eller producenterna Steven Spielberg och Tom Hanks förstod den mycket dubbeltydiga betydelsen i just detta ögonblick i historien.

Tiden mellan den 30 april och den 8 maj 1945 var en förvirrad och potentiellt mycket farlig period. Från Adolf Hitlers självmord till undertecknandet av den tyska kapitulationen hängde de områden i Tyskland och Österrike som ännu ej blivit ockuperade av de allierade i ett militärt och politiskt vakuum. Det var mycket upp till lokala ledargestalter att agera uifrån eget förstånd vad gällde deras förhållningssätt till krigsslutet – fred eller Götterdämmerung.

Österrike och delar av Bayern var särskilt drabbade, där isolerade avkrokar bland Alperna fick vänta särskilt länge. De allierade var övertygade om förekomsten av en nazistisk sista befästning och rörde sig därför framåt under stor försiktighet i de djupa dalgångarna. Det skulle visa sig vara en inte helt tokig föreställning, om än kanske i begränsade, men ändå högst märkliga förhållanden.

I den österrikiska delstaten Tyrol, nära Kitzbühel – ej heller allt för långt bort från Hitlers födelseplats, Braunau – ligger byn Itter, känd för sin medeltida borg med samma namn, överlblickande dalgången Brixental. Borgen har varit en totalrenoverad turistattraktion sedan 1878 och det har stått någon form av befästning här sedan mycket länge sedan, först omnämnd 1241. Efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 beslagstogs borgen från dess dåvarande ägare, en Franz Grüner, av de nya myndigheterna.

Under andra världskriget användes borgen Itter för krigsfångar, modell V.I.P. Det var ett vanligt tillvägagångssätt, på båda sidor, att låsa in prominenta fångar i burgna miljöer. 1943 övertogs borgen av SS ekonomiska och administriella kontor, SS-WVHA, och dess chef Oswald Pohl, varvid den blev till en avdelning under koncentrationslägret Dachau. Vid krigsslutet satt här flera franska digniteter, som premiärministrarna Édouard Daladier och Paul Reynaud, tidigare överbefälhavaren Maxime Weygand och general Maurice Gamelin, tennismästaren Jean Borotra, samt Marie-Agnes de Gaulle, syster till Charles och givetvis medlem i motståndsrörelsen.

Madame de Gaulle

Där fanns också flertalet lägerfångar från olika östeuropeiska stater, som skötte allt det praktiska på borgen. De bevakades alla av ett kompani ur SS-Totenkopfwerbände under ledning av SS-Hauptsturmführer Sebastian Wimmer.

När nyheten om Hitlers öde i Berlin nådde Itter, tvekade SS-kaptenen Wimmer. Han var av den fanatiska sorten, som fått den här tjänsten för väl utfört jobb i Dachau. Lägrets siste kommendant, SS-Sturmbannführer Eduard Weiter, hade flytt till Itter och efter ett våldsamt fylleslag hade han skjutit sig själv under mystiska omständigheter. Wimmer ville nu dö för den stora saken. Samtidigt var han medveten om att hans män inte var av frontkaliber, dessutom inte villiga att dö under samma omständigheter som han. En kompromiss antogs. Vaktmanskapet skulle lämna borgen, men Wimmer varnade uttryckligen internerna att han snart skulle återvända med förstärkning från SS, så de skulle inte göra sig några illussioner. Internerna gjorde heller inte detta, men de visste att snart var allting över och de hade inte för avsikt att låta nazisterna ta tillbaka det som nu var deras borg.

Marskalk Weygand lämnar slottet

Man beväpnade sig med de vapen och ammunition vakterna hade lämnat kvar. De agerade mycket på vad en ny och viktig bekantskap informerat dem om, SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader. Schrader hade tillbringat den sista tiden på borgen under sin återhämtning från krigsskador. Han var Waffen-SS och det var vanligt att sårade frontsoldater ur dessa led tillfördes SS-Totenkopfwerbände som förstärkning. Enligt hans korrekta antaganden fanns det gott om SS-enheter på flykt i Alperna, på jakt efter ett fäste för Götterdämmerung. Schrader var less och ville hem, han såg detta som en möjlighet att förbättra sina möjligheter och antog därför fransmännens erbjudande om att leda deras försvar mot Wimmers återkomst.

Samtidigt var det viktigt att försöka nå de amerikanska styrkor som närmade sig både norr- och söderifrån. Man sände därför, den 3 maj, ut den f.d. kroatiske motståndsmannen Zvonimir Cuckovic på cykel i jakten efter jänkarna. Han bar med sig ett brev på engelska. Närmaste staden, Wörgl, var fortfarande i tyskarnas händer, så han pressade vidare till Innsbruck, en sträcka på sex och en halv mil i kuperad terräng. På kvällen stötte han på framskjutna delar av amerikanska 409: e infanteriregimentet ur 103rd Infantry Division i en förort till staden. Hans brev väckte uppståndelse, det var viktigt att rädda de tunga fransmännen, men det närvarande befälet saknade befogenheter att agera. Man fick vänta till nästa dag, den 4 maj.

Österrikiska motståndsmän

När man på borgen inte hört något från Cuckovic, sändes även tjecken Andreas Krobot ut på cykel med brev till hands. När han nådde Wörgl hade en kort strid förekommit i staden och österrikiska motståndsmän hade tagit över, under ledning av den mycket erfarne stridsveteranen vid artilleriet, major Josef Sepp Gangl. Major Gangl hade med några ur sin sista bataljonstab bestämt sig för att göra upp med nazister och SS genom att hjälpa civilbefolkningen mot deras farliga fasoner. Han ville bistå borgen med hjälp, men anade att SS snart skulle vara tillbaka både till Itter och Görgl. Istället för att offra sina få soldater på ett okänt uppdrag, stannade han kvar i staden för att skydda civilbefolkningen, väntandes på amerikanerna.

De anlände snabbare än man trott. En spaningsenhet med fyra Sherman tanks och infanteri, under ledning av kapten John C Lee Jr, kom fram samma dag, den 4 maj. Efter följdaktiga kapitulationsåtgärder meddelade major Gangl sin amerikanske kollega om situationen i Itter. Lee fick genast tillstånd att fortsätta från sin divisionstab på 12th Armored Division. Samtidigt hade en stor amerikansk räddningsaktion från Innsbruck stoppats av artilleribeskjutning bara någon mil utanför staden. Endast ett par jeepar slank igenom på väg mot Itter.

Gangl

Hur hade det då gått för SS-Hauptsturmführer Wimmer? Jodå, han hade mycket riktigt stött på forfarande lojala och välutrustade SS-enheter, som utan tvekan var villiga att följa honom som befälhavare. I storleksordningen ett kompani, upp till 150 man, med antitankpjäser, varav en 88: a på släp, rörde de sig nu i riktningen Itter. Vem skulle komma först?

Kapten Lee och major Gangl stötte på patrull vid en bro. Den skulle inte hålla för annat än begränsad tung trafik. Lee beslutade att ta med endast en stridsvagn, samt två lastbilar, 16 amerikaner plus 11 tyska artillerister. Själva körde de två officerarna vidare i Gangls Kübelwagen. På vägen slog de ut en patrull med SS som försökte sätta upp en vägspärr. Av de överlevande lärde de sig att snabbhet nu var av största betydelse. När de på kvällen den 4 maj anlände till borgen blev alla givetvis glada, men det var också en känsla av antiklimax. Varför var de så få?

Försvaret av borgen Itter låg nu i händerna på en sammanlagd plutonstark främlingslegion under ledning av kaptenen vid US Army, Jack Lee, och med löjtnanten vid US Army, Harry Basse, majoren vid Das Heer, Sepp Gangl, och Hauptsturmführern vid Waffen-SS, Siegfried Schrader som ställföreträdare. Lee försökte först få de franska högheterna att hålla sig i skydd i källarvalven, men det var lönlöst. Nu var fransk stolthet på spel och samtliga, inklusive fru de Gaulle, tog sina platser vid muren med vapen i hand. De hade tre fördelar på sin sida, själva borgen, en Shermanstridsvagn (Besotten Jenny), samt att de leddes av mycket stridserfaret folk. Nackdelen var tidsfaktorn, eftersom de inte hade nog med ammunition. Vid det laget hade SS-Wimmer och hans män börjat betrakta borgen genom sina kikare, väl införstådda med vad som var i görningen.

Anfallet kom vid det första ljuset på morgonen den 5 maj. Under skydd av artilleri, som smackade granater in i den tjocka muren, rörde sig SS-männen i sina kamouflageuniformer snabbt uppför sidorna på borgsknallen. Vid porten stod Besotten Jenny och stoppade effektivt allt närmande med sin 75mm kanon och kulsprutor. Det gick snart upp för SS att folket i borgen visste vad de gjorde. Samtliga deras anfall slogs tillbaka av välriktad eld, med svåra förluster som följd. Så slog man ut Jenny med 88: an. Som tur var skadades ingen av besättningen, utan de kunde retirera till fots in i borgen. Striden fortsatte med nya attacker, som alla slogs tillbaka, men ammunitionen började ta slut.

Lee

Tennis-esset Jean Borotra erbjöd kapten Lee tjänsten att hoppa ut från borgen och löpa genom SS-linjerna till amerikanerna för att informera om läget. Lee antog erbjudandet och den tappre fransmannen, iförd delvis amerikansk uniform för att inte bli tagen som spion av båda sidor, tog sig igenom under dramatiska förhållanden och nådde amerikanska 142: a infanteriregementet, som tillsammans med österrikiska motståndsmän kom till omedelbar assistans. Det var ungefär nu, mot slutet av striden, som major Gangl uppe på ett bröstvärn, träffades av en krypskytts kula och dog omedelbart. Han blev försvararnas enda förlust.

Klockan 16:00 den 5 maj 1945 var det hela över. Ungefär 100 SS-soldater, inkl. Wimmer, togs till fånga. De hade förlorat åtminstone 40 man i stupade och sårade. Räddningsstyrkan möttes av en samling äldre fransmän, totalt oberörda, med cigaretter i mungipan, som lovprisade tapperheten hos ungdomarna. Samtliga av dem anlände med flyg till Paris redan den 10 maj. Amerikanerna, som gillar fair play, gav frisedlar till samtliga deltagande tyska soldater på den egna sidan, så de kunde resa hem utan besväret med ett par veckor i krigsfångeläger. Major Gangl begravdes med alla hedersbetygelser av amerikanska armén och erhöll postumt hedersmedborgskap i det nya, fria Österrike. En gata i Görgl är uppkallad efter honom.

Premiärminister Deladier efter striden

Striden om borgen Itter har för alltid placerat den på kartan för tusentals turister per år. Det var den enda striden under hela andra världskriget där tyska och amerikanska soldater slogs på samma sida. Det var sannerligen en högst märklig batalj.

NationalSOCIALISMEN

Patton gör entré

Alesia

Patton, pionjären

Europas veka underliv

Atlantfästningarna

Boerkrigets skandinaviska kår

Marston Moor, Cromwell och den nya armén

Konflikten Kina-Sovjetunionen 1969

Den utstötte brodern

Försvaret av Baltikum

De döda återuppstår

Operation Bodenplatte

Fregatten - flottans ögon

Seger vid Somme

Förrädarmonarken

Ett geni för krig

Peleliu

Italienska fälttåget 1943-1945

En högst märklig batalj